Visor, romanser och ballader/Samklang
| ← I barndomsår |
|
Oriflamme → |
Samklang.
Bak landtlig kyrka — enkel nog —,
Stod mörk, allvarlig furuskog,
Mot stranden fjärdens bölja slog.
Stod mörk, allvarlig furuskog,
Mot stranden fjärdens bölja slog.
När helgmålsljud ur tornet sprang,
Det blef ett väldigt sammanhang
Af skogssus, vågsorl, klockeklang.
Det blef ett väldigt sammanhang
Af skogssus, vågsorl, klockeklang.
»Till Gud», sjöng skogen, »går i doft
Min fria sång ur furuloft.
Blott Gud är stor, allt annat stoft.
Min fria sång ur furuloft.
Blott Gud är stor, allt annat stoft.
O Gud, låt starkt hvart ungträd gro,
Gif vallarbarnen hägn och ro,
Låt frie män i norden bo!»
»Till Gud,» sjöng fjärden, »sången trår,
När mot min sökta kust jag slår.
Han evig är, min våg förgår.
När mot min sökta kust jag slår.
Han evig är, min våg förgår.
Låt ädel längtan nå sin strand,
Låt här mig skölja städs ett land,
Hvars folk ej snärjs i främlingsband!»
Låt här mig skölja städs ett land,
Hvars folk ej snärjs i främlingsband!»
»Till Gud,» sjöng klockan, »kallar jag
Vårt folk till helig sabbatsdag.
Blott Gud är stark, hvar dödlig svag.
Vårt folk till helig sabbatsdag.
Blott Gud är stark, hvar dödlig svag.
Låt jämt på obetvungen jord
Predikas här ditt rena ord
Och dukas nådens nattvardsbord!»
Predikas här ditt rena ord
Och dukas nådens nattvardsbord!»
Och klockans, skogens, fjärdens sång
Nu smälte samman på en gång:
»O Gud, allena vis och stor,
Till dig förenad går vår kor:
Gör starkt det folk i norden bor!»