Våren (Vallmoknoppar)
← Cornetten |
|
Örlogsmannen → |
Våren.
Himlen blånar, sippan rinner
Blygsamt opp ur vinterns snö,
Blek med tårar uppå kinden,
Isad utaf morgonvinden;
Solen som för henne brinner,
Kysser rodnande sin mö.
Genom moln han svartsjukt sticker
Gyllne strålar, liksom spjut,
Efter fjärilar, som komma
På kurtis till liten blomma,
Som på smärta stängeln spricker
Till en fullväxt lilja ut.
Ängen grönskar, strida bäcken.
Som kristallen klar och kall,
Skir och genomskinlig rinner
Hvirflande, tills den försvinner
Stupande bak videhäcken
I ett lodrätt vattenfall.
Vestan blåser, fåglar drilla
Uti dunge och i dal;
Dock — hur fröjdfullt tonen klingar,
Lärkan öfver boet svingar
I bekymmer, tills den lilla,
Söla ungen bräckt sitt skal.
Druckna flugor, som poeter
På Lycksalighetens ö,
Glänsande, som guldstoft, simma
Lätt på luftig silfverdimma,
Frossande af bara ether,
Tills de utaf vällust dö.
Björken löfvas högt i toppen;
Det är ljumt i solig vår!
Bländande narcissor, fina
Styfmorsblommor slå ut sina
Hjertblad — och i fulla knoppen
Snart hvar rosenbuske står.
Sina rendez-vous i lunden
Stämma orrarne i ro;
Kära, blundande de spela
Smäktande ur minnet hela
Körer uti midnattsstunden
Om en oförgänglig tro.
Stolt, som Vikingen i hågen,
Örnen genom åskmåln drar;
Och hans seniga och styfva
Vingar stormens böljor klyfva,
Liksom förr ett drakskepp vågen
Uti tvenne hälfter skar.
Haren på kostymen färgen
Ändrat har från hvit till grå,
Skator uti apeln bygga;
Och från slätterna de stygga
Björnarna från Sevebergen
Dit tillbaka återgå.
Göken gal, — i näfverluren
Tuta byggdens vallhjon på
Neckens polska, skällan binglar
I hvar dalgång, — ormen ringlar
Sig på stenarna i muren
Och i skogen vaktlar slå.
Fin i vexten, lätt på foten,
Mellan grenarna åstad,
Qvick som pil’n, den jägarn kastar
Efter hinden, ekorrn hastar
Ifrån granens topp till roten,
Smidig, vig och lefnadsglad.
Svällande pionen glöder
I sin enveloppe af blad,
Svanor segla långa tågen
Hem igen på heta vågen;
Och från norr till yppig söder
Flyga ejdrarna i rad.
Svalan vänder ock tillbaka,
Af sin hemsot mest förtärd.
I de ljusa sommarnätter
Sjunger näktergal'n sonnetter
Melankoliskt för sin maka
Om sin långa pilgrimsfärd.
Omkring klöfverblomman snälle
Surra trägna arbetsbin,
Myran drar till stack, på enen
Mogna bären — och syrenen
Är från topp till fotabjelle
Klädd i galla gridelin.
Ömt och kärligt kuttrar dufvan
Ock på kullen leka lam,
Häggar dofta — och jasminer,
Liljkonvaljer, georginer
Skifta färger — och på tufvan
Några smultron sticka fram.
Viporna i bruna ljungen
Sina gula ägg ha lagt;
Blåa klockor, sensitivor,
Nakna jungfrur och gullvifvor
Stå i sommardrägt i dungen
Omkring källorna på vakt;
Och när himlablossen tåga
Öfver fästet, nattviol'n
Utaf vårdagg ljuft berusad
Och af aftonsvalkan tjusad,
Ångar, tills hvar stjernas låga
Släckes ut af morgonsol’n.
Mätt på ras med vintergrönor,
Zefir, svärmande och yr,
Ömsom till Linnæan flyger
På en Fransk visit. —än smyger
Han till chaira tusenskönor
Ut på näpna äfventyr.
Men förgät-mig-ej jag bryter,
Stånd med eterneller i;
Och bland lefvande idyller,
Gömd för sol’n, som allt förgyller,
Jag i skuggan åt dig knyter
Vårens första krans — Mari!