Åtta kusiner/Kapitel 04
← Farbröder |
|
Bältet och en låda → |
IV.
TANTER.
Under hela middagen kände Rose på sig, att man sedan skulle prata om henne, och efteråt blev hon säker på det, ty när de gingo in i salongen, viskade tant Plenty till henne:
— Kila upp och sitt en stund hos syster Peace, mitt kära barn. Hon tycker om att höra dig läsa högt, medan hon vilar, och vi kommer att bli upptagna.
Rose lydde, och de lugna, tysta rummen där uppe påminde så om en kyrka, att hon snart lugnade sina upprörda känslor och omedvetet blev en liten överbringerska av lycka för den milda gamla damen, som suttit där i åratal och tåligt väntat på att bli förlöst från sina plågor.
Rose kände till hennes liv sorgliga roman, och den förlänade en viss öm charme åt denna hennes grandtant, som hon redan älskade. När Peace var tjugu år, skulle hon gifta sig; allt var färdigt, brudklänningen låg redo, blommorna funnos till hands, och den lyckliga timmen inbröt, då det kom underrättelse om att brudgummen var död. De trodde, att även den milda Peace skulle dö, men hon bar det tappert, lade undan brudstassen, återupptog livet och fortsatte att leva — en vacker, undergiven kvinna med snövitt hår och kinder, som aldrig mer blomstrade. Hon var icke svartklädd, utan bar alltid bleka, dämpade färger, som om hon vore redo för det bröllop, som aldrig blivit av.
I trettio år hade hon fortsatt att leva så, långsamt avtynande, men vänlig och flitig och uppfylld av intresse för allt, som hände inom familjen, i all synnerhet för de omkring henne uppväxande unga flickornas glädje och sorger, och för dem alla var hon en rådgivare, förtrogen och vän i deras prövningar och fröjder. En i sanning vacker gammal mö med sitt silvervita hår, lugna uppsyn och omgiven av en atmosfär av vila, som verkade lugnande på alla omkring henne!
Tant Plenty var ytterligt olik henne, ty hon var en korpulent, hurtig gammal dam med skarpa ögon, livlig tunga och ett ansikte som ett vinteräpple. Hon var alltid i rörelse, pratade och drev på, var en sannskyldig Marta, belastad med denna världens omsorger och kännande sig helt lycklig med dem.
Rose hade alldeles rätt; medan hon satt och läste psalmer för tant Peace, pratade tant Plenty och de andra damerna helt ogenerat om henne.
— Nå, Alec, vad tycker du om din myndling? började tant Jane, när alla tagit plats och farbror Mac slagit sig ned i en vrå för att avsluta sin middagslur.
— Jag skulle ha tyckt om henne bättre, om jag fått börja från början och startat rättvist. Stackars Georg förde ett sådant enstöringsliv, att barnet tagit skada därav på många sätt, och efter hans död har det fått fortgå ännu värre att döma av det tillstånd, vari jag finner henne.
— Min kära gosse, vi gjorde, vad vi ansåg bäst, medan vi väntade på att du skulle klarera dina affärer och komma hem. Jag sade alltid Georg, att det var orätt av honom att uppfostra henne så, som han gjorde, men han lydde aldrig mina råd, och nu har vi det stackars barnet att ta hand om. Jag för min del erkänner uppriktigt, att jag inte mer vet, vad jag skall ta mig till med henne än om hon vore en av de där besynnerliga fåglarna, du brukade ha med dig hem från främmande länder. Och tant Plenty skakade på huvudet, så att mössbanden fladdrade.
— Om man följt mitt råd, hade hon fått stanna kvar i den utmärkta skola, till vilken jag skickade henne. Men tant ansåg det bäst att ta henne därifrån, därför att hon klagade, och ända sedan dess har hon gått och slagit dank — något i högsta grad skadligt för en sjuklig, bortskämd flicka som Rose, sade mrs Jane strängt. Hon hade aldrig förlåtit de gamla damerna, att de givit efter för Roses böner, att hon skulle få invänta farbroderns ankomst, innan hon började en ny termin i skolan.
— Jag har aldrig tyckt, att det var någon lämplig skola för ett barn i så goda omständigheter — Rose är ju faktiskt en rik arvtagerska. Den är mycket bra för sådana flickor, som måste förtjäna sitt uppehälle såsom lärarinnor, men allt, hon behöver, är ett à två års vistelse i en fin avslutningsskola, så att hon vid aderton års ålder kan komma ut med éclat, inföll tant Clara, som varit en skönhet och alltjämt var en vacker kvinna.
— Bevara mig väl! Vad ni allesammans är kortsynta, som diskuterar framtidsplaner, när det stackars barnet är så tydligt märkt med gravens stämpel, suckade tant Myra och skakade dystert på sin sorghatt, som hon vägrade att taga av sig, därför att hon led av kronisk snuva.
— Enligt min åsikt behöver det stackars kära barnet endast frihet, vila och omvårdnad. Hon har ett uttryck i blicken, som går mig till hjärtat, ty det säger mig, att hon behöver, vad ingen av oss kan ge henne — en mor, sade tant Jessie med tårar i sina klara ögon vid tanken på att hennes egna gossar skulle ha blivit överlämnade åt andra, såsom fallet var med Rose.
Farbror Alec, som under tystnad hört på dem alla, vände sig nu hastigt om mot den syster, som talat sist, nickade gillande och sade:
— Alldeles rätt, Jessie, och med din hjälp hoppas jag kunna få barnet att känna, att hon icke är alldeles föräldralös.
— Jag vill göra mitt bästa, Alec, och jag tror, att du kommer att behöva mig, ty hur klok du än är, kan du ändå icke förstå dig på en ömtålig, blyg liten flicka som Rose lika bra som en kvinna, sade mrs Jessie och smålog mot honom med hjärtat uppfyllt av moderlig ömhet.
— Jag kan inte undgå att tycka, att jag, som själv haft en dotter, bäst förstår mig på att uppfostra en flicka, och det förvånar mig mycket, att Georg inte anförtrodde henne åt mig, anmärkte tant Myra med melankoliskt viktig min, ty hon var den enda av systrarna, som givit livet åt en dotter, och hon tyckte, att hon därigenom utmärkt sig alldeles ofantligt, ehuru elaka människor påstodo, att hon tagit livet av sin älskling med medikamenter.
— Jag kan aldrig klandra honom det minsta för det, när jag betänker de farliga experiment, du företog med stackars Carrie, sade tant Jane med sin hårda röst.
— Jane Campbell, jag vill inte höra ett enda ord! Min saligen avsomnade Caroline är något heligt! utbrast tant Myra och reste sig upp, som för att lämna rummet. D:r Alec höll henne kvar, ty han insåg, att han med ens måste klargöra sin ställning och manligt hålla den, om han skulle kunna hysa minsta hopp om att lyckas i sitt företag.
— Mina kära vänner, låt oss inte gräla nu och göra Rose till ett stridsben — ehuru den stackars tösen verkligen är bara skinn och ben! Ni har haft henne bland er i ett år och gjort, vad ni ansett bäst. Jag kan inte påstå, att ni haft någon vidare framgång, men det beror därpå att alldeles för många haft sina fingrar med i pajen. Nu ämnar jag försöka mitt sätt i ett helt år, och om jag på den tiden inte fått henne i bättre form än nu, uppger jag försöket och överlämnar henne åt någon annan. Det är rättvist, tycker jag.
— Hon kommer inte att vara kvar här om ett år, den stackars älsklingen, så ingen behöver känna fruktan för något blivande ansvar, sade tant Myra och knäppte ihop sina svarta handskar, som för att göra sig redo till begravningen.
— Vid Zeus, Myra, du skulle kunna dämpa ett helgons iver! utbrast d:r Alec med blixtrande ögon. Ditt kraxande kommer att göra det stackars barnet alldeles vettskrämt, ty det lilla pyret har fantasi och kommer att inbilla sig outsägliga fasor. Du har inbillat henne, att hon inte har någon kroppskonstitution, och hon känner sig rent av stolt över det. Om hon inte hade en ganska god sådan, hade hon vid det här laget »burit gravens stämpel», så som du handskats med henne. Jag vill inte veta av någon inblandning — var goda och ha det klart för er — så två ni era händer och låt mig sköta om henne, tills jag behöver hjälp och ber er därom!
— Bra talat! Bra talat! kom det från vrån, där farbror Mac satt, till synes försänkt i slummer.
— Du blev utsedd till hennes förmyndare, så vi kan inte göra någonting alls. Men jag förutser, att flickan blir förstörd, totalt förstörd, sade tant Jane bistert.
— Tack, syster! Jag tror ändå, att om en kvinna kan uppfostra två gossar så utmärkt, som du gör med dina, bör en man, om han ägnar hela sin själ däråt, åtminstone kunna försöka det med en flicka, svarade d:r Alec med en humoristisk blinkning, som roade de andra alldeles ofantligt, ty det var ett inom familjen välbekant faktum, att Janes pojkar blevo mer bortskämda än alla de andra tillsammans.
— Jag känner mig alldeles lugn, ty jag tror, att Alec kommer att förbättra barnets hälsa, och när året gått till ända, blir det tids nog för henne att komma till madame Roccabellas pension och få den sista avslipningen, sade tant Clara, i det hon vred på sina ringar och med loj tillfredsställelse tänkte på den tid, då hon skulle få föra en söt och begåvad niece ut i sällskapslivet.
— Jag antar, att du stannar kvar här, såvida du inte funderar på att gifta dig, vilket verkligen vore på tiden, sade tant Jane, som kände sig mycket förargad över broderns sista pik.
— Nej tack! Kom med och rök en cigarr, Mac, sade d:r Alec abrupt.
— Gift dig inte — finns redan förut tillräckligt med kvinnor i familjen, mumlade Mac, varpå herrarna hastigt togo till flykten.
— Tant Peace hälsar och säger, att hon vill träffa er alla, var den hälsning, Rose framförde, innan damerna hunnit börja igen.
— Hektisk! Hektisk! Bevara mig väl! mumlade tant Myra, då skuggan av hennes svarta hattbrätte föll över Rose och de svarta handskarna berörde kinden, där färgen tilltog under de många forskande blickarna.
— Det gläder mig, att dessa vackra lockar är naturliga — i sinom tid blir de ovärderliga, sade tant Clara med huvudet på sned.
— Nu när farbror kommit hem, hoppas jag, att du inte bara går igenom det, du läst förut. Jag hoppas även, att du inte helt och hållet förspiller din tid på lek och sport, sade tant Jane, i det hon seglade ut ur rummet med uppsynen hos en martyr.
Tant Jessie sade inte ett ord, men hon kysste sin lilla brorsdotter med sådan ömhet och medkänsla, att Rose klängde sig fast vid henne en hel minut och sedan följde henne med blicken, tills dörren föll igen efter henne.
Då alla gått, promenerade d:r Alec i skymningen en hel timme av och an i hallen och tänkte så intensivt, att han emellanåt rynkade pannan, emellanåt smålog och mer än en gång stod stilla, försänkt i dystra tankar. Helt plötsligt sade han halvhögt, som om han fattat sitt beslut: Jag kan lika så gärna börja med ens och ge barnet något nytt att tänka på, för Myras dysterhet och Janes föreläsningar har gjort henne riktigt nedstämd.
Han dök ner i en av sina koffertar, som stodo i ett hörn, och efter att ha rumsterat om litet tog han upp en vacker broderad sidenkudde och en liten bägare av mörkt, snidat trä.
— Det här räcker till att börja med, sade han, medan han skakade ut kudden och dammade av bägaren. Det är inte värt att börja alltför energiskt, ty då blir Rose rädd. Jag måste locka henne till mig långsamt och vänligt, tills jag vunnit hennes förtroende, och då kommer hon att vara redo för vad som helst.
I detsamma kom Phebe ut ur matsalen med rågbröd på en tallrik, ty Rose fick ej några nybakade skorpor till sitt te.
— Jag skall ta av er lite av det där, sade d:r Alec och tog en ordentlig skiva, varpå han drog sig tillbaka in i biblioteksrummet, under det att Phebe förundrade sig över hans aptit.
Hon skulle ha blivit ännu mer förundrad, om hon sett honom förvandla brödet till små piller, som han lade ner i en vacker liten elfenbensask.
— Så där ja! Om de promt påyrkar medicin, ordinerar jag det här, och ingen skada är skedd. Jag vill ha min vilja fram, men jag vill också ha lugn och frid, om det är möjligt, och när experimentet lyckats, omtalar jag bedrägeriet, sade han för sig själv och såg ut som en odygdig pojke, när han avlägsnade sig med sin oskyldiga medicin.
Rose spelade dämpat på den lilla orgeln i övre hallen, så att tant Peace skulle kunna höra det, och medan d:r Alec pratade med de gamla damerna, lyssnade han till barnets musik och tänkte på en annan Rose, som brukat spela för honom.
När klockan slog åtta, ropade han ut:
— På tiden för min lilla flicka att krypa till kojs, i annat fall är hon inte uppe i otta i morgon, och jag har gjort upp en hel massa trevliga planer till dess. Kom och titta, vad jag till en början skaffat dig.
Rose kom inspringande och hörde på med glad och uppmärksam min, medan d:r Alec sade:
— Under mina vandringar över hela jorden har jag kommit över några utmärkta läkemedel, och eftersom de är ganska behagliga, tror jag, att du och jag skall behålla dem. Det här är en örtkudde, som jag fick i Indien av en klok gumma, när jag var sjuk. Den är fylld med saffran, vallmo och andra lugnande örter. Så lägg nu ned ditt lilla huvud på den i kväll, sov gott utan drömmar och vakna i morgon utan plågor.
— Kommer jag verkligen att göra det? Vad den luktar gott! Rose tog villigt emot kudden och stod och insöp den svaga, härliga doften, medan hon lyssnade till doktorns nästa föreskrift.
— Det här är bägarn, som jag talade om. Det sägs, att dess goda egenskaper beror därpå att den drickande själv fyller den, så du måste lära dig att mjölka. Jag skall lära dig.
— Jag är rädd för att jag aldrig kan lära mig det, sade Rose, men hon betraktade med belåten min bägaren, ty en lustig liten tomte dansade på greppet, som om den vore redo att kasta sig på huvudet ned i den vita sjön nedanför.
— Tycker du inte, att hon borde ha något mera stärkande än mjölk, Alec? Jag kommer verkligen att känna mig orolig, om hon inte får något stärkande medel, sade tant Plenty och betraktade med klentrogen min de nya läkemedlen, ty hon satte mera tilltro till gammaldags huskurer än till förtrollade bägare och vallmokuddar från orienten.
— Gott, tant — jag skall ge henne några piller, om du anser det bäst. De är mycket enkla, och stora kvantiteter kan intagas utan minsta fara. Du vet ju, att haschisch är ett slags hampextrakt? Nåväl, det här är ett preparat av korn och råg, som användes mycket förr i tiden och, hoppas jag, åter blir det.
— Bevara mig väl! Så besynnerligt! sade tant Plenty och tittade genom glasögonen på pillerna med ett sådant intresse, att d:r Alec knappast förmådde hålla sig allvarsam.
— Tag ett på morgonen, och nu — god natt, mitt kära barn! sade han och skickade i väg sin patient med en hjärtlig kyss.
När hon försvunnit, grep han sig med båda händerna i håret och utbrast i en komisk blandning av förtvivlan och munterhet:
— När jag tänker på vad jag åtagit mig, tant, försäkrar jag, att jag känner god lust att rymma och inte komma tillbaka, förrän Rose fyllt aderton år!