Drabanten/Del 1/Kapitel 10

←  Blomman. Vincents toilett. Förvandlingen.

Drabanten av Carl Fredrik Ridderstad Fröken Rudensköld.

Också en sammansvärjning.  →

TIONDE KAPITLET.
Fröken Rudensköld.

Magdalena Charlotta Rudensköld föddes den 1 Jan. 1766 och var yngsta dottern af den utaf sin samtid lika förtjente som aktade riksrådet grefve C. Rudensköld. Redan vid tretton års ålder eller den 14 Juli 1779 gjorde hon sitt första inträde på hofvet i sällskap med sin mor, född grefvinna Bjelke.

»Efter slutad levé,» yttrar sig en biograf om detta hennes första uppträdande, »blef gudstjenst kl. 12. Bänkar voro utsedde för hvarje rang. Modern satte sig i rådsfruarnes bänk, och dottern ville sätta sig hos hoffröknarna, men det vägrades af dem, som voro noga om iakttagandet af deras rang. Hon placerades då i den bänk, som är utsedd för andra fröknar, men der hade gamle generalen af artilleriet, Charpentier, satt sig. De sutto der ensamme »som ett redicult spektakel för guds församling». Efter gudstjensten, som försiggick under »kyrkoetiquette», blef opera, efter operan souper, dit fröken Rudensköld blef qvarbefald; men fråga uppstod, om hon kunde admitteras till soupern med drottningen. Ehrensvärd citerade, huru fröknarne Liljenberg, innan deras far blef grefve, måste resa från Stockholm utan souper, men att en fröken Wrangel, såsom rådsherre-dotter, då blef befald qvar, samt påminte, att fröken Rudensköld var både grefve- och rådsherre-dotter. Konung Gustaf III blef deröfver mycket glad, och befaldes fröken qvar, sedan hon länge suttit i oro.»

Endast detta korta citat karaktäriserar tiliräckligt den tid, hvarom här är fråga. Det vittnar om etikettens allmagt, intrigernas välde, de hjertlösa formernas företräden, men äfven om huru litet den verkligt goda tonens alltid sedliga och sunda bud förstodos, värderades och lyddes. Då en flicka, ännu i sina första år, oskyldig, ren, barnslig på samma gång som skön och intagande, placeras under en gudstjenst bredvid en i fäderneslandets tjenst grånad gubbe, betraktas det såsom ett »redicult spektakel för guds församling.» Hvad skall man tänka derom? Blottar ej denna församling derigenom allt för tydligt sin brist just på det, som den vill gå och gälla för?

Redan vid Gustafs hof strålade fröken Rudenskölds stjerna högt; men först under förmyndare-regeringen blef hon en stjerna af första ordningen.

Hon var ung och snillrik, tjusande och liflig, behaglig och intagande. Ur naturens slösande hand hade hon framgått såsom en ljuf och skön förtrollerska. Vi hafva på Armfelt lämpat Cæsars odödliga ord: veni, vidi, vici. De kunna äfven lämpas på fröken Rudensköld. Utan att vilja förtrolla förtrollade hon, utan att vilja fängsla fängslade hon. Man kunde ej säga hvad det var, som så mycket intog till hennes fördel, emedan det icke var någon särskild egenskap, utan alla i deras behagliga förening. Då hon var tyst, beundrade man henne, då hon talade, förtjustes man. Hennes blick besegrade en, hennes leende gjorde segern ljuf, äfven för den, som hon besegrat. Hon var en vacker och lycklig naturs lekande infall, der hon, omgifven af sina tillbedjare, strålade i sin triumfvagn, dragen af dufvor.

Hon blef, säger vår biograf, »hofvets centralsol». Samtida, som kände henne, och med hvilka vi haft tillfälle samtala, prisa icke blott hennes yttre, utan ännu mera hennes inre, hennes hjerta^[1].

Fröken Rudensköld har efterlemnat några ganska intressanta, ännu otryckta, egenhändiga anteckningar under den gemensamma rubriken: »De märkvärdigaste åren af min lefnad». Hon tecknar sig sjelf der på följande sätt:

»Min uppfostran har varit mycket vårdslösad. Knapt egde jag ett sundt begrepp om religionens sanningar. Bortskämd af mina föräldrars ovanliga godhet och efterlåtenhet, inträdde jag vid hofvet — såsom hoffröken — vid sexton års ålder. Ung, obetänksam, glad och yr, i högsta grad okonstlad, begrep jag ej, huru man kunde dölja sina tankar, mycket mindre förtiga sanningen. Sådan, och derjemte utrustad med ungdomens behag, blef jag snart omtyckt och fjäsad. Men ingenting behagade mig särskildt, allt roade mig, allt väckte mitt åtlöje: ett hufvudfel i min karaktär, förenadt med ett öfverdrifvet högmod eller god tanke om mig sjelf. Jag njöt lifvet af alla min själs krafter: tackade gud hvarje morgon för det att jag ännu fick lefva en dag för nöjet.»

»Baron Stjerneld friade då till mig med mycken enträgenhet och var gillad af min slägt såsom ett rikt och i alla afseenden passande giftermål; men jag fann mig så lycklig i den ställning jag var, att jag med bäfvan motsåg äktenskapets pligter; sade honom det rent ut, och att jag innan tre år ej kunde förmå mig till ett så allvarsamt steg. Han höll nog utaf mig, för att vilja afbida den tiden, om jag blott med det vilkoret gaf mitt samtycke; men jag lofvade ingenting. Med den glädtighet, jag må säga lättsinnighet, jag handterade allting, handterade jag äfven kärleken: skrattade åt den, och kände den blott till namnet…»

Det är ganska så gifvet att vara bättre än sin tid; fröken Rudensköld var en dotter af sin, men en af de bättre. Hennes lyckliga anlag voro hennes enda rådgifvare, drömmarne i hennes hufvud och ingifvelserna i hennes själ utgjorde hennes trosbekännelser; hennes hjerta var hennes religion. Allt det goda, som fans hos henne, hade hon endast genom sig sjelf; det öfriga tillhörde tidens rigtning och karaktär. Kärleken blef för henne derföre mera än den borde blifva; den blef icke en värmande och lifvande flamma, utan en förbrännande; icke en vän, vid hvars stödjande hand hon leddes fram genom lifvet, utan en tyrann, som plundrade och krossade hennes hjerta; icke en mild, omhuldande engel, med ett ymnighetshorn, fullt af blommor och frukt, i sin hand, utan en förbannelse, som med en tår i sitt dystra öga pekar på en schavott.

Samhället erkänner sig aldrig hafva orätt inför samhället. Huru ofta har det dock icke orätt inför gud? Samhället eger emellertid sitt förebrående samvete. Det är detta samvete, som bjuder oupphörliga reformer och förbättringar. Samhället har också stiftat lagar för kärleken, ehuru det är kärleken, som skulle hafva stiftat lagar för samhället. Utgångspunkten är förbytt. Följderna deraf ha också krossat mer än ett hjerta, mer än ett samhälle.

Utan att lägga en jernspira i kärlekens hand, är den en magt. Troheten gör denna magt till en gudomlig vilja i våra hjertan; i stället för en magt blir den också nu en dygd. Kan denna dygd vara en berömmelse för den ena och ett brott för den andra? Visserligen, men blott inom de samhällen, der Cecrops lagstiftning lagt en jernspira i äktenskapets hand, äfven i denna stund, då det nedsjunkit till konvenans eller blott till en yttre hållhake.

Och sådant var i allmänhet äktenskapet under den tid och inom de klasser, vi här hafva att teckna.

Fröken Rudensköld var såsom hoffröken anstäld vid prinsessan Sofia Albertinas hof. Tio år hade förflutit der. Dessa år hade icke minskat några af hennes behag, utan i stället utvecklat dem. Knopparne voro rosor, vårmorgonen full sommardag. Afrodite log ej emot verlden, ännu halfgömd af ett tunt och fladdrande flor; floret var borta, och hon stod der nu i hela sin tjusande allmagt.

Hennes rum voro belägna i palatsets öfre våning, med utsigten dels åt Gustaf Adolfs torg, dels åt Norrström.

Anordningarna i rummet vittnade om hennes smak och böjelse för det vackra och beqväma. Prakt och trefnad voro här förenade på ett behagligt sätt. Möblerna voro ornerade i hvitt och guld. Draperierna för fönstren täflade i glans med den nyfallna snön, på hvars yta solen glimmar. Hennes toilette uppbars af en Psyke, belyst af en Amor. Denna myt var hennes eget lif. I vågiga veck böljade lätta gaser kring den alkov, der så många drömmar sväfvat med luftiga vingslag förbi hennes själ. Hjertat och fantasien tycktes nästan ha ordnat dessa rum mera än tanken. Man märkte ingen beräkning här, det var allt så naturligt.

På andra sidan om den korridor, som ledde till dessa rum, hade fröken Louise Posse sina rum.

Fröken Rudensköld och Louise Posse voro nyss hemkomna från en uppvaktning hos hertiginnan.

— Såg du blomman, som hertigen kastade för våra fötter? började Malla. Ack, Louise, tag aldrig upp sådana rosor, du sticker dig på törnet.

— Jag tror dig, goda Malla.

— Ett törne har trängt djupt in i mitt hjerta, och ur såret har en ros med glödande blad utvecklat sig. Du är ung, Louise, ditt hjärta har ännu icke talat… lycklig du… hvad det säger är så lockande och vackert, hvarje ord är svärmisk poesi, hvarje tanke är en ljuf känsla, hvarje känsla är en suck, och hvarje suck en dröm om en onämnbar sällhet… och ändå, Louise, gör det oss ej lyckliga. Der vi här stå, tycka vi att himmelen tager slut der borta vid kullens rand; vi skynda dit, men, ditkomna, se vi den sluta först vid nästa höjd, och så flyr himmelen oss ständigt. Det är på samma sätt med sällheten. Vårt hjerta lofvar oss den oupphörligt, men håller aldrig sitt löfte. Om du förr eller senare känner, att ditt hjerta börjar klappa oroligt och häftigt, så lägg din hand på det, lugna det, befall det att tystna.

— Men kan man alltid befalla öfver det? Har du sjelf förmått det?

— Nej, nej! men också befaller det nu öfver mig. Jag är ej mera densamma som förr. Då jag var sexton eller sjutton år, satt en vinge vid min fot, skämtet på min läpp, fjäriln gungade i min lock, glädjen log i min blick.

— Du är barnslig, Malla, allt det der är på samma sätt ännu. Hvem kan le som du, skämta som du, intaga och förtjusa som du?

— Du tycker det, och ändå är jag ej här… här… i mitt hjerta… densamma nu som förr. Jag är hemfallen liksom under en magnetisk sömn; jag handlar, tänker, ler, talar, suckar, känner och lider icke mera af mig sjelf, utan endast lydande den magnetiska ström, som utflödar från en annans ledande hand. Ibland känner jag mig så lycklig, att ingen kan vara lyckligare än jag, ibland sjunker jag ned i oro och smärta, men äfven i min smärta drages jag af ljufva villor ännu djupare in i labyrinten. Det har hvälft sig öfver mitt hjerta ett strålande blått öga: det är icke himmelens; det är hans. Och endast genom det kan jag nu mera betrakta verlden. Akta dig för kärleken, Louise. Det är en farlig magt. Du såg kanske icke du, Louise, hvad jag såg, då vi passerade slottsbacken.

Louise såg upp. Det låg någonting i denna anmärkning, som nästan gjorde henne rädd.

— Hvad såg du då? frågade hon.

— Jag såg en ung man, Louise, som helsade på oss. Jag kände honom, han heter Döring. Märkte du den blick, han kastade på dig?

— På mig?

— Sådana blickar äro farliga, emedan det är så, som det ena hjärtat blickar in i det andra. Sådana personer som Döring, fortsatte Malla, då Louise ej svarade, äro äfven farliga, emedan de i sitt väsende återgifva så mycket af en ung flickas vackraste drömmar. Dn fälde ned din slöja, men jag såg en liten ros titta fram på din kind. Säg mig, Louise, du märkte allt hans blick?

— Du tror således…

— Jag tror ingenting, Louise; men jag vet, att en enda blick kan afgöra hela vårt lifs ve och väl. Akta dig blott!

— En blick, det vore mycket.

— Hör mig, Louise, du har sinne för målarekonsten. Hvad är det, som afgör en taflas öde? Oftast blott ett penseldrag, alltid ett ögonblick. Inspirationen är ett vigtigt ögonblick af gudomlig uppenbarelse i vår själ. Snillet är ett fortsatt ögonblick af fortfarande inspiration, är den gudomliga glödens oafbrutna verksamhet eller, om du så vill, en urladdning af uppenbarelser, en kedja af sköna ögonblick. Men hvad snillet är för själen, det är kärleken för hjertat. Kärleken är hjertats inspiration, troheten är dess snille. Jag skulle kunna taga mig sjelf som exempel.

— Det skulle roa mig att höra.

— Först då Gustaf III återkom från Italien, erfor jag, att mitt hjerta blott var en svag qvinnas. Konungen kallade hela sitt hof till Drottningholm. Armfelt, hans gunstling, skulle då presenteras för prinsessan. I detta ögonblick stod jag bakom prinsessans stol. Han var ungdomligt manlig, snillrikt skön, hjertligt ädel. Jag beundrade hans gång, hans rörelser, hans gestalt. Min blick följde honom. Jag anade ej faran. Då han skulle komplimentera prinsessan, bröt han helt hastigt af komplimangen… tystnade… höjde sitt öga emot mig… och tillade med blicken ännu alltjemt fäst på mig… »Ers kunglig höghets hof har blifvit förskönadt». Du skulle sett uttrycket i hans ansigte, hört röstens ljufva vemod, erfarit elden i hans blick, och ditt hjerta skulle ha känt sig anslaget. Mitt darrade, liksom berördt af en underbar förtrollande magt. Mina kinder rodnade, mitt öga sänktes, och mitt öde var för alltid afgjordt, och äfven hans var det. Vi älskade hvarandra.

— Och ändå…

— Och ändå, du har rätt, äfven jag kan säga… och ändå. Ja, Louise, och ändå är han nu en annans make. Vi voro fattiga båda två, vi egde intet; men hvad brydde jag mig derom, jag förstod ej, att det kunde bli något hinder för vår lycka. Då nalkades konungen mig en dag. »Armfelt och ni älska hvarandra», sade han. Jag teg och rodnade åter. »Af vigtiga politiska skäl», fortfor konungen, önskar jag att han måtte gifta sig med fröken De la Gardie, och jag har talat vid honom derom i dag». Mitt hjerta klappade. Han vägrade väl då, ers majestät? inföll jag. — »Han vägrade ej, min fröken, han fruktade blott för den sorg han skulle göra er, och detta gjorde honom villrådig. Jag känner er själsstyrka, min fröken, och föresatte mig att förmå er öfvertala honom att ingå på min önskan.»

— I hvilken sorglig belägenhet var du ej försatt, Malla. Jag anar den strid, som du måste utkämpa med dig sjelf.

— Hårdare återstodo mig. Konungens tanke om min själsstyrka smickrade mig; men det var mig omöjligt att lofva någonting. Jag beslöt att afbida Armfelts handlingssätt. Jag var öfvertygad, att om han älskade mig så, som jag förtjenade, fordrade grannlagenheten, att han ej ens nämde för mig konungens förslag och de stora fördelar, som i sådant fall lofvades honom. Nämde han åter någonting, så vore det ett bevis, att han ej älskade mig med den ädla ömhet, som jag ansåg att ett lyckligt äktenskap fordrade, och att jag således borde afstå ifrån honom.

— Din uppfattning synes mig rigtig, nåväl.

— Huru snart försvunno likväl ej alla mina illusioner! Jag träffade Armfelt. Min själ var full af oro, men mina läppar tego. Han märkte icke den spänning, hvari jag var. Han berättade mig sitt samtal med konungen, framstälde de fördelar honom blifvit lofvade, men fruktade att bedröfva mig. Hvad jag led i detta ögonblick! Men det var ej blott mitt hjerta, som led, äfven min qvinliga stolthet kände sig förnärmad. Då han slutat, frågade han mig om min tanke. Hvad skulle jag svara? Jag svarade honom, att han ej borde förkasta en lycka, så lysande, utan tillmötesgå konungens önskan. Så lugn jag dervid än syntes, var jag dock färdig att digna ned under min smärta. Först efteråt fann jag, att jag förhastat mig, men då var det redan för sent.

— Jag skall följa ert råd, svarade Armfelt och lemnade mig. Trenne månader derefter gifte han sig med fröken Hedvig de la Gardie.

— Arma, goda Malla, hviskade Louise, hvilka månader, hvilka sorger!

— Huru beskrifva hvad jag kände, huru måla hvad jag led! Hör mig till slut. Jag ville visa mig stolt inför allas åsyn, visa att konungen ej misstagit sig om min själsstyrka, inbilla mig sjelf, att min kärlek varit blott ett sjelfbedrägeri, hämnas genom min köld. Huru öfverskattade jag likväl ej mina krafter! Jag var närvarande vid brölloppet, jag höll pellen öfver brudparet, jag närmade mig för att framföra den vanliga lyckönskan; men då stannade hans stora, glänsande och eldiga ögon på mig, och i denna stund var jag nära att sjunka ned till hans fötter. En gammal vän, salig fru Rålamb, förbarmade sig öfver mig, förde mig derifrån, och undkommen allas ögon, lemnade jag fritt lopp åt mina tårar.

— Men under sådana omständigheter förundrar mig, att du likväl älskar honom.

— Min kärlek är en förtviflans kärlek. Drömmande eller vakande, ser jag blott honom. Han är min själ, mitt hjerta, mina sinnen. Genom tanken på honom lefver jag. Han kommer, och det liksom dagas i min barm; han går, och det mörknar derinne. Jag tycker att jag blomstrar af ungdom, lif, helsa, glädje och sällhet, då hans öga hvilar på mig, men då han lemnar mig, lemna mig också ungdom, lif, helsa, glädje och sällhet. Jag har sökt att bekämpa min böjelse och ej blindt öfverlemna mig åt den, jag har ej fegt förrådt mitt hjertas hemlighet; o nej, mina krafter hafva svikit, mitt mod veknat. — Nåväl, Louise, tillade hon derefter, men med mera lugn, tror du nu, att det behöfves mera än ett ögonblick, en blick, för att afgöra vårt ve och väl?

Louise suckade.

— Det är möjligt, svarade hon, jag kan ej bedöma det. Men omöjligt skulle någon, som en gång öfvergifvit mig, kunna erhålla min tillgift, än mindre min tillgifvenhet.

— Omöjligt, säger du. För gud är likväl ingenting omöjligt, och det är hans stämma, som talar inom oss. Hvad förståndet anser omöjligt, gör hjertat möjligt. Älska blott en gång rigtigt, och du skall erfara, huru det förra steg för steg öfverlemnar sig åt det senares ledning. Lycklig likväl du, så länge du kan säga att det är omöjligt. Äfven jag har velat säga det; men ordet har dött på mina läppar. Nu känner jag endast en glädje, en vansinnig glädje, det är sant, men dock en glädje för mig, den att få bekänna inför alla, att jag älskar honom. Man klandrar mig, men hvad kan jag göra dervid. Det smärtar mig, men minskas väl såret, för det att det smärtar? Verlden må veta min kärlek. Jag har ej behof af att förhemliga den, ty den är ren i mitt hjerta, varm i min själ, trofast i min känsla. De dumma skola fördöma mig, de kloka skola beklaga mig, och gud skall en gång förlåta mig.

— Och de, som sjelfva hafva hjertan, skola alltid älska dig, Malla, ehuru kanske med en tår i sitt öga.

— Goda Louise! Låt mig få trycka dig till mitt bröst. Du är ung, du är oerfaren, och jag har velat inviga dig i ett sönderslitet hjertas hemligheter, icke af egennytta, nej, nej, men af vänskap. Akta dig, Louise!

Men Louise var ej mera allvarsam; hon log nu.

— Kom ihåg den der blicken, eller rättare… glöm bort den, Louise.

— Tyst, för all del, tyst, eljest jagar du mig på flykten.

Fröken Rudensköld var för mycket upptagen af sina egna tankar för att följa den tankegång, som besjälade Louise.

— Vet du, fortsatte hon, det gifves dock tvänne personer, hvilkas åsyn förskräcker mig, hvilkas tillgifvenhet smärtar mig, hvilkas hjertliga vänlighet upprör mig. Du skall förstå mig bättre, då jag säger dig, hvilka dessa äro: det är min mor och min bror Bengt. Inför alla andra tycker jag mig vara stark i min kärlek, endast inför dem förefaller jag mig svag genom den.

Liksom en klar daggperla föll en tår ur hennes öga, och en annan stannade, ännu glimmande, qvar i ögonlockets fransar.

— Jag förebrår mig min svaghet inför dem, ty de älska mig så högt. Du känner min mor, hon är så god, så mild, och min bror Bengt sedan: han älskar mig så ömt. Tyst… jag tror jag hör steg derute i korridoren… hör du… någon kommer.

— Jag lemmnar dig.

— Nej stanna; i denna stund skulle jag ej vilja träffa någon ensam. Du går…

Louise hade redan försvunnit genom en sidodörr, och i detsamma knackade det äfven på fröken Rudenskölds.

— Tyst!

Hon kastade en blick i sin spegel.

— Bort du arma tår, du får ej glimma der!

Och hon torkade tåren ur sitt öga.

— Och le, du blick, och skämta, du mun, och stråla, du kind!

Och hennes ögon glänste så klara, och hennes läppar logo så skalkaktigt, och hennes kinder strålade åter så friska.

Nu knackade det åter. Hon lyssnade.

— Ett… två… tre… fyra! Det är han. Och hon öppnade sina armar och hastade säll och lycklig att öppna dörren för den väntande och alltid väntade.

Dörren gick upp; men det var icke han, som kom; det var hennes bror, Bengt.

Blek och allvarlig, mörk och dyster, stod han der framför henne. Utan att yttra ett ord lade han sina armar i kors öfver bröstet; hennes deremot sjönko till sidan.

— Det var ej mig du väntade, sade han. Man har sagt mig, att med fyra slag på din dörr en viss person slipper oanmäld härin. Det är då sant, syster, man har ej ljugit för mig.

Också hennes ögonlock sänkte sig nu ned.

— Du tiger.

Hennes lemmar darrade lätt. Det var, som hade en vestanvind skakat en blommas blad.

— Din tystnad är en förfärlig bekännelse.

På en gång flögo hennes ögonlock åter upp, och hon öfvergöts af en flod af glans, som på en gång strålade emot honom. I den blick, hon fäste på honom, låg så mycket lif och lidande, så mycken själfullhet och smärta, att han kände sig rörd.

— Syster, sade han och nalkades henne med utsträckt hand. Har du glömt, att du har en bror vid din sida?

— Att mina handlingar, inföll hon, hafva ett samvete i hans omdöme.

— Att jag är en svensk krigare, att vi hafva ett namn att svara för.

— Svensk krigare, säger du, ett namn att svara för, upprepade hon, under det att ett flyktigt löje skred öfver hennes läppar.

— Men låt oss sätta oss ned, afbröt hon sig sjelf. Du vet, att Armfelt djupt sårat mitt hjerta, mina ömmaste känslor.

— Jag vet det.

— Du vet, hvilka löften vi gifvit hvarandra, sättet också, hvarpå de brötos och förändrades, och du förstår, att en qvinna icke gerna glömmer en sådan förolämpning, utan att den stannar qvar i hennes bröst, oftast ett osläckligt brandämne till hat och hämd.

— Jag förstår dina tankar. Du återgifver endast mina egna.

— Lika likgiltigt som jägaren trampar en skogsblommna under sin fot, trampade han äfven mig under sina fötter. En sådan likgiltighet förlåter aldrig qvinnan.

— Dina kinder brinna, dina läppar blekna. Syster, du är sjuk.

— Ja, Bengt, jag är sjuk; men lemna det och hör mig. Du känner, att jag haft mer än ett lysande anbud. Flera af Sveriges utmärktaste män hafva begärt min hand.

— Det är sant.

— Fersen, den stolte Fersen har böjt sitt knä för mig, och hvad gjorde jag? Jag afslog hans anbud. Hertig Fredrik, kanske Europas skönaste furste och älskvärdaste man, har med ett ungt hjertas hela upprigtighet erbjudit mig en makas ärofulla plats vid sin sida. Men äfven hans böner strandade mot det osynliga pansar, som omgifver mig. Äfven honom har jag visat tillbaka.

— Jag känner allt detta.

— Jag har skjutit ifrån mig rang och rikedom, verldslig utmärkelse och ära, börd och namn; men du anar måhända icke orsaken dertill.

Bengt reste sig upp. Kölden i hans manliga ansigte hade försvunnit, en gnista af eld besjälade honom.

— Du har utkastat för dig en stor plan, sade han, du vill hämnas. Ah, förtro mig dina afsigter, och du skall i mig ega ett trofast stöd.

— Du misstager dig, Bengt. Hämden är långt ifrån mig. Jag förlåter förolämpningen, jag efterskänker hämden, jag föraktar hatet, jag glömmer det sår man gifvit mitt hjerta: emedan… jag älskar. Jag ler åt rang och rikedom, jag ömkar mig öfver äran af yttre utmärkelser, jag vill ej inhysa mitt lif och min tro i den tomma villan af ett tomt namn; emedan… jag älskar. Hvad äran är för mannen, är hjertat för qvinnan, och hvad hederslagarne äro för er, äro känslorna för oss. Hvad ni äro inom samhället, äro vi inom familjen. Ni träda oupphörligt utom er sjelfva och vi tillbaka inom oss. Samma lagar gälla icke i allt för de olika könen. I söken titlar, rang, utmärkelser, och det kallen I för lycka; vi söka frid i våra bröst, sällhet i vår själ, trohet åt vårt hjerta, och det blir vår rang, våra utmärkelser. Namn, fortfor hon, hvad hafva vi dermed att göra? Det är ju för qvinnan endast en tillfällighet: i dag har hon ett, kanske i morgon ett annat, sällan sitt eget. Och rang och titlar? Äro de någonsin hennes… aldrig! De äro lånegods, toilett-prydnader, en balklädning, skänkt af hennes man, en blomma i hennes hårklädsel, ej något annat. Nej, Bengt, det gifves ingenting, som egentligen är qvinnans, mer än hennes hjerta, hennes kärlek. Och för dem står hon icke till ansvar inför någon, utom inför sig sjelf.

Bengt syntes mindre nedslagen än förvånad öfver hvad han hörde.

— För att herska öfver ett qvinnohjerta, fortsatte hans syster, finnes endast ett medel: man skall närma sig det, icke med hårdhet, utan med mildhet; man skall söka leda det, icke befalla öfver det. Kommer du ihåg Afrodites char och dufvorna, som drogo den; den kördes med blomsterband, icke med kapson och kurirpiska. Qvinnohjertat, Bengt, är också en sådan der liten vagn, dragen af dufvor.

— Du har rätt i mycket af hvad du säger, men orätt i sjelfva saken. De försvarsmedel, hvarmed du omgifver dig, utgöra, att jag så må säga, en skarpsinnig kärleks hypoteser, mera vittnande om snille än om djupsinnigt förstånd. Rifva ned hela din byggnad och af materielen åter uppbygga en ny kan endast en filosof göra. Jag är det icke. Jag är blott militär och kan strida med det blanka vapnet, icke med orden. Med den värme du har yttrat dig, tilltror jag mig ej heller att kunna rubba din öfvertygelse, men anmärker likväl, att den idealiska ståndpunkt, hvarpå du ställer dig, aldrig kan blifva samhällets, emedan de fordringar du gör af detsamma, just upphäfva det. Samhället måste tänka på alla, icke på en eller några få undantag. Den stadgade ordningen är derföre en välgerning i det hela, äfven om en och annan finner den orimlig; och på det att det hela må bestå, måste dessa gå under. Du kan vara öfvertygad om, att hvad årtusenden funnit godt, och emot hvilket ännu ingen tänkare vågat höja sin röst, också är godt. Det gifves idéer, hvilka liksom kungsvägar gå fram genom tidehvarfven, och om det äfven är menniskoslägtet sjelft, som ständigt röjer vägen, så lyder det dervid endast blindt ett befallande och ledande guds finger. Vid sidan af äktenskapets stora idé synes du vilja bygga dig ett litet eget tempel. Många hafva gjort det före dig, många skola göra det cfter dig; men på altaret i detta tempel står likväl icke den sanna kärleken, utan en kärlek, hvars sjelfva väsende endast är egoism, hvars attributer äro illusioner, och hvars vingar äro endast skimrande drömmar. Säg mig någon enda, som stält sig vid sidan om den erkända ordningens väg och blifvit lycklig. Är du det sjelf?

Fröken Rudensköld iakttog en stunds tystnad. Hon öfverlade med sig, huruvida hon skulle upptaga hans anmärkningar och besvara dem. Inför hennes öfvertygelse var frågan, så tyckte hon, klar och utredd; men skulle hon väl derför inlåta sig i en strid, som tjenade till intet. Hennes brors omdöme var henne dock så kärt, att hon, ehuru icke utan motvilja, beslöt att fortsätta,

— Dina tänkesätt, min bror, glädja mig, och jag skulle icke för något pris önska, att du tänkte och kände annorlunda, emedan jag tror den är lyckligast, som tänker och känner som flertalet, och går i de spår, som århundraden gått. Men undantagen böra icke fördömas, äfven om de för en antagen gällande grundsats gå under. Der icke kärleken stiftar äktenskapet, är det en lögn, en falsk skylt inför gud och menniskor, och huru ofta är icke detta fallet? Den presterliga vigseln ur intet annat än guds hand, som genom hans tjenare välsignande utsträckes öfver kärleken; men der kärleken saknas, hvilar guds hand öfver en tom handling, och i stället för välsignelse, kommer endast förbannelse deraf. Man saknar ej exempel derpå. Vigseln är en skön och vacker akt, då den i guds namn liksom blott fulländar det verk, son redan är färdigt i våra hjertan; men äro våra hjertan döda, förmår vigseln ej att väcka dem till lif. Tänk dig tvänne varelser, af tillfälligheter försatta på en främmande obebodd ö. Skulle de ej få älska hvarandra, derför att ej en prest funnes, som förenade dem?

— Men tänk dig denna ö befolkad; anser du äfven förhållandet då blifva detsamma? Låt oss likväl ej förvilla oss i filosofemer… vi kunna ingendera vara särdeles starka deri… jag är det åtminstone icke… och vill i stället göra som Alexander, som, då han ej kunde upplösa knuten, afhögg densamma. Således, syster, jag ämnar kasta mitt svärd emellan dig och Armfelt.

Den sista purpurn flydde vid dessa ord från fröken Rudenskölds kinder. Blek af förskräckelse stirrade hon på honom.

— Mitt förstånd är helt enkelt. Sofismer begriper jag ej. Verldens dom är för mig vigtig. Mängdens sätt att se och tänka, se der mitt eget. Du och jag, syster och bror, hafva samma namn och samma ära. Vid min fars skugga har jag svurit att hämnas.

— Hämnas?

— Man skall ej säga, att jag fegt låtit någon trampa min familjs ära under fötterna. Jag skall veta att förskaffa mig upprättelse.

— Hvilken upprättelse? Låt mig höra, hvad du menar dermed! Jag kan ej tro, att du vill utsätta dig och honom för någon fara.

— Redan i dag ämnar jag sända Armfelt en utmaning. Vi skola slåss och, vill gud, han skall stanna på platsen.

— Du tänker döda honom.

— Klingan här vid min sida är smidig som en orm, hvass som en gadd, och min arm är säker.

Fröken Rudensköld var utom sig. Med fasa tänkte hon sig de enda två, som hon i verlden verkligt älskade, i strid på lif och död emot hvarandra. Allt mod flydde henne, och hon vred af förtviflan sina händer.

— O, min bror, min bror!

— Du tvingar mig sjelf till denna ytterlighet. Mitt eller hans blod skall försona hvad som är brutet och göra oss alla värdiga det, som hvarje hederlig man måste akta högre än allt annat, domen öfver dödan man.

— Denna värja, säger du, som du bär vid din sida, ämnar du rigta emot honom?

— Ja, ja!

— Dess spets skall uppsöka hans varma hjerta och genomborra det? O, min gud!

— Fatta mod, syster! Tiden botar all sorg.

— Låt mig se din värja? Tag hit den!

Och innan Bengt kunde förekomma det, hade hon fattat fästet och utdragit värjan.

— Så blink och klar den är, så skarp och hvass, talade hon liksom för sig sjelf, under det hon betraktade vapnet. Jag vill inviga den med en kyss.

Och hon kysste värjspetsen vid dessa ord.

— Jag sänder denna kyss till djupet af hans bröst.

— Syster, syster!

— Att dö för den man älskar, o, hvad det måtte vara ljuft! Det är likväl sant, afbröt hon sin började tankegång, äfven du Bengt skulle kunna falla för hans vapen.

— Det står i Guds hand, jag är beredd derpå.

— Jag förstår. Ni skulle kunna döda hvarandra och det endast för min skull. Nej, nej! det får icke ske.

Hon blickade genom tårar på sin bror. Han stod lugn och orubblig inför henne.

— Bengt, började hon åter, jag vet att du älskar mig, att du gerna gör för mig allt, hvad du kan. Återtag din föresats, jag ber dig derom. Hvarför döda hvarandra, då man kan älska hvarandra?

Bengt teg.

— Din blick är kall, din panna hotande, dina läppar bleka. På mina knän beder jag dig, afstå från ditt beslut.

Och hon sjönk ned på sina knän och sträckte sina armar upp emot honom.

— Dödar du honom eller dig sjelf, så dödar du äfven mig.

— Hederns lagar äro stränga.

— Barmhertige himmel! Du är obeveklig.

— Vår ära kräfver ett offer.

— Och offret blir jag.

— Döme Gud!

Hon besvarade ej detta vädjande till en högre magt, men reste sig hastigt upp. En ny tanke hade uppstått hos henne, det syntes af lifligheten i hennes blick, af den stolthet, som intog hennes panna, den höghet, som besjälade hennes hela väsende.

— Du är kall och hård, Bengt. Hederslagarne förstena ditt eljest ömma hjerta. Jag vill ej längre vädja till detsamma. Handla derför, som du vill. Det är din rättighet. Derigenom blir dock min rättighet desto gifnare, att äfven handla, som jag vill.

— Qvinnokön, fortsatte hon efter ett ögonblicks tystnad, huru olika är icke ditt öde emot mannens! Mannen inträder i verlden, utrustad af försynens och samhällets hand med alla företrädesrättigheter: stark, frisk, kraftig, upplyst och bildad, med himmelens alla under öppna för sin själ och jordens alla fröjder öppna för sitt hjerta. Huru svag träder ej deremot qvinnan fram ur sin jungfrubur! Hon djerfves icke lyfta slöjan utan att rodna, icke taga ett steg utan att tveka. Men några år förgå. Låtom oss betrakta dem då. I öfvermåttet af vexlande, stormande, lättsinniga njutningar, liksom under ett ständigt fortsatt hazardspel, har mannen oftast nu förslösat det rika kapital af andliga och kroppsliga krafter, som blef honom gifvet. Hvem är det då, som räddar den skeppsbrutnes lycka? Hvem är det då, som får berga spillrorna af hans krafter, berga dem åt gud och samhället? Det är qvinnan. Sådan viljen I hafva henne, men begären ej att alltid få henne sådan. Kärleken i qvinnans barm var ej ämnad till endast sjuksköterska.

— Huru djupt beklagar jag dig ej, min syster! Lidelserna förvilla dig.

— I betrakten oss såsom bilder i ett konst-museum. I gransken, beundren, belen, väljen, förkasten, prisen och fördömen allt efter tycke och smak, begge två oftast blott lättsinnighetens. Men dessa bilder, hvilka I fordren skola förblifva kall marmor, intill dess I skänken dem lif med edert bifall, springa någon gång sjelfva ned från piedestalen och sluta en man till sitt bröst. Hvilken brottslig och oerhörd handling! tänken I då. Hvilken djerf och klandervärd sjelfständighetsförklaring, hvilken samhällsstörande frihet! Så faller sig ju er dom. Men lika mycket, du har hört mina tankar, min bror, hör nu också mitt beslut. Du ämnar blottställa ditt och Armfelts lif i en afgörande tvekamp, i hvilken slumpen skall upprätta en ära, som du anser kränkt. Det är ju så?

— Jag kan ej hindra dig att bedöma mitt handlingssätt, som du behagar; men jag har fattat mitt beslut. Det är oåterkalleligt.

— Och orsaken är ingen annan än jag?

— Jag kan ej neka dertill.

— Då vet jag ett medel att förekomma striden emellan dig och Armfelt.

— Låt mig höra det.

— Det är helt enkelt att undanrödja orsaken.

— Förstår jag dig rätt?

Fröken Rudensköld höll ännu Bengts blanka värja i sin hand, men hon hade sänkt fästet mot golfvet och lät sina fingrar leka med den glimmande, uddhvassa spetsen.

— Att undanrödja mig sjelf.

Och hon böjde sitt bröst dervid ned emot spetsen. Bengt skyndade till för att hejda henne.

— Tillbaka! ropade hon. Ett steg till, och jag ligger genomborrad för dina fötter.

— Syster, syster!

— Du har talat om vårt namn och om vår ära. Jag känner bådas värde, men icke som fraser utan såsom smycken kring min kärleks stolta panna. Lef väl, Bengt! Vid min likbår skall du få skäl att närmare undersöka halten af dina så kallade hederslagar.

Hon gjorde en rörelse. Vapnets spets inträngde i klädningen.

— Håll, håll! ropade Bengt. Vid den evige guden, håll!

— För din öfvertygelse vill du döda; för min vill jag dö.

Bengt vacklade i sina föresatser. Han såg sin systers fasta beslut och hade ej mod att se henne dö.

— Olyckliga, återtog han, glömmer du bort att det gifves en straffande gud?

— Han är kärleken sjelf och skall döma mig mildare än verlden, döma mig efter mitt hjertas tro, min själs renhet. Farväl!

Sorg och förtviflan afspeglade sig i Bengts ansigte. Det var nu han, som vred sina händer. Nästa ögonblick skulle hon ej finnas mera.

— Vid himmelen, så lef då! ropade han, jag afstår från min föresats. Armfelt må lefva!

— Svär det vid din fars minne!

— Jag svär det.

Efter en stund såg man de båda syskonen sida vid sida i ett hörn af soffan. De hade slagit sina armar om hvarandras lif. Tysta och bleka, ännu uppskakade af de starka sinnesrörelser de nyss erfarit, blickade de på hvarandra. De voro lyckliga, emedan de kände, huru mycket de höllo af hvarandra, de voro olyckliga, emedan de också kände, att ett vidt svalg öppnat sig emellan dem i deras olika sätt att uppfatta det sociala lifvets för den enskilda menniskan så vigtiga fordringar. Bengt hade gifvit efter, och han ogillade det icke, men det fans likväl ingenting deri, som för den yttre verlden skänkte någon upprättelse åt hans grundsatser. Malla hade besegrat honom; men hon insåg, att segern var endast ett yttre sken, ej en seger äfven öfver Bengts inre öfvertygelse. Den glädje båda kände, egde på botten en källådra af oro, som upprörde ytan och grumlade bilden af den sol, som, leende ur deras ögon, afspeglade sig deri.

---

1. I äldre arbeten och äfven i sådana, som på senare tider utkommit, har man tillagt henne många fel, till och med brott. Endast stödjande sig på löst sqvaller, har man således berättat, att man på en af Armfelts gårdar i Östergötland — Lindenäs — skulle ha funnit kärleksbref, som ej blott upplyste om en kärlekspant, utan ock om dennes afdagatagande; men innan man antager anklagelsens sanning, torde man böra noga undersöka, huruvida man verkligen fann några bref — än mera kärleksbref — vid den efterspaning, som hertigen lät verkställa vid egendomen. Åtminstone bestrides det ännu i dag af sägner inom orten. Hofvets moral var för öfrigt den tiden ej sträng i dylika fall, utan man tolererade ett kärleksäfventyr såsom ett intressant förhållande eller såsom en romantisk mellansats i hvardagslifvets prosa, mildrad dessutom af en af Gustaf utgifven lag. Emellertid trycktes på hertigens befallning de icke med någon namnteckning försedda breflapparne och utropades offentligt till försäljning på Stockholms torg. I betraktande af att dessa ej undertecknade lappar icke angingo någon staten mera allmänt rörande fråga, får denna åtgärd en så enskildt grym och afskyvärd karaktär af personlig hämd, att skuggan faller tillbaka ifrån offret på hennes förföljare, med misstanken att brefven äro förfalskade, en misstanke, som ännu mera ökas, då man läser titeln på dessa bref, åtta till antalet, en titel, som i sin nyfikenheten retande uppställning synes beteckna den mest kallblodiga elakhet och beräkning. Dessutom saknar brefvens innehåll ända till den minsta skymt af den snillrika qvinnans sätt att tänka och förmåga att yttra sig. Det emot den svaga ensamma och öfvergifna qvinnans hela moraliska tillvaro af den då varande styrelsen rigtade dödshugget torde derföre också vända sig i häfdatecknarens hand och slutligen endast träffa dem, som lyfte bilan. Armfelt bestrider på ett varmt och lifligt sätt dessa lappars autenticitet, under nedkallande af himmelens hämd öfver upphofsmannens hufvud. Rubriken på ifrågavarande bref är ord för ord följande: »Den på gamla kungshuset fängslade fröken, nu Magdalena Charlotta Carlsdotters bref till Riksförrädaren, som fordom kallades Baron Armfelt, nu fogelfri under namn af Gustaf Mauritz Magnusson, angående deras kärleksäfventyr. Öfversatt från Fransyskan i Stockholm. Tryckte hos Joh. Chr. Holmberg, 1794.»