Anima (Blandade sånger)
| ← Vännerna |
|
Natten → |
Anima.
Står själen icke ännu qvar!
Förrn ännu jordens dunkla klot
Sig rullade i rymdens öken,
I tvenne evigheters svalg,
Stod Anima med sänkta vingar,
I paradisets, ljusets himmel,
Vid fridens höga stjernethron.
Hon ofta satt, vid lifvets källa,
Omstrålad af sin helgon-gloria,
Och såg sin bild i källans spegel,
Och drack dess klara, rena nektar.
Med mången vingad cherubin;
Hon lekte ofta uti glansen
Af Herrans anlet, med de hulda,
Ack, alltid morgonfriska englar,
På evighetens glada slätter,
Der ros och lilja om hvarandra
Stå hviskande, i hjertats oskuld,
Om dagen utom sig och inom;
Hon spelte ofta med de lutor,
De silfverskinande, som sedan
Allfader såsom stjernor hängde
1 hvälfningen af högblå rymd;
Och tonerna, som lätta vingslag,
Omsusade dess inre väsen,
Och hvälfde himlar kring dess blick.
Men synden kom. De onda magter,
Som bodde uti djupets öknar,
Förförde henne, och dess oskuld
Låg bruten, som en markens blomma,
Då löste Skaparen i höjden,
Från mjella skuldran ljusets vingar;
Hon dömdes uti stoftets hand.
Dock förr’n hon skildes ifrån himlen,
Från salighetens stjerne-boning,
En minnesbok hon fick af honom,
Der än hvart blad var hvitt och rent;
Ack, mången cherubin och mången
Af evighetens milda englar,
Nedskref i den en minnes-rad,
Och mången tecknade sin bröstbild,
Med strålar i etheriskt skimmer;
Men mången, mången lade äfven,
Små blå förgät-mig-ej deri:
Och minnesboken är vårt hjerta;
Ibland den öppnar sig, då brinner
Hvar minnesrad för själens öga,
Och hvarje engels bröstbild skymtar:
En hugkomst från en flyktad himmel;
Men på de smärta stänglar skjuta
Ock blomstren uppåt, och då synas,
Då glänsa fram i ögats hvälfning,
Och tårar, tårar kallas de.
Nu vandrar Anima kring verlden,
Och blytung hvilar domens boja
På hennes skuldror. Frid och glädje
Hon endast känner, då hon ensam
Får läsa i sin engla-bok,
En bibel har den henne blifvit,
Ett himmelskt evangelium.