←  Correspondance
Adolfsfors – ett gammalt värmlandsbruk och dess brukspatroner
av Esther Montelius

Dansen går
»Gränts-tullkammaren»  →


[ 115 ]

DANSEN GÅR

Våren var kommen. Över björkarna hängde den första skära slöjan av späda löv, och doften av fuktig mylla och spirande löv berusade unga sinnen.

Uppför björkalléen till Adolfsfors kommo varje afton herrskapen från herrgårdarna runt omkring med sina inkvarteringar. De unga glammade, officerarnas värjor klingade, och skratten pärlade.

Féten och charmen, den berusande glädjen, det lekande livet från Gustav III:s dagar gick igen en miniature där uppe på Adolfsfors.

Varje kväll tändes de smala talgljusen i de små mässingsstakarna på klaveret av iru Cillas hand, allt under det att ivriga kavaljerer i de fladdrande ljuslågornas matta sken ställde upp notbladen på klaverets notställ.

Och dansen gick.

Ljuslågorna i kronor och lampetter fläkta i luftdraget, små danslystna fötter få sin mättnad i att tråda kadrilj och polonaise. Och fru Cillas ögon stråla och kinderna rodna, när hon i sirlig nigning lägger sin hand i »vackre generalens».

Och dansen går.

Från de övriga rummen ljuda röster och skratt, från förmaket, från gröna kabinettet, från trappor och förstugor.

I dörren till röda kabinettet står övertullinspektor Eric Noreen och ser på den böljande leken.

[ 116 ]»Ah», tänker han, »människan är ändå en förunderlig varelse. På avgrundens brant dansar hon ännu med lätta fötter.

I brevet jag fått från Sveaborg står det, att dansen går vildare än förr inom dess murar till musiken av den ryska kanonaden.

Och de unga fänrikarna här, vilkas ögon nu stråla i kapp med deras intagande damers, kanske de om några veckor ligga bleka och stilla och icke mera skåda någon vår.

Det förljudes, att Armfelten tänker storma Liers Skantz i Norge.»

Dansen går.

Vid klaveret står den unge bruksherren med hakan sänkt mot sin fiol. Handen för stråken med rasande fart.

Den gamle kavaljeren, som trakterar klaveret, har svårt att följa hans nyckfulla takt. Husbondens redliga blå ögon följa oavvänt »vackre generalen» och lilla fru Cilla, vars blonda skruvlockar skimra kring hennes rosiga, strålande barnaansikte.

»Ja, dansen går! — tänker Lennart. »Varje kväll be de mig spela. Och jag står här och spelar och spelar, dem till gamman och båtnad — och mig till plåga och ve.

De skratta och glamma, och jag spelar — tills det brister!

De leka och dansa — fast krigets lågor redan slå upp kring rikets landamären!»

I gröna kabinettet klingar Stina Werns smittsamma skratt; Lennart hör det, och hans ansikte ljusnar.

Det är en av generalens närmaste, överste Löwenhjelm, som höres förtälja en alltför amusante episode från frammarschen på Dal: »Våra vägar hade nu som tillförene lett till det vackra Högen, och, troende att vårt charmanta värdfolk där ännu hade sitt [ 117 ]residens, sprängde vi alla fram till stora trappan. Men det blev en annan långdans utav! Två utomordentligt stora björnar, som min nådiga cousines herr broder amuserar sig med, rusade fram från sitt tillhåll och gömsle därinunder.

Och min nådiga fru cousine skulle nu bara beskådat den scene comique, som det ståtliga sällskapet uppförde.

Hästarna flydde åt alla väder, många utan ryttare, vilka i stället kravlade omkring i diken och buskverk. Blott Armfelten satt kvar på sin dansande hingst och fick av cousines herr broder, som skyndat ut, höra om herrskapets förflyttning hit till Värmland.»

Översten talar på ett stillsamt vis. Ett ärofullt ärr glödde snett över pannan. Så ser han ut över vita salongen, och hans blick fastnar på fru Cilla och generalen.

»Vilket vackert par! Mon général», nickar han, »lika förfaren är du ännu i kadriljens gracieusa pas dansants som i fälttågens järnhårda figurées!»

Men utför trappan går generalen och fru Cilla.

Stina, som märker, att Lennart nu är nära att förlora herraväldet över sig själv, ber skyndsamt:

»Er arm, herr överste», varefter hon vinkar åt de andra att följa.

»Nu gå vi alla ut i trädgården att njuta av den vackra våraftonen», kommenderar hon, »Cilla och herr generalen visa oss vägen!»

Musiken tystnade, och uppbrottet blev allmänt.

»Fru Cilla har ju lovat att visa mig er fru svärmoders charmanta parkanläggning», säger generalen, »och sådana ögon som edra infria alltid givna löften.»

»Med största nöje! Då få vi ta av vid den här gången, som leder ut till Marielund — så bruka vi kalla den lilla parken — och ehuru den visst ej är storartad är den dock jämte holmen en kär tillflyktsort för oss alla, icke minst för barnen

[ 118 ]Här ser herr generalen minnesstenen, som de fått resa på stenkumlet.» »Till minne av vår barndoms fröjder», läser hon högt, då hon ser hans försök att tyda inskriften.

Vårligt blek lyser månen över bergen. Dess svaga ljus silar ned genom det späda lövverket och ger åt fru Cillas vita dräkt en grönaktig skiftning. Över deras bara huvuden blommar rönnen, men asparna stå ännu med hoprullade blad.

»Vackre generalen» går tyst vid den unga fruns sida, betagen av en förunderlig känsla.

»Quelle enfant encore heureuse et pure», tänkte han. Högt sade han blott:

»Det är längesedan vi båda vandrade tillsammans en vacker vårkväll», fru Cilla.

»Då var ni själv blott en liten nyutsprucken knopp — och jag — un homme heureux

»Och nu, herr general», log Cilla.

»Nu» — hans ögon smekte hela hennes gestalt — »nu har den vackra persikan mognat, och då frukten lockar, tänker man icke mer på blomningens dagar.»

Cilla drog en smula ihop ögonbrynen.

»Fullfölj också jämförelsen, herr general!» sade hon litet högdraget.

»Jag— oh, chere enfant — sedan min konung föll för en lönnmördares kula, är Gustaf Mauritz Armfelt bliven blott en spillra — en spillra, som obarmhärtigt slungats ut på främmande hav, en spillra, som nu ingen mer frågar efter!»

»Hur kan herr generalen tala så! Väl vet jag, att herr generalen fått lida mycket och oförskyllt, men nu då salig kungens son kallat sin faders vän tillbaka, så kan väl allt åter bli gott och väl? Eller är det ryktet sant, som säger, att Hans Majestät ej torde vara… fullt… fullt…»

Hans Majestät är en honnête och dygdig människa», avbröt Armfelt, »full av goda känslor och prin[ 119 ]ciper. Men alltför långt gående förtjänster bli ofta till fel — och tvärtom! Och det finns ett övermått av gott hos honom, som ofta leder till ont och helt kullkastar toutes les affaires.

Ehuru jag visst icke tvivlar på att Hans Majestät kar både förtroende för mig och gör rättvisa åt min zele och attachement, så kan det inte bli något samarbete mellan oss båda helt enkelt av den orsaken, att Hans Majestät icke tager emot varken föreställningar eller råd, då idéerna på förhand äro fixerade, utan följer la passion du moment eller helst des mouvements d'humeur.

Han är envis, det är jag också, men annars äro vi så olika. Han älskar minutier, jag hatar dem, han är van vid smicker och att folk säger ja till allt, men jag kan icke smickra och är nästan alltid av annan avis.

Men jag kan icke reprochera mig att icke ärligen hava sagt honom min mening. Det är därför icke heller underligt, att han blivit ledsen vid min figure. Till hovet kommer jag icke mer, fru Cilla.

Men brister det — och det «kan hända, att Hans Majestäts politik kommer att medföra förfärliga följder — brister det för tredje Gustavs son en gång, då brister också det sista inom Armfelten!»

Det kom en ton av oändlig bitterhet och sorg i generalens stämma.

De hade kommit över bron till den lilla mossbänken framför »tebordet».

Stenskivan låg beströdd med asphängen. De lyste som silver i månens ljus.

Cilla sopade långsamt ned dem med en kvist, som hon brutit under vägen.

»Tänk, att allt kunde bli så förändrat, så i ett tag förändrat, bara salig kungen dog», sade hon eftersinnande.

»Ja — är det inte förunderligt, att en enda människa kan mäkta få ett sådant varde ljus över tingen, [ 120 ]och desslikes att detsamma ljuset slocknar, i samma ögonblick hon dör?

Men om ni här ute i landsorten, ändå så långt från medelpunkten, haft förnimmelse av hela samhällets yttre och inre förvandling, hur tror fru Cilla jag kände det, jag, som stod honom närmast? Hur tror ni det var att från ljusa höjder störtas i de mörkaste djup av förföljelser och olyckor av alla slag?

Eller då jag så som en främmande, en drömmande kom tillbaka en dag till de salar, där han fordom förde snillets och glädjens spira, och i de samma gemaken blott såg kvickhetens och belevenhetens likkistor uppställda.

Allt andades något strävt, tillknäppt reglementerat, oändligt trist. Man gick omkring som på en begravning, där ingen sörjde.

Men hur kan jag sitta och tala så här», avbröt han och reste sig hastigt, »förstöra en så underbar skönhetsstund för oss båda!»

Han bjöd henne armen. »Livets missräkningar kan knappast intressera Adolfsfors unga, vackra värdinna!»

De började åter gå uppför sluttningen. Han såg på henne, där hon gick vid hans sida med böjt huvud. Den nyss så högdragna lilla munnen var hårt sluten, och ögonen skimrade — genom tårar.

»Tack, fru Cilla Wærn, lilla goda fru Cilla», sade han enkelt.

»För individen få vi icke glömma det hela», tillade han allvarligt. »Nu gäller det bara fäderneslandets självständighet och ära!»

»Vad jag är glad åt, att det är till er vi få anförtro våra kära gossar», utbrast hon tacksamt. »Då uteblir icke heller segern», tillade hon förtröstansfullt.

»Segern» — upprepade Armfelt — »kära fru Cilla, jag har fått det mest pénibla av alla befäl: en oövad armé utan vapen, ammunition, kläder, proviant och läkare. Var Gahn och Bergenstråhle, vilka skulle stödja [ 121 ]mina rörelser, i detta nu hålla till, vet jag icke ens… Troligen har Hans Majestät utan mitt hörande givit dem contraorder direkt från Stockholm. Men trots allt detta måste jag nu ‘ögonblickligen‘ anfalla Norge.

Skall jag förgäves offra edra gossar? Det var det jag sökte få ett svar på där inne i balsalen! Dock, så länge skyldigheter existera, skola de också till det sista uppfyllas», tillade han hårt!

De hade kommit uppför backen, fram ur trädens dunkel och stannade ett ögonblick framför de öppna fälten, där rågen spirade.

»O Finland», utbrast generalen lidelsefullt, »o Sverige, måtte solen snart lysa på ett land, som ligger lugnt och stilla i kvällen som nu dessa spirande fält och som lika hoppfullt kan se sin morgondag an, som de knoppande träden här bida sommarens fullhet och rikedom!»

Cilla stod tyst och orörlig som en marmorstod. Hennes hjärta fylldes av ett oändligt ve. På samma gång förstod hon, att hon fått skåda in i ett annars slutet rum. Med vördnad såg hon på mannen vid sin sida.

En ilande rysning kom hennes arm att skälva till.

»Ah chere madame», sade generalen ängsligt och började vandra vägen fram, »vilken egoist jag är, som drar ut den här lilla fågeln från dess varma bo bara för en tête à tête med en olyckskorp, som trängde till luft under vingarna! Pardonnez-moi

»Den lilla fågeln var nog blott alltför glad att få följa, herr general. Det förtroende den fått, har för alltid sjunkit djupt ned i dess hjärta!»

Han förde hennes hand upp mot sina läppar.

»Så länge Sverige ännu äger sådana kvinnor, kan dess framtid ej vara förlorad», sade han glatt. »Men låt oss nu gå till de andra, till ljuset och glädjen — och låt se, att den får ett återsken också i de här vackra ögonen!»

I trädgården syntes inga lustvandrare mer. Som aftonluften blivit kylig, hade man åter dragit sig inomhus.

[ 122 ]Fru Cillas kinder hade bleknat, då hon vid Armfelts sida kom in i vita salongen. Han förde henne fram till långsoffan, där matronorna residerade.

De nådiga fruarna förfrågade sig genast om hennes hälsa. Hon var bliven så alltför blek. Det var en stor oförsiktighet att vandra så länge ute i den bedrägliga vårluften. Katarr och halsont bleve troligen följden!

Cilla uppfattade knappt, vad de sade. Hennes ögon sökte Lennarts. Hon nickade och log emot honom, men med frånvarande blick, ännu uppfylld av det, hon hört i parken.

Ursäktande sig hos fruarna, steg hon så hastigt upp och skyndade fram till Lennart.

Hon trängtade till tryggheten i hans närhet.

Men han såg kallt på henne.

»Vad du ser underlig ut», utbrast han.

Och då hon smeksamt ville smyga sin arm under hans, drog han sig tillbaka och sade hårt:

»Nej, bed mig icke, jag spelar ej mer. Nu är dansen slut på Adolfsfors!»

Och då hon blott såg förvånad ut, upprepade han högt och hårt: »Nu är dansen slut på Adolfsfors!»

De omkringstående stirrade förundrade på bruksherren, och en obehaglig tystnad bröt den förut rådande animerade stämningen.

Generalen, som också bemärkt den lilla scenen emellan makarna, kom skyndsamt gående fram till dem.

Han såg Lennart öppet in i ögonen och sade så tyst, att han blott kunde höra det:

»Vous êtes dans l'erreur, Lennart Wærn! Men förlåt, att jag kanske alltför länge lagt beslag på värdinnan

Därvid log han mot fru Cilla och bugade.

»I morgon är också både jag och alla orosandar borta från ert Adolfsfors! Mon ami, donnez-moi votre main!»

[ 123 ]Lennart Wærn slog honom hårt i handen.

»Merci», sade Armfelt, och tillade högre.

»Tack för alla de angenäma stunder vi arma krigare fått tillbringa i edert kära hem! Måtte sorgen och olyckan alltid vara fjärran från Adolfsfors och dess ädla herrskap!»

Han släppte Lennarts hand och vände sig utåt salongen.

Alla sågo att vackre generalens bruna kind var blekare än vanligt och att hans mörka ögon voro allvarligare än tillförene, då han med fast stämma yttrade:

»Adolfsfors bruksherre har rätt. Nu är dansen slut på Adolfsfors. I morgon, mina herrar officerare, sker uppbåd av alla truppavdelningar. Nu begynner en annan dans. Marschen går mot Kongsvinger — och Norge!»