Åtta kusiner/Kapitel 06
| ← Bältet och en låda |
|
En tripp till Kina → |
VI.
FARBROR ALECS RUM.
Strax efter middagen och innan hon ännu formerat riktig bekantskap med alla sina nya ägodelar, föreslog d:r Alec, att de skulle företaga en åktur och avlämna den första sändningen gåvor till tanterna och kusinerna. Det var Rose gärna med om, ty hon var angelägen om att prova en viss mjuk burnus, som var försedd icke blott med en förtjusande liten huva, utan även med tofsar, som fladdrade åt alla håll.
Det stora ekipaget var fullproppat med paket, och till och med hos Ben på kuskbocken lågo indiska stridsklubbor, en väldig kinesisk drake och ett par polerade oxhorn från Afrika. Onkel Alec, som var mycket blå i anseende till kläderna och mycket brun i anseende till ansiktet, satt kapprak och betraktade med intresse de välbekanta platserna, under det att Rose, som kände sig ovanligt elegant och komfortabel, satt tillbakalutad, insvept i sin mjuka mantel, och lekte, att hon var en österländsk prinsessa, som företog en utfärd bland sina undersåtar.
På tre ställen blevo besöken mycket korta, ty tant Myras katarr var ovanligt svår, tant Clara hade en massa främmande, och tant Jane lade i dagen en sådan lust att diskutera Europas, Asiens och Afrikas befolkning, produktion och politik, att till och med d:r Alec blev rädd och gav sig i väg så fort som möjligt.
— Nu får vi trevligt! Jag hoppas, att gossarna är hemma! sade Rose med en suck av lättnad, när vagnen fortsatte upp till tant Jessies hus.
— Jag sparade det här besöket till sist, så att vi skulle träffa gossarna just hemkomna från skolan. Ja, där står Jamie på grinden och håller utkik efter oss. Nu får du se klanen samlas, ty de håller alltid ihop.
I samma ögonblick som Jamie såg de annalkande gästerna, uppgav han en gäll vissling, som besvarades från alla håll, allteftersom kusinerna kommo springande och ropade: »Hurra för farbror Alec!» De kastade sig som rövare över ekipaget, plundrade det på vartenda paket, togo de åkande till fånga och marscherade jublande in i huset med dem.
— Lilla mor! Lilla mor! De är här med massor av gotter! Kom genast ner och titta på roligheten! Fort! skreko Will och Geordie under ett allmänt avslitande av papper och snören, så att det ordentliga rummet snart var förvandlat till ett kaos.
Tant Jessie kom ner med mössan på endast till hälften men ett sådant strålande ansikte under den, att man snarare fann denna bortblåsande huvudbonad vara en förbättring än motsatsen. Hon hade knappast hunnit hälsa på Rose och doktorn, förrän gossarna omringade henne och var och en av dem pockade på att hon skulle titta på hans present och glädja sig med honom över den, ty »lilla mor» delade allt med dem. De stora hornen svängdes omkring henne, som om de skulle till att kasta henne upp i luften, stridsklubborna svingades över hennes huvud, som för att tillintetgöra henne, en häpnadsväckande samling från jordens alla kanter låg hopad i hennes knä, och sju ivriga pojkar pratade på en gång.
Men hon tyckte om det! Ja, för all del! Och hon satt där och smålog och beundrade och förklarade, helt oberörd av larmet, som kom Rose att hålla för öronen och d:r Alec att förklara, att han med ens skulle taga till flykten, om inte uppståndelsen lade sig. Denna hoteise kom larmet att avtaga, och medan farbrodern stod i ett hörn och tog emot tacksägelser, hade tanten i ett annat hörn ett förtroligt litet samtal med brorsdottern.
— Nå, kära barn, hur har du det nu? Bättre än för en vecka sedan, hoppas jag?
— Tant Jessie, jag tror, att jag blir mycket lycklig nu, när farbror kommit hem. Han gör de allra besynnerligaste saker, men han är så snäll mot mig, att jag icke kan undgå att älska honom. Och sedan kröp Rose närmare intill »lilla mor», omtalade allt, som hänt, och slöt med en hänförd skildring av lådans innehåll.
— Jag är mycket glad. Men Rose, jag måste varna dig för en sak — låt inte farbror Alec skämma bort dig!
— Men jag tycker om att bli bortskämd, tant lilla!
— Det betvivlar jag inte, men om du skulle utfalla dåligt, när året gått till ända, blir han klandrad, och hans experiment kommer att visa sig vara misslyckat. Det vore skada, icke sant? I all synnerhet som han vill göra så mycket för dig och kan göra det, om inte hans vänliga hjärta leder honom vilse.
— Det har jag aldrig kommit att tänka på, och jag skall försöka att inte bli bortskämd. Men hur skall jag kunna undvika det? frågade Rose ängsligt.
— Genom att inte klaga över de hälsosamma saker, han ger dig, genom att visa honom villig lydnad såväl som kärlek samt genom att till och med göra små offer för honom.
— Det skall jag verkligen försöka! Och får jag komma till dig, tant, när jag oroar mig för saker och ting? Farbror sade, att jag skulle göra det, och jag tror inte, att jag skulle vara rädd för dig.
— Det får du, min älskling! Det är här, som bekymmer bäst botas, och det är för det, som mödrar finnas till, inbillar jag mig. Och tant Jessie drog ned det lockiga huvudet mot sin axel med en öm blick, som utvisade, att hon visste, vad slags medicin barnet bäst behövde.
Det kändes så ljuvt och härligt, att Rose satt tyst en liten stund och njöt därav. Så sade en liten röst:
— Mamma, tror du inte, att Snokis skulle vilja ha några av mina snäckskal? Rose har givit Phebe några av sina vackra saker, och det var mycket snällt av henne. Får jag det?
— Vem är Snokis? frågade Rose och tittade upp.
— Min docka. Vill du titta på henne? frågade Jamie, som tagit ett djupt intryck av historien om adoptering, han just hört.
— Ja. Jag är förtjust i dockor, men tala inte om det för gossarna, för då skrattar de åt mig.
— De skrattar inte åt mig, och de leker mycket med min docka, men hon tyckter bäst om mig. Och Jamie sprang bort för att hämta sin älskling.
— Jag har tagit med mig min gamla docka hit, men jag har gömt undan den, därför att jag är för stor att leka med henne, men jag är så förtjust i henne, att jag inte kan förmå mig till att kasta bort henne, viskade Rose.
— Du får komma hit och leka med Jamies, när helst du har lust, för här uppe tror vi på dockor, sade tant Jessie och smålog för sig själv, som om hon tänkt på något roligt.
I detsamma kom Jamie tillbaka, och då förstod Rose småleendet, ty hans docka visade sig vara en fyra års flicka, som kom intravande så fort, som hennes knubbiga ben kunde bära henne, genast styrde kurs mot snäckskalen, samlade ihop en armbörda därav och sade med ett skratt, så att hennes små, vita tänder lyste:
— Alltsammans åt Dimmy och mig, Dimmy och mig!
— Det här är min docka. Är hon inte rar? frågade Jamie, där han stod med händerna på ryggen och de korta benen litet åtskilda — en manlig ställning, som han lärt sig av bröderna.
— Det är en förtjusande docka. Men varför kallar ni henne Snokis? frågade Rose, som blev förtjust i denna nya leksak.
— Hon är en sådan nyfiken liten varelse och sticker alltid sin lilla näsa i allt, därför kallar vi henne Snokis. Det är ej något vackert namn, men det är uttrycksfullt.
Det var det verkligen, ty efter att ha undersökt snäckskalen högg den lilla tultan tag i allt, hon kunde finna, och fortsatte sina undersökningar, tills Archie ertappade henne med att suga på hans schackpjeser av elfenben för att se efter, om de inte voro av bröstsocker. Små bilder på rispapper påträffades hopknycklade i hennes små fickor, och hon var nära att krossa Wills strutsägg genom att försöka sitta på det.
— Hör du, Jim, ta henne härifrån! Hon är svårare än valparna, och vi kan inte ha henne här, befallde den äldre brodern, i det han lyfte upp lillan och överlämnade henne till pysen, som tog emot henne med öppna armar och de varnande orden: Det är bäst, att du ser dig för, för jag tänker 'doptera Snokis, liksom Rose gjort med Phebe, och då måste ni, stora grabbar, vara snälla mot henne.
— 'doptera på bara, baby, så skall jag ge dig en bur att ha henne i, i annat fall kommer du inte att ha henne kvar länge, för hon börjar bli värre än en apa. Och Archie återvände till de andra, under det att tant Jessie, som förutsåg en kris, föreslog, att Jamie skulle följa sin docka hem, eftersom hon var lånad och det var på tiden att hennes besök avslutades.
— Min docka är bättre än din, är hon inte? För hon kan gå och tala och sjunga och dansa, och din kan ingenting alls, sade Jamie, i det han med stolt min betraktade Snokis, som just då utförde en lustig liten jigg och samtidigt sjöng en liten visa.
Efter denna uppvisning drog hon sig tillbaka, eskorterad av Jamie, varvid båda framkallade ett ohyggligt larm genom att blåsa i sina snäckskal.
— Nu måste vi bege oss av, Rose, ty jag vill vara hemma före solnedgången. Vill du komma med på en åktur, Jessie? sade d:r Alec, då larmet förtonade på avstånd.
— Nej tack, men jag ser, att gossarna vill röra lite på sig, så om du tillåter, får de eskortera er hem men inte följa med in. Det är endast tillåtet sön- och helgdagar.
Orden hade nätt och jämt kommit över tant Jessies läppar, då Archie kommenderade:
— Låt ordern gå vidare! Sadla hästarna! Raska på!
— All right! Och inom ett ögonblick fanns det inte ett spår av en pojke inom synhåll, utan endast allt papperet på golvet.
Kavalkaden lade i väg nedför backen med en hastighet, som kom Rose att klänga sig fast vid farbroderns arm, ty de feta gamla hästarna blevo livliga, när de sågo ponnierna piruettera omkring sig, och sprungo av alla krafter. Ben njöt av roligheten, och gossarna gjorde sådana konststycken, att Rose till sist förklarade, att »cirkus» var det rätta namnet för dem.
När de komma fram till huset, sutto de av och bildade häck tre på varje sida, under det att farbror Alec med största artighet hjälpte hennes nåd ut ur vagnen och uppför yttertrappan. Sedan saluterade klanen, steg åter till häst och red med ett vilt tjut nedför allén i vad de ansågo vara äkta arabstil.
— Det där var storartat, nu när det är över, sade Rose, i det hon tittade sig över axeln för att kunna se, hur tofsarna dansade av och an.
— Jag skall skaffa dig en ponni, så fort du är litet starkare, sade d:r Alec, som småleende iakttog henne.
— O, jag skulle inte kunna rida ett av de där förskräckliga, bångstyriga små odjuren! De rullar så med ögonen och tar såna språng, att jag skulle dö av förskräckelse! utbrast Rose och knäppte med tragisk min ihop händerna.
— Är du en pultron?
— Ja, i fråga om hästar.
— Då får det vara. Men kom nu med och titta på mitt nya rum. Och därmed förde han henne med sig uppför trappan.
När Rose följde efter honom, kom hon att tänka på sitt löfte till tant Jessie och började ångra, att hon vägrat så bestämt. Hon ångrade sig betydligt mycket mer fem minuter senare, och det hade hon all anledning till.
— Se dig nu riktigt omkring och låt mig veta, vad du tycker om det, sade d:r Alec, i det han öppnade dörren och lät henne stiga in först, under det att Phebe med en sopskyffel i handen försvann nedför baktrappan.
Rose ställde sig mitt i rummet och såg sig omkring med ett par ögon, som blevo allt klarare, medan de tittade, ty allt i rummet var förändrat.
Detta rum hade blivit utbyggt över biblioteksrummet och hade sedan stått obegagnat i flera år förutom vid jultiden, då huset varit fullproppat med gäster. Det hade tre fönster — ett åt öster, varifrån man hade utsikt över viken, ett åt söder, där hästkastanjerna svängde sina stora solfjädrar, och ett åt väster mot bergen och den nedgående solen. Där brann nu en purpurröd solnedgång och uppfyllde rummet med sin glöd; havets dämpade mummel hördes, och en rödhakesångare kvittrade »God natt!» bland de knoppande träden.
Rose såg och hörde allt detta först och kände med barnets snabba instinkt dess skönhet; så omslöt hennes blick det förändrade utseendet hos rummet, som förr varit så dystert och ödsligt och nu var så uppfyllt av ljus och värme och enkel komfort.
Halmmattor betäckte golvet, och här och var låg en brokig fäll; de gamla eldtängerna blänkte framför eldstaden, där en sprakande brasa fördrev fukten ut ur det länge tillbommade rummet. Vilstolar och vanliga stolar av bambu stodo litet varstans och i vrårarna egendomliga små bord, ett med en vacker arbetskorg, ett annat med en skrivportfölj och ett tredje med en del böcker, som föreföllo bekanta. I en alkov stod en smal, vit säng, över vilken en härlig madonnabild hängde. Den till hälften frånskjutna japanska skärmen visade en läcker tvättservis i blått och vilt på en marmorskiva, och alldeles invid stod det stora badkaret med en massa grova handdukar och en svamp, lika stor som Roses huvud.
— Farbror Alec måtte älska kallt vatten lika mycket som en anka, tänkte hon med en liten rysning.
Så vandrade hennes blick vidare till det höga skåpet, vars halvöppna dörr exponerade en frestande rad med lådor, hyllor och fack, som barn bruka vara så förtjusta i.
— En sådan präktig plats för mina nya saker! tänkta hon och undrade, vad farbrodern förvarade i detta cederskåp.
— O, ett sådant sött toalettbord! var hennes nästa utrop i tankarna, då hon kom fram till denna frestande plats.
En rund gammaldags spegel hängde över det med en förgylld örn i toppen, som i sin näbb höll knuten av ett blått band, varmed hölls uppe en muslingardin, nedfallande på ömse sidor om bordet. På det sistnämnda syntes små elfenbensborstar; två smala ljusstakar av silver, ett tändsticksställ av porslin, flera skålar för småsaker och — det mest imponerande av allt — en blå sidendyna, kokett garnerad med spetsar och små skära rosenknoppar i hörnen.
Den dynan gjorde Rose ganska förvånad; det gjorde faktiskt hela toalettbordet, och hon tänkte just med ett litet småleende: Farbror Alec är en riktig dandy, men det hade jag aldrig kunnat tänka mig, när han öppnade dörren till en stor garderob, nonchalant viftade med handen och sade:
— Män tycker om gott utrymme för sina grejor. Tycker du inte, att det här bör räcka till för mig?
Rose tittade in och spratt till, ehuru hon endast såg sådant, som man vanligtvis finner i garderober — kläder och skodon, kappsäckar och koffertar. Ah! Men förstår ni, dessa kläder utgjordes av små svarta och vita klänningar, raden av skodon, som stodo nedanför, hade aldrig suttit på d:r Alecs fötter, ur den där gröna hattasken stack ett grått flor upp, och — ja, väskan, som hängde på dörren, var alldeles säkert hennes egen med ett hål i ena hörnet. Hon såg sig hastigt omkring i rummet och förstod nu, varför rummet förefallit henne alltför elegant för en man, varför hennes bibel och psalmbok lågo på bordet vid sängen och vad meningen var med de där rosenknopparna på den blåa dynan. Blixtsnabbt förstod hon till sin förtjusning, att detta lilla paradis var iordningsställt enbart för hennes räkning, och som hon icke visste, hur hon skulle uttrycka sin tacksamhet, slog hon armarna om farbroderns hals och utbrast impulsivt:
— O, farbror, du är alldeles för god mot mig! Jag skall göra, vad du ber mig om — rida vilda hästar, ta iskalla bad och äta otäcka saker bara för att visa dig, hur tacksam jag är dig för det här rara, förtjusande, himmelska rummet!
— Du tycker således om det? Men varför tror du, att det är ditt, min stumpa? frågade d:r Alec i det han med belåten min slog sig ner och lyfte upp henne på sitt knä.
— Jag tror det ej, jag vet, att det är åt mig. Jag ser det i ditt ansikte, och jag känner mig, som om jag inte ens till hälften gjort mig förtjänt därav. Tant Jessie sade, att du skulle skämma bort mig och att jag inte fick låta dig göra det. Jag är emellertid rädd för att det här ser så ut, och kanske — oj, oj, oj! — kanske jag, när allt kommer omkring, inte borde ha det här vackra rummet! Och Rose försökte se ut, som om hon skulle kunna vara nog hjältemodig att uppge det, om det var bäst.
— Jaså, jag har mrs Jessie att tacka för det! sade d:r Alec och försökte se barsk ut, ehuru han i själ och hjärta insåg, att hon hade rätt. Så smålog han sitt hjärtliga småleende, som lade sig som solsken över hans solbrända ansikte, och sade: Det här utgör en del av kuren, Rose, och jag låter dig få det här rummet, för att du skall kunna ta mina tre stora läkemedel på det bästa och lättaste sättet. Rikligt med sol, frisk luft och kallt vatten och dessutom litet arbete, ty Phebe skall visa dig, hur du skall hålla ordning i ditt rum, och hon skall även vara din lilla kammarjungfru såväl som din väninna och lärarinna. Tycker du, att det låter svårt och otrevligt, mitt barn?
— Nej, farbror, det låter mycket trevlig, och jag skall vinnlägga mig om att vara en lydig patient. Men jag tror verkligen inte, att någon skulle kunna vara sjuk i det här förtjusande rummet, sade hon med ett djupt andetag av lycka, då hennes blick vandrade från det ena vackra föremålet till det andra.
— Du tycker således bättre om min medicin än om tant Myras och vill inte kasta ut den genom fönstret, eh?