Äktenskapets Komedi (1898)/15
| ← XIV. |
|
XVI. → |
XV.
Anna hade tagit sig till att ligga länge om
morgnarna, hvarför Bob numera ej sällan fick
äta sin frukost ensam. Detta skedde, dels
därför att ingenting numera lockade fru Anna att
stiga tidigt upp, dels också emedan hon helst
knappade in på de timmar, då hon måste vara
allena med sin man.
När hon blef ensam, och dagern föll på föremålen omkring henne, låg fru Anna och såg på gardinen, mot hvilken solstrålarna lekte.
Hur hade det gått till, att allt var som nu? Denna onyttiga tanke kunde hon vrida och vända, till dess att hon glömde den för en helt annan känsla, och det var en afvoghet mot Bob så stark, att den sträckte sig till de minsta egenheter i hans sätt, och de mest oskyldiga smådrag i hans yttre. Just hvad hon förut tänkt på med något af smekande ömhet, var henne nu allra mest motbjudande. Hon kunde ligga med slutna ögon och låtsa sig sofva för att slippa hans kyss, när han gick. »Detta är då lifvet»tänkte fru Anna. Och med grämelse tillade hon för sig själf: »Jag är ju ännu ung».
Fru Anna grämde sig öfver, att hennes lif var tomt och tråkigt — själf brukade hon i sina tankar kalla det innehållslöst — men hon kände ej längre någon smärta öfver, att hennes känsla för Bob förbytts i ovilja. Hon såg honom komma och gå, ja, hon såg till och med, att han led, utan att hon själf därvidlag erfor annat, än ett lamt beklagande af detta förhållande. Fru Anna hade blifvit hård, och hon kände sitt hem som ett fängelse, hvilket hon hatade dubbelt, därför att hon aldrig trodde, att dess dörr skulle öppnas för hennes egen frihet.
Vaga och obestämda gledo hennes tankar vidare, och nu som ofta förr träffade de Gösta Wickner. Hon kände ingen glädje vid att tänka på honom, men hennes tankar drogos oemotståndligt åt samma håll, som om hon varit förhäxad. Hvem hade bundit henne vid honom? Hvad hade bundit henne?
Fru Anna sökte öfvertyga sig själf, att hon icke tänkte på Gösta annat än som på en människa, hvilken väckt hennes intresse och ibland gjort henne en smula nöje. Hon fann ut, att hon tänkte på honom mest, därför att hon afundades honom. I hennes ögon var Gösta Wickner den lyckligaste människa, hon sett i hela världen. Detta kom sig däraf, att Anna på sista tiden fann sig själf vara olidligt bunden. Hvad som förut varit henne en lycka, hvilken hon njöt utan reflexion, hade nu blifvit henne en olidlig plikt: Hon kunde önska, att hon blifvit man, hvilket hon ansäg innebära detsamma som den frihet, hon åträdde. Och på denna väg återvände hennes tankar till Gösta. Han hade allt, hvad han kunde önska sig. Han var fri som en fågel, kunde göra och låta precis som han ville. Inga band tryckte honom, inga förpliktelser. Han kunde gå, hvart han ville. Tänka sig det! Inga förpliktelser emot någon och fullständigt fri.
Så totalt hade fru Annas syn på världen, utan att hon själf visste, huru det tillgått, blifvit förändrad, att hon ej kunde finna något bättre uttryck för, hvad hon själf åtrådde. Om hon hade blifvit gift med Gösta Wickner, i stället för med Bob! Fru Anna log nu, när hon tänkte på detta. Hon försökte tänka sig en scen med Gösta Wickner af det slag, hvaraf hon nu haft så många med Bob. Hon tyckte sig kunna se Gösta framför sig i en sådan situation, och när hon tänkte sig detta, inträffade det underliga, att fru Anna blef rädd. Hon formligen frös af rädsla. Hon blef så rädd, att hon måste gå och rulla upp gardinen för att kunna se ut. Så rädd blef hon. Ty det kände hon, att aldrig skulle hon våga bryta ut inför dessa ögon, hvilka tycktes kunna läsa den minsta skrymsla i hennes själ.
Hvad hade då denne man för makt öfver henne, och hvem hade gifvit honom en sådan makt? Fru Anna afbröt sin toalett, och en tanke föll henne in.
Det var Bob, som först fört hennes tankar in på det spår, där de nu snurrade rundt som flugor under en glaskupa. Det var Bob, som berättat henne, att Gösta … före hennes giftermål … hade älskat …
I ett enda klarsynt ögonblicks sammanhang tyckte hon sig uppfatta allt som varit, och allt som var. Alltså var alltsammans Bobs fel, och han fick skylla sig själf.
Fru Anna kände sig nästan lätt om hjärtat vid denna tanke.