Kristin Lavransdotter/Korset/Såsom ock vi förlåta/Kapitel 6

←  Kapitel V
Kristin Lavransdotter
av Sigrid Undset
Översättare: Teresia Eurén

Kapitel VI
Kapitel VII  →


[ 710 ]

VI.

Till sönerna sade hon att fadern måste ordna ett och annat på Haugen, innan han flyttade hem. Han kom väl ned först fram på hösten.

[ 711 ]Hon gick hemma på gården, ung, rödblommig i kinderna, mjuk och mild i anletsdragen, raskare i vändningen vid allt arbete — men hon åstadkom ej på långt när så mycket som hon förut brukat med sina vanliga stilla och jämna tåg. Hon gav inte sönerna skarpa tillrättavisningar som annars, när de gjorde någonting oriktigt eller ej vore henne fullt till lags. Nu sade hon dem några skämtsamma ord eller lät saken gå förbi opåtalt.

Lavrans ville nu sova hos de stora bröderna på loftet.

»Ja, nu måste du väl räknas till de vuxna svennerna du, sonen nin —.» Hon trädde fingrarna genom pojkens täta, gulbruna hår och drog honom intill sig — han nådde henne till mitt på bröset redan. »Du, Munan, kan du tåla ännu en tid att din mor håller dig för ett barn?» — Om kvällarna, när gossen lagt sig därnere i stugan, tyckte han nog om att modern satte sig hos honom på sängkanten och smekte honom litet; han låg med huvudet i hennes knä och småpratade, mera barnsligt än han gjorde om dagarna, när bröderna kunde höra honom. De talade om när far skulle komma hem.

Så flyttade han sig intill väggen och modern stoppade om honom. Kristin tände ljus, tog sönernas kläder, som hon skulle laga, och satte sig att sy.

Hon drog ur söljan framtill över barmen, stack in handen och kände kring brösten. De voro runda och fasta som en helt ung kvinnas, Hon strök upp ärmen ända till axeln och såg på sin nakna arm i ljusskenet. Den hade blivit vitare, mera fyllig. Så reste hon sig och gick — kände hur mjukt hon trampade i de mjuka inneskorna — strök nedåt sina slanka höfter: de voro ej skarpa längre och torra som en karls. Blodet sjöd i hennes kropp, som saven stiger i träden om våren. Det var den nya ungdomen, som utvecklades inom henne.


Hon gick i brygghuset med Frida och öste ljummat vatten på säden till julmalt. Frida hade glömt att se om den i tid, den hade legat och svällt, tills den blivit alldeles torr. Men Kristin grälade inte på tjänarinnan — med ett halvt leende gick hon och hörde henne ursäkta sig. Det hade hänt Kristin för första gången att hon själv glömt se efter.

Till julen skulle hon ha Erlend hemma hos sig. När hon skickade honom detta bud, då måste han ju komma genast. Så vanvettig var väl mannen ändå ej att han inte gav med sig nu — han måste förstå att hon omöjligt kunde flytta upp till Haugen, långt bort från folk, när hon bar en annan med sig. Men hon ville vänta litet ännu med att skicka det budet — fast det ju var säkert nog — kanske ända tills hon känt liv —. Andra året de bott på Jörundgård hade hon haft en misslyckad resa, som folk säger. Då hade hon tröstat sig ganska fort. Hon var inte rädd att det skulle gå [ 712 ]likadant den här gången — det kunde inte få ske. Men i alla fall —.

Hon kände det som om hon nu måste luta hela sitt väsen värnande över det späda lilla liv hon bar under sitt hjärta — så som man skyddande kröker händerna kring en liten nytänd låga —.


En dag på senhösten kommo Ivar och Skule och sade att de ville rida upp till fadern — det var vackert inne i fjället; de ville be att få vara med honom på jakt nu i barfrosttiden.

Nåkkve och Björgulf sutto vid schackbrädet; de höllo upp och lyssnade.

»Jag vet icke», sade Kristin. Det hade hon nu inte tänkt på förut — vem hon skulle skicka med budet. Hon såg på de två halvvuxna sönerna. Dumt tyckte hon själv det var, men hon kunde ej förmå sig till att säga det åt dem. Hon kunde ju säga att de skulle ta Lavrans med sig, be honom tala med fadern i enrum. Han var så barnslig, han skulle inte undra över det. Men ändå —.

»Er far kommer ju snart hit», sade hon. »I skullen kunna försinka honom. För övrigt skall jag snart ha ett bud upp till honom själv.»

Tvillingarna knotade. Nåkkve såg upp från schackbrädet och sade kort: »Gören som mor säger, piltar!»

Inemot jul skickade hon Nåkkve norrut till Erlend. »Du får säga honom det, min son, att nu börjar jag längta mycket — och det gören väl I med!» Hon nämnde ingenting om det nya som var att räkna med — otroligt tycktes det henne ej att den vuxna sonen förstått det; han fick avgöra själv om han ville säga något härom till sin far.

Nåkkve kom tillbaka utan att ha träffat fadern. Erlend hade rest till Raumsdal, han hade visst fått bud om att hans dotter och hennes man nu skulle flytta till Björgvin och att Margret gärna ville sammanträffa med sin far på Veöy.

Det var ju bara naturligt —. Kristin låg vaken om nätterna — strök emellanåt över Munans ansikte, där han sov vid hennes sida. Hon sörjde över att Erlend inte kom till julen. Men det var naturligt att han ville träffa sin dotter, när tillfälle bjöds. Hon torkade bort sina tårar, alltefter som de runno utför kinderna. Hon hade fått så lätt för att gråta nu, alldeles som hon haft då hon var ung.


Strax efter jul dog Sira Eirik. Kristin hade varit hos honom i Romundgård ett par gånger på hösten, medan han låg till sängs, och hon var vid hans gravöl. Eljest kom hon nu aldrig ut bland folk. Det kändes som en stor saknad för henne att deras gamla sockenpräst var borta.

[ 713 ]Vid gravölet hörde hon att någon hade mött Erlend norrut i Lesja; han var då på hemväg till sitt. Då kom han väl snart —.

Dagarna efteråt satt hon på bänken under det lilla fönstret, andades på sin handspegel, som hon tagit fram, gned den blank och granskade sitt ansikte.

Hon hade varit solbränd som en bondkvinna de sista åren, men varje spår härav var nu försvunnet. Hon var vit i huden med runda, klarröda rosor på kinderna som en målad bild. Så ansiktsfager hade hon ej varit sedan hon var ungmö — Kristin satt och höll andan av undrande lycka.

Då fingo de nu till sist den dotter som Erlend så mycket önskat sig — om det slog in, som kloka kvinnor sade. Magnhild. De finge bryta mot sedvänjan denna gång och uppkalla barnet efter hans mor först —.

Det föresvävade henne något ur en saga hon hört en gång. Sju söner, som jagades fredlösa på vildan hed för en ofödd liten systers skull. Så skrattade hon åt sig själv — hur hon kunnat komma att tänka på det, förstod hon ej.

Ur sin sömnadsstol med skrinet tog hon fram den skjorta av finaste vitt lin som hon sydde på, när hon var ensam. Hon drog ut trådar i linningen och sydde fåglar och hjortar på genombruten gallerbotten — det var år och dag sedan hon gjort ett så fint arbete. — Åh, måtte Erlend komma nu — medan hon ännu var bara vacker av detta, ung och rak, blomstrande och yppig —!

Strax efter Gregorsmässa blev det så vackert väder, så det var rentav vårlikt. Snön smälte och sken som silver; det var redan bara, bruna fläckar i södersluttningen, och fjällen höjde sig i blått dis. Gaute stod ute på tunet en dag och höll på att laga en släde, som blivit sönderkörd. Nåkkve stod stödd mot vedbodens vägg och såg på broderns arbete. Då kom Kristin från eldhuset, bärande på bägge armar ett stort tråg med nybakta vetelimpor.

Gaute såg upp efter modern. Så lade han yxa och borr på släden, sprang efter henne och tog tråget; han bar det över till fatburen.

Kristin hade blivit stående, röd i kinderna. När Gaute kom tillbaka, gick hon bort till sönerna:

»Jag tänker I fån rida upp till er far en av dagarna — säga honom att nu är det av nöden att han kommer hem och övertar styret. Jag orkar så föga nu — och det blir just i våranden också, som jag får hålla mig stilla —»

De unga gossarna hörde på henne; de rodnade de också, men hon såg att de blevo hjärtans glada. Nåkkve sade med konstlad likgiltighet:

»Vi kunde så gott rida i dag — vid nonstiden — vad tycker du, bror?»

[ 714 ]Redan vid middagstid nästa dag hörde Kristin ryttarna ute på tunet. Hon gick ut — det var Nåkkve och Gaute, de voro ensamma. De stodo där bredvid sina hästar, sågo ned och sade ingenting.

»Vad svarade er far?» frågade modern.

Gaute stod och stödde sig på sitt spjut, han fortfor att se ned. Då sade Nåkkve:

»Far bad oss säga att han väntade dig upp till sig var dag i vinter.»

Färgen kom och gick i Kristins ansikte:

»Nämnden I då icke för er far — att det är så med mig — att det ej är lång tid kvar, tills jag skall få ett barn igen —?»

Gaute svarade utan att se upp:

»Far tycktes icke mena att det var någon orsak — att du icke kunde flytta till Haugen för den sakens skull»

Kristin stod tyst en stund:

»Vad sade han?» frågade hon lågt och skarpt.

Nåkkve skulle till att tala. Gaute lyfte handen litet, såg hastigt bevekande upp på brodern. Men de äldste sade i alla fall:

»Far bjöd oss säga dig detta: du visste, när det barnet avlades, hur rik man han var. Och har han icke blivit rikare sedan dess, så har han icke blivit fattigare heller.»

Kristin vände sig från sönerna och gick långsamt mot boningshuset. Tungt och trött satte hon sig på bänken under fönstret, från vilket vårsolen redan smält bort is och rimfrost.

— Det var ju så. Hon hade tiggt sig till att få ligga i hans famn — först. Men det var ej vackert gjort av honom att påminna henne om det nu. Hon tyckte inte det var vackert av Erlend att skicka detta svar med deras söner —.


Vårvädret höll i sig. Det kom sunnanvind och väta en veckas tid — älven växte, blev stor och fulltonig. Det sorlade och rann i sluttningarna, det var snöskred uppe i fjället. Så blev det solsken igen.

Kristin stod ute bakom husen i den gråblå kvällen. Det var sådan fågelsång i snåren nere på gärdet. Gaute och tvillingarna hade gått upp till sätern — de skulle se sig om efter orrtuppen. Bullret av fågelleken hördes ned till gården från alla backar om mornarna.

Hon tryckte sina händer mot bröstet. Nu var det så kort tid igen — hon fick bära det till slutet med tålamod. Hon hade väl varit ovänlig och svår att leva tillsammans med ofta nog, hon också —. Orimlig i sin ängslan för barnen — full av onödiga bekymmer, som Erlend sagt. Hon tyckte han var hård nu i alla fall. Men nu blev det snart den tid då han måste komma till henne — det visste ju han också.

Sol och regnskurar omväxlade. En eftermiddag ropade sönerna [ 715 ]på henne. De stodo ute på tunet alla sju med allt husfolket. Tvärsöver dalen välvde sig tre regnbågar, den innersta stod med ena fästet på Formohusen; den var alldeles hel och glänste färgstark. De två yttersta voro svagare och bleknade bort upptill —.

Ännu medan de stodo och stirrade på denna underbart vackra företeelse, mörknade luften som till skymning. Söderifrån kom snövädret svepande. Det snöade, så att hela världen blev vit på en liten stund.

Kristin satt om kvällen och berättade för Munan om kung Snö och hans väna vita dotter, Snöflinga hette hon, och om kung Harald Luva, som blev fostrad hos Dovrejätten inne i berget, här norrut i Dovre. Hon mindes med sorg och ruelse att det var år och dag sedan hon suttit så och berättat för sina barn — det var synd om Lavrans och Munan, hon hade sällan berett dem nöje på det sättet. Och nu voro de snart stora gossar. Medan de andra voro små hemma på Husaby, hade hon berättat sagor för dem om kvällarna — så ofta, så ofta.

Hon såg att de vuxna sönerna sutto och lyssnade — hon blev blossande röd och kom av sig därvid. Munan bad henne tala om mera. Nåkkve reste sig och flyttade sig närmare:

»Minnes I, mor, om Torstein och trollen i Höglandskogen — berätta den!»

Medan hon talade, steg ett minne upp: De lågo och vilade i björkdungen nere vid älven och fingo i sig en matbit, hennes far och hans slåtterfolk, karlar, och kvinnor. Fadern låg på magen, hon själv satt grensle över hans rygg och sparkade honom i sidorna med sina hälar — det var en het dag, och hon hade fått lov att gå barbent, som de vuxna kvinnorna gjorde. Fadern rabblade upp Högland-trollens ättartal: Järnsköld tog till hustru Sköldvor, deras döttrar voro Skölddis och Sköldgerd, som Torstein Oxafot slog ihjäl. Sköldgerd hade varit gift med Sköldketil, deras söner voro Sköldbjörn och Sköldglim och Valsköld, som tog till hustru Sköldlust, de födde Sköldulv och Sköldorm; Sköldulv tog Sköldkatla och födde med henne Sköld och Sköldketil —

Nej, det namnet hade han redan använt, ropade Kolbjörn skrattande. Ty Lavrans hade skrutit med att han skulle lära dem två tolfter trollnamn, men nu hade han inte fått ens den första tolften full. Lavrans skrattade med: »Ja, men sen I, de kalla upp sina framfarna fäder, trollen också!» Men arbetsfolket ville inte ge med sig; han dömdes att böta en dryck mjöd åt hela laget. Ja, det skulle de få — i kväll, när de kommo hem, sade husbonden. Men folket ville ha det nu strax — och till sist fick då Tordis gå efter mjödet.

De ställde sig i ring, och det stora hornet gick runt. Så togo de liar och räfsor och fortsatte med slåttern, Kristin skickades hem med det tömda hornet. Hon höll det framför sig med båda hän[ 716 ]derna, medan hon sprang barfota i solskenet den gröna stigen uppåt mot gården. Emellertid stannade hon, när det hade samlat sig en mjödskvätt i hornets svängda botten — då stjälpte hon det över sitt lilla ansikte och slickade invändigt och utvändigt på den förgyllda kanten och på sina fingrar efter det söta.

Kristin Lavransdotter satt stilla och såg rätt framför sig. Far! Hon mindes hur det gick som en stormby över hans ansikte, ett bleknande som när skogsliden bleknar, då en vindil vänder lövet på träden — en klang av kallt och skarpt hån i hans röst, en glimt i de grå ögonen, som när ett halvdraget svärd blixtrar till. Ett ögonblick, så var det över — vändes i muntert, godmodigt skämt, medan han var ung; oftare och oftare i stillsam litet tungsint mildhet, allt efter som han blev äldre. Där hade bott annat i hennes fars sinne än den djupa, ömma sötman. Hon hade med åren lärt sig förstå att faderns förunderliga blidhet icke kom sig av att han ej såg människors fel och uselhet skarpt nog, utan därav att han alltid rannsakade sitt eget hjärta inför Gud och kände förkrosselse och ånger över egen brist.

»Nej, far, jag skall icke vara otålig. Jag har felat mycket mot min make, jag också —»


Korsmässodagens afton satt Kristin till bords med sitt husfolk och lät ej märka något särskilt. Men när sönerna gått upp för att lägga sig på högloftet, kallade hon helt stilla Ulv Haldorsson bort till sig. Hon bad honom gå ned till Isrid på gärdet och be henne komma upp till husfrun i den gamla vävstugan.

Ulv sade: »Du måste sända bud till Ranveig på Ulvsvolden och till Haldis prästsyster, Kristin — mest lämpligt skulle det vara om du kunde få bud sänt efter Astrid och Ingeborg på Loptsgård, så att de kunde taga hand om hushållet —»

»Det är ingen tid till det», sade Kristin. »Jag kände de första värkarna redan före non. Gör som jag säger, Ulv — jag vill endast ha mina egna tärnor och Isrid hos mig.»

»Kristin», sade Ulv allvarligt, »förstår du icke att det kan komma mycket ont förtal av det, om du nu tycks krypa undan och gömma dig i natt —?»

Kristin lät armarna sjunka tungt över bordet Hon slöt ögonen.

»Så få de snacka som vilja! Jag orkar ej se de främmande kvinnorna kring mig i natt —»


Nästa morgon sutto de stora sönerna och tego och sågo ned, medan Munan pratade och pratade om den lilla brodern han sett på sin mors arm nere i vävstugan. Till slut sade Björgulf att nu behövde han inte tala mera om det.

[ 717 ]Kristin bara låg och lyssnade — hon tyckte själv att hon aldrig sov så djupt att hon inte lyssnade och väntade.

Hon steg upp åttonde dagen, men kvinnorna som voro hos henne, märkte, att hon inte mådde bra. Hon frös och hon kände hetta omväxlande; ena dagen rann mjölken ur brösten, så att hennes kläder genomblöttes, nästa dag hade hon inte tillräckligt att mätta barnet med. Men hon ville ej lägga sig till sängs igen. Barnet släppte hon icke ur sina armar — hon lade det aldrig i vaggan, utan om natten hade hon det hos sig i sängen; om dagen gick hon och bar det, satt med det vid elden, satt med det på sängen, lyssnade och väntade och stirrade på det — fast hon ibland inte tycktes se det eller höra att det grät. Så var det som om hon vaknade — hon tog upp gossen, gick och gick med honom fram och tillbaka på golvet; med sin kind lutad intill hans gnolade och gnolade hon helt sakta för honom, satte sig ned och lade honom till bröstet, satt omigen och stirrade som förut med ansiktet hårt som sten —.

När gossen var inemot sex veckor gammal — och modern ännu ej varit över vävstugans tröskel — kommo en dag Ulv Haldorsson och Skule ditin. De voro resklädda.

»Ja, nu rida vi norrut till Haugen, Kristin», sade Ulv. »Den här saken måste det nu bli en ända på —»

Kristin satt stum och stel med gossen vid bröstet. Först tycktes hon ej fatta något. Med ens for hon upp, röd som blod i ansiktet:

»Gör, som du vill! Längtar du efter din rätte husbonde, så skall icke jag hålla dig kvar. Bäst du får din lön — så behöver du icke komma hit vidare till oss härnere.»

Ulv svor till förskräckligt. Så såg han på kvinnan, som stod där med spädbarnet tryckt intill barmen. Han pressade hop läpparna och teg.

Men Skule tog ett steg framåt:

»Ja, mor min — jag rider nu upp till far — glömmen I att Ulv varit fosterfar åt oss bröder, allesamman, så minnens att mig kunnen I icke bjuda och råda över som ett tjänstehjon eller ett dibarn —»

»Jaså?» Modern gav honom en örfil, så att pojken tumlade tillbaka: »Jag tänker jag råder över er alla, så länge jag föder och kläder er —. Gå ut!» skrek hon och stampade med foten.

Skule var rasande. Men Ulv sade stilla:

»Det är bättre så, pilt — att hon är orimlig och vild än att se henne sitta och stirra, som om hon grämt sig från vettet —»

Gunhild, hustärnan, kom springande efter dem. De skulle strax komma ned i vävstugan till husfrun — hon ville tala med dem och de andra sönerna. Kristin befallde kort och skarpt att Ulv skulle rida ned till Breidin och tala med en man som hade lejt två kor av henne; tvillingarna skulle han ta med sig, och de behövde ej komma hem förrän i morgon. Nåkkve och Gaute skickade hon upp [ 718 ]till sätern — hon gav dem i uppdrag att se till hästlägret i Illmandalen, hur där stod till — och på uppvägen skulle de titta in till tjärbrännarn Björn, Isrids son, och be honom komma ned samma kväll. Det tjänade ingenting till att de sade emot och påminde om att det var mässdag i morgon.


Nästa morgon, då klockorna ringde samman, gick husfrun ut från Jörundgård, följd av Björn och Isrid, som bar barnet. Hon hade givit dem kläder, fina och lämpliga — men hustrun som skulle kyrktagas var själv så smyckad med guld att alla kunde se vem som var frun och att de två andra voro underlydande.

Med trots och högmod mötte hon den misslynta förundran som hon kände slå emot henne från folket på kyrkvallen. Nåja, förr hade hon kommit till kyrktagning på annat vis, följd av de ståtligaste husfruar. Sira Solmund såg på henne med oblida ögon, då hon stod där framför kyrkdörren med sitt vaxljus i handen — men han kyrktog henne på övligt sätt.

Isrid började gå i sin andra barndom nu och begrep inte mycket; Björn var en underlig och fåmält man, som aldrig lade sig i andras angelägenheter. Dessa två voro gudmor och gudfar.

Isrid nämnde barnets namn för prästen. Det klack till i honom — han tvekade litet — så upprepade han det, så att det gav genljud in till folket i långhuset:

»Erlend — i Faderns, Sonens och den Helge Andes namn —»

Det var som om det gått en ilning av skräck genom hela den församlade menigheten, Kristin kände en vild, hämndgirig fröjd därvid.


Barnet hade sett nog så kraftigt ut vid födelsen. Men alltifrån första veckan hade Kristin trott sig förstå att det inte skulle komma att frodas riktigt för henne. Själv hade hon, i det ögonblick hon förlöstes, känt det som om hennes hjärta nu sjönk ihop likt en utbränd glöd. Och när Isrid visade henne den nyfödde, tyckte hon sig ha en förnimmelse av att livsgnistan flämtade osäkert hos detta barn. Men hon slog bort det — så oräkneligt många gånger hade hon liksom känt sitt hjärta brista. Och barnet var ju ganska stort och såg ej svagt ut —.

Men hennes oro för gossen växte med var dag. Han var grinig och hade dålig matlust — hon kunde få sitta och anstränga sig en lång stund, innan hon fick honom att ta bröstet. Och när hon äntligen lyckats förmå honom att dra ett par tag, somnade han nästan strax. — Hon kunde ej märka att han växte något —.

Under outsäglig ångest och själsvånda tyckte hon sig iaktta att från och med den dag då han burits till dopet och fått sin fars namn vissnade liten Erlend fortare.

[ 719 ]Intet, nej intet av sina barn hade hon älskat såsom denna lilla olycksvarelse. Intet av dem hade hon undfått under en så ljuv och vild lycka, intet hade hon burit under så säll förväntan. Hon tänkte tillbaka på de förflutna nio månaderna; till sist hade hon bara kämpat för livet för att behålla hopp och tro. Hon stod ej ut med att mista det barnet — och hon förmådde ej rädda det.

Allsmäktig Gud, Misskunds Drottning, helge Olav — hon kände själv att denna gång gagnade det till intet att hon kastade sig ner och tiggde om barnets liv —,

»Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldige äro —»

Hon gick till kyrkan varje mässdag, som hon var van att göra. Hon kysste dörrposten, stänkte vigvatten över sig, bugade sig för det gamla krucifixet i korbågen. Frälsaren skådade ned, sorgsen och mild i sin dödsvånda. Kristus dog för att frälsa sina mördare. Helge Olav står inför hans anlete i oavlåtlig förbön för det folk som drev honom i landsflykt och dräpte honom —.

»Så som ock vi förlåta dem oss skyldige äro —»

Bön blir icke det du ropar i ditt hjärta, innan du bett ditt Paternoster utan svek —.

Förlåt oss våra skulder —. Minns du hur många gånger din skuld blev förlåten? — Se på dina söner därborta på männens sida. Se på honom som står främst, hövdingen för denna fagra ungdomsskara. Din synds frukt — i tjugu år snart har du sett Gud öka hans fägring, vett och mandom. Se Guds misskund — var är din misskund mot din yngste son därhemma —?

Minns du din far, minns du Simon Darre —?

— Men innerst i sitt hjärta kände hon att hon icke förlåtit Erlend. Hon kunde icke, ty hon ville icke. Hon höll fast om sin älskogs bägare, ville ej släppa den nu heller, fast den endast rymde den sista, beska dräggen. Den stund hon kunde förlåta Erlend, icke längre tänkte på honom med denna förtärande bitterhet — då var allt förbi som varit mellan dem.

Så stod hon där under mässan och visste att henne gjorde den intet gagn. Hon försökte bedja: Helge Olav, hjälp mig, gör ett järtecken med mitt sinne, så att jag kan bedja min bön utan osanning — tänka på Erlend med gudsfruktans lugn i själen. Men hon visste att hon ej själv önskade bönhörelse. Då kände hon också att det var fåfängt hon bad att få behålla barnet. Ett lån av Gud var Erlend unge — endast på ett villkor skulle hon få behålla honom, och det ville hon ej fylla. Och Sankt Olav tjänade det ingenting till att ljuga för —.


Så satt hon bredvid det sjuka barnet. Hennes tårar runno och runno; hon grät utan ljud och utan att ändra en min, hennes ansikte var lika grått och lika stenhårt, endast vitögat och ögonlocken [ 720 ]blevo småningom blodröda. Kom någon in till henne, så torkade hon sig fort över ansiktet, satt bara stum och förstenad.

— Men ändå behövdes det så litet för att tina upp henne. Kom en av de stora sönerna in, kastade en blick på spädbarnet och sade några milda, ömkande ord till den lille, så kunde modern knappt avhålla sig från att brista ut i högljudda snyftningar. Hade hon kunnat tala med de vuxna sönerna om sin ångest, då visste hon att hennes hjärta skulle smält. Men de hade blivit skygga för henne nu. Sedan den dag då de kommit hem och fått veta vilket namn hon givit deras yngste bror, tycktes gossarna ha slutit sig ännu mer till varandra och stodo liksom på större avstånd från henne. Men en dag då Nåkkve stod och såg på barnet, sade han:

»Mor, giv mig orlov att söka upp far och säga honom hur det är med pilten —!»

»Nu skulle det ej mera gagna till något», svarade modern hopplöst.

Munan förstod ingenting. Han bar sina leksaker till lillebror, var hjärtans glad när han fick lov att hålla honom och trodde att han fått barnet att skratta. Munan pratade om när far skulle komma hem och undrade vad han skulle tycka om sin nye son. Kristin satt tyst och gråblek och lät sin själ sargas av gossens prat.

Det späda barnet var nu magert och rynkigt i ansiktet som en gubbe; ögonen voro onaturligt stora och klara. Det hade emellertid börjat le mot modern — hon såg det med en stilla jämmer. Hon smekte de små magra lemmarna, tog barnets fötter i sin hand — aldrig kom väl denne lille att ligga där förundrad och gripa efter de märkvärdiga, rara ljusröda tingestar som flaxade i luften över honom och som han inte förstod voro hans egna ben. Aldrig skulle dessa små fötter tråda på jorden.


När hon suttit alla veckans tunga vardagar i ända och sett på det döende barnet, då tänkte hon, medan hon klädde sig för kyrkfärden, att nu skulle hon väl vara uppmjukad nog. Nu hade hon förlåtit Erlend — han var henne likgiltig; bara hon fick behålla sin ljuvaste, dyrbaraste egendom, så skulle hon gärna förlåta den mannen.

Men när hon framför korset viskade sitt Paternoster och kom till orden: »sicut et nos dimittimus debitoribus nostris», då kände hon sitt hjärta förhärdas, så som en hand knytes till slag. Nej!

Hopplös och sjuk i själen grät hon, ty hon orkade ej vilja det.

Och så dog Erlend Erlendsson dagen före Maria Magdalenas fest i något mindre än tre månader gammal.