←  Farbror Alecs rum
Åtta kusiner
av Louisa May Alcott
Översättare: Oscar Nachman

En tripp till Kina
Och vad den ledde till  →


[ 56 ]

VII.
EN TRIPP TILL KINA.

— Kom med nu, lilla flicka! Jag har en ny dos för dig. Jag inbillar mig, att du inte får så lätt att ta in den som den förra, men efter en tid kommer du nog att tycka om den, sade d:r Alec ungefär en vecka efter den stora överraskningen.

Rose satt inne i sitt vackra rum, där hon med glädje hade tillbragt hela sin tid, om hon fått tillåtelse därtill, men hon tittade upp med ett småleende, ty hon hade upphört att känna fruktan för farbroderns läke[ 57 ]medel och var alltid redo att pröva ett nytt. Det närmast föregående hade varit en samling lätta trädgårdsredskap, med vilka hon hjälpt honom att göra i ordning rabatterna, och medan hon arbetat, hade hon fått lära sig en massa trevliga saker om plantorna, ty fastän hon studerat botanik i skolan, hade dessa lektioner förefallit mycket torra i jämförelse med farbror Alecs livliga undervisning.

— Vad är det nu? frågade hon, i det hon utan minsta knot slog igen sitt syskrin.

— Saltvatten.

— Hur skall jag ta in det?

— Tag på dig den nya dräkten, miss Hemming skickade hem i går, och kom ned till stranden, så skall jag visa dig.

— Ja, farbror Alec, sade Rose lydigt, och medan hon begav sig av, tänkte hon med en rysning: Det är för tidigt för kallbad, så jag vet, att det har något att göra med den där förskräckliga båten.

Iförandet av den nya blåa flanelldräkten, garnerad med vitt, och den lilla sjömanshatten med långa, fladdrande band kom henne att glömma den förestående prövningen ända tills en gäll vissling påminde henne om att farbrodern väntade. Då sprang hon genom trädgården ned till strandremsan, som hörde till egendomen, och där fann hon d:r Alec upptagen av en smal vit och röd båt, som gungade på det inströmmande tidvattnet.

— Det där är en vacker liten båt, och »Bonnie Belle» är ett vackert namn, sade hon och försökte låta bli att visa, hur nervös hon kände sig.

— Den tillhör dig, så sitt där i aktern och lär dig styra, tills du är mogen för att lära dig ro.

— Brukar alla båtar guppa så där? frågade hon och dröjde kvar på stranden, liksom för att knyta fast hatten säkrare.

— Jadå. De kastas av och an som nötskal, när sjön är lite gropig, svarade sjömansonkeln, utan en aning om hennes hemliga ängslan.

— Är det gropigt i dag?

— Inte mycket. Det ser lite byigt ut österut, men oss gör det ingenting, förrän vinden vänder sig. Kom nu.

[ 58 ]— Kan du simma, farbror? frågade Rose och grep honom i armen, när han fattade hennes hand.

— Som en fisk. Kom nu!

— O, var snäll och håll fast mig riktigt stadigt, tills jag kommer ner i båten. Varför har du aktern så långt ute? Återhållande flera små skrik av fruktan, kröp hon fram till bänken längst akterut, där hon satt och höll fast sig med båda händerna och såg ut, som om hon väntat, att varenda våg skulle medföra skeppsbrott.

Farbror Alec tog ingen notis om hennes rädsla, utan instruerade henne tåligt i konsten att styra, så att hon till sist var så upptagen av att komma ihåg, vilketdera som var styrbord eller babord, att hon glömde att säga »Oj!» för var gång en stor våg plaskade mot båten.

— Vart skall vi fara nu? frågade hon, när vinden blåste henne rätt i ansiktet och några få kraftiga årtag förde dem halvvägs över den lilla viken.

— Om vi skulle bege oss till Kina?

— Är det inte en ganska lång färd?

— Inte såsom jag färdas. Styr omkring udden in i hamnen, så skall jag inom cirka tjugu minuter låta dig få se en skymt av Kina.

— Det skulle jag tycka om! Och Rose satt och undrade, vad han menade, medan hon njöt av att betrakta allt det nya, hon hade omkring sig.

Bakom dem sluttade den stora Tantkullen sakta upp mot lunden högst där uppe, och på den sida, som vette mot sjön, stodo välbekanta hus, ståtliga, hemtrevliga eller pittoreska. När de passerade udden, öppnade sig framför dem den stora viken, full med fartyg, och innanför den låg staden, vars tornspiror höjde sig över de med vimplar smyckade höga masterna.

— Skall vi dit in? frågade hon, ty hon hade aldrig förr sett den rika och idoga staden från denna sida.

— Ja. Det har just anlänt ett skepp från Kina till farbror Mac, och jag tänkte, att du skulle vilja bese det.

— O, det skulle jag vilja! . Jag är förtjust i att gå omkring inne i magasinen tillsammans med farbror Mac och snoka; allt är så nytt och sällsamt för mig, och jag är särskilt intresserad av Kina, därför att du har varit där.

[ 59 ]— Jag skall visa dig två äkta kineser, som just anlänt. Jag är förvissad om att det kommer att roa dig att hälsa Whang Lo och Fun See välkomna.

— Be mig inte prata med dem, farbror, för jag kommer säkert att skratta åt deras lustiga namn och långa flätor och sneda ögon. Var snäll och låt mig bara trava omkring efter dig — det tycker jag bäst om.

— Gott! Styr nu mot kajen, där det stora skeppet med den besynnerliga flaggan ligger. Det är Rajan, och om vi får, skall vi gå ombord där.

De begåvo sig in bland fartygen vid kajerna, där vattnet var grönt och stillastående och besynnerliga musslor växte på de slemmiga pålarna. Besynnerliga dofter slogo hennes näsa till mötes, och besynnerliga syner mötte hennes blick, men Rose tyckte om alltsammans och låtsade, att hon verkligen landade i Hongkong, när de gledo fram till trappan i skuggan av den stora Rajan. Lådor och balar stego upp ur dess lastrum och transporterades i land av kraftiga män, som halade och skreko och slamrade med små kärror eller skötte lyftkranar med järnklor, som kommo ner, grepo tag i tunga kolli och svängde upp dem i luften, där stora dörrar svalde dem som munnar.

D:r Alec tog henne med sig ombord på skeppet, och hon fick det nöjet att sticka sin nyfikna lilla näsa i varenda åtkomlig vrå med risk av att bli krossad, borttappad eller dränkt.

— Nå, liten, vad skulle du tycka om att företaga en färd jorden runt på ett sådant här trevligt gammalt fartyg och i mitt sällskap? frågade farbrodern, när de sedan vilade sig en stund i kaptenens kajuta.

— Jag skulle tycka om att se världen men inte på ett sådant ostädat, luktande fartyg som det här. Vi skulle fara på en fin och trevlig lustjakt. Charlie säger, att det är rätta sättet, svarade Rose och såg sig ogillande omkring i den trånga kajutan.

— Du är inte någon äkta Campbell, om du inte tycker om lukten av tjära och saltvatten, och inte Charlie heller med sin luxuösa lustjakt. Kom nu med i land och chin-chin med det himmelska rikets söner.

Efter en förtjusande vandring genom de stora magasinen, där de tittade och smakade var helst de kom[ 60 ]mo åt, funno de farbror Mac och de gula herrarna inne på hans privatkontor, där prover, presenter, kuriositeter och nyanlända skatter av alla slag voro uppstaplade huller om buller.

Så fort som möjligt drog Rose sig tillbaka in i en vrå, där hon på ena sidan hade en porslinsgud, på den andra en grön drake och — vad som gjorde henne ännu mer förlägen — framför sig på en telåda Fun See, som stirrade på henne med sina svarta ögon, så att hon till sist inte visste, åt vilket håll hon skulle titta.

Mr Whang Loo var en äldre herre i amerikanska kläder och med hårpiskan virad om huvudet. Han talade engelska och pratade helt ivrigt och alldagligt med farbror Mac — så Rose betraktade honom såsom alldeles misslyckad. Men Fun See var en förtjusande kines från sina djonklika skor till knappen i pagodhatten, ty han hade ifört sig full stass och utgjorde en enda massa sidenjackor och vida byxor. Han var liten och tjock och vaggade lustigt; hans ögon voro mycket sneda, hans hårpiska lång, och så var även fallet med hans naglar; hans gula ansikte var knubbigt och skinande, och han var en alltigenom tillfredsställande kines.

Farbror Alec omtalade för henne, att Fun See hade kommit till Amerika för att få en amerikansk uppfostran och än så länge endast kunde tala helt litet pidschin-engelska, så hon måste visa sig vänlig mot den stackarn, ty han var bara en gosse, ehuru han såg nästan lika gammal ut som mr Whang Lo. Rose sade, att hon ville visa sig vänlig, men hon hade inte den avlägsnaste aning om hur hon skulle kunna roa den besynnerliga gästen, som såg ut, som om han klivit ut ur ett av rispapperslandskapen på väggen, och satt och nickade åt henne som en leksaksmandarin, så att hon knappast kunde hålla sig allvarsam.

Mitt under hennes artiga villrådighet fick farbror Mac se, hur de två ungdomarna längtansfullt stirrade på varandra, och han tycktes känna sig road av detta sätt att göra bekantskap under svårigheter. Han tog en låda från bordet och räckte den till Fun See med en tillsägelse, som tycktes göra denne mycket belåten.

Han klev ner från telådan och började ivrigt och skickligt packa upp den mindre lådan, under det att [ 61 ]Rose såg på och undrade, vad meningen var. Om en stund kom det fram ur emballagen en tekanna, som kom henne att knäppa ihop händerna av förtjusning, ty den föreställde en korpulent kines. Hans hatt var locket, hans hårpiska handtaget och hans pipa pipen. Den stod på fötter, som voro uppåtsvängda vid tårna, och småleendet över det feta, sömniga ansiktet var så likt det i Fun Sees, då han visade tekannan, att Rose icke kunde låta bli att skratta, vilket gladde honom mycket.

Två näpna koppar med fat och en fin röd bricka gjorde servisen fullständig och kom en att längta efter en kopp te, till och med på kinesiskt maner, d. v. s. utan socker och grädde.

När Fun ställt upp alltsammans på ett litet bord framför henne, antydde han medelst åtbörder, att det var en gåva till henne från farbrodern. Hon framförde sina tacksägelser på samma sätt, varpå han återvände till sin telåda, och som de icke hade något annat sätt att meddela sig med varandra, sutto de och smålogo och nickade åt varandra på ett lustigt sätt, tills Fun tycktes komma på en ny idé. Han hasade sig ned från sin sittplats och vaggade bort, varvid Rose hoppades, att han icke hade gått efter en stekt råtta, en stuvad hund eller något annat utländskt moj, som artigheten skulle nödsaka henne att äta.

Medan hon väntade på sin lustiga nya vän, inhämtade hon kunskaper på ett sätt, som skulle ha gjort tant Jane förtjust. Herrarna samtalade om allt möjligt, och hon hörde uppmärksamt på och lade på minnet mycket av vad hon hörde, ty hon längtade efter ett tillfälle att utmärka sig genom att kunna lämna nyttiga upplysningar, när man förebrådde henne hennes okunnighet.

Hon försökte just inpränta i sitt minne, att Amoy låg tvånundraåttio mil från Hongkong, när Fun kom hasande tillbaka med vad hon trodde vara ett litet svärd, ända till han vecklade upp en ofantlig solfjäder och skänkte henne den med en massa kinesiska komplimanger, vars innebörd skulle ha roat henne ännu mer än ljudet, om hon endast kunnat förstå dem.

Hon hade aldrig förr sett en sådan häpnadsväckande solfjäder och ägnade sig genast åt att undersöka den. [ 62 ]Där fanns visserligen intet som helst perspektiv, men just det förlänade den ett särskilt behag i Roses ögon, ty på ett ställe satt en förtjusande dam med blåa strumpstickor i håret uppe på spiran till en ståtlig pagod. På ett annat ställe tycktes en förtjusande bäck strömma in genom dörren till en fet herres hus och ut genom hans skorsten. På ett tredje ställe gick en mur i sicksack, som en blixt upp till himmeln, och en fågel med två stjärtar tycktes sitta och ruva på en fiskare, vars båt just stötte på grund mot månen.

Det var en alltigenom fascinerande tingest, och hon hade till Funs stora tillfredsställelse kunnat sitta där hela eftermiddagen och vifta, om icke d:r Alecs uppmärksamhet plötsligt riktats på henne därigenom att den stora solfjädern fläktade håret ned i ögonen på honom och påminde honom om att de måste ge sig i väg. Så det vackra porslinet blev åter nedpackat, Rose vecklade ihop sin solfjäder, några paket utsökt te för de gamla damernas räkning stuvades ned i d:r Alecs fickor, och de begåvo sig av, sedan Fun hälsat dem med »tre böjningar och nio knackningar», såsom de i hans hemland hälsa kejsaren eller »himmelens son».

— Jag känner mig, som om jag verkligen hade varit i Kina, och jag ser säkerligen så ut, sade Rose, när de gledo ut ur skuggan av Rajan.

Det gjorde hon verkligen, ty mr Whang Loo hade givit henne ett kinesiskt paraply, farbror Alec hade skaffat några kulörta lyktor till hennes balkong, den stora solfjädern låg i hennes knä, och teservisen vilade vid hennes fötter.

— Det här är ej något dumt sätt att studera geografi, eller hur? sade farbrodern, som lagt märke till hur uppmärksamt hon åhört samtalet.

— Det är ett mycket trevligt sätt, och jag tror verkligen, att jag i dag inhämtat mer om Kina än under alla mina lektioner i skolan, fast jag där brukade rabbla upp svaren så fort jag kunde. Ingen förklarade något för oss, så allt, jag kommer ihåg, är, att te och silke kommer därifrån och att kvinnorna ha små, små fötter. Jag såg, att Fun tittade på mina, och han måtte ha tyckt, att de är ofantliga, sade Rose, i det hon med plötsligt förakt såg på sina bastanta kängor.

[ 63 ]— Vi skall plocka fram kartor och jordgloben, så skall jag visa dig några av mina resor och samtidigt berätta lite historier. Det blir det näst bästa sättet efter att själv resa.

— Du är så förtjust i att resa, att jag inbillar mig, att du finner det mycket enformigt här, farbror. Vet du, vad tant Plenty säger? Jo, att du nog ger dig av igen om ett à två år.

— Det är mycket antagligt.

— O je! Vad skall jag då ta mig till? suckade Rose i en ton av förtvivlan, som kom d:r Alecs uppsyn att stråla av förtjusning, när han sade i menande ton:

— Nästa gång tar jag mitt lilla ankare med mig. Hur passar det dig?

— Verkligen, farbror?

— Verkligen, brorsdotter.

Rose hoppade till av glädje, så att båten började vagga, och då lugnade hon sig hastigt. Men hon satt där strålande av förtjusning och försökte tänka efter vilken av några hundra frågor hon skulle framställa först, då d:r Alec pekade på en båt, som hastigt hann fatt dem, och sade:

— Så bra de där kamraterna ror! Titta på dem och ge akt på hur de bär sig åt, så att du sedan kan göra likadant.

»Stormfågeln» var bemannad med ett halvt dussin hurtiga sjömän, klädda i blåa skjortor och blanklädershattar, översållade med stjärnor och ankaren.

— Så bra de ror, och de är ändå bara gossar. Åh, jag tror, att det är våra gossar! Ja, jag ser Charlie skratta över axeln. Ro, farbror, ro! O, var snäll och gör det, så att de inte hinner fatt oss! utropade Rose, som var så ivrig, att paraplyet så när gått över bord.

— Gott! Nu bär det i väg! Och det bar i väg med långa, stadiga årtag, så att »Bonnie Belle» kilade fram genom vattnet.

Gossarna rodde av alla krafter, men d:r Alec skulle ha nått fram till udden först, om inte Rose i sin iver försinkat honom genom att rycka i styrlinan på ett högst osjömansaktigt sätt, och just när hon fått rodret rätt, blåste hatten av henne. Det gjorde slut på kapprodden, och medan de ännu höllo på att fiska upp [ 64 ]hatten, kom den andra båten långsides med de muntra unga beckbyxorna upplagda för någon rolighet.

— Fångade du en krabba, farbror?

— Nej, en blåfisk, svarade han i det han lade den drypande hatten på ett säte för att torka.

— Vad har ni haft för er?

— Sett Fun.[1]

— Bra svarat, Rose! Jag förstår, vad du menar. Vi tänker ta honom upp till oss, för att han skall visa, hur man skickar upp den stora draken, för vi förstår oss inte på den riktigt. Men är han inte väldigt skojig?

— Nej, Fun är liten.

— Seså, sluta nu att skämta, och visa oss, vad du har fått.

— Den där solfjädern kan du använda som segel.

— Låna dandyn ditt paraply, för han avskyr att få sin vackra näsa solbränd.

— Hör du, farbror, tänker du ställa till en fest med kulörta lyktor?

— Nej, jag tänker ha en fest på smörgås, för det är tedags. Om det där svarta molnet inte drar bort, får vi snart en stormby, så det blir bäst, att ni skyndar er hem så fort som möjligt, för annars blir din mor orolig, Archie.

— Ja, ja, skepparn! God natt, Rose. Kom ofta ut på sjön, så skall vi lära dig allt, du behöver känna till om rodd, löd Charlies blygsamma inbjudan.

Så skildes båtarna åt, och över vattnet kom från »Stormfågelns» besättning en vers ur »Dårdikterna», som gossarna voro så förtjusta i.




  1. Fun = rolighet, lustighet.