Kristin Lavransdotter/Korset/Såsom ock vi förlåta/Kapitel 7

←  Kapitel VI
Kristin Lavransdotter
av Sigrid Undset
Översättare: Teresia Eurén

Kapitel VII
Kapitel VIII  →


[ 721 ]

VII.

Denna höst for biskop Halvard på visitation norrut genom dalen. Till Sil kom han dagen före Matteusmässan. Det var mer än två år sedan biskopen sist varit så långt norrut, så att det var många barn som skulle konfirmeras denna gång. Munan Erlendsson var bland dem; han var nu åtta år gammal.

Kristin bad Ulv Haldorsson följa barnet fram under biskopens hand — hon hade nu icke en vän i sin hembygd som hon ville be om detta. Ulv tycktes bli glad över hennes bön. När det ringde samman, gingo därför de tre, Kristin, Ulv och gossen, uppåt kyrkan. Sönerna hade varit till ottesången, alla utom Lavrans, som låg till sängs och hade feber; de ville inte gå till högmässan, ty det blev sådan trängsel då i kyrkan.

När de gingo förbi gårdsfogdens stuga, såg Kristin att det stod många främmande hästar bundna utanför vid staketet. Ett stycke fram på vägen blevo de upphunna av Jartrud, som kom ridande i stort följe och for förbi dem. Ulv låtsade ej se sin hustru och hennes fränder.

Kristin visste att Ulv nog inte satt foten innanför sin egen tröskel sedan strax efter nyår. Då skulle det ha gått ännu värre till mellan honom och hans hustru än vanligt, och därefter hade han flyttat sin klädeskista och sina vapen upp på högloftet och bodde där med gossarna. En gång, tidigt på våren, hade Kristin nämnt något om att det var illa att han var så oense med sin hustru — då såg han på henne och skrattade på ett sådant sätt att hon tystnade.

Det var solsken och vackert väder. Över dalen var luften blå mellan fjällen. Det gula lövet uppåt björkliderna började glesna, och i bygden var den mesta säden skuren, men ännu böljade en och annan vitnad kornåker vid gårdarna, och efterslåttern stod grön och daggvåt på ängen. Det var mycket folk vid kyrkan, och hingstar gnäggade och vrenskades, ty kyrkstallet var fullt, och många hade måst binda sina hästar utanför.

Det gick som en dämpad, ovillig oro genom de församlade, där Kristin och hennes sällskap kommo förbi. En ung karl smällde sig på låret och skrattade men blev häftigt nedtystad av äldre folk. Kristin vandrade med avmätta steg och stram hållning över vallen in på kyrkogården. Hon dröjde först en stund vid barnets grav och så vid Simon Andressons, En flat, grå häll var lagd över den — däri hade ristats bilden av en man i gallerhjälm och ringbrynja, som stödde händerna på den stora trekantiga skölden med vapenmärket. Omkring stenens kant stod hugget:

In pace. Simon Armiger. Proles Dom. Andreæ Filii Gudmundi Militis. Pater Noster.

[ 722 ]Ulv stod utanför södra dörren; han hade satt från sig sitt svärd i svalgången.

Då trädde Jartrud in på kyrkogården i sällskap med fyra män — det var hennes två bröder och två gamla bönder; den ene var Kolbein Jonsson, som hade varit Lavrans Björgulfsons vapendragare i många år. De gingo mot prästingången söder om koret.

Ulv Haldorsson sprang ned och ställde sig i vägen för dem. Kristin hörde att de talade fort och häftigt därborta — Ulv ville hindra hustrun och hennes följeslagare från att gå vidare. Folk på gravgården drog sig närmare; Kristin gick också dit bort. Då tog Ulv ett språng upp på stenfoten, som svalen vilade på, sträckte sig in och grep första yxa han fick tag i, och i detsamma den ene av Jartruds bröder ville rycka ned honom, hoppade Ulv ut och slungade yxan framför sig. Hugget träffade hans svåger i skuldran, och nu lopp folk till och tog fast Ulv. Han stred för att slita sig lös — Kristin såg att hans ansikte var mörkrött, förvridet och förtvivlat.

Då kom Sira Solmund i prästdörren med en klerk ur biskopens följe. De växlade några ord med bönderna. Strax efteråt togo tre svenner, som buro biskopens vita sköld, Ulv med sig och ledde ut honom från kyrkogården, men hans hustru och hennes sällskap gingo efter de två prästerna in i kyrkan.

Kristin trädde fram till bondeskaran:

»Vad är å färde?» frågade hon skarpt. »Varför blev Ulv fasttagen?»

»Du såg väl att han högg till en man på griftegården», svarade en i samma ton. Alla veko långt undan från henne, så att hon blev stående ensam med sin gosse där vid kyrkdörren.

Kristin trodde sig förstå — Ulvs hustru ville klaga på honom inför biskopen. Och därigenom att han förivrat sig och brutit kyrkogårdsfriden hade han bragt sig i en svår ställning. När en främmande djäkne kom i dörren och tittade ut, gick hon fram till honom, sade sitt namn och frågade om hon kunde få företräde inför biskopen.

Inne i kyrkan voro alla dyrbarheter framsatta, men ljusen på altarena voro ännu ej tända. Litet sol föll in genom de runda gluggarna högt uppe och strömmade ned mellan de mörkbruna pelarna. I långhuset hade redan en del av menigheten gått in och satt sig på den bänk som gick utmed väggen. I koret stod den lilla skaran, Jartrud Herbrandsdotter och hennes två bröder — Geirulv med armen i band —, Kolbein Jonsson, Sigurd Geitung och Tore Borghildsson, framför biskopens säte. Bakom och omkring den snidade stolen stodo två unga präster från Hamar, några andra män ur hans följe och Sira Solmund.

Alla stirra oavvänt, då hustrun från Jörundgård trädde fram och bugade sig djupt för biskopen.

[ 723 ]Herr Halvard var en stor och fyllig man av ett övermåttan vördigt utseende. Under den röda sidenhättan lyste håret snövitt vid tinningarna, och hans avlångt runda, fylliga ansikte blossade rött och stort; han hade kraftig, böjd näsa, tung haka, och munnen, nästan utan läppar, gick smal som en springa tvärs över underansiktets täta, fast slätrakade, gråvita skäggbotten — men de buskiga brynen voro ännu mörka över hans gnistrande, kolsvarta ögon.

»Gud vare med dig, Kristin Lavransdotter», sade herr Halvard. Han såg forskande på kvinnan under de framskjutande, kraftiga ögonbrynen. Den ena, stora och vita gubbhanden grep om guldkorset på hans bröst, i den andra, som vilade i knät mot hans mörkt violblå dräkt, höll han en vaxtavla.

»Vad driver dig till att söka mig här, hustru Kristin?» frågade biskopen åter. »Tyckes det dig icke mera lämpligt att du väntade till eftermiddagen, kom bort till mig i Romundgården och sade vad som ligger dig om hjärtat?»

»Jartrud Herbrandsdotter har sökt eder här, vördige fader», svarade Kristin. »Nu har Ulv Haldorsson varit hos min husbonde i fem och trettio år; alltid har han varit vår trofaste vän och hjälpare och gode frände — Jag tänkte att jag nu kanske kunde hjälpa honom på något vis —.»

Jartrud gav till ett lågt utrop av hån eller harm — alla de andra stirrade på Kristin, bygdefolket med förbittring, biskopens följe med spänd nyfikenhet. Herr Halvard såg sig skarpt omkring, så sade han till Kristin:

»Är det så att du hoppas kunna ursaka Ulv Haldorsson? Du torde kanske veta —», sade han fort och lyfte ena handen, då hon ville svara, »att ingen har rätt att kräva din utsago i denna sak — förutom din make — såvida ej ditt eget samvete driver dig därtilll Tänk dig först för —».

»Jag tänkte mest därpå, herre biskop, att Ulv lät sitt sinne löpa åstad med sig och grep till vapen invid kyrkan — om jag kunde gagna honom något i denna sak genom att bjuda borgen. Eller också», sade hon med mycken möda, »skall säkert min make göra allt vad han förmår i denna sak för att hjälpa sin vän och frände —».

Biskopen vände sig otåligt till de kringstående, som alla tycktes vara starkt upprörda:

»Kvinnan där behöver icke stanna. Hennes målsmän kunna vänta ute i långhuset — gån dit ned, I alle, medan jag talar med husfrun — och låten folket gå ut så länge — och Jartrud Herbrandsdotter med de andra.»

Den ena av de unga prästerna hade sysslat med att lägga fram biskopsskruden. Nu satte han varsamt den guldkorsprydda mitran på korkåpans utbredda veck, gick ned och talade litet med folket [ 724 ]i långhuset. Skaran i koret följde efter honom dit ned. Menigheten och Jartrud med den gingo ut, och kyrkotjänaren stängde dörrarna.

»Du nämnde din make», sade biskopen och såg på henne som förut. »Är det så att du förliden sommar sökte förlikning med honom?»

»Ja, herre min.»

»Men I bleven icke förlikte?»

»Herre — tillgiven att jag säger det — men icke har jag fört klagan mot min make. Jag sökte eder för att tala i Ulv Haldorssons sak —.»

»Visste din make av att du skulle få ett barn?» frågade herr Halvard; han tycktes vara vred över hennes invändning.

»Ja, herre», sade hon mycket lågmält.

»Hur tog Erlend Nikulausson det då?» frågade biskopen.

Kristin stod och rullade en snibb av sitt nedhängande huvudlin mellan fingrarna och såg ned i golvet.

»Han ville icke ingå förlikning med dig, då han hörde det?»

»Herre, förlåt, men —», Kristin hade rodnat starkt. »Vare sig min herre Erlend var så eller så mot mig — kan det bättra Ulvs sak något att han kommer, så vet jag att Erlend skall skynda hit till honom.»

Biskopen rynkade ögonbrynen, medan han såg på henne:

»Menar du, att — av vänskap för denne mannen Ulv — eller för att saken dragits fram i dagen — så vill Erlend nu likaväl kännas vid det barn du födde i våras?»

Kristin lyfte huvudet — stirrade på biskopen med uppspärrade ögon och halvöppna läppar. Det var som begrep hon först småningom vad hans ord innebure. Herr Halvard såg allvarsamt på henne:

»Väl är det så, kvinna, att ingen utom din äkta make har rätt att föra klagan mot dig i denna sak. Men du förstår väl att då begån I, både han och du, en svår synd, om han påtager sig faderskapet till en annan mans barn för att överskyla hans brott. Bättre faren I alla, om I haven syndat, därav att synden blir skriftad och bötad.»

Färgen kom och gick i Kristins ansikte:

»Har någon sagt att icke min make — att det icke var hans barn —?»

Biskopen frågade långsamt:

»Vill du, Kristin, att jag skall tro att du icke ens vetat av vad folk säger om dig och din gårdsfogde —?»

»Nej!» Hon rätade på sig, stod med huvudet något tillbakakastat, vit i ansiktet under det nedhängande husfrulinet. »Nu ber jag eder, min vördige herre och fader — ha några här burit fram rykten om mig på min rygg, då bjuden I dem upprepa sina ord inför mitt ansikte!»

[ 725 ]»Namn ha icke varit nämnda», svarade biskopen. »Det är emot lagen. Men Jartrud Herbrandsdotter har krävt lov av mig att lämna sin make och följa med sina fränder hem, emedan hon beskyller honom för att ha hållit sig till en annan kvinna, en gift hustru, och avlat barn med henne.»

En stund tego de båda. Så genmälte Kristin:

»Herre — jag ber att I visen mig slik misskund att I äsken av dessa män att säga, så att jag hör det — om jag skulle vara den kvinnan!»

Biskop Halvard såg skarpt och forskande på husfrun. Så vinkade han — skaran från långhuset kom fram och ställde sig kring hans stol. Herr Halvard tog till orda:

»I, gode män från Sil, haven i dag vänt eder till mig på olämplig tid och burit fram en klagan, som rätteligen först skulle hava framförts hos min ombudsman. Nu hade jag överseende härmed, eftersom jag visste att I kunnen näppeligen vara fullt lagkunniga. Men här har nu denna kvinna, hustru Kristin Lavransdotter i Jörundgård, kommit till mig med en underlig bön — hon ber mig fråga eder huruvida I törens säga henne upp i ögonen att här gått tal i bygden om att hennes äkta make, Erlend Nikulausson, icke skulle vara far till det barn hon fick i våras?»

Sira Solmund svarade:

»Det har blivit sagt i vår gård och var torparstuga här i bygden, att det barnet var avlat i hor och blodskam mellan husfrun och hennes gårdsfogde. Och det tycktes oss föga troligt att kvinnan själv icke skulle veta av att det ryktet gick.»

Biskopen ville tala, men Kristin sade högt och fast:

»Så hjälpe mig Gud allmäktig, Maria mö och Sankt Olav och Sankt Tomas ärkebiskop — jag har aldrig vetat att denna lögn blivit sagd om oss.»

»Det är icke gott att förstå — varför du då tyckte dig behöva dölja så väl att du gick med barn», sade prästen. »Du gömde dig för folk och kom nästan icke utanför din stuga på hela vintern.»

»Det är länge sedan jag hade vänner bland bönderna här i bygden — föga samkväm har jag haft med folket här de sista åren. Ehuru jag icke förrän nu vetat att alla tyckas vara mina fiender. Men jag kom till kyrkan varje mässodag», sade Kristin.

»Ja, och då höljde du dig i tjocka kåpor och klädde dig så att det icke skulle synas att du blev bred under bältet —»

»Icke mer än varje kvinna gör — hon vill väl gärna se täckelig ut bland folk», svarade Kristin kort.

Prästen yttrade åter:

»Var det barnet din husbondes, såsom du säger — då hade du väl icke skött det så illa att du vållat dess död med din vanvård.»

Den ene av de unga prästerna från Hamar steg fram och grep [ 726 ]hastigt tag om Kristin. Ett ögonblick efteråt stod hon som förut, blek, och rak — tackade prästen med en böjning på huvudet.

Sira Solmund tog häftigt i:

»Det sade tjänstekvinnorna på Jörundgård — min syster, som ofta kom där i gården, har också sett det — modern gick med mjölken strömmande ur brösten, så att klänningen var genomvåt — men var kvinna som sett piltens lik kan vittna att han dog av svält —»

Biskop Halvard slog ut med handen:

»Detta är nog, Sira Solmund. Vi få hålla oss till den sak som föreligger, och det är huruvida Jartrud Herbrandsdotter icke hade annat att komma med, då hon förde klagan mot sin husbonde, än att hon hört rykten, vilka husfrun här säger vara lögn — och om Kristin kan vederlägga dessa rykten. — Ingen säger väl att hon burit hand på sitt barn —?»

Men Kristin stod blek och sade ej mera.

Biskopen sade till sockenprästen:

»Men du, Sira Solmund, du hade varit skyldig att tala med kvinnan här och låta henne veta vad som sades. Har du icke gjort det?»

Prästen rodnade:

»Jag har av hjärtat bedit för denna kvinna att hon måtte godvilligt lämna sin genstörtighet och vända sig till ånger och bot. — Icke var hennes far min vän», sade prästen häftigt. »Men i varje fall vet jag att Lavrans i Jörundgård var en rättsinnig man och stark i tron. Bättre lott kunde han varit värd — men denna hans dotter har lassat skam på skam över honom. Nätt och jämnt var hon vuxen mö, så vållade hon genom sin lösaktighet att två goda svenner här från bygden fingo sin bane. Så bröt hon tro och fästomål med en gäv och fullgilder riddareson, som hennes far utvalt till hennes husbonde, drev på vanhederligt sätt sin vilja igenom och fick denne man, som I, herre, väl veten blev dömd som landsförrädare och drottsvikare. Men jag tänkte att till sist skulle det väl uppmjuka. hennes hjärta, när hon såg att hon satt hatad och föraktad, hon och alla hennes, med det värsta rykte om sig, här på Jörundgård — där hennes far och Ragnfrid Ivarsdotter sutto med var mans aktning och tillgivenhet —.

Men det blev för mycket, då hon nu kom hit med sin son till konfirmationen — och den man skulle leda pilten fram under eder hand med vilken hela bygden vet att hon lever i trefalt hor och blodskam —»

Biskopen gav honom tecken att han skulle tiga:

»Hur nära i släkt med din husbonde är Ulv Haldorsson?» frågade han Kristin.

»Ulvs rätta far var herr Bård Petersson av Hestnäs. Han var halvbror till Gaute Erlendsson på Skogheim, Erlend Nikulaussons morfar.»

Herr Halvard vände sig otåligt till Sira Solmund;

[ 727 ]»Blodskam är icke det — hennes svärmor och Ulv äro syskonbarn — det är frändsämjoskam och svår synd, om det är sant — du behöver icke göra det värre.»

»Ulv Haldorsson är gudfar till denna kvinnas äldsta son», sade Sira Solmund.

Biskopen såg på henne och Kristin svarade:

»Ja, herre min.»

Herr Halvard satt en stund och teg.

»Gud hjälpe dig, Kristin Lavransdotter», sade han sorgset. »Jag kände din far en gång i tiden — jag gästade honom på Jörundgård i min ungdom. Jag minns dig då du var ett fagert, menlöst barn. Hade Lavrans Björgulfson levat, då hade icke detta hänt. Tänk på din far, Kristin — för hans skull måste du rentvå dig från denna skam och fria dig, om du kan —»

Som en blixt kom det — hon kände igen biskopen. En vinterdag vid solnedgången — en röd unghäst, som stegrade sig ute på tunet och en präst med svart hårkrans kring det blossande röda ansiktet; hängande i grimskaftet, nedstänkt av löddret, skulle han betvinga det ystra djuret och komma upp på hästen, osadlad som den var. Hela skaror av druckna, skrattande julgäster böljade omkring, fadern bland dem, röd i ansiktet av förtärda drycker och av köld, ropande yr och munter —.

Hon vände sig mot Kolbein Jonsson:

»Kolbein! Du, som har känt mig från det jag gick i barnhätta — du som kände mig och mina syskon hemma hos far och mor — jag vet att du höll av min far, så mycket att —. Kolbein — tror du detta om mig!»

Kolbein bonde såg på henne, strängt och sorgset.

»Höllo vi av din far, säger du — Ja, vi hans huskarlar, fattiga tjänstehjon och allmogemän, vi älskade Lavrans i Jörundgård och tyckte han var slik som Gud vill att en hövding skall vara —. Spörj icke oss, Kristin Lavransdotter, vi som sågo hur din far älskade dig och hur du lönade hans kärlek — vad vi tro du skulle vara för god till att göra!»

Kristin sänkte huvudet mot bröstet. Biskopen kunde ej få fler ord ur henne — hon svarade icke mer på hans frågor.

Då reste herr Halvard sig upp. Vid sidan av högaltaret var en liten dörr ut till den avstängda delen av svalgången bakom korets apsis. En del härav användes till skrudkammare och en del var så anordnad med några små luckor att de spetälska kunde mottaga hostian genom dem, när de stodo därute och åhörde mässan, avskilda från den övriga menigheten. Men nu hade det på flera år icke varit någon i socknen som lidit av spetälska.

»Kanske det är bäst att du väntar därute, Kristin, tills folket gått in till gudstjänsten. Jag vill tala med dig sedan — men nu får du gå hem till dig.»

[ 728 ]Kristin bugade sig för biskopen.

»Jag vill hellre gå hem genast, vördige herre, om I tillåten det.

»Som du vill, Kristin Lavransdotter. Gud vare ditt värn, husfru — är du oskyldig, så komma de att fria dig, Gud själv och hans pinovittnen, som äro kyrkofurstar här, Sankt Olav och Sankt Tomas, som dogo för rättfärdighetens sak.»

Kristin bugade sig åter för biskopen. Så gick hon genom prästdörren ut på kyrkogården.

En liten gosse i ny, röd dräkt stod där alldeles ensam, styv och rak. Munan vände sitt bleka barnansikte upp mot moderns för ett ögonblick, hans ögon voro stora och skrämda.

Hennes söner — hon hade icke tänkt på dem förut. Som vid en blixt såg hon sin gosseflock — så som de stått i utkanten av hennes liv detta sista år, hopträngda som en flock hästar i åskväder, spejande, skygga — fjärmade från henne, medan hon kämpade under sin kärleks dödsryckningar. Vad hade de förstått, vad hade de tänkt, vad hade de lidit, medan hon tumlades av sina vilda känslor —? Vad skulle det bli av dem nu —?

Hon höll Munans lilla skrovliga näve i sin hand. Barnet stirrade rätt framför sig — det skälvde litet kring hans mun, men han höll sig rak.

Hand i hand med sonen gick Kristin Lavransdotter över griftgården ut på kyrkbacken. Hon tänkte på sina söner, och hon tyckte hon måste sjunka samman och falla till jorden. Menigheten drog sig mot kyrkans dörrar under klockringning från stapeln.

Hon hade hört en saga en gång om en dräpt man, som icke kunde falla till marken, så många spjut hade han i kroppen. Hon kunde icke stupa, där hon gick, för alla de ögon som stungo henne


Modern och barnet trädde in i höganloftstugan. Sönerna stodo i en klunga kring Björgulf, som satt vid bordet. Nåkkve, huvudet högre än de andra, stödde ena handen på den halvblinda gossens axel. Kristin såg sin förstföddes smala, mörklagda och blåögda ansikte, det mjuka, mörka skäggfjunet kring hans röda mun.

»I veten det?» frågade hon lugnt och gick fram mot sönernas skara.

»Ja.» Nåkkve svarade för dem alla. »Gunhild var vid kyrkan.»

Kristin stod tyst en stund. Gossarna hade åter vänt sig mot sin äldsta bror. Tills modern sade:

»Har någon av er vetat av att sådant sladder gått i bygden — om Ulv och mig?»

Då svängde Ivar Erlendsson sig hastigt om mot henne:

»Kunnen I tänka, mor, att I icke då haden hört gny av vår framfärd? Icke hade jag setat stilla och låtit mor min skällas för horkäring — icke om jag så vetat förvisso att hon var det!»

Kristin sade sorgset:

[ 729 ]»Nu undrar jag, mina söner, vad I haven tänkt om allt det som hänt här det sista året.»

Gossarna stodo tysta. Då lyfte Björgulf sitt ansikte, såg på modern med de sjuka ögonen:

»Jesus Kristus, mor — vad skulle vi tänka — detta år — och alla de år som föregingo det! Tron I det var lätt för oss att veta vad vi skulle tänka!»

Nåkkve sade:

»Å ja, mor — jag borde väl talat med eder — men I voren sådan att vi icke kunde det. Och då I läten döpa vår yngste bror som om I velat nämna vår far en död man —», han avbröt sig häftigt upprörd.

Björgulf talade åter:

»Intet annat tänken I på, far och du, än denna eder inbördes strid —. Icke på att vi växte upp till män under tiden. Aldrig aktaden I på vem som kom emellan era vapen och blev sårad till blods —»

Han hade sprungit upp. Nåkkve lade ena handen på hans skuldra. Kristin såg att det var sant — de två voro vuxna män. Det var som om hon stod naken inför dem, själv hade hon skamlöst blottat sig för sina barn —.

Detta var vad de mest hade sett under sin uppväxttid — att deras föräldrar blivit gammalt folk, ungdomshettan klädde dem ömkligt illa — men de hade icke kunnat åldras med heder och värdighet —.

Då skar barnets röst genom tystnaden. Munan ropade högt i vild jämmer:

»Mor — kommer de nu och tar dig till fånga, mor? Kommer de och tar bort mor från oss nu —?»

Han slog armarna hårt om henne och borrade in sitt ansikte under hennes barm. Kristin drog honom intill sig, sjönk ned på bänken och tog upp den lilla gråtande gossen i sin famn; hon försökte lugna honom:

»Son liten, son liten, gråt icke så —!»

»Ingen kan ta vår mor från oss.» Gaute gick bort och tog i den lille brodern: »Gråt icke så — de kan ingenting göra henne. Nu måste du lugna dig, Munan — du kan väl veta att vi skola försvara vår mor, pilt!»

Kristin satt med barnet tryckt intill sig — det var som om den lille räddat henne med sina tårar.

Då sade Lavrans — han hade satt sig upp med feberrodnad på kinderna:

»Ja — vad viljen I göra, bröder?»

»När mässan är slutsjungem», sade Nåkkve, »så gå vi bort till prästgården och bjuda borgen för vår fosterfar. Det är det första vi skola göra — menen I icke det, gode halsar?»

[ 730 ]Björgulf, Gaute, Ivar och Skule svarade ja. Kristin sade:

»Ulv har lyft vapen mot en man på kyrkogården. Och något måste jag göra för att fria honom och mig själv från dessa rykten. Det är så allvarliga tidender, svenner, så jag menar att I, unga piltar, måsten rådföra er med någon om hur detta skall handhavas.»

»Vem menar du att vi skulle be om råd?» frågade Nåkkve litet utmanande.

»Herr Sigurd på Sundbu är min mosters som», svarade modern tvekande.

»Efter som han icke kommit ihåg det förr», sade den unge som förut, »så tyckes det mig olämpligt att vi, Erlendssöner, tigga honom, nu då vi äro i nöd. Vad sägen I, bröder? Äro vi icke myndiga, så äro vi dock vapenföra, fem av oss —»

»Söner», sade Kristin, »I kommen ingen väg med vapen i denna sak.»

»I fån låta oss råda, mor», svarade Nåkkve kort. »Men nu, mor, tycker jag att vi måste ha mat. Och sätten er själv på er vanliga plats — för husfolkets skull», sade han, som om han hade att befalla över henne.

Hon hade svårt för att äta något. Hon satt och tänkte — hon vågade ej fråga om de nu skulle sända bud efter sin far. Och hon tänkte på hur denna sak vidare skulle utvecklas. Hon visste ej mycket om lagen i dylika fall — hon måste väl fria sig från ryktena genom värjomålsed med sexmanna- eller tolvmannaborgen. Då skulle det väl ske vid huvudkyrkan i Ullinsyn i Våge —. Där hade hon fränder i morsätten på varje storgård nästan. Och — om hennes ed icke gällde och hon skulle stå inför deras ögon utan att kunna rentvå sig från denna skamliga anklagelse? Skämma ut sin far —! Han hade varit en utsocknes man här i dalen. Själv hade han förmått hävda sig, honom hade alla hedrat. De gånger Lavrans Björgulfson förde talan på ting eller stämma fick han alltid fullt medhåll. Men hon visste att på honom skulle hennes skam återfalla. Hon såg i ett nu hur ensam hennes far hade stått — trots allt — ensam och främmande bland folket här, för var gång hon lassade på honom börda efter börda av sorg och skam och vanvördnad.

Hon hade ej trott att hon skulle kunna känna så numera — omigen och omigen hade hon tyckt att hennes hjärta måste brista sönder i blödande stycken — och ännu en gång var det som om det brast.

Gaute gick ut på svalen och såg norrut:

»Nu far folk från kyrkan», sade han. »Skall vi vänta tills de kommit litet till vägs?»

»Nej», svarade Nåkkve. »De kunna gärna se att Erlendssönerna äro ute. Vi få göra oss redo nu, piltar. Det är så gott I sätten på er stålhuvor.»

Bara Nåkkve ägde full rustning. Brynjan lät han ligga, men han [ 731 ]band på sig hjälmen, tog sköld, svärd och en lång glaven. Björgulf och Gaute satte på sig de gamla järnhattar som gossarna buro när de övade sig i att hugga, men Ivar och Skule måste nöja sig med små stålhuvor, sådana som bönderna ännu nyttjade när de gjorde ledungstjänst, Modern såg på. Det sprängde så underligt i hennes bröst:

»Det tycks mig olämpligt, mina sönder, att I väpnen er så för att gå bort till prästens gård», sade hon beklämd. »Icke bören I glömma helgdagsfriden och biskopens närvaro.»

Nåkkve svarade:

»Det har blivit dyrtid på hedern här på Jörundgård nu, mor — vi få taga slikt köp som vi kunna få.»

»Icke du, Björgulf», bad modern ängsligt, ty gossen med sina svaga ögon hade tagit en stor stridsyxa. »Kom ihåg att din syn icke är god, min son!»

»Åh, ännu ser jag så långt som denna når!» svarade Björgulf och vägde yxan i handen.

Gaute gick bort till ung Lavrans’ säng och tog ned morfaderns stora slagsvärd, som pojken alltid skulle ha hängande på väggen över sin bädd. Han drog ut det ur slidan och såg på det:

»Du får låna mig ditt svärd, frände — jag tänker, det skulle nog lika vår morfar väl att det får vara med i denna dansen.»

Kristin tryckte hårt hop händerna, där hon satt. Det var som om hon måste skrika — i kval och yttersta fasa, men också av en kraft som var starkare än både plågor och skräck — så som hon hade ropat, när hon födde dessa män. Sår och sår och sår utan tal hade hon fått i livet, men hon visste nu att de alla växt ihop — ärren voro ömma som nakna köttet — men blöda till döds visste hon att hon icke kunde — aldrig hade hon levat så starkt som nu —.

Blom och blad hade slitits av henne, men hon var icke kvistad och icke fälld. För första gången, sedan hon fått Erlend Nikulaussons barn, glömde hon fadern helt och hållet och såg endast hans söner —.

Men sönerna sågo ej på modern, som satt vit, med spänning i de uppspärrade ögonen. Munan låg ännu över hennes knä — han hade inte släppt henne på hela tiden. De fem gossarna gingo ut från loftet.

Kristin steg upp och trädde ut i svalen. Nu kommo de fram bakom burarna och gingo hack i häl efter varandra stigen bortåt till Romundgård, mellan de bleka, böljande kornåkrarna. Stålhuvorna och järnhattarna glänste dött, men solen glimtade till på Nåkkves glaven och tvillingarnas spjutspetsar. Hon blev stående och såg efter de fem unga männen. Hon var mor till dem alla —.

Inne i rummet föll hon ihop framför den kista över vilken Mariabilden stod. Den snyftande gråten sönderslet henne. Munan stämde in och slöt sig gråtande intill modern. Lavrans sprang upp ur [ 732 ]sängen och kastade sig på knä vid hennes andra sida. Hon slog armarna om de två yngsta sönerna —.

Sedan den lille dog — vad skulle hon då bedja om, hade hon tänkt. Hård, kall, tung som sten hade hon känt hur hon föll mot helvetets gapande käftar. Nu bröto bönerna fram över hennes läppar utan hennes åtgörande — utan hennes medvetna vilja strömade hennes själ mot Maria mö och moder, himmelens och jordens drottning, i rop av ångest och tack och lovprisande — Maria, Maria, jag äger så mycket, ännu har jag oändliga skatter, på vilka jag kan plundras. — Misskunds moder, tag dem i ditt värn —!


Det var fullt med folk på tunet i Romundgård. När Erlendssönerna kommo dit, frågade några bönder vad de ville.

»Er vilja vi ingenting — ännu», sade Nåkkve och log utmanande. »Vi ha ärende till biskopen i dag, Magnus. Sedan kanske vi bröder tycka vi ha litet att orda om med er också. Men i dag behöven I icke frukta oss.»

Det blev en hel del tillmälen och oro. Sira Solmund kom ut och ville förbjuda de unga männen att stanna, men nu togo några bönder åter till orda och menade att de måste väl ha lov att höra sig för om denna anklagelse mot deras mor. Biskopens svenner kommo ut och sade till Erlendssönerna att nu fingo de gå, här skull ätas och ingen hade tid att höra på dem. Men det tyckte bönderna ej om.

»Vad är det fråga om, gott folk?» frågade en stark röst ovanför. Ingen hade märkt att herr Halvard själv kommit ut i loftsvalen. Nu stod han där i sin violblå skrud med den röda sidenhättan över det vita håret, stor och väldig och hövdinglik. »Vilka äro dessa unga män?»

Man svarade honom att det var söner till Kristin i Jörundgård.

»Är du den äldste?» frågade biskopen Nåkkve. »Då vill jag tala med dig. Dessa andra få vänta här på gården så länge.»

Nåkkve gick uppför höganloftstrappan och följde efter biskopen in i rummet. Herr Halvard satte sig i högsätet och såg på den unge, som stod framför honom, stödd mot den stora lansen.

»Vad heter du?»

»Nikulaus Erlendsson, herre.»

»Menar du att du behöver vara så väl beväpnad, Nikulaus Erlendsson», sade biskopen med ett litet leende, »för att samtala med din biskop?»

Nikulaus rodnade djupt. Han gick bort i vrån, lade från sig vapen och kappa och kom tillbaka. Han stod där framför biskopen med blottat och böjt huvud, ena handen om den andras handled, med lätt och fri, men hövisk och vördnadsfull hållning.

Herr Halvard tänkte att denne unge man tydligen lärt kurteisi och höviska later. Han kunde ju ej heller ha varit något småbarn [ 733 ]när fadern störtade från rikedom och en ärofull ställning — han mindes nog den tid då han varit arvtagen på Husaby. En vacker karl var han också — biskopen tyckte det var stor skada på honom.

»Var det dina bröder, alla de som voro i följe med dig? Hur många ären I, Erlendssöner?»

»Vi äro sju i livet, herre.»

»Så många unga liv intrasslade i detta.» Biskopen drog ofrivilligt en suck.

»Sitt ned, Nikulaus — du ville väl tala med mig om dessa rykten, som kommit ut om din mor och hennes gårdsfogde?»

»Tack, vördige herre, jag vill hellre stå inför eder.»

Biskopen såg eftertänksamt på den unge. Så sade han långsamt:

»Det är så, Nikulaus, att det synes mig svårt att tro det vara sant som har blivit sagt om Kristin Lavransdotter. Och rätt att föra klagan mot henne för hor har ingen utom hennes make. Men nu kommer härtill frändskapen mellan din far och denne Ulv och det att han är din gudfar — Och Jartrud har framfört sitt klagomål så att mycket kan tydas till vanheder för din mor. — Vet du om det är som hon säger, att hennes man ofta slagit henne och att han skytt hennes säng i snart ett år?»

»Ulv och Jartrud levde olyckligt tillsamman — vår fosterfar var icke ung, när han gifte sig, och något hårdlynt och häftig kan han vara. Mot oss bröder och mot far och mor har han alltid varit den mest trofasta frände och vän. Det är den första bön jag ärnat frambära inför eder, käre herre: finns det någon utväg därtill, så låten Ulv komma på fri fot mot borgen.»

»Du är icke myndig ännu?» frågade biskopen.

»Nej, herre. Men vår mor är villig att bjuda vad borgen I mån kräva.»

Biskopen skakade på huvudet.

»Men min far vill detsamma, det vet jag säkert. Det är nu min avsikt att rida raka vägen härifrån upp till honom och omtala vad här har hänt. Om I då täcktens bevilja honom ett samtal i morgon —»

Biskopen strök sig med handen under hakan, satt och gned litet med tummen mot skäggbottnen, så att det raspade svagt.

»Sätt dig ned, Nikulaus», sade han, »så går det bättre att samtala» Nåkkve bugade sig tackande och satte sig. »— Men det är sant alltså, att Ulv nekat sin hustru sammanlevnad?» frågade han, som om han nu kom att tänka på detta igen.

»Ja, herre. Såvitt jag vet —», biskopen måste le, och då log också den unge helt lätt. »Ulv har sovit på loftet hos oss bröder sedan i julas.»

Biskopen satt tyst igen. »Än maten — var fick han sin mat?»

»Han lät sin hustru utrusta honom med matsäck, när han skulle till skogs eller så.» Nåkkves min blev litet osäker. »Det var litet [ 734 ]oreda med detta — mor tyckte det var bäst om han fick sitt kosthåll hos oss igen, som han haft innan han gifte sig. Ulv ville icke, ty han sade det skulle bli så mycket snack härom, om de nu ändrade det avtal som far och han gjort, när han satte eget bo: om de varor han skulle ha från gården till sitt hushåll; och det tycktes honom orätt, om mor skulle ha honom i maten utan avdrag på det andra. Men det blev som mor ville, att Ulv gick till bords med oss — och det övriga skulle göras upp sedan.»

»Hm. Din mor har annars det ordet om sig att hon ser noga på sitt och är en mycket driftig och sparsam kvinna —»

»Icke sparsam med mat», sade Nåkkve ivrigt. »Det kan varje människa vittna, var karl och var kvinna, som tjänat i vår gård — med maten är mor den mest rundhänta kvinna. I det stycket är hon ej annorlunda nu än då vi voro rikt folk — aldrig gladare än när hon kunde sätta något kräsligt på bordet — och hon räknar så rikligt att varje tjänstehjon ända ned till svinaherden får sitt med av det goda.»

»Hm.» Biskopen satt i tankar. »Du sade att du ville hämta din far?»

»Ja, herre min. Annat vore väl orimligt?» Biskopen svarade ej, då fortfor han: »Vi talade med far i vintras, min bror Gaute och jag — vi talade också om detta att mor gick med barn. Men icke sågo vi tecken, och icke hörde vi ord av hans mun, som kunde tydas därhän att han tvivlade på att mor är trogen som guld eller att han var förundrad. Men far har aldrig trivts i Sil, han ville bo på sin egen gård i Dovre, och mor var där en tid förra sommaren. Han var vred för att hon ej ville stanna där och hushålla åt honom — han ville att hon skulle låta Gaute och mig sköta Jörundgård och själv flytta till Haugen —»

Biskop Halvard gned och gned sig över skäggstubben och såg på den unge mannen.

— Vad slags karl Erlend Nikulausson än var — så kunde han nu väl i alla fall icke ha varit dålig nog att anklaga sin hustru för otrohet inför deras unga söner.

Hur mycket som än tycktes tala emot Kristin Lavransdotter — han trodde det i alla fall ej. Han tyckte sig förstå att hon varit ärlig då hon nekade till att ha haft vetskap om misstankarna mot henne och Ulv Haldorsson. Ehuru han mindes att denna kvinna förr varit svag, när köttets lust lockade — med onda skalkstreck hade de tvingat sig till Lavrans’ samtyckte, hon och denne man, med vilken hon nu levde i oenighet —.

När talet kom på barnets död, såg han genast att samvetet slog henne. Men om hon också vanskött sitt barn, så kunde hon ej för den sakens skull dragas inför människors domstol. För detta fick hon göra bot inför Gud efter sin biktfaders ord. Och barnet kunde väl vara mannens, även om hon nu vanskött det. Glad kunde hon [ 735 ]omöjligen ha blivit över att få sitta med ett spädbarn igen, till åren kommen som hon var, övergiven av sin make, med sju söner förut, i mycket ringare omständigheter än de voro födda till. Det hade varit orimligt att vänta att hon skulle älska det barnet så särdeles mycket.

Han trodde henne ej om att vara en trolös hustru. Fast Gud allena visste vad allt han fått höra och erfara under de fyrtio år han varit präst och hört bikt. Men han trodde henne —.

Men Erlend Nikulaussons uppförande i denna sak kunde han endast tyda på ett vis. Icke hade han frågat efter sin hustru, medan hon gick med barnet, icke när det föddes och ej heller när det dog. Han måste ju tro att han icke var fadern —.

Det var nu fråga om hur mannen komme att handla. Om han skulle träda fram och trots allt försvara sin hustru för deras sju söners skull — så måste ju en hederlig man göra. Eller om han, nu då dessa rykten så högljutt upprepats, skulle göra sak av dem mot henne. Efter vad biskopen hört om Erlend av Husaby, så trodde han sig ej kunna lita på att ej mannen kunde göra något sådant.

»Vilka äro din mors närmaste fränder genom härstamning eller giftermål?» frågade han igen.

Jammælt Halvordsson på Ælin är gift med hennes syster, änkan efter Simon Darre av Formo. Så har hon två brödrungar, Ketil Åsmundsson på Skog och hans syster Ragna, som är gift med Sigurd Kyrning. Ivar Gjesling på Ringheim och hans bror, Havard Trondsson, äro hennes mosters söner. Men de bo alla långt bort —»

»Men herr Sigurd Eldjarn på Sundbu — din mor och han äro systrungar. I en dylik sak måste riddaren träda fram och värna sin frändekvinna, Nikulaus. Du får rida till honom ännu i denna dag och omtala allt, min vän!»

Nåkkve svarade tvekande:

»Vördig herre — det har varit föga gemenskap mellan honom och oss. Och jag tror icke, herre, att det skulle gagna min mors sak, om den mannen framträdde till hennes försvar. Erlend Eldjarns ätt är icke väl liden här i bygderna. Ingenting skadade mer min far i folks omdöme än det att Gjeslingarna slutit sig till honom i det anslag som kostade oss Husaby, medan de miste Sundbu.»

»Ja, Erlend Eldjarn», biskopen skrattade litet. »Ja, han hade lätt för att bli osams med folk — alla sina svågrar här norrut trätte han med. Din morfar, som var en from man och icke rädd för att böja sig, om fred och enighet mellan fränder kunde främjas därav — han åstadkom ej annat han heller än att han och Erlend Eldjarn blevo de bittraste ovänner.»

»Ja». Nåkkve måste dra på munnen. »Det var icke stora ting det gällde heller — två lakan med språngning och ett blåsömmat handakläde; det var uppskattat till två mark i penningar, hela lotten. Men mormor hade lagt sin husbonde på hjärtat att dessa saker [ 736 ]måste hon äntligen ha vid arvskiftet, och Gudrun Ivarsdotter hade också talat om dem med sin man. Erlend tog dem till sist och gömde dem i sin kappsäck, men Lavrans tog upp dem igen — han tyckte att han hade mest rätt till dem, ty det var Ragnfrid som hade vävt dem, medan hon satt som ungmö hemma på Sundbu. Men när Erlend märkte det, slog han till morfar i ansiktet, och så tog min morfar och lade honom tre gånger i golvet och skakade honom som en fäll. Sedan talades de aldrig mera vid — och det var allt för de struntsakernas skull — mor har dem hemma i sin kista —»

Biskopen skrattade hjärtligt. Han kände väl till denna historia, som folk haft mycket roligt åt, när det hände — att Ivarsdöttrarnas män voro så ivriga att göra sina hustrur till lags. Men han hade åstadkommit vad han ville — den unges anletsdrag hade tinat upp i ett leende, det spänt oroliga hade fördrivits på en stund ur de vackra, blågrå ögonen. Så skrattade herr Halvard ännu högre:

»Jo, Nikulaus, de talades vid en gång sedan, och då stod jag bredvid. Det var i Oslo vid julgillet, året innan fru Eufemia drottning dog. Min salig herre, kung Håkon, talade med Lavrans — han hade kommit söderut för att hälsa sin herre och bete honom sitt trofasta sinnelag — kungen talade om att det var okristligt och trälaktigt att det rådde sådan ovänskap mellan två systrars män. Lavrans gick då bort dit där Erlend stod med några fler hirdmän, bad honom hjärtligt om tillgift, för att han förivrat sig, och sade sig vilja sända sakerna till fru Gudrun med kärlig hälsning från hennes bror och syster. Erlend svarade att han skulle ingå förlikning, om Lavrans ville, inför de män som där stodo, bekänna sig ha farit fram som tjuv och rånare vid arvskiftet efter deras svärfar. Lavrans svängde om på klacken och gick — och det, tror jag, var sista gången Ivar Gjeslings mågar möttes på jorden», slutade biskopen och skrattade högt.

»Men hör nu på mig, Nikulaus Erlendsson», sade han och lade händerna i varandra. »Icke vet jag om det är klokt att hasta så med att få din far hit ned — eller denne Ulv Haldorsson på fri fot. Rentvå sig måste din mor, tyckes det mig — så högljutt som här talats om att hon skulle ha förbrutit sig. Men som sakerna nu står — tror du det blir lätt för Kristin att finna de husfruar som vilja svärja eden med henne?»

Nikulaus såg upp på biskopen — hans ögon blevo osäkra och skrämda.

»Men vänta några dagar, Nikulaus! Din far och Ulv äro utsocknes män och icke väl lidna här — Kristin och Jartrud äro båda härifrån dalen, men Jartrud är mycket längre söderifrån, din mor är en av deras egna. Och det har jag märkt, Lavrans Björgulfson är icke glömd av folket. Det ser mest ut som om de velat tukta henne, för det hon tycktes dem ha varit en dålig dotter — men redan nu spörjer jag att många se att de illa tjäna fadern med att [ 737 ]sprida slikt rykte om hans barn — de ångra sig och harmas, och snart skola de icke önska något så mycket som att Kristin skall kunna rentvå sig. Och kanske blir det mäkta litet Jartrud har att komma med, när vi få se efter i säcken hennes. En annan sak är det, om hennes make skall gå här och reta upp folk emot sig —»

»Herre min», sade Nåkkve och såg på biskopen, »förlåt mig att jag säger det, men detta likar mig föga. Att vi ingenting skola göra för min fosterfar, och att vi icke skola hämta min far till att stå vid min mors sida nu —»

»Likaväl ber jag dig, min son», sade biskop Halvard, »att du lyder mitt råd. Förhastom oss icke med att få Erlend Nikulausson hit! Men jag skall låta skriva ett brev till herr Sigurd på Sundbu att han genast kommer hit för att möta mig — vad är detta!» Han steg upp och gick ut på högloftsbron.

Invid burväggen stodo Gaute och Björgulf Erlendssöner, och flera av biskopens svenner trängde inpå dem med vapen. Björgulf sträckte en man till marken med ett yxhugg, i detsamma biskopen och Nåkkve kommo ut. Gaute värje sig med svärdet. Några bönder höllo fast Ivar och Skule, medan andra ledde bort en sårad man. Sira Solmund stod ett stycke därifrån och blödde ur mun och näsa.

»Håll upp där!» ropade herr Halvard. »Kasten från er vapnen, Erlendssöner» — han gick ned på tunet, fram mot de unga männen, som genast hade lytt. »Vad är detta?»

Sira Solmund steg fram, bugade sig och sade:

»Det är så, vördige fader, att Gaute Erlendsson har brutit helgfreden och slagit mig, sin sockenpräst, så som I sen!»

Då födde en medelålders bonde fram, hälsade biskopen och tog till orda:

»Vördige herre, pilten blev hårt frestad. Slikt tal förde prästen där om hans mor att det kunde näppeligen väntas att Gaute skulle tåla det och lugnt höra på.»

»Tig du, Sira min — jag kan icke höra på fler än en av er åt gången», sade herr Halvard otåligt. »Tala Olav Trondsson!»

Olav Trondsson yttrade:

»Prästen försökte reta Erlendssönerna, men Björgulf och Gaute svarade honom lugnt nog. Gaute sade också vad vi alla veta är sant, att Kristin var hos sin husbonde på Dovre en tid sistlidna somnar, och då blev han tillyxad, den arma stackaren, som allt detta larm gäller. Men då säger prästen att på Jörundgård har folket alltid varit så boklärt — så hon kände nog sagan om kung David och fru Batseba — men Erlend Nikulausson hade kanske varit lika listiger som riddaren Uria.»

Biskopen blev så blåröd i ansiktet som sin egen dräkt; hans svarta ögon gnistrade. Han såg på Sira Solmund. Men han ställde icke sina ord till honom:

[ 738 ]»Du vet väl, Gaute Erlendsson, att med den gärningen har du ådragit dig kyrkans bann?» sade han. Så bjöd han att Erlendssönerna skulle föras hem till Jörundgård; två av hans svenner och fyra bönder, som biskopen utvalde bland de värdigaste och förståndigaste, sände han med för att hålla vakt över dem.

»Du får följa med du också, Nikulaus», sade han till Nåkkve, »och hålla dig i ro. Dina bröder ha icke gagnat er mor, men jag förstår att de frestades hårt.»

I sitt hjärta menade Hamarbispen att skadat Kristins sak hade hennes söner knappast. Han hade sett att det var redan många som nu tänkte annorlunda om Jörundgårdshustrun än de gjort denna dags morgon. Då hade hon fått bägaren att rinna över, när hon kom till kyrkan med Ulv Haldorsson och han skulle vara fadder åt hennes son. En av dem var Kolbein Jonsson — och därför satte herr Halvard honom över vaktmanskapet.


Nåkkve gick först in på högloftet, där Kristin satt på sängkanten hos Lavrans med Munan i knät. Han sade henne vad som hänt, men lade mycken vikt vid att biskopen ansåg henne oskyldig och att han också tyckte att de yngre bröderna blivit svårt eggade till sitt våldsamma uppträdande. Han avrådde modern från att själv gå dit och försöka få tala med biskopen.

De fyra bröderna fördes nu in. Modern såg på dem; hon var blek och hade ett underligt uttryck i ögonen. Mitt i den djupa förtvivlan och ångesten svällde det åter så underligt stolt i hjärtat. Dock sade hon lugnat till Gaute:

»Illa har du ställt dig nu, min son — och det var ringa ära för Lavrans Björgulfsons svärd att du skulle draga det mot allmogemän som stodo och tuggade rykten —»

»Först drog jag det nu mot biskopens vapensvenner», sade Gaute harmset. »Men det är sant, det var föga ära för vår morfar att vi skulle behöva lyfta vapen mot folk i en sådan sak —»

Kristin såg på sin son. Så måste hon vända sig bort. Så ont hans ord än gjorde, måste hon småle i alla fall — det är som när barnet hugger mjölktänderna i moderns bröstvårta, tänkte hon.

»Mor», sade Nåkkve, »nu tänker jag det är bäst att I gån härifrån och tagen Munan med er. — I fån icke låta honom vara ensam, förrän det blir bättre med honom», sade han med låg röst. »Hållen honom inomhus, så att han icke ser att det är vakt över hans bröder.»

Kristin reste sig:

»Mina söner — om I icke hållen mig för ovärdig därtill, så vill jag be er kyssa mig, innan jag går härifrån.»

Nåkkve, Björgulf, Ivar och Skule gingo fram och kysste henne. Den bannlyste såg vemodigt på modern — när hon räckte sin hand mot honom, tog han en flik av hennes ärm och kysste den. Alla [ 739 ]dessa fem, så när som på Gaute, voro nu högre än hon, såg Kristin. Hon ordnade litet på Lavrans’ säng, och så gick hon ut med Munan.

Det var fyra lofthus på Jörundgård: höganloftshuset, nyburloftet, som hade varit sommarstuga i Kristins barndom, innan Lavtans uppfört det stora huset, gamlaburen och saltboden, som det fanns ett loft över; där sovo tjänarinnorna om sommaren.

Kristin gick upp i nyburloftet med Munan; de två hade sovit där sedan det lilla barnets död. Där gick hon fram och tillbaka på golvet, när Frida och Gunhild kommo med kvällsgröten. Kristin sade åt Frida att se till att vaktmanskpet fick öl och mat. Tärnan svarade att hon redan gjort det — på Nåkkves tillsägelse — men karlarna hade sagt att de icke ville ta emot något av husfrun, eftersom de voro vid gården i slikt ärende. De hade fått mat och dryck från annat håll.

»Bär i alla fall in en attung starköl till dem», sade Kristin. Gunhild, den unga tärnan, var alldeles förgråten:

»Det är ingen av oss, ditt husfolk, som tror detta om dig, Kristin Lavransdotter, det kan du väl veta — vi ha alltid sagt att vi trodde säkert det var lögn.»

»I har hört detta snacket då?x sade husfrun. »Bättre hade varit om I låtit mig veta det —»

»Vi tordes icke för Ulv», sade Frida, och Gunhild tillade gråtande:

»Han tvingade oss till att tiga med det för dig — jag tänkte titt och ofta att jag skulle sagt det och bett dig vara försiktigare — när du blev sittande efter och talade med Ulv till långt fram på natten.»

»Ulv — han har alltså vetat om det?» frågade Kristin sakta.

»Jartrud har skyllt honom för det länge — det var nog alltid det han slog henne för. Och en kväll nu i julas, vid den tiden du började bli tjock — vi satt och drack borta hos dem i brytesstugan, Solveig och Öivind var där och några söderifrån ur bygden — då sade Jartrud till honom att det var han som vållat det. Ulv slog henne med bältet sitt, så bloden sprack fram efter spännet. Men sedan så har Jartrud gått och sagt att Ulv nekade i alla fall icke med ett ord —»

»Och sedan dess har det gått tal om detta i bygden?» frågade husfrun.

»Ja. Men vi, husfolket ditt, har alltid sagt emot», sade Gunhild gråtande.

För att få gossen lugn måste Kristin lägga sig med Munan och ta honom i sina armar, men hon klädde ej av sig, och hon fick ingen sömn den natten.

Under tiden hände sig i höganloftstugan att Lavrans unge steg upp och klädde på sig. Och fram på kvällen, då Nåkkve gick ned för att hjälpa till att ordna ett och annat på gården, gick gossen [ 740 ]ut och ned i stallet. Han sadlade den röda vallacken, som Gaute ägde; det var den bästa hästen näst efter hingsten, och den vågade han sig inte på att rida.

Några av de män som höllo vakt på gården kommo ut och frågade pojken vart han skulle ta vägen.

»Jag vet icke av att jag är fånge», svarade ung Lavrans. »Men jag behöver ju icke dölja det för er — icke kan I väl neka mig att rida till Sundbu och hämta riddaren hit för att värja sin fränka —»

»Det blir snart mörkt, pilt», sade Kolbein Jonsson. »Icke kunna vi låta det barnet rida nattetid över Vågerosten. Vi få tala med modern.»

»Nej, gör icke det!» sade Lavrans. Det skälvde litet kring hans mun. »Jag rider i sådant ärende att jag litar på Gud och Maria mö — de vaka över min färd, om min mor är oskyldig. Och annars kan det göra detsamma —», han avbröt sig, ty han var nära att brista i gråt.

Mannen stod en stund. Han såg på det vackra, ljushåriga barnet: »Rid då — och Gud vare med dig, Lavrans Erlendsson», sade han och ville hjälpa gossen i sadeln.

Men Lavrans ledde fram hästen, så att karlarna måste vika åt sidan. På den stora stenen nära grinden klev han upp och kastade sig på Raudens rygg; så sprängde han västerut på vägen till Våge.