Andra djungelboken/Kapitel 01
|
Djungelns lag → |
| Illustrerad av David Ljungdahl (1870–1940). |
HUR FRUKTAN KOM.
När floden sinat låg och svag,
då bli kamrater du och jag.
Med febernos, av dammet grå,
vi trängda hop på stranden gå.
Av törstens skräck, som gripit oss,
vi mista lust att slå och slåss.
Bredvid sin hind hjortkalven kan
nu vargen se så spak som han,
ej tjurn de betar fruktar alls,
som en gång skuro faderns hals.
Se, floden sinar låg och svag.
Kamrater äro du och jag,
tills molnet där — god jakt! — sig tömmer ut
i regn, på Djungelns Vattenfrid gör slut.
Djungelns Lag — som är den ojämförligt äldsta lagen i världen — har förutsett snart sagt allt, som kan hända Djungelfolket, så att dess lagbok nu är så fullständig som tid och hävd kunnat göra den. Om ni har läst de föregående berättelserna om Mowgli, erinrar ni er kanske, att han tillbragte en stor del av sitt liv i Seeonees vargflock, där han studerade lagen för Baloo, den bruna björnen; och det var Baloo, som, när pojken blev otålig över de många budorden, inpräntade hos honom, att lagen liknade jättelianerna, därför att den föll på allas rygg och icke lät någon undkomma. »När du levat lika länge som jag, Lille Bror, skall du inse, att det åtminstone finns en lag, som hela djungeln lyder. Och det blir ingen vidare angenäm upptäckt», sade Baloo.
Det talet gick in genom ena örat och ut genom det andra, ty en pojke, som tillbringar sitt liv med att äta och sova, går inte och ängslas för någonting, vad det än må vara, förrän det verkligt stirrar honom i ansiktet. Men så inträffade under ett år, att Baloos ord gingo i fullbordan, och då fick Mowgli erfara, att hela djungeln böjde sig under en lag.
Det började med att vinterregnen nästan alldeles uteblevo, och Sahi Piggsvin berättade för Mowgli, när de möttes i ett bambusnår, att de vilda jamsrötterna höllo på att torka bort. Nu vet envar, att Sahi är löjligt granntyckt i valet av föda och endast vill äta det allra bästa och mognaste. Därför skrattade Mowgli och sade:
»Vad angår det mig?»
»Inte så mycket nu, sade Sahi och rasslade morskt på ett obehagligt sätt med sina piggar, »men längre fram få vi väl se. Säg, Lille Bror, dyker du ännu ned i den djupa fjällgölen nedanför Biklipporna?»
»Nej, det dumma vattnet håller på att alldeles gå sin väg, och jag har inte lust att bryta nacken av mig», sade Mowgli, som var fullt och fast övertygad om, att han visste lika mycket som fem andra av djungelfolket tillsammans.
»Se där något, som du förlorat. En liten spricka borde väl släppa in något litet visdom», sade Sahi och dök hastigt ned för att hindra Mowgli att rycka honom i nosborstet.
Mowgli gick och berättade Baloo, vad Sahi hade sagt. Baloo såg mycket allvarlig ut och mumlade halvt för sig själv:
»Om jag vore ensam, skulle jag byta om jaktmarker nu, innan de andra kommit på samma tanke. Men ändå... jakt bland främlingar slutar med strid, och de skulle kunna göra Människoungen illa. Vi få vänta och se, om mohva blommar»
Den våren blommade ej det av Baloo så högt skattade mohvaträdet. De grönaktiga, gräddfärgade, vaxgula blommorna voro dödade av hettan, innan de fötts, och endast några få, illaluktande kronblad föllo ned, när han, stående på bakbenen, skakade trädet. Så kröp, tum för tum, den omåttliga hettan in i djungelns hjärta och färgade den gul, brun och slutligen svart. Grönskan på hålvägarnas sidor brändes ihop till brutna trådar och hopslingrade band av något dött oting; de dolda kärren sjönko ned och hårdnade, behållande på sina kanter de sista, lättaste fotavtrycken, som om dessa hade varit gjutna i järn; de saftlösa klängväxterna föllo ned från träden, vid vilka de hade klamrat sig fast, och dogo vid deras fötter; bamburören vissnade och rasslade, när den heta vinden blåste, och mossan flagnade och föll av klipporna djupt in i djungeln, till dess de voro lika kala och lika heta som de i solglöden darrande blå rullstenarna nere i flodbädden.
Fåglarna och apfolket drogo tidigt norrut det året, ty de visste, vad som skulle komma; hjortarna och vildsvinen bröto långt ned på de förstörda byfälten och dogo där stundom mitt för ögonen på människor, som voro för svaga att döda dem. Chil Glada stannade kvar och blev fet, ty där fanns gott om as, och kväll efter kväll bar hon bud till de vilda djuren, som voro för svaga att söka sig till nya jaktmarker, att solen höll på att döda djungeln på tre dagars fågelflykt åt alla håll.
Mowgli, som aldrig hade vetat vad verklig svält ville säga, fick nöja sig med förlegad, tre år gammal honung, som han skrapat ut ur övergivna klippbikupor — honung, svart som slånbår och mjölig av torkat socker. Han jagade även efter larver, som borrat sig djupt in i trädens bark, och rövade från getingarna deras nya avföda. Allt villebråd i djungeln var nu intet annat än skinn och ben: och Bagheera kunde döda tre gånger under en natt utan att ändå bli mer än halvmått. Men bristen på vatten var det värsta, ty om än djungelfolket dricker sällan, måste det dricka mycket åt gången.
Och hettan fortfor och fortfor och sög upp all fuktighet, till dess slutligen Waingungas huvudfåra var den enda flod, som förde en liten sipprande vattenbäck mellan sina döda stränder; och när Hathi, den vilda elefanten, som lever hundra år och mera, såg en lång, smal, blå klippås sticka upp torr mitt i floden, förstod han, att det var Fredsklippan han såg, och då lyfte han upp snabeln och ropade ut Vattenfreden, såsom hans fader hade ropat ut den för femtio år sedan. Hjorten, vildsvinet och buffeln togo upp ropet med hesa röster, och Chil Glada flög i stora kretsar vida omkring och visslade och skrek ut budskapet.
Enligt Djungelns Lag är det belagt med dödsstraff att döda vid dricksplatserna, sedan en gång Vattenfreden blivit utropad. Skälet därtill är, att det är viktigare att dricka än att äta. Litet var i djungeln kan hanka sig fram, även om det är knappt om villebrådet; men vatten är vatten, och när det endast finnes en källa för törstens stillande, måste all jakt upphöra, när djungelfolket går dit för att släcka sin törst. Under goda årstider, när det fanns gott om vatten, fingo de, som kommo ned till Waingunga, eller vilket vattendrag som helst, för att dricka, sätta sina liv på spel, och faran utgjorde en inte ringa del i det nattliga livets tjuskraft. Att smyga sig ned så skickligt, att inte ett löv rörde sig; att vada till knäna på grunden, där vattnets dån överröstar alla buller bakifrån; att dricka med en blick bakåt över ena skuldran, med varje muskel färdig att ta ett förtvivlat språng i häftig skräck; att rulla omkring på den sandiga brädden och så återvända med drypande och stinn mule till den beundrande hjorden, det var någonting, vari alla blankbehornade unga bockar hade sin förtjusning just på grund av att de visste, att i vilket ögonblick som helst Bagheera eller Shere Khan kunde rusa på och slå ned dem. Men nu var det slut med denna lek på liv och död, och djungelfolket kom, utsvultet och trött, till den sinande floden — tiger, björn, hjort, buffel och vildsvin tillsammans — drucko det skämda vattnet och hängde där, alltför utmattade att gå sin väg.
Hjorten och vildsvinet hade drivit omkring hela dagen, sökande efter någonting bättre än torr bark och vissnade löv. Bufflarna hade inte funnit någon göl att svalka sig i och någon gröda att stjäla. Ormarna hade lämnat djungeln och kommo ned till floden i hopp att kunna fånga en vilsekommen groda. De slogo sina ringlar kring våta stenar och sökte inte ens hugga, när ett bökande svins tryne störde dem. Flodsköldpaddorna hade för länge sedan dödats av Bagheera, den skickligaste bland alla jägare, och fiskarna hade begravit sig djupt i den spruckna gyttjan. Endast Fredsklippan låg tvärs över grunden, lik en lång orm, och de små trötta vågkrusningarna fräste, när de torkade mot klippans heta sidor.
Det var dit Mowgli nattetid kom för att söka svalka och sällskap. Den hungrigaste bland hans fiender skulle nu knappast ha brytt sig om pojken. Hans nakna skinn kom honom att se magrare och eländigare ut än någon annan i djungeln. Hans hår hade blekts och linfärgats av solen; hans revben stodo ut som sprötena i en korg, och knölarna på hans knän och armbågar efter krypandet på alla fyra gåvo hans skrumpna lemmar utseendet av kantiga grässtrån. Men ögat under den toviga pannluggen var kallt och lugnt, ty Bagheera, hans rådgivare under denna bekymmerfulla tid, hade rått honom att röra sig lugnt, jaga sakta och aldrig under några förhållanden förlora sitt lynnes jämvikt.
»Tiden är ond», sade Svarte Pantern en glödhet afton, »men det går över, bara vi kunna leva till slutet. Är din mage full, Människounge?»
»Nog har jag mat i magen, men jag har ingen nytta av det. Tänk dig, Bagheera, om regnet har glömt bort oss och aldrig kommer igen?»
»Prat. Vi skola se mohva åter i blom och alla de små hjortkalvarna feta av färskt bete. Kom med till Fredsklippan, så få vi höra nyheter. Sitt upp på min rygg, Lille Bror.»
»Det är inte rätta tiden nu att bära bördor. Ännu kan jag stå på mina egna ben, men — ja, inte äro vi några gödda oxar, vi två.»
Bagheera lät blicken glida utefter sin ruggiga, dammiga sida och viskade:
»I natt dödade jag en stut under oket. Så djupt har jag nu sjunkit, att jag tror, att jag inte vågat ta språnget, om han hade varit lös. Oau!»
Mowgli skrattade.
»Ja, vi äro ena väldiga jägare nu», sade han. »Jag är mycket tapper — i att äta mask.»
Och så följdes de åt genom den rasslande småskogen ned till flodstranden och det spetsverk av skär och grund, som löpte ut från den åt alla håll.
»Vattnet kan inte leva länge», sade Baloo, som slöt sig till dem. »Se dit över! Där se stigarna ut som människovägar.»
På den bortre strandens jämna slätt hade det styva djungelgräset dött på rot och i döden förvandlats till mumier. De av hjort och vildsvin upptrampade spåren, alla i riktning mot floden, hade randat den färglösa slätten med dammiga rännor genom det tio fot höga gräset, och tidigt som det var, var varje lång gata full av djur, som skyndade att komma först till vattnet. Man kunde höra hindarna och kalvarna fnysa i det snustorra dammet.
Uppåt floden, just där den tröga fåran krökte sig kring Fredsklippan, stod med sina söner som väktare av Vattenfreden Hathi, den vilda elefanten, avtärd och grå i månskenet, vaggande fram och tillbaka — evigt vaggande. Ett stycke nedanför honom syntes hjortarnas förtrupp; nedanför dessa åter vildsvinet och den vilda buffeln, och på motsatta stranden, där de höga träden växte ända ned till flodbrädden, låg den plats, som hade upplåtits åt köttätarna: tigern, vargarna, pantern, björnen och de andra.
»Vi lyda i sanning under en lag», sade Bagheera, i det han vadade ut i vattnet och tittade bort mot raderna av knäppande horn och stirrande ögon, där hjort och vildsvin knuffade varandra fram och tillbaka. »God jakt, I alla av mitt blod», tillade han, i det han sträckte ut sig i hela sin längd med ena sidan ovanför vattnet. Därpå fortsatte han mellan tänderna: »Men om inte lagen vore, vilken härlig jakt skulle det inte bli!»
Hjortens snabbspända öra uppfångade den sista meningen, och en förskräckt viskning löpte genom leden.
»Freden! Minns freden!»
»Fred där, fred!» snörvlade Hathi, den vilda elefanten. »Freden består, Bagheera. Här är inte passande tillfälle att tala om jakt.»
»Vem skulle veta det bättre än jag?» svarade Bagheera och blängde med sina rullande, gula ögon uppåt floden. »Jag har blivit en sköldpaddsätare, en grodätare. Ngaayah! Kunde jag bara också livnära mig genom att tugga grenar!»
»Ingen skulle önska det högre än vi», bräkte en ung hjortkalv, som hade fötts först denna vår och som alls inte tyckte om Bagheeras yttrande. Hur utmattat djungelfolket än var, kunde inte ens Hathi låta bli att småfnissa, under det att Mowgli gapskrattade, där han låg på armbågarna i det varma vattnet och sparkade upp skum med fötterna.
»Väl talat, lille hornknopp», muttrade Bagheera. »När freden är till ända, skall jag minnas de orden och dig också», tillade han och såg skarpt genom mörkret för att nästa gång med säkerhet kunna känna igen kalven.
»Även människorna dö bredvid sina plogar» , sade en ung sambhur[1]. »Jag gick förbi tre stycken mellan solnedgången och natten. De lågo stilla och deras oxar med dem. Vi också skola ligga stilla inom kort.»
»Floden har fallit sedan förliden natt», sade Baloo. »O, Hathi, har du väl någonsin sett maken till den här torkan?»
»Det går över, det går över», sade Hathi och sprutade vatten längs rygg och sidor.
»Vi ha en här, som inte kan hålla ut länge», sade Baloo och sneglade bort mot gossen, som han älskade.
»Jag?» sade Mowgli förnärmad och satte sig upp i vattnet. »Jag har inte någon lång päls att skyla mina benknotor med, men... men om din hud bleve avdragen, Baloo...»
Hathi skrattade, så att han skakade, men Baloo sade strängt: »Människounge, det är inte passande att yttra sig på det sättet till en lagens lärare. Jag har aldrig varit sedd utan min hud.»
»Nå, jag menade inte någonting illa, Baloo, utan bara att du liknar en kokosnöt i sitt skal och jag samma kokosnöt naken. Nu är det så, att ditt bruna skal...»
Mowgli satt med korslagda ben och ordade och förklarade, i det han på sitt vanliga sätt höll upp pekfingret; men Bagheera sträckte ut sin mjuka tass och petade omkull honom, så att han föll baklänges i vattnet.
»Allt bättre och bättre», sade Svarte Pantern, när pojken reste sig upp frustande. »Först säger han, att Baloo skall flås, och så liknar han honom vid en kokosnöt. Akta dig att han inte gör som den mogna kokosnöten.»
»Vad gör den då?» sade Mowgli och glömde sig för ögonblicket, ehuru det var en av de äldsta gåtorna i djungeln.
»Krossar ditt huvud», sade Bagheera lugnt och doppade honom ännu en gång.
»Det är inte vackert att skoja med din lärare», sade björnen, när Mowgli hade blivit doppad för tredje gången.
»Inte vackert! Nej, det vill jag lova. Den där nakna bytingen springer hit och dit och ställer till apupptåg med dem, som en gång varit goda jägare, och rycker för nöjets skull de främsta bland oss i morrhåren.»
Det var Shere Khan, Halte tigern, som kom linkande ned till vattnet. Han dröjde ett ögonblick för att fröjda sig åt den uppståndelse han framkallade bland hjortarna på andra stranden; därpå sänkte han sitt fyrkantiga, veckiga huvud i vattnet och började lapa, i det han brummade:
»Djungeln har blivit en barnkammare för nakna ungar. Se på mig, människounge!» Mowgli såg eller, rättare, stirrade på honom så övermodigt han kunde, och inom en minut måste Shere Khan, som blev allt oroligare, vända bort sin blick.
»Människounge hit och människounge dit!» morrade han och fortsatte att dricka. »Ungen är varken någon människa eller någon unge, eljest skulle han ha blivit rädd. Nästa år måste jag väl be honom om lov att dricka. Aurr!»
»Ja, det kan nog hända det», sade Bagheera, i det han såg honom skarpt in i ögonen. »Det kan nog hända det. Tvi, Shere Khan! Vad är det för en ny skändlighet du nu fört med dig hit?»
Halte Tigern hade doppat sin haka och käk i vattnet, och mörka, oljiga strimmor flöto ned för floden.
»Människa», sade Shere Khan kallt. »Jag dödade för en timme sedan.»
Och han fortfor att spinna och morra för sig själv. Raden av vilddjur rörde sig och vaggade fram och tillbaka, och en viskning steg upp och växte till ett rop:
»Människa! Människa! Han har dödat människa!» Därpå blickade alla bort mot Hathi, den vilde elefanten, men han tycktes ingenting ha hört, Hathi låtsar aldrig om någonting, förrän tiden är inne, och detta är en av orsakerna till att han lever så länge.
»Att just nu döda människa! Fanns det då inte något annat villebråd?» sade Bagheera föraktfullt och drog sig bort från det förorenade vattnet, i det han skakade den ena tassen efter den andra på kattsätt.
»Jag dödade därför att det föll mig in — inte för föda.» — Det förskräckta viskandet började åter, och Hathis lilla vaksamma vitöga riktades skarpt mot den plats, där Shere Khan stod. — »För att det föll mig in», fortfor Shere Khan med släpande röst. »Nu kom jag för att dricka och göra mig ren. Är det någon, som kan förbjuda mig det?»
Bagheeras rygg började bukta sig som ett bamburör i stark blåst; men Hathi lyfte upp sin snabel och talade lugnt:
»Du dödade därför att det föll dig in?» frågade han, och när Hathi ger en fråga, är det bäst att svara.
»Just så. Det var min rätt och min natt. Det vet du, o Hathi!» sade Shere Khan och talade nästan artigt.
»Ja, jag vet», svarade Hathi, och efter en kort tystnad återtog han: »Har du druckit dig otörstig än?»
»Ja, för i natt.»
»Gå då! Floden är för att dricka ur och inte för att sölas ned. Ingen annan än Halte Tigern skulle ha skrutit över sin rätt under dessa tider, då... då vi allesammans få lida... människor och djungelfolk lika. Ren eller oren, gå till din håla, Shere Khan!»
De sista orden smattrade fram som från silvertrumpeter och Hathis tre söner rullade fram ett halvt steg, men det var onödigt. Shere Khan smög sig bort utan att våga knorra, ty han visste, han som alla andra, att när allt kommer omkring, så är dock Hathi djungelns herre.
»Vad är det för rätt Shere Khan talar om?» viskade Mowgli i Bagheeras öra. »Att döda människa är alltid skamligt. Lagen säger så. Och ändå säger Hathi...»
»Fråga honom! Jag vet ingenting, Lille Bror. Rätt eller inte rätt, om inte Hathi hade talat, skulle jag ha givit den där halte slaktaren en läxa. Att komma till Fredsklippan strax efter att ha dödat en människa — och skryta med det, det kan passa en schakal. För resten förorenade han det goda vattnet.»
Mowgli dröjde en minut för att hämta mod, ty ingen vågade tilltala Hathi omedelbart; därpå ropade han:
»Vilken är Shere Khans rätt, o Hathi?»
Båda stränderna upprepade som ett eko dessa ord, ty allt djungelfolket är ofantligt nyfiket, och de hade nyss bevittnat en sak, som ingen tycktes förstå utom Baloo, och han såg mycket tankfull ut.
»Det är en gammal historia», sade Hathi, »en historia som är äldre än djungeln. Varen tysta längs stränderna, så skall jag berätta historien.»
Det uppstod ett par minuters trängsel och knuffande bland vildsvinen och bufflarna, och därpå grymtade hjordarnas ledare en efter en: »Vi vänta», och Hathi klev fram, till dess han stod nästan till knäna i gölen vid Fredsklippan. Mager och skrynklig och gulbetad som han var, såg han dock ut att vara vad djungeln höll honom för — deras herre.
»I veten, barn», började han, »att av alla ting frukten I människan mest.»
Det uppstod ett mummel av instämmanden.
»Den där historien rör dig, Lille Bror», sade Bagheera till Mowgli.
»Mig? Jag tillhör Flocken — jag är en jägare av det Fria Folket», svarade Mowgli. »Vad har jag att skaffa med människorna?»
»Och I veten ej, varför I frukten människan», fortfor Hathi. »Orsaken är följande. I djungelns begynnelse, och ingen vet när det var, vandrade vi av djungeln tillsammans utan att hysa fruktan för varandra. På den tiden fanns ingen torka, och blad och blommor och frukter växte på samma träd — och vi åto ingenting annat än blad och blommor och gräs och frukter och bark.»
»Jag är glad över att jag inte var född på den tiden», sade Bagheera. »Bark duger inte till någonting annat än att vässa klorna på.»
»Och djungelns Herre var Tha, den förste bland elefanterna. Han drog med sin snabel upp djungeln ur djupt vatten, och där han med sina betar gjorde fåror i marken, där runno floderna, och där han stampade med sin fot, där uppkommo dammar av gott vatten, och där han blåste genom snabeln — så här — föllo träden. Så gick det till, när djungeln gjordes av Tha, och så berättades historien för mig.»
»Den har inte blivit magrare under sin gång», viskade Bagheera, och Mowgli satte handen för munnen och skrattade.
»På den tiden fanns ingen säd eller meloner eller peppar eller sockerrör, ej heller några små hyddor, sådana som I alla haven sett; och djungelfolket visste ingenting om människan, utan levde tillsammans i djungeln, utgörande endast ett folk. Men om någon tid började de kivas om födan, ehuru det fanns tillräckligt bete för dem alla, De voro lata. Var och en ville äta där han låg, som det händer ännu i dag bland oss, när vårregnen äro goda. Tha, den förste av elefanterna, hade fullt upp att göra med att skapa nya djunglar och leda floderna i deras bäddar. Han kunde inte vara överallt, och därför gjorde han den förste bland tigrar till djungelns mästare och domare, till vilken djungelfolket skulle vända sig med sina tvister. På den tiden åt den förste bland tigrar frukter och gräs liksom alla andra. Han var lika stor som jag, och han var mycket vacker, till färgen gul över hela kroppen liksom de gula lianernas blommor. Det fanns inte en strimma eller fläck på hans kropp i den goda tiden, när djungeln var ny. Allt Djungelfolket trädde utan fruktan inför honom, och hans ord var hela djungelns lag. Vi voro då — kommen väl ihåg det — ett folk. Men en natt uppstod tvist mellan två bockar — en betestvist av det slag, som I nu avgören med horn och framfötter — och det berättas, att när de två förde sin talan inför den förste bland tigrar, som låg bland blommorna, kom en bock att puffa till honom med sina horn, och den förste bland tigrar glömde, att han var djungelns mästare och domare, och rusade på bocken och krossade hans nacke.
»Före den natten hade ingen av oss dött, och när den förste bland tigrar såg, vad han hade gjort, och han hade blivit tokig av blodslukten, sprang han bort till träsken i norr, och vi av djungeln, som lämnats utan domare, började slåss inbördes. Tha hörde stridsbullret och kom tillbaka, och några bland oss sade ett, andra ett annat; men han såg den döda bocken bland blommorna och frågade, vem som hade dödat honom, och vi av djungeln kunde ingenting berätta, ty lukten av blodet hade gjort oss tokiga, liksom den gör ännu i dag. Vi sprungo fram och tillbaka i kretsar under vilda skutt och skrik och skakningar på huvudet. Då gav Tha befallning åt träden, som hängde lågt, och åt djungelns släpande klängväxter, att märka bockens dödare, på det han måtte känna igen honom; och Tha sade: 'Vem skall nu bliva djungelfolkets mästare?' Då hoppade gråapan, som bor bland grenarna, fram och sade: 'Jag vill nu bliva djungelns mästare.' Då skrattade Tha och sade: 'Ske alltså!' Och han gick bort i vredesmod.
»Barn, I kännen gråapan. Hon var densamma då som hon är nu. Först tog hon på sig en förnumstig min, men så började hon skrapa och klösa och hoppa upp och ned, och när Tha kom tillbaka, fann han gråapan hängande från en gren med huvudet nedåt och drivande gyckel med dem, som stodo nedanför, och de gycklade tillbaka. Och så fanns det ingen lag i djungeln, utan endast dåraktigt tal och oförnuftiga ord.
»Då sammankallade Tha oss och sade: 'Den förste av edra mästare har fört döden in i djungeln, den andre skammen. Nu behöves en lag, en lag, som I icke vågen bryta. I skolen nu lära känna Fruktan, och när I lärt känna honom, skolen I finna, att han är eder mästare, och så följer det övriga av sig självt.' Då sade vi av djungeln: 'Vad är Fruktan?' Och Tha sade: 'Söken tills I finnen!' Så gingo vi fram och tillbaka i djungeln för att söka efter Fruktan, och snart kommo bufflarna...»
»Buuh!» sade från bufflarnas sandbank Mysa, deras ledare.
»Ja, Mysa, det var bufflarna. De kommo tillbaka med budskapet, att i en grotta i djungeln satt Fruktan, och att han inte hade något hår och att han gick på bakbenen. Då följde vi av djungeln hjorden, till dess vi kommo till den där grottan, och Fruktan stod i dess mynning, och han var, som bufflarna hade sagt, hårlös och han gick på sina bakben. När han såg oss, ropade han, och hans röst uppfyllde oss med den fruktan vi nu känna; och vi sprungo vår väg, trampande och slitande varandra, ty vi voro rädda. Den natten, har man berättat mig, lågo vi av djungeln icke tillsammans, såsom dittills hade varit brukligt, utan varje stam drog bort för sig själv — svin med svin, hjort med hjort, horn vid horn, hov vid hov — like hållande sig till like; och så lågo alla darrande i djungeln.
»Endast den Förste bland tigrar var icke med oss, ty han höll sig alltjämt dold i träsken i norr, och när budskap bragtes honom om det vi hade skådat i grottan, sade han: 'Jag skall gå dit och krossa hans nacke!' Och så sprang han hela natten, till dess han kom fram till grottan; men träden och klängväxterna utefter hans väg, som kommo ihåg den befallning Tha hade givit dem, sänkte sina grenar och märkte honom, under det han sprang, dragande sina fingrar över hans rygg, hans sidor, panna och nos. Varhelst de vidrörde honom, blev på hans gula hud ett märke och en strimma. Och de strimmorna bära hans barn ännu i dag. När han kom till grottan, sträckte Fruktan, den Hårlöse, ut sin hand och kallade honom: 'Den strimmige, som smyger i natten', och den Förste av tigrar förskräcktes för den Hårlöse och sprang tjutande tillbaka till träsken.»
Mowgli skrattade tyst för sig själv, där han låg med hakan i vattnet.
»Så högt tjöt han, att Tha hörde honom och sade: 'Vad vållar sorgen?' Och den Förste av tigrar lyfte upp sin nos mot den himmel, som då var nyskapad, men som nu är så gammal, och sade: 'Giv mig tillbaka min makt, o, Tha! Jag har blivit till en skam inför hela djungeln, och jag har flytt för en Hårlös, och han smädade mig med ett fult namn.' — 'Och varför?' sade Tha. — 'Emedan jag hade blivit nedsölad av kärrens gyttja', sade den Förste av tigrar. — 'Bada då och rulla dig i det våta gräset, och om det är gyttja, skall det för visso tvättas bort', sade Tha. Och den Förste av tigrar simmade och rullade sig och rullade sig om igen, till dess djungeln dansade runt för hans ögon; men inte en enda liten strimma på hans hud hade ändrats, och Tha, som gav akt på honom, skrattade. Då sade den Förste av tigrar: 'Vad har jag då gjort, att detta skulle drabba mig?' Tha sade: 'Du har dödat bocken och du har släppt Döden lös i djungeln, och med Döden har Fruktan kommit, så att Djungelfolket hyser rädsla för varandra, liksom du hyser rädsla för den Hårlöse.' Den Förste av tigrar sade: 'De skola aldrig frukta mig, ty jag känner dem från begynnelsen.' Tha sade: 'Gå och se!' Och den Förste av tigrar sprang fram och tillbaka, ropande högt på hjorten och vildsvinet och sambhur och piggsvinet och allt djungelns folk, men de flydde undan för honom, som hade varit deras domare, ty de voro gripna av fruktan.
»Då kom den Förste av tigrar tillbaka till Tha, och hans stolthet var krossad hos honom. Slående sitt huvud mot marken, rev han upp jorden med alla sina fötter och sade: 'Minns dock, att jag en gång var djungelns mästare! Glöm mig icke, o Tha! Må mina barn minnas, att jag en gång var fri från skam och fruktan!' Och Tha sade: 'Så mycket vill jag göra för dig, emedan du och jag tillsammans sågo djungeln skapas. En natt varje år skall det för dig och dina barn bli som det var, innan bocken dödades. Om I under denna enda natt möten den Hårlöse — hans namn är Människa — skolen icke I rädas för honom, utan han skall rädas för eder, liksom om I voren djungelns domare och alla tings mästare. Visen honom barmhärtighet under denna hans fruktans natt, ty du har själv fått pröva på vad fruktan är.'
»Då svarade den Förste av tigrar: 'Jag är nöjd'; men när han härnäst drack, såg han de svarta strimmorna på sin länd och sina sidor, och han kom ihåg det namn, som den Hårlöse hade givit honom, och han vredgades. Ett helt år levde han bland träsken, i väntan på att Tha skulle uppfylla sitt löfte. Och en natt, när Månschakalen (Aftonstjärnan) stod klar över djungeln, kände han, att hans natt var kommen, och han gick bort till grottan för att möta den Hårlöse. Nu inträffade vad Tha hade utlovat, ty den Hårlöse föll ned framför honom och låg på marken, och den Förste av tigrar slog honom och krossade hans rygg, ty han trodde, att det i djungeln endast fanns en av det slaget och att han hade dödat Fruktan. Då han nosade på den döde, hörde han Tha komma ned från skogarna i norr, och nu ljöd den Förstes av elefanterna röst, samma röst som vi nu i detta ögonblick höra...»
Åskan rullade upp och ned för de torra, brännmärkta höjderna, men intet regn kom — endast kornblixtar, som flammade bakom bergåsarna — och Hathi fortfor:
»Det var rösten han hörde, och den sade: Är detta ditt sätt att visa barmhärtighet?' Den Förste av tigrar slickade sig om nosen och sade: 'Vad mera? Jag har dödat Fruktan.' Och Tha sade: 'O, du blinde och dåraktige! Du har lossat Dödens fötter och han skall följa ditt spår, tills du dör. Du har lärt människan att döda!'
»Den Förste av tigrar, som stolt stod kvar vid sitt rov, sade: 'Han är nu som bocken var. Det finnes ej längre någon Fruktan. Nu skall jag döma över djungelfolket som förr en gång.'
»Och Tha sade: 'Aldrig mera skola djungelfolken komma till dig. De skola aldrig korsa ditt spår, ej sova i din närhet, ej följa efter dig, ej beta vid din håla. Endast Fruktan skall följa dig, och med slag, som du icke kan se, skall hon slå och underkuva dig. Hon skall öppna marken under dina fötter och med slingerväxter snärja din hals och låta trädstammarna växa ihop omkring dig högre än du kan hoppa, och till slut skall hon taga din hud och svepa kring sina ungar, när de frysa. Du har icke visat henne barmhärtighet, och ingen barmhärtighet skall visas dig.'
»Den Förste av tigrar sade: 'Hon är här under min fot med ryggen krossad. Låt djungeln veta, att jag har dödat Fruktan.'
»Men Tha log och sade: 'Du har dödat en av många, men du skall själv berätta det för djungeln — ty nu är din natt till ända.'
»Så bröt dagen in, och från mynningen av grottan kom en annan Hårlös ut, och han såg den döde på stigen och den Förste av tigrar över honom, och han tog en spetsig käpp..»
»Nu kasta de någonting, som biter», sade Sahi Piggsvin, som kom rasslande ned för stranden, ty Sahi betraktades som ovanligt god mat av Gonderna — de kallade honom Ho-Igoo — och han kände av egen erfarenhet till de otäcka små Gonderyxorna, som virvlade som trollsländor över gläntorna.
»Det var en spetsig käpp av samma slag, som de sätta i bottnen på fallgropar», sade Hathi; »och i det han slungade den, sårade han den Förste av tigrar djupt i sidan. Sålunda inträffade just vad Tha hade förutsagt, ty den Förste av tigrar sprang tjutande upp och ned genom djungeln, till dess han ryckte ut käppen, och hela djungeln fick veta, att den Hårlöse kunde slå på långt håll, och de fruktade honom mer än någonsin. Så gick det till, när den Förste av tigrar lärde den Hårlöse att döda — och I veten, vilken skada detta alltsedan har gjort alla våra folk — med rännsnaror och fallgropar och fällor och flygande käppar och stingande flugor, som komma ut ur vita moln (Hathi menade skjutgevär) och Röda Blomman, som driver oss ut på öppna fältet. Men under en natt av året fruktar den Hårlöse tigern, såsom Tha lovade, och aldrig har tigern givit honom anledning att minska denna fruktan. Varhelst han finner honom den natten, dödar han honom, väl ihågkommande, huru den Förste av tigrar fick bära skam och vanära. Men eljest vandrar Fruktan upp och ned genom djungeln dag och natt.»
»Ahi! Aho!» sade hjortarna, som tänkte på vad allt detta innebar för dem.
»Och endast när det ligger en stor Fruktan över allt och alla, liksom nu, kunna vi av Djungeln åsidosätta våra små farhågor och sammanträffa på en och samma plats, såsom nu är förhållandet.»
»Alltså, endast under en natt fruktar människan tigern?» sade Mowgli.
»Endast under en enda natt», sade Hathi.
»Men jag — men vi — men alla i djungeln veta, att Shere Khan dödar Människor två och tre gånger på månskiftet.»
»Det är sant, men då gör han språnget bakifrån och vänder bort huvudet, när han slår, ty han är full av fruktan. Om Människan såge på honom, skulle han springa sin väg. Men under den där natten, som är hans, går han rakt ned till byn. Han vandrar mellan husen och sticker in huvudet i dörröppningarna, och människorna falla ned på sina ansikten, och då dödar han sitt byte — ett byte under den natten.»
»Åh!» sade Mowgli och vältrade sig i vattnet. »Nu förstår jag, varför Shere Khan bad mig se på honom. Men det hade han ingenting för, ty han kunde inte hålla sina ögon stadigt riktade, och... och jag kände sannerligen ingen lust att falla ned för hans fötter. Men så är jag ju inte heller någon människa, utan en av det Fria Folket.»
»Hm!» sade Bagheera djupt i sin pälsklädda hals. »Vet tigern, när det är hans natt?»
»Aldrig förrän Månschakalen stiger klar över aftondimman. Ibland inträffar den under den torra sommaren, ibland under de våta regnen — denna tigerns enda natt. Hade inte den Förste av tigrar handlat så, som han gjorde, skulle allt detta aldrig ha inträffat och ingen av oss skulle ha vetat, vad fruktan är.»
Hjortarna stönade sorgset och Bagheeras läppar drogo sig till ett syndigt leende.
»Månne människorna känna till den där historien?» sade han.
»Ingen känner till den mer än tigrarna och vi, elefanterna, Thas barn. Nu haven I här vid vattnen hört den, och jag har talat.»
Hathi doppade sin snabel i vattnet som tecken till att han hade slutat.
»Men... men... men», sade Mowgli och vände sig till Baloo, »varför fortsatte inte den Förste av tigrar att äta gräs och löv och träd? Han knäckte ju endast hjortens nacke. Han åt inte. Vad förmådde honom att äta det varma köttet?».
»Träden och klängväxterna märkte honom, Lille Bror, och gjorde honom till den där strimmiga tingesten, som vi nu se. Aldrig mera ville han äta deras frukt; men från den dagen hämnas han på hjortar och andra gräsätare», sade Baloo.
»Jaså, du kände också till historien, va? Varför har jag aldrig fått höra den?»
»Därför att djungeln är full av sådana sägner. Om jag bara började, skulle det aldrig bli slut på dem. Släpp mitt öra, Lille Bror!»
- ↑ En indisk hjortart.