Diana (1904)/Del 1/Kapitel 13

←  Huru Bussy på samma gång återfinner porträttet och originalet

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Diana de Méridors historia.

Fortsättning af Diana de Méridors historia. — En öfverenskommelse.  →

XIII.
DIANA DE MÉRIDORS HISTORIA.

Bussy steg upp, nästan bedöfvad af lycka och glädje. Han följde Diana ut i salongen, som herr de Monsoreau nyss hade lämnat.

Han betraktade Diana med den största förvåning och beundran. Aldrig skulle han ha trott, att den kvinna han sökte i verkligheten kunde jämföras med minnet af hans drömda ideal, men nu såg han, att verkligheten vida öfverträffade denna bild, som han hittills nästan ansett som ett fantasifoster.

Diana var omkring aderton eler nitton år, det vill säga att hon befann sig i ungdomens och skönhetens första blomstringstid — den tid, då blomman har sina skönaste färger och sin ljufvaste doft. Det var ingen möjlighet att misstaga sig om den hänförelse och beundran, som lästes i Bussys ögon. Diana såg hvad han kände, och hon hade icke styrka att väcka honom ur hans extas.

Slutligen insåg hon, att hon måste bryta denna alltför vältaliga tystnad.

— Ni har besvarat den ena af mina frågor, herr de Bussy, sade hon, men inte den andra. Ni har sagt mig hvem ni är, men inte hur ni har kommit hit.

— På grund af några ord, som jag uppsnappade under ert samtal med herr de Monsoreau, sade Bussy, har jag förstått, att anledningen till min härvaro står i sammanhang med den historia, som ni godhetsfullt har lofvat berätta för mig. Ni sade, att jag skulle få veta hvem ni är, madame.

— Ja, herr grefve, jag skall säga er det, svarade Diana. Ert blotta namn är för öfrigt tillräckligt att inge det största förtroende, ty jag har ofta hört det framhållas såsom tillhörande en ädel, modig och pålitlig man.

Bussy bugade sig under tystnad.

— Af det lilla ni har hört, fortsatte Diana, har ni kanske förstått, att jag är dotter till baron Méridor — det vill säga, att jag är arftagerska till ett af de ädlaste namn i Anjou.

Bussy föll på knä framför henne.

— Det har funnits en baron Méridor, sade Bussy, som kunde ha behållit sin frihet i slaget vid Pavia, men frivilligt lämnade sig i spanjorernas våld, då han fick veta, att kungen var fången, och utbad sig som en ynnest att få följa Francois I till Madrid, där han sedan delade kungens fångenskap ända tills han fick återvända till Frankrike och underhandla om hans frigifvande.

— Det var just min far, herr grefve, och om ni någonsin kommer att besöka slottet Méridor, skall ni där i stora slottssalen få se ett bevis på kungens tacksamhet — hans porträtt, måladt af Leonardo da Vinci.

— Å! sade Bussy. På den tiden förstodo furstarna således att belöna de tjänster man gjorde dem.

— När min far kom tillbaka från Spanien, trädde han i äktenskap. Mina föräldrars båda första barn, två söner, beröfvades dem af döden. Detta var en stor sorg för baron de Méridor, som allt mer måste uppge hoppet om en arftagare till sitt namn. Så dog äfven kungen, och nu greps min far af verklig förtviflan. Några år senare lämnade han hofvet och förde sedan tillsammans med sin hustru ett ensligt lif på slottet Méridor. Det var där jag såg dagens ljus tio år efter mina bröders död.

Min fars hela ömhet koncentrerade sig nu på detta barn, som blifvit honom skänkt på hans ålderdom. Han älskade mig ända till afguderi. Tre år efter min födelse dog min mor. Detta var åter ett hårdt slag för min far, men jag var för ung att förstå den förlust jag lidit. Jag smålog som förut, och mina leenden tröstade honom.

Jag växte upp och utvecklades under hans ögon. Jag var hans allt och han var mitt. Jag fyllde sexton år utan att ha en tanke på att det fanns en värld utom Méridor, där jag hade mina lamm, mina påfåglar, mina svanor och turturdufvor, Lika litet tänkte jag på, att inte detta ensliga lif skulle fortfara beständigt, ej heller hyste jag någon önskan att det skulle förändras.

I Méridors närhet funnos ofantliga skogar, som tillhörde hertigen af Anjou. Där vimlade det af dofhjortar, rådjur och annat vildt, som ingen människa tänkte på att göra något ondt. Lugnet gjorde djuren helt tama och flera af dem kände så väl igen min röst, att de kommo när jag kallade på dem. Där fanns särskildt en hind — Daphne, min stackars Daphne — som var min synnerliga favorit och brukade komma och äta ur min hand.

Så kom en vår, då jag ej såg till henne på en hel månad. Jag trodde att hon var död och fällde många tårar af saknad, men så kom hon plötsligt tillbaka, åtföljd af två små kalfvar. De små djuren voro i början rädda för mig, men när de sågo sin mor smeka mig, förstodo de att de inte hade någonting att frukta och gjorde som hon.

Vid samma tid spreds ett rykte, att hertigen af Anjou hade skickat en vice guvernör till provinsens hufvudstad. Några dagar därefter fick man veta, att vice guvernören hade anländt och att hans namn var grefve de Monsoreau.

Egendomligt nog sammandrogs mitt hjärta på ett smärtsamt sätt första gången jag hörde detta namn. Var det måhända ett varsel? Jag kan ej förklara det på annat sätt.

En vecka förgick. Det talades mycket och på många olika sätt om herr de Monsoreau. En vacker dag hördes jägarhorn och hundskall i skogen. Jag skyndade till parkgrinden och kom lagom för att se Daphne flyga förbi som en blixt, åtföljd af sina kalfvar och förföljd af ett koppel jakthundar.

I nästa sekund flög en ryttare förbi på en kolsvart häst så snabbt som om hästen haft vingar. Det var herr de Monsoreau.

Jag uppgaf ett högljudt skrik, jag ville be om nåd för min stackars Daphne, men antingen hörde han inte min röst, eller också var han för ifrigt upptagen af jakten för att fästa någon uppmärksamhet vid mitt rop.

Utan en tanke på den oro jag skulle förorsaka min far, om han hade märkt min frånvaro, rusade jag bort i den riktning, som jakten hade gått. Jag hoppades träffa antingen grefven själf eller någon af hans folk, och jag ville bönfalla, att man skulle upphöra med att förfölja min skyddsling.

“Daphne var min favorit och brukade äta ur min hand.”

Jag sprang på detta sätt en half mil utan att veta hvart, för länge sedan hade jag förlorat både hind, hundar och jägare ur sikte. Snart hörde jag ej heller hundskallet längre, jag sjönk till marken invid en trädstam och brast i gråt. Efter ungefär en kvarts förlopp tyckte jag mig åter höra jaktbuller på långt afstånd. Jag bedrog mig inte, bullret närmade sig allt mer och mer och tycktes slutligen vara så nära, att jakten inom kort borde komma inom synhåll. Jag steg genast upp och skyndade mot det håll, hvarifrån den hördes.

Plötsligt kom också den stackars Daphne rusande öfver en öppen plats i skogen. Hon hade nu blott den ena af sina kalfvar med sig, den andra hade naturligtvis blifvit uppgifven af trötthet och söndersliten af hundarna. Själf mattades hon tydligen allt mer och mer, afståndet mellan henne och hundarna var mindre än förut, hennes språng var ojämnt och hon lät höra en jämmerfull klagan, då hon rusade förbi mig.

Nu. liksom förra gången. gjorde jag ett gagnlöst försök att bli hörd. Herr de Monsoreau hade icke ögon för något annat än sitt byte, han störtade förbi med den vildaste fart, häftigt blåsande i sitt jakthorn. Efter honom följde tre eller fyra simpla jägare, som hetsade hundarna genom tillrop och hornblåsning. Som en stormvind flög hela den bullrande jakten förbi och försvann i skogens djup.

Jag var alldeles utom mig. Jag sade till mig själf, att om jag endast hade kommit till den öppna platsen, där jakten gått fram, skulle han ha sett mig. Och på mina förtviflade böner hade han kanske skonat det arma djuret. Denna tanke gaf mig nytt mod — jakten kunde ju ännu en gång komma inom hörhåll för mig. Jag såg på något afstånd en väg, som jag visste förde till slottet Beaugé, tillhörigt hertigen af Anjou och beläget ungefär tre mil från min fars slott, och jag skyndade ditåt. Snart fick jag sikte på slottet och då visste jag också, att jag hade gått tre hela mil — och att jag befann mig ensam mycket långt från Méridor.

Jag tillstår, att jag nu kände mig helt förskräckt; i detta ögonblick hade jag ej en tanke för någonting annat, än att jag burit mig oklokt och opassande åt. Jag gick emellertid vidare utmed slottsdammen, i hopp att träffa på trädgårdsmästaren, som jag sett förut — jag ville be honom följa mig tillbaka. Plötsligt hörde jag jakten närma sig för tredje gången och komma allt närmare. Nu glömde jag allt annat. I nästa ögonblick kom Daphne rusande ut ur skogen på andra sidan om dammen, och nu voro hundarna så tätt efter henne, att hon måste bli upphunnen. Hon var ensam, hade nu också förlorat sin andra kalf. När hon fick se dammen, tycktes hon emellertid få nya krafter, hon insöp begärligt den uppfriskande fuktiga luften och störtade sig i vattnet. Det såg ut som om hon ville simma öfver till mig. I början simmade hon raskt, hon tycktes ha återfått hela sin energi. Jag stod och såg på henne med tårfyllda ögon och utsträckta armar, och jag flämtade nästan lika häftigt som hon. Småningom tycktes emellertid hennes krafter aftaga, medan hundarna däremot fördubblade sina ansträngningar. De blodtörstigaste upphunno och anföllo henne med sina bett. I samma ögonblick kom herr de Monsoreau ut ur skogen och red fram till dammen. Han hoppade ur sadeln — och nu samlade jag alla mina krafter, jag knäppte ihop händerna och ropade: “Nåd! Nåd!” Den gången hade han bestämdt sett mig, jag ropade om igen, ännu kraftigare än förut. Han hörde det, ty han höjde på hufvudet och lyssnade. Så såg jag honom skyndsamt lösgöra en båt och hastigt ro ut till den plats, där Daphne kämpade mot sina blodtörstiga förföljare. Jag var öfvertygad om, att mitt rop och mina böner hade förmått honom att skynda till den stackars hindens hjälp. Men då han kom fram, drog han sin jaktknif, en blixt lyste i solskenet och försvann — och jag uppgaf ett sönderslitande skrik, ty han hade sänkt knifbladet i Daphnes hals. En blodström sprutade fram och färgade vattnet rundt omkring — hinden lät höra en smärtsam jämmer, sparkade häftigt omkring sig i vattnet, reste sig nästan lodrätt och föll sedan tillbaka död.

Jag uppgaf ett nästan lika jämmerfullt skrik som hennes och föll afsvimmad till marken.

När jag återkom till sans, låg jag till sängs i ett rum på slottet Beaugé, och min far satt och grät vid min hufvudgärd. Man hade skickat efter honom. Det visade sig emellertid att min vanmakt endast förorsakats af en nervös kris, och därför kunde jag redan dagen därpå återvända till Méridor. Jag nödgades likväl hålla mig inne några dagar. Den fjärde dagen berättade min far, att herr de Monsoreau personligen frågat efter mitt befinnande hvarje dag. Han hade varit alldeles utom sig emedan han varit den ofrivilliga orsaken till mitt lidande, och han hade bönfallit att få ursäkta sig hos mig, emedan han inte kunde bli lugn förrän han hade hört från min egen mun, att jag förlät honom.

Han sänkte knifbladet i Daphnes hals.

Det skulle helt enkelt ha varit löjligt att neka att ta emot honom. Och därför gjorde jag det icke heller, oaktadt min stora motvilja.

Han kom dagen därpå. Jag insåg det löjliga i saken. Jakten är ju ett nöje, hvari damer ofta deltaga. Det var således jag, som på sätt och vis urskuldade mig för den häftiga sinnesrörelse jag lagt i dagen, och jag förklarade, att den berott på den stora ömhet jag hyst för Daphne.

Grefve de Monsoreau tycktes vara alldeles förtviflad. Han upprepade väl tjugu gånger, att om han hade haft en aning om att jag hyste ett så varmt intresse för hans byte, så skulle han naturligtvis ha skonat det stackars djuret. Jag trodde likväl inte på honom, och alla hans försäkringar förmådde icke utplåna det obehagliga intryck han gjort. Vid afskedet bad han min far att få komma tillbaka. Han var född i Spanien och uppfostrad i Madrid och det var lockande för min far att få tala om detta land, där han själf hade vistats så länge. För öfrigt var herr de Monsoreau af god familj och vice guvernör öfver provinsen samt, efter hvad man påstod, favorit hos hertigen. Baron Méridor hade således intet skäl att neka umgås med honom.

Men, ack! Från denna stund var det slut med lugnet, om också inte med lyckan i vårt hem. Jag märkte mycket snart, att grefven hade fattat tycke för mig. Först kom han en gång i veckan, sedan två, och slutligen hvarje dag. Han visade min far den vördnadsfullaste uppmärksamhet, och detta intog baron Méridor till hans fördel. Jag såg att min far fann nöje i hans konversation, som för öfrigt alltid bar prägel af öfverlägsen intelligens, och jag vågade ej beklaga mig. Hvad skulle jag också ha klagat öfver? Grefven bemötte mig på samma gång vördnadsfullt och ömt.

En morgon kom min far in till mig med allvarligare uppsyn än vanligt. Men hans ögon uttryckte på samma gång glädje.

— Mitt älskade barn, sade han, du har ofta försäkrat, att du aldrig vill lämna mig.

— Ja, du vet, att det är min innerligaste önskan att få stanna hos dig! svarade jag.

— Nå, i det fallet beror det endast på dig att få din önskan uppfylld, fortfor han i det han kysste mig på pannan.

Jag anade hvad som skulle komma, och jag bleknade så förfärligt, att min far blef rädd.

— Diana, mitt barn — hvad är det? utbrast han.

— Du menar grefve de Monsoreau, eller hur? stammade jag.

— Ja! Men hur kan detta …

— Aldrig, min far, aldrig, om du har något medlidande med ditt barn!

— Det är inte medlidande — det är snarare afguderi jag hyser för dig, min älskling, det vet du mycket väl. Betänk dig under en vecka, och om du inte åtta dagar härefter …

— Å, nej, nej, det behöfs alls inte! Jag behöfver inte åtta dagar, inte tjugufyra timmar, inte en minut! Nej, nej, nej!

Och jag smälte i tårar.

Min far afgudade mig och han hade aldrig förr sett mig gråta. Han tog mig i sina armar och lugnade mig genast. Han gaf mig sitt adelsmannaord på att han aldrig mer skulle tala med mig om detta äktenskap.

En hel månad förgick utan att jag såg till herr de Monsoreau eller hörde talas om honom. Men så kom en dag inbjudning till min far och mig att bevista en stor fest, som herr de Monsoreau skulle ge i Angers till ära för hertigen af Anjou under hans höghets besök i sin provins.

Med bjudningsbrefvet följde äfven några rader af hertigens egen hand. Han skref, att han med nöje skulle återse min far, som han fordom hade sett vid sin brors hof.

Min första känsla var att jag borde be min far afslå bjudningen. Jag skulle också antagligen lätt ha förmått honom därtill, om den hade utgått från herr de Monsoreau ensam, Men nu måste man äfven ta hertigens nådiga skrifvelse i betraktande, och min far var rädd att såra honom genom ett afslag. Vi infunno oss därför på festen, och herr de Monsoreau tog emot oss som om ingenting hade passerat. Han visade mig hvarken likgiltighet eller öfverdrifven artighet, han bemötte mig som alla de andra damerna, och jag kände mig helt lycklig öfver att han icke hade utmärkt mig på något sätt. Men med hertigen af Anjou var det annorlunda. Så snart han fick se mig, fästes hans blick envist på mig och följde mig sedan öfverallt till min obeskrifliga pina. Jag upplyste icke min far om orsaken, hvarför jag ville lämna balen, men jag bad honom så enträget att få resa hem, att vi aflägsnade oss före alla andra.

Tre dagar därefter kom herr de Monsoreau till Méridor. Jag såg honom på afstånd i slottsalléen och gick in i mitt rum. Jag var rädd att min far skulle skicka efter mig, men intet bud kom. En halftimme senare såg jag herr de Monsoreau aflägsna sig utan att jag hade blifvit underrättad om hans besök. Min far nämnde det inte ens efteråt, men jag tyckte mig märka, att han var dystrare än vanligt efter vice guvernörens visit.

Några dagar förgingo. Vid min återkomst från en skogspromenad en vacker förmiddag fick jag höra, att herr de Monsoreau var inne hos min far, som hade frågat efter mig flera gånger och oroligt undrat, åt hvilket håll jag kunde ha gått. Han hade äfven sagt till, att man genast skulle underrätta honom om min återkomst. Jag hann knappt in i mitt rum, förrän min far kom ditskyndande.

— Af skäl, som du ej behöfver veta, ser jag mig tvungen att skicka dig härifrån på några dagar, mitt barn, sade han. Fråga ingenting! Du förstår, att det måste vara viktiga orsaker, som nödga mig att vara skild från dig en vecka, kanske till och med fjorton dagar — ja, möjligen en hel månad.

Jag darrade af förskräckelse, ehuru jag ej hade en aning om den fara, som hotade mig. Men herr de Monsoreaus båda besök förebådade ingenting godt.

— Hvart skall jag resa? frågade jag.

— Till min syster på slottet Lude. Där är du gömd för allas ögon. Jag skall laga att du anländer dit under natten,

— Och du följer mig inte?

— Nej, jag måste stanna här för att afvända alla misstankar. Inte ens husets folk får veta hvart du reser.

— Men hvem skall då ledsaga mig?

— Två män, på hvilka jag kan lita fullkomligt.

— Ack, min far!

Han slöt mig häftigt till sitt bröst.

— Det måste ske, mitt barn! sade han.

Jag kände så väl min fars stora ömhet för mig, att jag hvarken gjorde några invändningar eller begärde vidare förklaring af honom. Det beslöts likväl, att min kammarjungfru Gertrude skulle åtfölja mig, hvarefter min far gick med en förmaning, att jag skulle hålla mig beredd till resan.

Vid åttatiden på kvällen var det mycket mörkt och kallt, ty det var midt under den strängaste vintern. Just då klockan slog åtta, kom min far in i mitt rum för att hämta mig. Vi smögo ljudlöst utför trappan och genom trädgården, där han öppnade en liten port utåt skogskanten. Där väntade en förspänd bärstol och två män till häst. Min far talade länge med låg röst till dem och anbefallde mig troligen åt deras omsorger. Jag steg in i bärstolen och Gertrude tog plats bredvid mig. Min far omfamnade mig ännu en gång och bärstolen sattes i gång.

Jag hade ingen aning om den fara, som hotade och tvingade mig att lämna mitt hem. Jag frågade Gertrude, men hon visste det lika litet. Våra ledsagare kände jag icke, och jag vågade ej göra dem några frågor. Vår färd fortsattes således under tystnad och på slingrande vägar, och bärstolens jämna och enformiga rörelse höll just på att vagga mig till sömn efter ett par timmars förlopp, då bärstolen plötsligt stannade och Gertrude häftigt grep mig i armen.

— Gud i himmelen, hvad skall detta betyda, mademoiselle? sade den stackars flickan,

Jag tittade ut mellan gardinerna. Vi voro omgifna af sex maskerade ryttare. Våra ledsagare ville göra motstånd, men de blefvo genast afväpnade och fängslade.

Jag var för uppskrämd att kunna ropa på hjälp, och hvad skulle det för öfrigt ha tjänat till? Anföraren för de maskerade kom nu närmare.

— Var lugn, mademoiselle, sade han, det skall inte hända er någonting ondt, men ni måste följa oss.

— Hvart?

— Till en plats, där ni inte har något att frukta. Ni skall tvärtom bli behandlad som en drottning.

Men denna försäkran skrämde mig mer än någon hotelse.

— Ack, min far — min älskade far! hviskade jag.

— Lugna er, mademoiselle, hviskade Gertrude, jag känner mycket väl till trakten här, jag är er tillgifven och jag är stark — vi skulle verkligen ha bra stor otur, om vi inte lyckades fly.

“Jag tittade ut mellan gardinerna.”

Min stackars Gertrudes ord lugnade mig visserligen ej, men vissheten att ej vara fullkomligt utan stöd ingaf mig likväl en smula mod.

— Vi måste lyda er, mina herrar, svarade jag, ett par stackars kvinnor kunna ej tänka på att opponera sig.

Hvarefter en af de maskerade hoppade af sin häst och intog vår ledares plats, sedan han hade vändt bärstolen åt annat håll.

Bussy afhörde naturligtvis Diana de Méridors berättelse med den ifrigaste uppmärksamhet. När kärleken börjar vakna i en mans hjärta erfar han en nästan andäktig vördnad för föremålet för hans ömhet. Han anser sitt hjärtas dam höjd öfver alla andra kvinnor, nästan som en gudomlighet. Hvarenda gest hon gör anser han för en ynnest, hvartenda ord hon talar tar han som en nåd. Ser hon på honom, fröjdar det hans hjärta, småler hon åt honom, gör det honom hufvudyr.

Den unge krigaren lät således den vackra Diana fortsätta att berätta sin historia utan att afbryta henne på något sätt. Minsta detalj af denna unga kvinnas lif hade ett intensivt intresse för honom, han kände, att han var utsedd till hennes beskyddare, och han lyssnade till hennes ord med en ifver, som om hans eget lif berodde därpå.

Och när Diana, upprörd vid tanken på såväl det närvarande som det förflutna, hejdade sig ett par ögonblick, knäppte Bussy ihop sina händer och bönföll:

— Å, var så god och fortsätt, madame — gör det!

Diana kunde icke misstaga sig på arten af det intresse, som Bussy visade för henne. Hans röst, hans gest och uttrycket i hans ansikte stod i fullkomlig harmoni med hans ord. Diana smålog sorgset och fortsatte:

— Vi hade färdats framåt ungefär tre timmar då bärstolen stannade. Jag hörde en port knarra, man växlade några ord och bärstolen sattes åter i gång. Jag hörde, att hästarnas hofslag genljödo från en träbro, och jag försökte se ut genom bärstolens öppning. 1 samma stund stannade den på en slottsgård.

Hvad var detta för ett slott? Hvarken Gertrude eller jag visste det. Vi hade oupphörligt försökt att orientera oss under vägen, men vi kunde ej se annat än skog. Båda hyste vi emellertid den föreställningen, att man med afsikt hade fört oss på onödiga omvägar.

Dörren till bärstolen öppnades och densamme, som förut hade talat med oss, bad oss stiga ur.

Jag lydde utan att säga ett ord. Två män, som antagligen tillhörde slottet, hade kommit oss till mötes med facklor i händerna. Det oroväckande löftet tycktes verkligen bli uppfylldt, man visade oss den största vördnad. Vi följde efter männen med facklorna och de förde oss till ett luxuöst sofrum, hvars stil och elegans utvisade, att det hade blifvit dekoreradt på Francois I:s tid.

På ett bord med dyrbar servis var supé framdukad.

— Ni är här hemma hos er, madame, sade den som hela tiden fört ordet, och som ni nödvändigt behöfver er kammarjungfrus hjälp, så stannar hon här i rummet bredvid.

Gertrude och jag utbytte ett gladt ögonkast.

— Och om ni vill tala med någon annan, fortsatte han, så behöfver ni endast slå några slag med hammaren mot denna dörr. Någon, som ständigt går på post där utanför, skall då genast infinna sig och mottaga edra befallningar.

Hvarigenom vi upplystes att vi voro noga öfvervakade.

Den maskerade bugade sig och gick. Vi hörde, att han vred om nyckeln två gånger i låset.

Gertrude och jag voro ensamma. Ett par sekunder sutto vi orörliga och betraktade hvarandra i skenet från kandelabrerna på det dukade bordet; Gertrude ville tala, men jag gjorde tecken åt henne att hon skulle vara tyst. Det vore ju möjligt att någon lyssnade på oss.

Dörren stod öppen till Gertrudes rum. Båda fingo vi på samma gång den tanken att gå dit in. Gertrude tog en af kandelabrerna och vi begåfvo oss dit, smygande på tåspetsarna.

Rummet var stort och synbarligen afsedt till toalettrum. Där fanns en dörr, motsvarande den, hvarigenom vi hade inträdt i mitt rum. På båda dessa dörrar hängde små hammare af ciselerad koppar i närheten af plattor af samma metall, alltsammans riktiga konstverk.

Det var tydligt, att dessa båda dörrar förde ut till samma förmak.

Gertrude förde kandelabern tätt intill låset; äfven denna dörr var stängd med dubbelt lås.

Vi voro således fångar.

När två människor, låt vara af olika samhällsklass, befinna sig i samma belägenhet och samma fara, blir deras tankegång alldeles märkvärdigt lika, och de uppfatta hvarandras mening utan alla öfverflödiga förklaringar.

Gertrude kom helt nära intill mig.

— Gaf mademoiselle akt på, att vi endast hade fem trappsteg att stiga uppför från slottsgården? sade hon hviskande.

— Ja, svarade jag.

— Vi befinna oss således i slottets bottenvåning?

— Naturligtvis.

— Men då, sade hon med en ännu lägre hviskning och med en skarp blick bortåt fönstren, då skulle det inte vara omöjligt …

— Om fönstren inte äro försedda med galler utanför … afbröt jag.

— Ja, och om mademoiselle hade mod att …

— Mod? utbrast jag. Var lugn, mitt barn — mod har jag.

Nu lade Gertrude i sin tur fingret mot munnen.

— Ja, jag förstår, hviskade jag.

Gertrude gaf mig nu ett tecken, att jag skulle stanna där jag var, och därefter bar hon kandelabern tillbaka till mitt rum och ställde den på sin plats.

Jag hade förstått henne mycket väl, och jag gick nu fram till fönstret och sökte efter dess hakar.

Jag upptäckte dem snart — eller rättare sagdt Gertrude, som hade återvändt till mig. Fönstret gick upp.

Jag kunde ej återhålla ett utrop af glädje; det fanns intet galler utanför!

Gertrude hade likväl redan insett orsaken till denna synbara försumlighet hos våra vaktare. Den stora slottsdammen gick ända intill slottets mur, och dess tio fot djupa vatten var ett lika stort hinder för vår flykt som trots något fönstergaller.

“Ni är här hemma hos er, madame.”

Men när jag såg bortåt andra stranden, kände jag plötsligt igen hvar jag var. Vi höllos fångna på slottet Beaugé, där jag förut hade varit många gånger med min far, och hvarest jag för en månad sedan hade legat afsvimmad af förtviflan öfver min stackars Daphnes död.

Och slottet Beaugé tillhörde hertigen af Anjou.

Som en blixt stod nu allt klart för mig.

Jag såg ned på dammen med ett slags dyster tillfredsställelse. Den kunde bli en sista tillflykt undan våld och vanära.

Vi stängde fönstret. Jag lade mig påklädd på sängen, Gertrude sof i en länstol tätt invid mina fötter.

Väl tjugu gånger under natten spratt jag upp med dödlig förskräckelse, utan annan anledning än den förfärliga belägenhet, hvari jag befann mig. Ingenting antydde, att man hyste onda afsikter mot mig. Tvärtom tycktes allt och alla i hela slottet vara försänkt i djup sömn; det enda ljud, som afbröt nattens tystnad, var vattenfåglarnas skrik.

Det blef åter dag — en dag, som visserligen skingrade den fara, som mörkret medför, men på samma gång bekräftade den öfvertygelse jag fått under natten. Här var ingen flykt möjlig utan hjälp utifrån, och hvarifrån skulle väl en sådan hjälp kunna komma?

Vid niotiden knackade någon på min dörr. Jag gick in i Gertrudes rum och sade till henne, att hon kunde ge tillstånd att öppna.

Det var vår betjäning från kvällen förut. De togo bort supén, som vi inte hade rört, och dukade i stället fram frukosten.

Gertrude gjorde dem några frågor, men de aflägsnade sig utan att svara.

Jag gick åter ut i mitt rum. Allt stod nu klart för mig därigenom att det var till Beaugé vi blifvit förda och genom de omsorger man visade oss. Hertigen af Anjou hade sett mig på herr de Monsoreaus fest. Hertigen af Anjou hade förälskat sig i mig och min far hade blifvit underrättad därom, hvarför han ville gömma mig undan den förföljelse, för hvilken jag skulle bli utsatt. Han hade därför skickat bort mig från Méridor, men antingen på grund af någon tjänares opålitlighet eller af en olycklig slump hade hans försiktighetsmått gäckats, och jag hade fallit i händerna på den, som han ville skydda mig för.

Detta var sannolikt rätta förhållandet, jag kunde åtminstone ej finna annat.

På Gertrudes bön drack jag en kopp mjölk och åt litet bröd.

Under hela förmiddagen gjorde vi upp planer till flykt — den ena dåraktigare än den andra. Och likväl sågo vi på endast hundra stegs afstånd en båt med åror därnere bland vassen. Kunde vi endast komma åt den, så skulle mina och Gertrudes förenade krafter snart föra oss ur vår fångenskap.

Ingenting störde oss under förmiddagens lopp. Vår middag serverades på samma sätt som frukosten. Jag var nära att svimma af kraftlöshet, och jag satte mig till bords. Gertrude betjänade mig ensam, ty så snart våra uppassare hade burit in maten, aflägsnade de sig. Jag bröt åter ett bröd — och ett papper föll ut.

Jag vek hastigt upp det och läste:

— En vän vakar öfver er. I morgon skall ni få underrättelser från både honom och er far.

Ni kan föreställa er min glädje! Mitt hjärta klappade så häftigt som om bröstet ville sprängas. Jag visade biljetten för Gertrude. Återstoden af dagen förgick under väntan och hopp.

Den andra natten förflöt lika lugnt som den första. Så kom frukosten, som jag hade afvaktat med stor otålighet, emedan jag icke betviflade, att jag ånyo skulle finna en biljett i mitt bröd. Jag bedrog mig inte. Biljetten lydde sålunda:

“Den, som har låtit enlevera er, kommer till Beaugé klockan tio i kväll. Men klockan nio skall den, som vakar öfver er, infinna sig under edra fönster med ett bref från er far, hvari baron de Méridor anbefaller er att hysa förtroende för denne vän, hvilket ni eljest måhända inte skulle göra.

Bränn detta bref!”

Jag läste brefvet om och om igen, och sedan kastade jag det på elden. Stilen var fullkomligt obekant, och jag kunde ej förstå, hvem som hade skrifvit det.

Gertrude och jag fördjupade oss i gissningar. Väl hundra gånger under dagens lopp gingo vi fram till fönstret för att se efter, om ingen syntes till vid dammen eller bortåt skogen. Men allt var tyst och stilla.

En timme efter middagen knackade någon på dörren. Det var första gången man försökte komma in till oss utom vid måltidstimmarna. Men som vi inte hade någon utväg att hindra dörrens öppnande, gåfvo vi nödtvungna bifall därtill.

Det var återigen samma maskerade man, som förut hade talat med oss. Jag kände genast igen hans röst.

Han räckte mig ett bref.

— Från hvem är det? frågade jag.

— Det står utan tvifvel i brefvet, svarade han.

— Men jag vill inte läsa det utan att veta från hvem det är.

— Mademoiselle handlar efter godtfinnande. Jag har fått befallning att aflämna brefvet — jag lägger det här vid mademoiselles fötter.

Och han lade verkligen brefvet på pallen, som jag hade under fötterna, och gick.

— Hvad skall jag göra? frågade jag Gertrude.

— Om jag törs säga min mening, så bör mademoiselle läsa brefvet. Det kan ju upplysa om någon fara, som vi behöfva värna oss emot.

Gertrudes råd var så förståndigt, att jag öfvergaf min första föresats och öppnade brefvet.

Diana afbröt nu sin berättelse och gick fram till en liten italiensk sekretär, som hon öppnade, hvarefter hon tog fram ett bref ur en portfölj af siden.

Bussy kastade en blick på adressen

“Till den sköna Diana de Méridor”, läste han. — Detta är skrifvet af hertigen af Anjou, tillade han och såg upp på Diana.

— Å, han hade således ändå inte bedragit mig! sade hon med en suck. Och när hon såg, att Bussy tvekade att vika upp brefvet, tillade hon:

— Läs! Slumpen har på ett plötsligt och egendomligt sätt låtit er få inblick i mitt lifs hemligaste förhållanden och jag känner, att jag inte bör dölja något för er.

Bussy läste:

“En olycklig prins, hvars hjärta har blifvit fängsladt af er gudomliga skönhet, skall i afton klockan tio infinna sig hos er, för att förklara sitt beteende — hvilket, som han själf inser, ej har annan ursäkt än den oöfvervinneliga kärlek, som lågar i hans hjärta.

Francois.”

— Och ni säger, att brefvet verkligen är från hertigen af Anjou? frågade Diana.

— Ja! svarade Bussy allvarligt. Det är hans stil och hans namnteckning.

Diana suckade.

— Skulle han måhända vara mindre brottslig, än jag har trott? sade hon långsamt.

— Prinsen? frågade Bussy.

— Nej — grefve de Monsoreau.

Det var nu Bussys tur att sucka.

— Fortsätt, madame! bad han. Efteråt kunna vi bättre bedöma både grefven och hertigen.

— Genom detta bref, hvars äkthet jag då inte hade något skäl att betvifla, så mycket mer som dess innehåll stod i öfverensstämmelse med hvad jag fruktade, hade jag, alldeles som Gertrude förutsett, blifvit upplyst om den fara, som hotade mig. Och jag skattade nu så mycket högre denne okände vän, som erbjöd mig sin hjälpi min fars namn. Han var ju mitt enda hopp. Vi började åter vårt spanande genom fönstren utåt dammen och skogen på andra sidan, men vi kunde inte upptäcka någonting, som styrkte våra förhoppningar. Skymningen kom, i januari blir det snart mörkt. Fyra eller fem timmar till skulle vår ångestfulla väntan räcka.

Det var en kall och klar afton. Himlen var öfversållad med millioner stjärnor och månen steg upp och kastade sitt silfverskimmer öfver omgifningarna. Vi öppnade fönstren i Gertrudes rum, det borde i alla händelser vara mindre strängt bevakadt än mitt.

Vid sjutiden började en lätt dimma stiga upp från dammen, men den var så tunn och skir, att våra vid mörkret vana ögon kunde genomskåda den.

Vi spanade och väntade länge, länge, men slutligen tyckte vi oss genom dimman uppläcka några skuggor, som rörde sig borta vid skogsbrynet. De tycktes närma sig med mycken försiktighet i skydd af träden. Vi skulle kanske likväl ha trott, att alltsammans endast var en synvilla, om vi inte i detsamma hade hört en häst frusta därborta.

— Det är våra vänner, mumlade Gertrude.

— Eller hertigen, sade jag.

— Å, han! Han skulle inte behöfva smyga fram så där!

Gertrudes kloka anmärkning skingrade mina misstankar och gjorde mig lugn. Vi stirrade dit bort med fördubblad uppmärksamhet.

En af skuggorna skilde sig nu från de öfriga och gick rakt ned till båten. Han lösgjorde den och hoppade ned, och båten gled tyst och sakta öfver dammen.

Ju närmare den kom, desto mera ansträngde jag mig att kunna se genom dimman och dunklet:

Snart tyckte jag mig känna igen herr de Monsoreaus högväxta gestalt och äfven hans mörka, obehagliga ansikte. Då han befann sig på tio stegs afstånd från oss, hyste jag inte längre något tvifvel i detta afseende.

Och nu fruktade jag för hjälpen nästan lika mycket som för faran.

Jag satt stum och orörlig vid sidan af fönstret, han kunde omöjligt se mig. Då båten kom tätt intill slottsmuren, fastgjorde han den vid en väldig järnring, och jag såg hans hufvud resa sig i jämnhöjd med fönsterkarmen.

Ett lätt utrop af förskräckelse flög ovillkorligt öfver mina läppar.

— Förlåt! Jag trodde att ni väntade mig, sade grefve de Monsoreau,

— Jag väntade visserligen någon, men jag visste inte, att denna någon var ni, herr grefve, svarade jag.

Ett bittert leende flög öfver hans läppar.

— Hvem skulle väl vaka öfver Diana de Méridors ära, utom jag och hennes far?

— Ni skref i ert bref, att ni kommer på min fars vägnar?

— Ja, mademoiselle! Och som jag förutsåg, att ni kunde betvifla mina ord, så medför jag här ett bref från honom.

Han räckte mig ett papper.

Vi hade icke tändt ljus, för att mörkret skulle ge oss frihet att företaga hvad omständigheterna kunde fordra. Jag gick ut i mitt rum, föll på knä invid den flammande brasan och läste:

“Min dyra Diana! Grefve de Monsoreau är den ende, som kan rädda dig från den fara, som hotar dig, och denna fara är fruktansvärd. Förlita dig därför på honom — han är en vän, som himmeln själf har sändt oss. Han skall sedermera säga dig, hvad jag af varmaste hjärta önskar att du måtte göra för att gälda vår blifvande tacksamhetsskuld till honom. Jag besvär dig att tro på honom, och bönfaller att du måtte ha medlidande med både dig själf och honom! Din ömme fader

Baron de Méridor.”

Jag hade intet bestämdt skäl att misstro herr de Monsoreau. Den motvilja han ingaf mig var mera instinktmässig än grundad på förnuftskäl. Jag hade ju ingenting annat att förebrå honom än hindens död, och denna förbrytelse kunde icke väga tungt, då det gällde en jägare.

Jag återvände till fönstret där han stod.

— Nåväl? frågade han.

— Jag har läst min fars bref, sade jag. Han skrifver, att ni vill föra mig härifrån, men han säger inte hvart.

— Jag skall ledsaga er till en plats, där han väntar er, mademoiselle.

— Hvart då?

— Till slottet Méridor.

— Jag får således återse min far?

— Inom två timmar, mademoiselle.

— Å, grefve de Monsoreau, om ni säger sant …

Jag hejdade mig. Men grefven afvaktade tydligen, att jag skulle afsluta min fras.

— … Så kan ni räkna på hela min erkänsla, fortsatte jag darrande. Ty jag anade hvad han kunde vänta af denna erkänsla, som jag inte förmådde uttrycka i ord.

— Är ni färdig att följa mig, mademoiselle?

Jag kastade en orolig blick på Gertrude. Det var lätt att se, att grefvens uppträdande ej hade ingifvit henne mera lugn än mig.

— Betänk, att hvarje minut, som går, är dyrbarare än ni kan föreställa er, sade han. Jag har kommit nära en halftimme senare, än jag hade hoppats, klockan är snart tio. Och har ni inte fått underrättelse om att hertigen skall vara här klockan tio?

— Jo! svarade jag.

— Hinner han väl hit, så kan jag endast riskera mitt lif utan något hopp om räddning för er! Nu däremot sätter jag det på spel med visshet om att kunna rädda er.

— Hvarför kom inte min far med?

— Ni kan väl tänka er att han är väl öfvervakad! Han kan naturligtvis inte ta ett steg utom slottet utan att man vet, hvart han tar vägen.

— Men ni? frågade jag.

— Å, jag — det är helt annat. Jag är hertigens vän och förtrogne.

— Men, utbrast jag, huru kan ni då …

— … förråda honom för er skull, menar ni? Ja, det har jag gjort. Jag sade ju nyss, att jag riskerar mitt lif för att rädda er ära.

Det låg en så öfvertygande sannfärdighet i detta svar, att jag visserligen fortfarande kände någon motvilja för att anförtro mig åt honom, men likväl ej kunde finna ord för att uttrycka den.

— Jag väntar, sade grefven.

Jag såg på Gertrude. Hon var tydligen lika obeslutsam som jag.

— Tvekar ni ännu? Se då dit bort! sade herr de Monsoreau.

På vår sida om dammen och utmed dess strand såg jag en trupp ryttare nalkas slottet.

— Hvem är det? frågade jag.

— Hertigen af Anjou med svit, svarade grefven.

— Å, mademoiselle, det är ingen tid att förlora! utbrast Gertrude.

— Vi ha redan förlorat tillräckligt, sade grefven. I himlens namn — bestäm er, innan det blir för sent!

Jag sjönk maktlös ned på en stol. — O, min Gud! Hvad skall jag göra? hviskade jag.

Jag föll på knä invid den flammande brasan och läste.

— Hör ni! Nu bulta de på slottsporten! sade grefven.

Hammarslagen genljödo genom kvällens tystnad.

— Om fem minuter är allt hopp om räddning förloradt, sade grefven.

Jag försökte stiga upp, men jag förmådde det inte.

— Hjälp mig, Gertrude! stammade jag. Kom!

— Hör inte mademoiselle att porten öppnas? utbrast den stackars flickan. Hör, hästarna frusta på gården.

— Ja, jag hör! svarade jag och gjorde en ny ansträngning för att resa mig. Men jag förmår inte …

— Å, är det ingenting annat än det? sade Gertrude. Hon lyfte hastigt upp mig som ett barn och lämnade mig i grefvens utsträckta armar.

Vid beröringen med honom började jag skaka så häftigt, att jag så när hade fallit i vattnet. Men han tryckte mig intill sitt bröst och satte mig sedan ned i båten.

Gertrude hade följt efter mig utan någon hjälp.

Nu fick jag se, att min slöja hade fallit i vattnet, och det föll mig in, att den skulle kunna förråda hvilken väg vi tagit.

— Min slöja! hviskade jag hastigt till grefven. Var snäll och tag upp den!

Han kastade en blick på det simmande föremålet.

— Nej, nej, det är bättre så! sade han.

Herr de Monsoreau satte sig. nu på roddbänken och tog några tysta, kraftiga årtag, hvilka snart förde oss öfver till andra stranden.

Plötsligt syntes ljussken från mitt rum, betjäningen hade kommit dit med ljus.

— Har jag farit med osanning, mademoiselle? sade herr de Monsoreau. Var det inte hög tid att ge oss af?

— Ack jo, herr grefve, svarade jag. Ni är min räddare!

Vi sågo ljusen oroligt röra sig fram och tillbaka i både mitt och Gertrudes rum, vi hörde högljudda rop och sågo en man komma in, för hvilken alla de öfriga drogo sig åt sidan. Han gick fram till det öppna fönstret, böjde sig ut öfver fönsterkarmen, såg slöjan flytande på vattnet och uppgaf ett högljudt rop.

— Ser ni, att det var klokt att låta slöjan ligga! hviskade grefven. Nu tror han, att ni har kastat er i sjön för att undkomma honom, och medan han låter söka efter er, skola vi fortsätta vår flykt.

I detsamma stötte båten mot land,