Waverley/Förord

Företal till tredje upplagan.

(1814.)

Detta svaga försök till ett utkast öfver fornskotska seder har af allmänheten emottagits med ett bifall, som författaren hvarken vågat hoppas eller vänta sig, och det är med en blandad känsla af tillfredsställelse och ödmjukhet, han hört sitt arbete tillskrifvas mer än ett aktadt namn. Skäl, hvilka synas vigtiga i hans särskilda belägenhet, hindra honom från att befria nämnde herrar från misstanke, genom att utsätta sitt eget namn på titelbladet, så att det, åtminstone för det närvarande, måste förblifva ovisst, huruvida Waverley är ett arbete af en poet eller en recensent, en jurist eller en prest, eller huruvida författaren, för att begagna mrs Malaprops uttryck, är »lik Cerberus — tre gentlemen på en gång». Som författaren ej vet något i sjelfva boken (med undantag kanske af dess flärdfullhet), som hindrar den att finna en erkänd fader, lemnar han åt läsarens redlighet att bland de många omständigheter, som äro tillämpliga på olika lefnadsförhållanden, välja den, som kunnat föranleda honom att vid närvarande tillfälle dölja sitt namn. Måhända är han en skriftställare, som för första gången uppträder inför allmänheten och derför är obenägen att erkänna sig i en egenskap, hvarvid han är ovan; eller kanske en gammal och van författare, som skäms att uppträda för ofta och som använder detta hemlighetskrämeri, liksom hjeltinnan i den gamla komedien begagnade sin mask för att ådraga sig deras uppmärksamhet, för hvilka hennes ansigte blifvit alldagligt. Kan[ förord ]hända är han en man af ett aktningsvärdt yrke, för hvilken egenskapen att anses såsom romanförfattare torde vara förfördelande, eller kanske en man på modet, som torde anse allt skriftställeri som pedantiskt. Kanske är han för ung att ega mod att vilja gälla för författare, eller så gammal, att det torde vara rådligt att afstå från alla anspråk derpå.

Författaren af Waverley har hört det anmärkas emot sin roman, att han i skildringen af Callum Begs karakter och i den berättelse, baronen af Bradwardine afger rörande högländarnes små ingrepp i eganderätten, varit ända till orättvisa sträng emot deras nationalkaraktiär. Ingenting har likväl kunnat vara mera fjerran från hans önskan eller afsigt. Callum Begs karaktär tillhör en varelse, som af naturen har anlag för djerfva våldsbragder och af omständigheterna riktas på ett visst slags missdåd. De, som läst de märkvärdiga Högländska Brefven, hvilka utkommo omkring 1726, skola finna exempel på lika skändliga karaktärer, ehuru det vore lika orättvist att anse dylika skurkar såsom representanter af den tidens högländare, som att påstå, att våra dagars engelsmän likna Marrs och Williamsons mördare. Hvad den plundring vidkommer, som antages hafva blifvit begången af några bland insurgenterna år 1745, måste man ihogkomma, att, ehuru denna olyckliga härs väg hvarken betecknades genom mord eller sköfling, utan tvärtom i en ovanligt hög grad utmärkte sig genom ordning och krigstukt, likväl ingen armé marscherar på ett fiendtligt sätt genom ett land utan att begå några förgripelser, och åtskilliga sådana af den vidd och beskaffenhet, för hvilka baronen på skämt beskyller dem, lades verkligen de högländska insurgenterna till last, till bevis hvarpå kunna anföras flere sägner och isynnerhet en rörande den s. k. Riddaren af Spegeln.