←  Apollo och Dafne
Öfversättning
av Hedvig Charlotta Nordenflycht
Ett förolämpadt hjertas seger  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 46–47 av Ernst Meyer från 1889.


[ 46 ]

Öfversättning.

Flygtig kärlek städs förklarar
 Sina nöjen fjerr och när,
Men den eld, som evigt varar,
 Vördsam, öm och hemlig är.
Lågan, som min själ förnöjer
 Och så ljuft beherskar mig,
Sig hvart ögonblick väl röjer,
 Men för ingen ann’ än dig.

[ 47 ]

Uti träd och bark sin smärta
 Andra herdar rista må;
Men allena i mitt hjerta
 Min herdinnas namn skall stå.
Aldrig törs jag dig till ära
 Någon gång på lutan slå,
Eko kunde slagen lära
 Och jag mångas afund få.

I som kärlek fjolligt dyrken,
 Kännen den på bättre sätt:
För att skryta I den yrken,
 Men vi för att äga’n rätt.
Må man ej i tysthet sluta
 Hvad så aktsamt vårdas bör?
Ömma kärlek att dig njuta
 Lär mig tiga, tills jag dör.