Åtta kusiner/Kapitel 15
| ← En munter födelsedag |
|
Bröd och knapphål → |
XV.
ÖRHÄNGEN.
Roses vrickning visade sig vara ganska allvarlig, till följd därav att den blivit försummad, och d:r Alec förordnade, att hon skulle hålla sig i stillhet i minst fjorton dagar. Hon stönade men vågade icke beklaga sig rent ut, ty hon fruktade, att gossarne i så fall skulle komma med några av de små predikningar om tålamod, som hon avlevererat till deras förmån.
Nu var det Macs tur, och han betalade hederligt sin skuld, ty eftersom han icke fick gå i skolan, hade han gott om tid och ägnade Rose största delen därav. Han tog många steg för henne och tillät till och med, att hon lärde honom att sticka, sedan han förvissat sig om att mången präktig skotte kunde konsten »att klirra med stickorna». Men innan han samtyckte, blev hon nödsakad att avlägga ett högtidligt tysthetslöfte, ty fast han icke fäste sig vid att bli kallad »Innanfönster», var dock »mormor» mer än hans gossesjäl kunde uthärda, och så fort någon av klanen var i antågande, försvann stickningen med ens, vilket icke förbättrade den.
En vacker eftermdidag i oktober satt Rose i soffan i övre hallen och arbetade, under det att Jamie och Snokis lekte »pappa och mamma och barn» i en vrå med Komet och Roses gamla docka som barn.
Så kom Phebe upp med ett visitkort. Rose tittade på det och gjorde en grimas; så skrattade hon och sade:
— Jag tar emot miss Blish. Och omedelbart efteråt anlade hon sin »söndagseftermiddagsgåbortmin», drog fram sin medaljong och ordnade sina lockar.
— Du kära varelse! Hur mår du? Jag har försökt komma hit varenda dag ända sedan din hemkomst, men jag har varit så upptagen, att jag verkligen inte kunnat det förrän i dag. Så roligt, att du är ensam, för mamma sade, att jag fick sitta en stund hos dig, och jag har tagit med mig min virkning. för att visa dig den, för den är förtjusande, utropade miss Blish och hälsade Rose med en kyss, som inte blev vidare varmt besvarad, ehuru Rose artigt tackade henne för att hon kommit och bad Phebe skjuta fram en länstol.
— Så trevligt att ha en kammarjungfru! Men du måtte ändå känna dig ensam och längta efter en skötevän, sade Ariadne och tog plats.
— Jag har mina kusiner — började Rose.
— Herreje, barn, inte tar du väl de där stora pojkarna till vänner? Marama säger, att hon inte finner det passande, att du är så mycket tillsammans med dem.
— De är som bröder, och mina tanter finner det passande, svarade Rose skarpt.
— Jag tänkte endast säga, att jag gärna skulle vilja ha dig till min skötevän, för Hetty Mason och jag har blivit ovänner och talar inte med varandra. Hon är så tarvlig, att jag måste uppge henne. Tänk bara, hon betalade aldrig tillbaka en karamell, som jag gav henne, och bjöd mig inte till sitt kalas. Karamellen hade jag kunnat förlåta henne, men att bli utesluten så där ohövligt var mer än jag kunde bära, så jag sade åt henne, att hon aldrig mer skulle se åt mig.
— Du är mycket vänlig, men jag tror inte, att jag vill ha någon skötevän, sade Rose. Nu var saken den, att miss Blish i själ och hjärta tyckte, att Rose var en »nosig kattunge», men de andra flickorna ville gärna men kunde icke göra hennes bekantskap och mamma sade, att Campbells är en av våra förnämsta familjer, så Ariadne lade band på sin förtrytelse över Roses kallsinnighet och gav samtalet en annan vändning.
— Studerar franska, ser jag. Vem är din lärare? frågade hon och bläddrade i »Paul och Virginie», som låg på bordet.
— Jag studerar det ej, för jag läser franska lika bra som engelska, och farbror och jag talar det ofta i timmatal. Han talar franska som en inföding och säger, att jag har ett ovanligt bra uttal.
— Åh, verkligen? sade miss Blish, ty franska var icke hennes starka sida.
— Jag skall resa utomlands om ett eller annat år med farbror, och han vet, hur viktigt det är, att förstå språken. Jag skall gärna hjälpa dig, om du vill, för hemma har du naturligtvis inte någon att tala med.
Ehuru Ariadne såg ut som en vaxdocka, hade hon känslor inom sig i stället för sågspån, och dessa känslor kränktes av Roses högdragna ton, och hon kände sig, som om hon fått en örfil, och förde ofrivilligt ena handen till örat. Beröringen av ett örhänge tröstade henne och antydde ett sätt att betala igen med samma mynt.
— Tack, kära du, men jag behöver ingen hjälp, för vår lärare är från Paris och talar naturligtvis franska bättre än din farbror. Så tillade hon med en liten knyck på huvudet, så att örhängena klirrade: Vad tycker du om mina örhängen? Jag fick dem i förra veckan av pappa, och alla säger, att de är förtjusande.
Rose klev ned från sina höga hästar med en hastighet, som var komisk. Hon dyrkade vackra saker, längtade efter att bära dem, och hennes flicksjäls högsta önskan var att få örsnibbarna genomborrade, men d:r Alec ansåg det dåraktigt, så hon hade aldrig gjort det. Hon hade gärna givit all den franska, hon kunde pladdra, för ett par guldbjällror med kläppar av pärlor som de, Ariadne bar.
— De är för himmelska! Om farbror lät mig ha sådana, skulle jag vara fullkomligt lycklig!
— Jag skulle inte fästa mig vid vad han säger. Till en början skrattade pappa åt mig, men nu tycker han om dem och säger, att jag skall få ett par diamantsolitärer, när jag fyller aderton år.
— Jag har ett par, som varit mammas, och jag dör av längtan efter att använda dem, sade Rose med en liten suck.
— Gör det då. Jag skall borra hål, och sedan har du lite silke i dem, tills de läkts. Dina lockar komma att dölja dem fint, och en vacker dag tar du på dig dina minsta örhängen, så får du se, om inte farbror tycker om dem.
— Gör det mycket ont? frågade Rose tveksamt.
— Inte alls! Det bara sticker till ett tag, och sedan är det över. Jag har gjort det många gånger, så jag vet, hur det skall göras. Seså, skjut upp håret och skaffa mig en lång nål.
— Jag tycker inte om att göra det utan farbrors tillåtelse, stammade Rose, som var alldeles redo för operationen.
— Har han någonsin förbjudit dig det? frågade Ariadne, som stod lutad över sitt offer som en vampyr.
— Nej, aldrig!
— Gör det i så fall nu, såvida du inte är rädd, utbrast miss Blish. Det sista ordet gjorde slag i saken, Rose slöt ögonen och säde: Stick! i en ton, som om hon utdelat den ödesdigra befallningen: »Giv eld!»
Ariadne stack, och offret uthärdade det under hjältemodig tystnad, ehuru hon bleknade och fick tårar i ögonen.
— Så där jag! Dra nu ofta i silkesändarna, och smörj in coldeream varenda kväll, så är du snart färdig för örhängena, sade Ariadne, som var särdeles belåten med sitt verk, ty flickan, som talade franska »med ovanligt bra uttal», låg nu raklång på soffan och såg så utmattad ut, som om hon fått båda öronen avskurna.
— Det gör förskräckligt ont, och jag vet, att farbror inte kommer att tycka om det, suckade Rose, då ångern började gnaga. Lova att inte tala om det, för då skämtar de livet ur mig, tillade hon, alldeles glömsk av de två små grytorna, begåvade med ögon såväl som öron, som på avstånd iakttagit allt.
— Aldrig! O, vad är det där? Och Ariadne ryckte till vid ljudet av röster och steg.
— Det är gossarne! Göm nålen! Syns mina öron? Du får inte andas ett ord därom, viskade Rose, i det hon försökte dölja alla spår av synden för klanens skarpa ögon. De kommo upp allesammans, lastade med resultatet efter en nötplockningsexpedition, och framlämnade sin tribut till sin drottning på det vackraste sätt.
— Så många och så stora! Vi rostar dem efter teet, inte sant? sade Rose och stack ner båda händerna i en stor påse, full med bruna, glänsande nötter.
Då Ariadne gått, drack man te så fort som möjligt, för att Jamie och hans docka skulle få vara med om roligheten efteråt. Hela sällskapet samlades kring den stora eldstaden i matsalen, där nötterna dansade glatt på heta kolskyfflar eller hoppade ut bland sällskapet.
— Seså, Rose, berätta en historia för oss, medan vi arbetar, för du kan inte hjälpa till mycket, så din andel måste bli att roa oss, föreslog Mac, som satt och knäppte nötter och av erfarenhet visste, vilken utmärkt historieberätterska kusinen var.
— Välan, det faller sig händelsevis så, att jag tänker på en historia med sens moral i, och jag skall berätta den för er, fast den är avsedd för mindre barn än ni, svarade Rose, som var road av att berätta lärorika historier.
— Sätt i gång! sade Geordie, och hon lydde, föga anande, hur ödesdiger denna historia skulle visa sig vara för henne själv.
— Nåväl, det var en gång en liten flicka, som gick och hälsade på en ung dam, som var mycket förtjust i henne. Den unga damen var händelsevis lam och måste ha foten bandagerad för var dag, så hon hade en hel korg full med ordentligt hoprullade bandage. Den lilla flickan tyckte om att leka med den korgen, och en dag, när hon trodde, att ingen såg henne, tog hon en av bandagerullarna, utan att be om lov, och stoppade den i fickan.
Här tittade Snokis plötsligt upp och sade »O!» i förskräckt ton. Rose hörde och såg, hur den lilla synderskan förrådde sig, och fortsatte i sin mest imponerande ton, under det att gossarne blinkade åt varandra.
— Men ett öga såg den stygga lilla flickan, och vems öga tror ni, det var?
— Duds öga, mumlade den av sitt samvete slagna Snokis och satte sina knubbiga händer för sitt runda ansikte. Rose kände sig smått stukad av detta oväntade svar, men som hon kände på sig, att hon framkallat en god verkan, fortsatte hon allvarligt:
— Ja, Gud såg henne, och det gjorde även den unga damen, men hon sade ingenting, utan väntade för att se, vad den lilla flickan skulle göra. Hon hade varit mycket lycklig, innan hon tog bandaget, men när det låg i hennes ficka, föreföll hon mycket bekymrad, och bra nog snart slutade hon att leka och slog sig ner i en vrå och såg mycket allvarlig ut. Hon funderade i några minuter, och sedan gick hon och lade tillbaka rullen och blev åter ett lyckligt barn. Det gladde den unga damen att se det, och hon undrade, vad som föranlett den lilla flickan att lägga tillbaka den.
— Tamvetet slog henne, mumlade en mycket ångerfull röst bakom de små händerna, som voro tryckta mot Snokis röda ansikte.
— Och varför tog hon det, tror du? frågade Rose i skollärarinneton.
— Det var så rart och runt, och hon ville så gärna ha det, svarade den lilla rösten.
— Välan, det gläder mig att höra, att hon hade ett sådant gott samvete. Moralen är den, att folk, som stjäl, inte njuter av vad de tar och inte är lyckliga, förrän de lagt tillbaka det. Varför gömmer den där lilla flickan sitt ansikte? slöt Rose.
— Mig skäms så för Snokis, snyftade den lilla synderskan, som var alldeles överväldigad av ånger och blygsel.
— Seså, Rose, det är alltför illa att berätta om hennes små dumheter inför alla andra och predika så där för henne. Det skulle du själv inte tycka om, sade d:r Alec, i det han tog den lilla gråterskan i knät och började trösta henne med kyssar och nötter.
Innan Rose hunnit uttala sin ånger, utbrast Jamie, som blivit röd som en kalkon:
— Jag vet något fult, som du gjort, och jag tänker tala om det genast. Du trodde, att vi inte såg dig, men det gjorde vi, och du sade, att farbror inte skulle tycka om det och att gossarne skulle retas med dig, och du lät Ariadne lova att inte tala om det, och hon stack hål i dina öron för att sätta örhängen i dem. Så där ja! Och det är mycket värrare än att ta en gammal trasa, och jag hatar dig för att du kommer min Snokis att gråta! Jamies en smula osammanhängande explosion hade en sådan verkan, att Snokis lilla synd ögonblickligen var glömd och Rose kände, att hennes stund kommit.
— Vad? Vad? Vad? ropade pojkarna om varandra, i det de släppte kolskyfflar och knivar och skockade sig kring Rose, och med ett svagt »Ariadne tvingade mig därtill!» begravde hon huvudet bland kuddarna som en löjlig liten struts.
— Jag trodde inte, att hon kunde vara så fånig, sade Mac i en ton av missräkning, som sade Rose, att hon sjunkit i sin vise kusins aktning.
— Den där flickan Blish är ett nöt och borde inte få komma hit med sina fåniga idéer, sade prinsen.
— Vad tycker du om det, farbror? frågade Archie, som i sin egenskap av familjens huvudman ansåg, att man först och främst borde upprätthålla disciplinen.
— Jag är mycket förvånad, men jag ser, att hon, när allt kommer omkring, är flicka och måste ha sin fåfänga tillfredsställd, liksom alla andra, svarade d:r Alec med en suck, som om han väntat att i Rose finna ett slags ängel, som stod över alla jordiska frestelser.
— Vad tänker du göra med avseende därpå, farbror? frågade Geordie, som undrade vilket straff kvinnliga brottslingar fingo utstå.
— Eftersom hon är så förtjust i prydnader, blir det kanske bäst, att vi ger henne en näsring också. Jag har någonstans en sådan, som en skönhet på Fidjiöarna burit — jag skall leta rätt på den. Han överlämnade Snokis åt Jamie och reste sig upp, som för att utföra sin hotelse.
— Bra! Bra! Vi gör det nu med ens! Här är en borr, så håll fast henne, gossar, medan jag gör i ordning hennes vackra lilla näsa, ropade Charlie och ryckte undan kuddarna, medan de andra dansade i sannskyldig Fidjistil omkring soffan.
Det var ett ohyggligt ögonblick för Rose, ty hon kunde inte springa sin väg — hon kunde endast skydda sin dyrbara lilla näsa med ena handen och sträcka ut den andra, i det hon skrek: O, farbror, rädda mig!
Han räddade henne naturligtvis, och när hon fann sig tryggt omgärdad av hans starka arm, erkände hon sin dårskap så ödmjukt, att gossarne efter ett gott skratt kommo överens om att förlåta henne och skjuta all skulden på fresterskan Ariadne. Till och med d:r Alec blidkades till den grad, att han föreslog två guldringar i öronen i stället för en av koppar i näsan — något som tydligt utvisade, att om Rose hade sitt köns hela svaghet för nipper, så hade han sitt köns hela obeständighet och lätthet att ge efter för en söt och ångerfull flicka och mot bättre vetande ge henne, vad hon önskade sig.