Alices äventyr i underlandet/Kapitel 02
| ← Ner i kaninhålet |
|
Kapplöpning och sagosoppa → |
ANDRA KAPITLET.
Tårefloden.
»Allt värrigare och värrigarel» utropade Alice (hon blev så förundrad att hon glömde sitt modersmål); — »nu dras jag då ut som den längsta kikare som finns på hela jorden! Adjö mina fötter, adjö, adjö!» (för när hon såg ner på sina fötter, var de nästan utom synhåll, så långt borta var de). »Åh mina stackars små fötter, vem skall nu klä på er skor och strumpor, när jag är borta? Nu kommer jag bestämt inte åt er! Inte kan jag sköta om er, när jag är så här högt uppe över er! nu får ni sköta er själva så gott det går — men jag måste vara hygglig mot dem», tänkte Alice, »annars går de kanske bort med mig dit jag inte vill! Vänta, jag skall skicka dem ett par nya skor till julen!»
Och så funderade hon på hur det skulle gå till. »De får lov att gå med posten», tänkte hon; »och nog tar det sig bra galet ut att skicka julklappar till sina egna fötter! Och tänk sådana utanskrifter:
Öppnas på julafton.
Usch sådan smörja jag pratar!»
Just i samma ögonblick stötte hennes huvud mot salens tak: hon var nu nära nio fot hög, och genast tog hon den lilla guldnyckeln och sprang fort till trädgårdsdörren.
Stackars Alice! Nu kunde hon jämt och nätt, då hon lade sig ner på ena sidan, titta in i trädgården med sitt ena öga; att komma in dit var omöjligare än nånsin; och därför satte hon sig ner och började gråta igen.
»Fy skäms, stora flickan», sade Alice, (och det hade hon nog rätt i), »att lipa så där! Sluta genast, säger jag!» Men det brydde hon sig inte alls om, utan hon grät vidare, den ena litern efter den andra, ända tills där blev en stor flod av tårar, som rann långs med hela salsgolvet.
Efter en stund hörde hon ett sakta trippande på långt håll, och då torkade hon sig fort i ögonen för att se vad det var som kom. Det var den vita kaninen som kom tillbaka, präktigt klädd, med ett par vita handskar i ena handen och en solfjäder i den andra; han kom springande med förfärlig brådska och muttrade för sig själv medan han sprang: »Åh hertiginnan! hertiginnan! så rasande hon blir om hon har fått vänta!» Alice var så bekymrad att hon var färdig att be vem som helst hjälpa sig; så att när kaninen kom närmare, sade hon med en låg och ängslig röst: »Ursäkta, herr
Kanin! god dag så mycket!» Men kaninen, han ryckte häftigt till av förskräckelse, tappade både solfjädern och de vita handskarna och skuttade sin väg i mörkret så fort han kunde.
Alice tog upp solfjädern och handskarna, och eftersom det var mycket hett i salen, började hon vifta sig med solfjädern medan hon pratade: »Det är då märkvärdigt vad allt är besynnerligt i dag! Och i går var allting ändå alldeles vanligt! Jag undrar om jag har blivit bortbytt i natt? Jag måste tänka efter: var jag densamma i morse som förut? Jag tycker nästan att jag var litet annorlunda! Men om jag inte är densamma som förr, vem månne jag då är? — ja, det är den stora frågan!» Och så började hon tänka på alla de flickor hon kände bland sina kamrater, för att få klart för sig om hon hade blivit någon av dem.
»Inte är jag ju Ada», sade hon, »för hennes hår är ju knollrigt, och mitt är inte lockigt alls; och inte är jag Mabel, för jag vet ju allt möjligt, och hon är så stollig! Och för resten, — hon är ju hon och jag är jag och — nej men tänk vad det är underligt alltihop! Jag skall tänka efter om jag kan allt det där som jag brukade kunna. Vänta nu: fyra gånger fem är tolv, och fyra gånger sex är tretton, och fyra gånger sju … nej, på det här sättet kommer jag aldrig ens till tjugu! Men det kan vara detsamma med tabulan, jag skall försöka med geografien. London är Paris’ huvudstad, och Paris är Roms huvudstad, och Rom — nej, det där är visst inte rätt alls! jag måste bestämt ha blivit Mabel! Nu vill jag läsa upp ’Mors lilla Olle’», och så knäppte hon ihop händerna, som hon brukade när hon läste upp sina läxor, och började läsa upp versen; men hennes röst lät hes och underlig, och orden blev helt annorlunda än vanligt:
»Mors lilla stolle i skolan gick,
russin och kringlor av skolfrun han fick,
läxorna små är så tråkiga så,
— ack att jag slapp att alltjämt höra på!
»Brummelibrum! vem lufsar där?
knuffa och skratta, magistern det är!
alla de hälsa, men stollen blir glad:
»åh en kamrat, det var bra, se god dag!»
»Nej men det där var bestämt inte riktigt alls», sade stackars Alice, och hennes ögon fylldes åter av tårar. »Nu har jag bestämt blivit Mabel! och nu måste jag flytta dit och bo i det där ynkliga lilla huset och ha nästan inga leksaker, och — oj oj så många olästa läxor att ta igen! Nej, det säger jag, att är jag Mabel, så stannar jag hellre här! Då må de gärna titta ner hit och ropa: ’Kom opp igen, så är du snäll!’ för då tittar jag bara opp tillbaka och svarar: ’Vem är jag då? Säg först vem jag är, och om jag då har lust att vara den flickan, så kommer jag nog, men inte annars, utan då blir jag här tills jag blir någon annan’; — men usch!» utropade Alice och brast i gråt, »jag bara önskar att de snart skulle titta ner! Jag har så förfärligt ledsamt här ensam!»
Medan hon sade detta, såg hon på sina händer, och då blev hon helt förundrad över att se att hon hade dragit på sig den ena av kaninens små vita handskar medan hon talade: »Hur har jag kunnat göra det?» tänkte hon. »Jag håller bestämt på att bli liten igen.» Hon steg upp och gick att mäta sig själv längs bordsbenet, och då såg hon att hon var ungefär precis en halv meter lång och blev allt mindre och mindre; och hon märkte snart att det var därför att hon höll solfjädern i handen; och då släppte hon den fort, just i rättan tid för att inte alldeles krympa ihop till alls intet.
»Det var då en räddning i nödens stund!» sade Alice, försvarligt uppskrämd över den plötsliga förändringen, men ganska glad över att finna att hon ännu fanns; »och nu skall jag gå in i trädgården!» och så sprang hon fort till den lilla dörren; men ack! Den lilla dörren var stängd igen, och den lilla guldnyckeln låg uppe på bordet som förut, »och nu är det ännu värre», tänkte den stackars flickan, »för så här liten har jag aldrig förut varit, — aldrig nånsin! Fy vad det är otäckt, det här!»
Just då hon sade det, halkade hon och slant, och — plask! låg hon ända till hakan i saltvatten.
Först trodde hon att hon hade fallit i havet på något sätt, »och då far jag förstås hem med kustbanan», tänkte hon. (Alice hade en gång varit vid havskusten, och då hade hon märkt att därifrån far man hem med kustbanans tåg.) Men snart kom hon under fund med att hon hade fallit ner i den tåreflod som hon hade gråtit medan hon var stor.
»Jag önskar jag inte hade gråtit fullt så mycket!» sade Alice medan hon simmade omkring och försökte komma till stranden. »Nu måste jag väl till straff drunkna i tårar! det blir bra lustigt! Men allting är bra lustigt i dag!»
Då hörde hon ett plaskande i närheten, och så simmade hon ditåt för att ta reda på vad det var. Först trodde hon det var en valross eller en flodhäst, men så kom hon ihåg hur liten hon var, och då förstod hon att det bara var ett möss, som hade fallit i floden liksom hon själv.
»Månne det tjänar till något», tänkte Alice för sig själv, »att börja tala till det där mösset? Allting är så besynnerligt här, att det bestämt kan prata; i alla fall skadar det inte att försöka.» Och så började hon: »O Möss! huru skall jag komma upp ur denna flod? Jag har tröttnat att simma i denna flod, o Möss!» (Alice hade klart för sig att det där måste vara det rätta sättet att tala till ett möss; hon hade aldrig gjort det förr, men i sin brors latinska grammatik hade hon sett att det stod:
| NOMINATIVUS | mösset | |
| GENITIVUS | mössets | |
| DATIVUS | åt mösset | |
| ACCUSATIVUS | mösset | |
| VOCATIVUS | o möss!) |
Mösset betraktade henne frågande och hon tyckte det blinkade åt henne med ena ögat; men det svarade inte.
»Kanske det inte förstår vårt språk», tänkte Alice, »det är visst ett franskt möss, som har kommit hit med Vilhelm Erövraren!» (För Alice hade inte just årtalen i historien så klara för sig, fast hon annars kunde den helt bra.) Och därför sade hon på franska: »Où est ma chatte?» För så hette den första meningen i hennes franska lärobok. Men mösset spratt till i vattnet, så det yrde högt omkring, och skakade i alla lemmar av förskräckelse. »Åh förlåt!» utropade Alice hastigt, för hon blev rädd att ha sårat dess känslor. »Jag glömde att du bestämt inte tycker om kattor?»
»Inte tycker om kattor!» pep mösset med en gäll och ursinnig röst. »Skulle du kanske tycka om kattor i mitt ställe?»
»Kanske inte», sade Alice så vänligt hon kunde; »var bara inte ledsen! Jag önskar ändå att du kunde få se Dina: jag tror nog du skulle lära dig tycka om kattor om du fick se henne. Hon är så snäll och stilla», sade Alice halvt för sig själv, medan hon sakta sam omkring i floden, »och hon spinner så trevligt bredvid elden, och slickar sina tassar och tvättar sig, — och hon är så söt och mjuk, — och tänk vad hon är skicklig att fånga möss — åh förlåt!» utropade Alice, för nu darrade mösset över hela kroppen, och hon kände på sig att det bestämt var ledset! »Vi ska inte tala mer om henne, om du inte vill det!»
»Vi!» skrek mösset, som skälvde från huvud till svans. »Har du nånsin hört mig tala om sådants! Hela vår familj har alltid hållit sig på avstånd från alla kattor, — sådana lumpna, tarvliga, simpla varelser! Säg aldrig ett så fult ord mera!»
»Nej det skall jag visst inte göra!» sade Alice, högst orolig att få tag i något annat samtalsämne. »Tycker du — tycker du kanske om — om hundar?» Mösset svarade inte, och då pratade Alice ivrigt vidare: »Där bor en så söt liten hund nära mitt hem; den skulle jag vilja visa dig! Det är en liten söt terrier, vet du, med klara ögon och långt knollrigt hår! Och den hämtar allt vad man kastar åt den, och den sitter på bakbenen och ber om mat, och den kan alla möjliga konster, — jag minns inte hälften av dem, — och den tillhör en trädgårdsmästare, och han säger att den är en så bra hund, för den är värd sina modiga hundra pund när det gäller att ta råttor och m — åh förlåt!» utropade Alice i bedrövad ton, »nu har jag visst sårat dig igen!» För mösset simmade bort från henne av alla krafter, så att hela floden upprördes av väldiga svallvågor.
Då ropade Alice så vänligt och milt: »Snälla lilla möss! kom tillbaka! vi ska varken tala om kattor eller hundar, om du inte tycker om dem!» När mösset hörde det, vände det om och sam långsamt tillbaks till Alice; det var alldeles blekt i ansiktet — av vrede, tänkte Alice, — och viskade med bävande röst: »— Kom, låt oss simma till stranden, så skall jag berätta för dig om mitt sagolika liv; — då förstår du nog varför jag hatar kattor och hundar!»
Det var hög tid att simma till stranden, för hela floden var full av fåglar och djur, som hade trillat ner i den. Där var en anka och en dodofågel och en papegoja och en örnunge och många andra lustiga djur. Alice simmade förut och de andra efter, och så kom de alla till stranden.