←  I vagnen
Visor, romanser och ballader
av Carl David af Wirsén

Skogsstillhet
Qvarsebo  →


[ 251 ]

Skogsstillhet.

Kolmården.


Hit tränger oron ej. Ej kifvet banar 
Sig någon väg igenom klippans port,
I skymning här bland idel mörka granar
Har stilla lugn beredt en tillflyktsort,
Skog öfver skog sig stolt här synes lyfta,
Här stiger dristig klyfta öfver klyfta,
I aftondunkel här är godt att bo,
Här har ett jäktadt mänskosinne ro.



[ 252 ]Skogsensamhet, som lindrar och förtrollar,
Här breder mild den svarta manteln ut.
Om mänskovimlets äflan ångest vållar,
Här är dess kvalfullt tunga välde slut:
Blott läkdom susar vinden, när den svallar
Högtidligt mellan trädens tempelhallar,
Här fredlöst folk i fordomtid sig gömt,
Här fanns det skydd, förföljarn spåret glömt.

Allena du, min vän från barndomslunder,
O stilla sång, med mig har hittat hit,
Jag ser dig nalkas plötsligt som ett under,
Jag ser din bild bland granar skimmerhvit.
Du säger: »kom, att vid mitt knä dig sätta,
Jag vill dig sagor, såsom förr, berätta!»
Jag lyder gärna. Natten sänker sig,
Förtrogna älskade, kring dig och mig.