←  Skrämsel
Åtta kusiner
av Louisa May Alcott
Översättare: Oscar Nachman

Fredsmäklerska
Vilken?  →


[ 144 ]

XXI.
FREDSMÄKLERSKA.

— Steve, jag vill, att du skall tala om en sak för mig, sade Rose till dandyn, som stod framför spegeln och gjorde grimaser, medan han väntade på svar på en biljett från modern till tant Plenty.

— Kanske jag gör det, kanske inte. Vad är det?

— Har inte Arch och Charlie grälat?

— Det kan nog hända. Vi grabbar har ofta små gruff, förstår du. Jag tror, att jag håller på att få en vagel på styrbords öga. Och Steve låtsades vara upptagen av att granska sina gula ögonhår.

— Nej, det där duger inte. Jag vill veta allt, för jag är säker på att det är mer än ett »lite gruff!» Seså, Steve, tala nu om alltsammans, så är du snäll.

— För sjutton, du vill väl inte, att jag skall bli en skvallerbytta? brummade Steve och slet sig i håret, såsom han alltid gjorde, när han blev förbryllad.

— Jo, det gör jag, svarade Rose, ty hon såg på hans uppsyn, att hon hade rätt, och beslöt att få ur honom hemligheten, om det kunde göras medelst lirkning. Jag vill inte, att du skall omtala allt för alla, men för mig kan du det, och du måste göra det, för jag har rättighet att få veta det. Ni gossar behöver någon, som ser efter er, och det ämnar jag göra, för flickor är präktiga fredsmäklare och vet, hur folk skall tas. Det har farbror sagt, och han misstar sig aldrig.

Steve skulle just hånskratta åt tanken på att hon skulle se efter dem, då han plötsligt kom att tänka på ett sätt att tillfredsställa Rose och samtidigt själv draga fördel därav.

— Vad ger du mig, om jag omtalar vartenda dugg [ 145 ]därav? frågade han med en plötslig rodnad på kinderna och ett skyggt uttryck i blicken, ty han blygdes själv litet över vad han ämnade göra.

— Vad vill du ha? frågade Rose, smått förvånad över hans fråga.

— Jag skulle vilja låna lite pengar. Jag skulle inte hysa en tanke på att be dig därom, om inte Mac alltid vore pank sedan han börjat med sitt gamla laboratorium, där han en vacker dag kommer att spränga sig i bitar, så att du och farbror får det nöjet att lappa ikop honom igen. Och Steve försökte se ut, som om denna tanke roade honom.

— Jag lånar dig med nöje, så prata på, sade Rose, som nödvändigt ville veta hemligheten.

Synbarligen mycket lugnad av denna tanke, omtalade Steve i korthet, hur saken förhöll sig.

— Som du säger, är det rätt, att jag talar om det för dig, men låt inte gossarne veta, att jag skvallrat, för då kommer prinsen att bita huvudet av mig. Jo, förstår du, Archie tycker inte om några av de prissar, Charlie umgås med, och drar sig för deras sällskap. Det gör prinsen ursinnig, så han fortsätter bara för att pina Arch, så nu talas de inte vid, om det kan undvikas, och det är hela osämjan.

— Är de där gossarne dåliga? frågade Rose ängsligt.

— Det tror jag inte — bara lite vilda. De är äldre än de våra, men de tycker om prinsen, för han är så trevlig, sjunger och dansar så bra och kan alla möjliga spel. Han klådde Morse på biljard, och det vill säga något, för Morse tror, att han kan allt. Jag åsåg matchen, och den var mycket stilig.

Steve blev riktigt ivrig under sitt framhållande av alla de framgångar, Charlie haft, ty han beundrade kusinen alldeles ofantligt och försökte ta efter honom. Rose kände inte ens till hälften alla de faror, som åtfölja sådana talanger som Charlies, men hon kände instinktivt, att det var något, som inte stod rätt till, om Archie ogillade det.

— Om prinsen tycker om en biljardspelande pojke bättre än Archie, hyser jag just ingen hög tanke om hans smak, sade hon strängt.

— Det gör han naturligtvis inte, men förstår du, [ 146 ]både Charlie och Arch är förskräckligt stolta av sig, och ingendera vill ge med sig. Jag antar, att Arch har rätt, men jag klandrar inte Charlie ett dugg för att han emellanåt tycker om att vara tillsammans med de andra, för de är ett sådant muntert sällskap.

— O, bevara mig väl! sade Rose. Jag kan inte inse, vad jag kan göra åt den saken, men jag önskar, att gossarne ville göra upp den, för prinsen kan inte ta någon skada av Archies sällskap, för han är så god och förståndig.

— Det är just det — Arch predikar, och prinsen håller inte till godo med det. Han sade Arch rent ut, att han är en trögmåns och präst, och Arch sade, att Charlie inte var någon gentleman. För katten, båda var ursinniga! Jag trodde ett ögonblick, att de skulle ryka ihop och göra upp det med ens. Jag önskar, att de hade gjort det och inte sedan dess gått omkring och sett dystra och högtidliga ut. Mac och jag gör upp våra gräl med ett par smockor, och sen är saken klar.

Rose kunde inte låta bli att skratta, när Steve tilldelade en fet soffkudde några stötar för att visa, vad han menade. Sedan han utdelat några vetenskapliga slag, drog han ner manschetterna och smålog välvilligt mot henne.

— Så lustiga ni pojkar är! sade hon med en blandning av beundran och förbryllelse, som Steve upptog såsom en komplimang åt hela det manliga könet.

— Ja, min nådiga, vi är en fin uppfinning, som ni inte skulle kunna reda er utan, svarade han med näsan i vädret. Så tillade han, i det han plötsligt kom att tänka på affärerna: Hur går det med de där pengarna, du skulle låna mig? Nu har jag omtalat allt, så du måste punga ut.

— Det skall jag naturligtvis. Hur rycket vill du ha?

Kan du avvara fem dollars? Jag vill betala en liten hedersskuld, som är ganska angelägen. Och Steve anlade en manlig uppsyn, som verkade högst komisk.

— Är inte alla skulder hedersskulder? frågade den oskyldiga Rose.

— Jo, naturligtvis, men det är ett vad, som jag ingått och som bör göras upp med ens, började Steve, som fann det litet otrevligt att förklara saken.

[ 147 ]— Åh, ingå ej några vad! Det är inte rätt, och din far skulle inte tycka om det. Lova att inte göra det mer! Var snäll och lova det! Och Rose höll fast hans hand, i vilken hon just tryckt pengarna.

— Det skall jag inte heller. Det oroade mig en hel del, men de skämtade med mig, så att jag måste göra det. Tack, kusin! Nu är jag all right! Och Steve avlägsnade sig hastigt.

Efter att ha beslutat att bli fredsmäklare inväntade Rose ett lägligt tillfälle, och det kom snart.

Hon tillbragte dagen hos tant Clara, som haft några unga gäster hos sig och bjudit dit Rose för att träffa dem, ty hon ansåg det vara på tiden att niecen övervann sin blyghet och vande sig vid att deltaga i sällskapslivet. Middagen var över, och alla hade gått. Tant Clara vilade sig, innan hon begav sig bort på en kvällsbjudning, och Rose väntade på att Charlie skulle komma och följa henne hem. Han kom om en stund, men såg ganska sömnig och besynnerlig ut, tyckte Rose. När han fick se henne, ryckte han upp sig och sade med ett småleende, som övergick till en gäspning:

— Jag trodde, att du var inne hos mor, så jag tog mig en tupplur, sedan jag följt flickorna ut. Nu står jag till din tjänst, Rosamunda, när helst du önskar.

— Du ser ut, som om du hade huvudvärk. Om du har det, skall du inte bry dig om mig, för det är så tidigt, att jag inte är rädd för att kila hem ensam, sade Rose, som lade märke till kusinens blossande kinder och sömniga blick.

— Det låter jag dig inte göra. Jag får alltid ont i huvudet av champagne, men den friska luften kommer att pigga upp mig.

— Varför dricker du det i så fall? frågade Rose.

— Kan inte låta bli det, när jag är värd. Seså, nu skall inte du börja predika för mig! Jag har fått alldeles tillräckligt av Archies gammalmodiga åsikter och vill inte höra något mer i den vägen. Charlies ton var så avgjort vresig, att Rose kände sig förkrossad och sade helt undergivet: Jag tänkte inte predika för dig, men när man håller av någon, tycker man inte om att se den personen lida.

Det återkallade med ens Charlie till sig själv, ty Ro[ 148 ]ses läppar darrade litet, ehuru hon försökte dölja det genom att lukta på blomman, hon drog upp ur bältet.

— Jag är en riktig björn, och jag ber dig om ursäkt för att jag är så vresig, Rosy, sade han på sitt vanliga uppriktiga, vinnande sätt.

— Jag önskar, att du ville be Archie också om ursäkt, så att ni bleve goda vänner igen. Du var aldrig vresig, när han var din skötevän, sade Rose.

— Bäst att du inte lägger dig i vad du inte förstår, kusin, svarade han med av vrede blixtrande ögon.

— Men jag förstår, och det gör mig mycket ledsen att se er så kallsinniga och stela mot varandra. Ni brukade alltid vara tillsammans, och nu talas ni knappast vid. Du är så villig att be om ursäkt, att jag inte kan inse, varför du inte ber Arch, när du har orätt.

— Det har jag inte! svarade Charlie i så kort och skarp ton, att Rose ryckte till. Så tillade han i lugnare men alltjämt högdragen ton: En gentleman ber alltid om ursäkt, när han varit ohövlig mot en dam, men den ena mannen ber inte om ursäkt den andra, som förolämpat honom.

— Oj, oj, oj, ett sådant brushuvud! tänkte Rose, och i avsikt att få honom att skratta tillade hon: Jag talade inte om män, utan om gossar, av vilka den ene är prins och bör föregå sina undersåtar med gott exempel.

Men Charlie ville inte bli blidkad, utan försökte i stället ge samtalet en annan vändning, ty han tog den lilla guldringen från sin klockkedja och sade i allvarlig ton:

— Jag har brutit mitt löfte, så jag vill ge dig tillbaka den här och lösa dig från överenskommelsen. Jag är mycket ledsen, men jag tycker, att det är ett dumt löfte, och tänker inte hålla det. I gottgörelse får du själv välja ut ett par örhängen åt dig. Du har rättighet att bära dem nu.

— Nej, jag kan endast bära ett, och det tjänar ingenting till, för jag är säker på att Archie kommer att hålla ord! Rose var så bedrövad och ond, att hon talade i skarp ton och icke ville taga emot ringen, han erbjöd henne.

Han ryckte på axlarna, kastade den i hennes sköte [ 149 ]och försökte se likgiltig ut men misslyckades snöpligt, ty han blygdes över sig själv och kände sig mycket illa till mods. Rose kände god lust att gråta, men det förbjöd stoltheten henne, så hon tog sin tillflykt till ord i stället för tårar. Hon reste sig upp, blek och upprörd, kastade bort ringen och sade med en röst, som hon förgäves sökte göra fast och stadig:

— Du är inte alls den gosse, jag tog dig för, och jag hyser inte minsta aktning för dig. Jag har försökt hjälpa dig att vara god, men du vill inte låta mig göra det, och jag skall inte försöka det mer. Du pratar en hel del om att vara gentleman, men du är det ej, för du har brutit ditt ord, och jag kan aldrig mer lita på dig. Jag vill inte, att du följer mig hem. Jag har hellre Mary i sällskap. God natt.

Och efter att ha utdelat detta sista förskräckliga slag marscherade Rose ut ur rummet, kvarlämnande Charlie lika förvånad, som om hans favoritduva flugit på honom och försökt hacka honom i ansiktet.

Roses lilla åskstorm tog sig utlopp i några snyftningar inne i det lilla toalettrummet, och när hon kom ut igen, såg hon endast så mycket klarare ut tack vare skuren. Efter att som hastigast ha sagt godnatt till tant Clara, som nu befann sig under hårfrisörskans händer, smög hon sig ned för att taga reda på Mary. Men Mary var ute, och detsamma var betjänten, så Rose smög sig ut genom bakdörren, smickrande sig med att ha undkommit Charlies sällskap.

Men därvidlag hade hon misstagit sig, ty grinden hade nätt och jämt fallit igen efter henne, då hon hörde välbekanta steg, prinsen var vid hennes sida och sade i så artig och ångerfull ton, att hennes vrede med ens var som bortblåst:

— Du behöver inte tala till mig, om du inte vill, men jag måste se till, att du kommer välbehållen hem, kusin.

Hon vände sig med ens till honom, räckte honom handen och svarade hjärtligt:

— Det var jag, som var sur. Förlåt mig och låt oss vara vänner igen.

Detta var bättre än ett dussin predikningar om det vackra i att förlåta och gjorde Charlie mera gott, [ 150 ]ty det visade honom, hur ljuv ödmjukhet är och att Rose omsatte sina predikningar i praktiken.

Han skakade hjärtligt hennes hand, drog den sedan under sin arm och sade, som om han varit angelägen om att återvinna den aktning, med vars förlust han blivit hotad:

— Hör på, Rosy! Jag har satt ringen tillbaka på klockkedjan och tänker försöka omigen. Men du vet inte, hur hårt det är att bli utskrattad.

— Jo, det gör jag! Ariadne pinar mig varenda gång, jag träffar henne, därför att jag inte använder örhängen efter allt besväret för att få dem.

— Ja, men hennes prat är inte hälften så svårt som allt det gnabb, jag får höra. Det erfordras en hel del mod att hålla ut, när man får höra, att man är fastbunden vid förklädesband och dylikt, suckade Charlie.

— Jag trodde, att du hade en hel del mod. Gossarne säger, att du är den modigaste av alla sju, sade Rose.

— Det är jag också i vissa saker, men jag kan inte uthärda, att man skrattar åt mig.

— Det är hårt, men blir det inte lättare, om man vet, att man handlar rätt?

— Inte för mig — kanske för en så from präst som Archie.

— Inga öknamn, om jag får be! Jag förmodar, att han har vad som kallas moraliskt mod och du fysiskt. Farbror förklarade en gång skillnaden för mig, och det moraliska är det bästa, ehuru det mången gång inte ser så ut, sade Rose tankfullt.

Charlie tyckte icke om detta, utan svarade hastigt:

— Jag tror inte, att han skulle uthärda det bättre än jag, om han hade de där prissarne över sig.

— Det är kanske därför, som han håller sig ur vägen för dem och vill, att även du skall göra det. Där hade Rose honom fast, och det insåg Charlie, men han ämnade inte ge efter ännu, ehuru han skulle göra det snart nog, ty av någon anledning tyckte han sig se klarare i mörkret än i ljuset och fann det mycket lätt att tala förtroligt, när det »bara var Rose».

— Om han vore min bror, hade han ändå någon [ 151 ]rättighet att blanda sig i saken, sade Charlie i kränkt ton.

— Jag önskar, att han vore det! utbrast Rose.

— Det gör jag också, svarade Charlie, och sedan skrattade båda åt hans obeständighet.

Det skrattet gjorde dem gott, och när prinsen åter talade, var det i en helt annan ton — tankfullt, inte stolt och egensinnigt.

— Förstår du, det är hårt för mig, som varken har bröder eller systrar. De andra har det bättre ställt och behöver inte gå utomhus för att få vänner, om de inte vill det. Jag är alldeles ensam och skulle vara tacksam till och med för en liten syster.

Rose tyckte, att detta lät så patetiskt, och utan att taga någon notis om det föga smickrande ordet »till och med» i den sista meningen, sade hon med en skygg ljuvhet, som med ens övervann kusinen:

— Låtsa, att jag är din lilla syster. Jag vet, att jag är dum, men jag är kanske bättre än ingenting alls, och jag vill gärna göra det.

— Det skulle jag också vilja! Och vi skall låtsa det, för du är inte dum, utan tvärtom en mycket förståndig flicka, och jag känner mig stolt över att ha dig till syster. Så där ja! Och Charlie blickade med verklig tillgivenhet ned på det lockiga huvudet i jämnhöjd med hans axel.

Rose tog ett skutt av förtjusning och lade sin handskbeklädda hand. på den andra, som vilade på hans arm, i det hon sade helt glatt:

— Det var snällt av dig! Nu behöver du aldrig mer känna dig ensam, och jag skall försöka fylla Archies plats, tills han kommer tillbaka, för jag vet, att han gör det, så fort du låter honom göra det.

— Välan, jag har ingenting emot att tala om för dig, att så länge han var min kamrat, saknade jag varken bröder eller systrar eller önskade mig någon annan, men sedan han slängt mig över bord, vill jag bli hängd, om jag inte känner mig lika ensam och övergiven som gamla Robinson Crusoe, innan Fredag dök upp.

Detta utbrott av förtroende styrkte Rose i hennes föresats att återvinna åt Charlie hans forne mentor, men hon sade ingenting just då. De skildes åt som utmärkta [ 152 ]vänner, och prinsen återvände hem, undrande, varför en prisse inte hade något emot att för en flicka eller kvinna omtala saker och ting, som de hellre skulle dö än erkänna för en annan prisse.

Följande dag traskade Rose till Archie, omtalade så mycket hon ansåg förståndigt av föregående kvälls samtal med Charlie och bad honom glömma och förlåta.

— Jag har just börjat tänka, att jag kanske borde göra det, fast jag har rätt. Jag håller väldigt mycket av Charlie, och han är den hyggligaste pojke, som finns, men han kan inte säga »nej», och det blir hans olycka, om han inte tar sig i akt, sade Archie på sitt allvarliga, vänliga sätt. Medan far var hemma, var jag mycket tillsammans med honom, och prinsen kom under tiden med i ett kotteri, som jag inte tycker om. De försöker vara med i svängen och tror, att det är manligt, och de smickrar honom och narrar honom att göra allt möjligt — spela om pengar, ingå vad och slå dank. Jag avskyr, att han gör det, och försökte hindra honom därifrån men grep mig verket an på orätt sätt, och vi blev osams.

— Han är redo att bli försonad med dig, om du inte säger mycket, för han erkände inför mig, att han hade orätt, men jag tror inte, att han vill erkänna de i ord för dig — började Rose.

— Det behöver han inte heller. Om han bara vill slänga de där sluskarna över bord och komma tillbaka, så skall jag hålla munnen och inte predika. Jag undrar, om han är skyldig dem pengar och inte vill bryta med dem, förrän han kan betala dem. Jag hoppas, att han inte är det, men jag vågar inte fråga, fast Steve kanske vet det, ty — sorgligt nog — springer han alltid efter prinsen. Och Archie såg ängslig ut.

— Jag tror, att Steve vet det, för han talade om hedersskulder den gång, då jag gav honom — Där tvärtystnade Rose och blev blossande röd.

Men Archie befallde henne att omtala allt och hade inom fem minuter fått veta hela historien, ty ingen vågade visa hövdingen olydnad. Han gjorde hennes förtvivlan fullständig genom att stoppa en femdollarssedel i hennes ficka. Han såg både resolut och förtörnad ut, när han sade:

— Gör aldrig om det, utan skicka Steve till mig, om [ 153 ]han inte vågar vända sig till sin far. Charlie hade ingenting att skaffa med det här — tro inte, att han skulle låna ens ett öre av en flicka. Men det är den skada, han gör Steve, som dyrkar honom och försöker vara lik honom i allt. Säg inte ett ord. Jag skall ordna saken, och ingen skall göra dig några förebråelser.

— Oj oj oj! Jag gör alltid tråkigheter, när jag försöker hjälpa, och släpper ut orätt sak, suckade Rose, helt bedrövad över att hon låtit sin tunga skena i väg.

Archie tröstade henne med den nya sanningen, att det alltid är bäst att tala sanning, och piggade upp henne betydligt genom att lova att så fort som möjligt åter bli försonad med Charlie.

Han höll ord så bra, att redan följande eftermiddag, när Rose tittade ut genom fönstret, såg hon Archie och prinsen komma arm i arm uppför allén, pratande i ett sträck, liksom för att taga igen vad de försummat de senaste veckorna.

Rose släppte sitt arbete, sprang fram till dörren, öppnade den på vid gavel och stod där och smålog så glatt, att gossarne sprungo uppför yttertrappan, helt angelägna om att visa, att allt åter var gott och väl mellan dem.

— Här är vår lilla fredsmäklerska! sade Archie och skakade hand med henne.

Men Charlie tillade med en blick, som gjorde Rose både stolt och lycklig: Och min lilla syster!