Öfversättning
| ← Apollo och Dafne |
|
Ett förolämpadt hjertas seger → |
| Ur Svenska parnassen, band II s. 46–47 av Ernst Meyer från 1889. |
Öfversättning.
Flygtig kärlek städs förklarar
Sina nöjen fjerr och när,
Men den eld, som evigt varar,
Vördsam, öm och hemlig är.
Lågan, som min själ förnöjer
Och så ljuft beherskar mig,
Sig hvart ögonblick väl röjer,
Men för ingen ann’ än dig.
Uti träd och bark sin smärta
Andra herdar rista må;
Men allena i mitt hjerta
Min herdinnas namn skall stå.
Aldrig törs jag dig till ära
Någon gång på lutan slå,
Eko kunde slagen lära
Och jag mångas afund få.
I som kärlek fjolligt dyrken,
Kännen den på bättre sätt:
För att skryta I den yrken,
Men vi för att äga’n rätt.
Må man ej i tysthet sluta
Hvad så aktsamt vårdas bör?
Ömma kärlek att dig njuta
Lär mig tiga, tills jag dör.