Åtta kusiner/Kapitel 05
| ← Tanter |
|
Farbror Alecs rum → |
V.
BÄLTET OCH EN LÅDA.
När Rose följande morgon med bägaren i handen kom ut ur sitt rum, såg hon farbror Alec stå på tröskeln till rummet mitt emot, som han tycktes granska med stor uppmärksamhet. När han hörde hennes steg, vände han sig om och började sjunga: Varthän, o, sköna mö?
— Att mjölka, sir! svarade Rose och svängde bägaren, och sedan avslutade de visan tillsammans.
Innan någondera av dem hunnit säga något, öppnades en dörr längre bort, ett huvud i en nattmössa, som såg ut som ett kålhuvud, stacks ut, och en förvånad röst frågade:
— Vad i all världen har ni för er så tidigt?
— Klarar struparna för dagen! Hör du, tant, kan jag få det här rummet? frågade d:r Alec med en sjömansbugning.
— Vilket rum du vill med undantag av syster Peaces.
— Tack! Får jag leta igenom vindskontoret och de andra rummen, så att jag kan möblera det här, som jag vill?
— Min kära gosse, du får vända upp och ned på huset, om du endast stannar kvar här hemma.
— Det var verkligen ett gentilt erbjudande. Jag stannar, tant! Här är mitt lilla ankare, så den här gången får du mer av mig, än du vill ha.
— Det är omöjligt! Tag på dig koftan, Rose. Trötta inte ut henne för mycket, Alec. Ja, syster, jag kommer! Och kålhuvudet försvann plötsligt.
Den första lektionen i mjölkning var lustig, men efter att ha blivit skrämd flera gånger och gjort många misslyckade försök lyckades Rose till sist fylla sin bägare, medan Ben höll fast kons huvud, så att hon inte kunde titta på den nya mjölkerskan, som tyckte mycket illa om dessa två saker.
— Du ser ut, som om du fröse trots det att du skrattat så mycket. Spring trädgården runt några varv, så att du blir varm, sade doktorn, när de lämnade ladugården.
— Jag är för gammal att springa, farbror. Miss Power sade, att det inte var ladylike för flickor i tonåren, svarade Rose sedigt.
— Jag tar mig den friheten att vara av annan åsikt än madame, och i min egenskap av din läkare befaller jag dig att springa. Ge dig i väg! sade d:r Alec med en blick och en åtbörd, som kommo Rose att lägga i väg så fort, hon kunde.
Som hon var angelägen om att göra honom till viljes, storsprang hon kring rabatterna, och när hon kom fram till trappan, där han stod, sjönk hon ned på ett trappsteg och satt och flämtade, röd som en pion.
— Mycket bra gjort, mitt barn! Jag ser, att du inte förlorat förmågan att använda dina lemmar, fastän du befinner dig i tonåren. Det där bältet är för hårt åtdraget. Spänn upp det, så kan du ta djupa andetag, utan att behöva flämta så.
— Det är inte åtdraget. Jag kan andas mycket bra, började Rose. Farbroderns enda svar var att lyfta upp henne och haka upp det nya bältet, som hon kände sig så stolt över. I samma ögonblick som spännet öppnades, gick bältet upp flera tum, ty det blev Rose omöjligt att återhålla den suck av lättnad, som så öppet motsade hennes ord.
— Tänk, jag visste inte, att det var åtdraget! Det kändes inte ett dugg! Det måste naturligtvis gå upp, när jag flämtar så här, men det gör jag aldrig, för det händer knappast någonsin, att jag springer, förklarade Rose, som kände sig smått stukad av denna upptäckt.
— Jag ser, att du inte fyller dina lungor ens till hälften, och därför kan du bära den här absurda tingesten, utan att känna den. Att tänka sig, att man pressar ihop en liten midja i ett styvt band av läder och stål just då den borde växa! sade d:r Alec och betraktade med ogillande min bältet, medan han släppte ut spännet flera hål — till stor förargelse för Rose, ty hon kände sig stolt över sin smärta figur och gladde sig dagligen åt att hon icke var lika tjock som Lucy Miller, en f. d. skolkamrat, som förgäves sökte betvinga sin fetma.
— Det ramlar av, om det sitter för löst, sade hon ängsligt.
— Inte om du fortsätter att andas djupt. Det är vad jag vill, att du skall göra, och när du fyllt ut det här, skall vi fortsätta att släppa ut bältet, så att din midja till sist blir mera lik Hebes, hälsans gudinna, än en modeplanschs — det fulaste man kan tänka sig.
— Så det ser ut! sade Rose med en föraktfull blick på bältet, som hängde löst kring hennes smärta midja. Jag kommer att tappa det, och då blir jag ledsen, ty det har kostat mycket pengar — det är av ryssläder och stål. Lukta på det!
— Om du tappar det, skall jag ge dig ett bättre. Ett mjukt silkesskärp är mycket lämpligare för ett vackert barn som du än ett seldon som det här. Bland mina grejor har jag en massa italienska och turkiska skärp och schalar. Ah! Det kommer dig att känna dig bättre till mods, inte sant? Och han nöp henne i kinden, där ett småleende plötsligt framkallat en grop.
— Det är mycket fånigt av mig, men jag kan inte låta bli att tycka om att veta — Hon tystnade och rodnade och sänkte huvudet, ty hon blygdes att tillägga: Att du tycker, att jag är söt.
D:r Alecs ögon tindrade, men han sade mycket allvarligt:
— Rose, är du fåfäng?
— Jag är rädd för att jag är det, svarade en mycket undergiven röst bakom den slöja av hår, som dolde hennes blossande ansikte.
— Det var ett sorgligt fel! Och han suckade, som om han varit djupt bedrövad.
— Jag vet det, och jag skall vinnlägga mig om att inte vara det, men folk berömmer mitt utseende, och jag kan inte låta bli att tycka om det, för jag tror verkligen inte, att jag är motbjudande.
Det sista ordet och den lustiga ton, vari det uttalades, blevo för mycket för d:r Alec, och till Roses lättrad skrattade han mot sin vilja.
— Det håller jag med dig om, och på det att du måtte bli ännu mindre motbjudande, vill jag, att du skall växa upp till en lika präktig flicka som Phebe.
— Phebe! sade Rose och såg så häpen ut, att farbrodern var nära att åter brista i skratt.
— Ja, Phebe, ty hon har, vad du behöver — hälsa. Om ni, små flickor, endast finge lära er, vad verklig skönhet är, och inte ville svälta och bleka er så, skulle ni bespara er en hel del tid, pengar och plågor. En lycklig själ i en sund kropp utgör den bästa skönheten för man och kvinna. Förstår du det, mitt kära barn?
— Ja, farbror, svarade Rose, som kände sig betydligt stukad av denna jämförelse med flickan från fattighuset. Den förargade henne betydligt, och hon visade det genom att hastigt säga: Du. vill väl, att jag skall sopa och skura och gå i en gammal brun klänning med ärmarna uppkavlade, liksom Phebe gör?
— Det skulle jag tycka mycket om, under förutsättning att du kunde arbeta lika bra och hade att uppvisa ett par lika starka armar som hon. Jag har inte på länge sett en vackrare bild än den, hon uppvisade i morse, då hon låg och skurade baktrappan och under tiden sjöng som en lärka.
— Jag tycker verkligen, att du är den besynnerligaste människa, jag någonsin sett! var allt, Rose kunde hitta på att säga efter detta bevis på dålig smak.
— Jag har ännu inte börjat att visa mina besynnerligheter, så du får bereda dig på värre chocker än den här, sade han i så lustig ton, att hon gladde sig åt att ljudet av en ringklocka hindrade henne att visa ännu tydligare, vilken knäck hennes fåfänga fått.
— Du finner din låda uppslagen inne i tants vardagsrum, och där kan du roa dig och henne med att undersöka dess innehåll. Jag måste kryssa omkring hela morgonen för att få mitt rum i ordning, sade d:r Alec, när de reste sig upp från frukostbordet.
— Kan jag inte hjälpa dig, farbror? frågade Rose, som brann av iver att få göra nytta.
— Nej tack. Jag tänker låna Phebe, om tant kan avvara henne en stund.
— Vem som helst — vad som helst, Alec. Jag vet, alt du kommer att behöva mig, så jag skall nu ge tillsägelse om middagen, så att jag är redo att hjälpa dig. Och den gamla damen skyndade bort, uppfylld av iver och vänlighet.
— Jag skall visa farbror, att jag kan göra en hel del, som Phebe inte kan! Det skall han få se! tänkte Rose med en knyck på nacken, i det hon skyndade upp till tant Peace och den efterlängtade lådan.
Varje liten flicka kan med lätthet föreställa sig, hur trevligt hon hade, när hon dök ned i en sjö av skatter och fiskade upp den ena vackra saken efter den andra, tills luften var uppfylld av den blandade doften av mysk och sandelträ, rummet strålade i glada färger och Rose var utom sig av hänryckning. Hon började förlåta farbrodern havregrynsdieten, när hon såg ett förtjusande syskrin av elfenben, resignerade i fråga om sitt bältes tillstånd, när hon fann en liten trave skärp i regnbågens alla färger, och när hon kom till några förtjusande vackra flaskor med rosenessans i, tyckte hon sig nästan att fått upprättelse för den stora synden, att Phebe ansågs vara vackrare än hon själv.
Under tiden tycktes d:r Alec ha tagit tant Plenty på orden och hålla på med att vända upp och ned på huset. En allmän revolution tycktes pågå i gröna rummet, ty Phebe spankulerade bort med de mörka damastgardinerna, den lufttäta kaminen vandrade på Bens axel ner i källaren, och den stora sängen promenerade i bitar upp på vinden. Tant Plenty travade i ett sträck mellan vinden, kamferkistorna och linneskåpen och såg ut, som om denna tingens nya ordning beredde henne både häpnad och nöje.
Man kan inte omtala ens hälften av vad d:r Alec hade för sig, men när Rose då och då tittade upp från sin lår, uppfångade hon en skymt av honom, då han kilade förbi med en bambustol, ett par gamla eldtänger, en besynnerlig japansk skärm, ett par filtar och till sist ett stort badkar på huvudet.
— Ett sådant besynnerligt rum det blir! sade hon, när hon satt och vilade och förfriskade sig med läckerheter, som kommit hela vägen från Kairo.
— Jag inbillar mig, att du kommer att tycka om det mitt kära barn, svarade tant Peace, i det hon småleende tittade upp från någon småsak, hon höll på att göra av blått siden och vitt muslin.
Rose såg inte småleendet, ty i samma ögonblick stannade farbrodern vid dörren, och hon sprang upp och dansade framför honom, i det hon sade, strålande av barnslig förtjusning:
— Titta på mig! Titta på mig! Jag är så storartad, att jag inte känner igen mig själv. Jag har kanske inte satt på mig de här sakerna riktigt, men jag tycker så mycket om dem!
— Du är grann som en papegoja i din fets och cabaja, och det gör mitt hjärta gott att se den svarta lilla skuggan förvandlad till en regnbåge, sade farbror Alec och granskade med gillande min den lysande gestalten framför honom.
Han sade det ej, men han tänkte inom sig, att hon var mycket vackrare än Phebe vid tvättbunken, ty hon hade satt en purpurröd fets på sitt blonda huvud, bundit flera lysande skärp om midjan och tagit på sig en i sanning prålig scharlakansröd jacka med en gyllene sol broderad på ryggen, en silvermåne på framsidan och stjärnor av alla möjliga storlekar på ärmarna. Ett par turkiska tofflor prydde hennes fötter, och halsband av ambra, korall och filigran hängde kring hennes hals, under det att hon i ena handen höll en luktflaska och i den andra asken med österländsk konfekt.
— Jag känner mig som en flicka i »Tusen och en natt» och väntar att finna en magisk matta eller en underbar talisman någonstans. Men jag kan inte förstå, hur jag någonsin skall kunna visa dig min tacksamhet för alla dessa förtjusande saker, sade hon och upphörde att dansa, som om hon helt plötsligt känt sig nedtryckt av tacksamhet.
— Jag skall tala om för dig, hur du kan göra det — genom att lägga av de svarta kläderna, som ett barn inte borde ha burit så länge, och i stället ta på dig dem, jag haft med mig hem. Det kommer att göra ditt humör gott och muntra upp det här allvarliga gamla huset. Inte sant, tant Peace?
— Det har du rätt i, Alec, och det är tur, att vi inte börjat ännu att göra i ordning, hennes vårkläder, ty Myra tyckte, att hon inte bör ha något gladare än violett, och det är hon för blek för.
— Låt bara mig ge miss Hemming tillsägelse om hur hon skulle sy en del av hennes kläder. Ni blir förvånade, när ni får se, hur mycket jag känner till om krusning av våder, intagning av ärmhål och elastiska snävar, sade d:r Alec, i det han med snusförnuftig min klappade högen av muslin, ylle och siden.
Tant Peace och Rose skrattade så, att han inte kunde snobba med sina kunskaper, förrän de tystnat, och då sade han godmodigt:
— Det kommer att bidraga betydligt till att bältet blir utfyllt, så skratta bara på, Morgiana, och jag återvänder till mitt arbete, ty i annat fall blir det aldrig färdigt.
— Jag kunde inte låta bli att skratta — hans »elastiska snävar» lät så lustigt! sade Rose, i det hon åter ägnade sig åt sin lår. Men tant, tillade hon, jag tycker verkligen, att jag inte borde ha så många vackra saker. Jag skulle väl inte kunna skänka lite därav åt Phebe? Farbror skulle kanske inte tycka om det.
— Han skulle inte fästa sig vid det, men de lämpar sig inte för Phebe. Några av de klänningar, du lägger av, skulle vara lämpligare, om de kunde ändras åt henne, svarade tant Peace.
— Jag skulle hellre vilja ge henne några nya, för jag tror, att hon är lite stolt av sig och kanske inte tycker om gamla saker. Om hon vore min syster, ginge det bra för sig, för systrar fäster sig inte vid sådant, men hon är inte det, förstår du, tant. Nu vet jag, hur jag kan sköta om saken utmärkt! Jag adopterar henne! Och Rose riktigt strålade vid denna tanke.
— Jag är rädd för att du inte kan göra det, förrän du är äldre, men du kan ju ta reda på om hon tycker om din plan, och i varje fall kan du vara mycket vänlig mot henne, för på sätt och vis är vi alla systrar och bör hjälpa varandra.
Det älskliga gamla ansiktet betraktade Rose så vänligt, att hon greps av iver att få saken klar med ens och rusade ut i köket, som hon gick och stod. Phebe var så upptagen av att polera de gamla eldgafflarna, att hon spratt till, när en röst utropade: Lukta på det här, smaka på det här, och titta på mig!
Phebe insöp rosenessansen, knaprade på karamellerna, som stoppades in i hennes mun, och stirrade med uppspärrade ögon på lilla Morgiana, som flög omkring i köket som en lysande papegoja.
— O, vad ni är fin! var allt, hon kunde säga, i det hon höll upp sina dammiga händer.
— Jag har massor av förtjusande saker där uppe, och jag skall visa er dem alla, och jag skulle dela jämt med er, om inte tant trodde, att de inte skulle vara er till nytta, så jag skall ge er någonting annat, och det fäster ni er väl inte vid, för jag tänker adoptera er, liksom Arabella blev i berättelsen. Blir det inte trevligt.
— Åh, miss Rose, har ni förlorat förståndet?
Inte underligt, att Phebe frågade det, ty Rose talade så fort och såg så egendomlig ut i sina nya kläder och var så ivrig, att hon inte kunde göra något uppehåll och förklara sig närmare. När hon såg Phebes förbryllade uppsyn, lugnade hon sig litet och sade i allvarlig ton:
— Det är inte rättvist, att jag skall ha så mycket och ni så litet, och jag vill vara så snäll mot er, som om ni vore min syster, för tant Peace säger, att vi i själva verket allesammans är systrar. Jag tänkte, att det skulle bli trevligare, om jag nu adopterade er så mycket jag kan. Vill ni vara snäll och låta mig göra det?
Till Roses ytterliga häpnad slog Phebe sig ned på golvet och gömde ansiktet en hel minut i förklädet, utan att svara något.
— Bevara mig väl, nu känner hon sig stött, och jag vet inte, vad jag skall ta mig till! tänkte Rose, helt modlös vid detta emottagande av hennes förslag. Var snäll och förlåt mig! Det var inte min avsikt att såra era känslor, och jag hoppas, ni inte tror — stammade Rose i känslan av att hon, om möjligt, måste gottgöra sitt misstag.
Men Phebe beredde henne ytterligare en överraskning genom att låta förklädet falla ned och visa ett ansikte, som var idel småleenden trots tårarna, hon hade i ögonen, när hon lade båda armarna om Rose och sade, både skrattande och gråtande:
— Jag tycker, att ni är den raraste lilla flicka i världen, och jag låter er göra, vad ni vill med mig.
— Ni tycker således om min plan? Ni grät således inte för att jag föreföll beskyddande? Jag menade det verkligen inte så, sade Rose förtjust.
— Jag gissar, att jag tycker om den! Och jag grät, därför att aldrig någon förr varit så god mot mig, och jag kunde inte låta bli det. Och vad beskyddandet beträffar, så får ni gå på mig, om ni vill, jag bryr mig inte om det, sade Phebe i ett utbrott av tacksamhet, ty orden »vi är alla systrar», gingo direkt till hennes ensamma hjärta och värmde det.
— Välan, nu kan vi leka, att jag är en god ande, som kommit upp ur lådan, eller ännu bättre, en vänlig fe, som kommit ner genom skorsten, och ni Askungen, som säger, vad ni önskar, sade Rose och försökte framställa frågan finkänsligt.
Phebe förstod det, ty hon besatt en hel del medfödd förfining, fastän hon kom från fattighuset.
— Jag tycker inte, att jag önskar mig något numera, miss Rose, förutom att hitta på ett sätt att visa er min tacksamhet för allt, ni gjort, sade hon, i det hon gned bort en tår, som trillade nedför hennes näsa på det mest oromantiska sätt.
— Men jag har ju inte gjort något annat än givit er lite karameller! Se här, ta lite till och ät dem, medan ni arbetar och tänker efter, vad jag kan göra för er. Nu måste jag gå upp och plocka undan allt, så farväl, och glöm inte, att jag har adopterat er.
— Ni har givit mig det, som är bättre än karameller, och det kommer jag inte att glömma. Och efter att omsorgsfullt ha torkat sig om händerna fattade Phebe Roses ena lilla hand mellan dem, och sedan följde de svarta ögonen den sig avlägsnande gästen med ett uttryck av tacksamhet, som gjorde dem mycket milda och klara.