Örlogsmannen
| ← Våren |
|
Levérn → |
Örlogsmannen.
Hu! jag vämjes vid att tvina
Mer på ”Holmen” på de skrina,
Stela stalperna,
Tråna bort i trädens skugga,
Stå fastnaglad der — och hugga
Vid brobänkarna.
Annat är, när nordan hvisslar
I hvar tågstump, så det gnisslar
Uti taljorna,
Alla klutar sitta spända
Herrligt utaf medvind ända
Opp i topparna.
Fröjden svallar i det unga
Sjömansblodet, att få gunga
Högt i märsarna,
Surra fast sig vid de läckra
Rårna, famna om de smäckra
Fina stängerna.
Hvad det smakar att få sticka
Ut i sjön — och hafsluft dricka
Friskt ur böljorna,
Skölja spånorna i fraggan,
Lustigt döpa kronoflaggan,
Blöta trossarna.
Nöd och lust med vänner dela;
Med hvar storm om lyckan spela;
På den blåsiga
Skansen i hvart anddrag tömma
Helsa, nya verldar drömma
Om i kojerna.
O! så ljuft det är att vara
Ställd på utkik i de klara
Sommarnätterna
Och på haf och himmel akta,
När som skeppet glider sakta
Mellan skärena.
Muntert är, då allt i ljusa
Lågor står — Och kulor susa
Mellan plankorna,
Fast man vettet måste föra
Med sig, höra opp — och röra
”På galoscherna;”
Allting i ett nu förena;
Seg och spänstig i hvar sena,
Qvick i tankarna
Och i benen, som en tätting;
Härdad, som en ankarketting,
Lugn i farorna;
Passa rodret, vända, dreja,
Sköta seglena — och speja
Efter läckorna,
Bota skadorna, handtera
Änterbilor — och servera
Bombkanonerna;
Visa tänder, tvenne rader,
Närmast lika karronader
Och ihåliga;
Lägga styrbords bi; — i draget
Ge dem långskepps glatta laget,
I refbenena.
Dricka grogg — och ha gevären
Alltid klara för affären,
Slipa sablarna,
Feja — och beslagen glätta,
Pumpa — och från gångbord tvätta
Af blodfläckarna.
Och till landgång snabbt sig plaska
Fram med årorna i raska
Tag på sluparna,
Raka strecket tills barkassen
Hväser som en orm i vassen
Bland neckrosorna.
Lefve hafvet; ty alls inga
Brödbekymmer fins der; — ringa
Sorg i sinnena;
Fria chancer, lif i spelet,
Gladt humör hos skeppsbefälet
Och matroserna.
För beckbyxan är en stuga,
Som ett korthus för en fluga;
Under rökiga
Tak hans håg mår, som en grodas
I en storknäbb; — O! så frodas
Gräs på svälterna!
Ah! landkrabban lika mycke
Eld har i sig, som ett stycke
Is på fjerdarna,
Och knappt så pass lif i kroppen,
Som en tjuf, sen man hängt opp’en
I rånockarna.
Hellre vill jag i en bränning,
Multna, svept i en pressenning,
Vräkt på bankarna,
Såsom det förlista vraket,
Eller remna som ett naket
Skrof mot klipporna.
Än gå åt af hetta, proppa
Magen full af hafresoppa
Till kräkpulverna,
På ett Lasarett omkomma
Af andtäppa som de fromma
Och andäktiga.
När en sjöbjörn fått för långa
Refvor, grundskott, hål och många
Skrån i tarmarna,
Och kallt jern, i innanmätet,
Öfver bord med guds-belätet
Och köttslarfvorna!