Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 05

←  Morgon på Grönkulla

Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Annes historia

Marilla fattar sitt beslut  →

V.
ANNES HISTORIA.

— Vet ni, sade Anne förtroligt, jag har föresatt mig, att jag ska ha roligt av den här åkturen. Det har varit min erfarenhet, att man kan nästan alltid ha roligt, bara man riktigt föresätter sig … Så länge vi åka, vill jag inte tänka på barnhemmet och på att komma tillbaka dit. Jag vill bara tänka på nöjet att åka. O, titta, där är redan en liten nyponros utslagen! Är den inte söt? Tror ni inte den är glad åt att vara en ros? Skulle det inte vara roligt, om rosor kunde tala? Jag är säker på, att de skulle säga de näpnaste ting. Och är inte skärt den mest förtrollande färg i hela världen? Jag älskar den, men jag kan ju aldrig ha den. Rödhåriga människor kunna ju aldrig ha skärt … Har ni någonsin hört talas om någon, som hade rött hår, när hon var liten, men fick annan färg efterhand som hon växte upp?

— Nej, inte som jag kan påminna mig, svarade den hårdhjärtade Marilla. — Och vad dig anbelangar, så tror jag inte det kommer att ske.

Anne suckade.

— Där gick åter en förhoppning … Mitt liv är en hel kyrkogård av begravda förhoppningar. Det uttrycket läste jag en gång i en bok, och jag säger det till mig själv för att trösta mig, när jag blir ledsen för någonting.

— Om jag kunde utfundera, var den trösten ligger, sade Marilla.

— De orden ha en så fin och romantisk klang, alldeles som om jag vore hjältinnan i någon bok. Jag är tokig i allting romantiskt, och en kyrkogård full med jordade förhoppningar måtte väl vara det mest romantiska man kan tänka sig … Ska vi förbi Mörka, speglande vågen i dag?

— Vi ska inte förbi Barrys göl, om det är den du menar med din Mörka, speglande våg. Vi ska fara strandvägen.

— Strandvägen — det låter trevligt, sade Anne tankfullt. — Få se nu, om den är lika vacker som den låter. Alldeles nyss, när ni sa »strandvägen» så såg jag den framför mig. Vitsand är också ett vackert namn. Hur långt är det dit?

— Det är åtta kilometer, och som du naturligtvis prompt ska prata, så kan du lika väl prata någonting med mening uti och berätta mig allt vad du vet om dig själv.

— Åh, vad jag vet om mig själv — det är då knappt värt mödan att berätta, sade Anne ivrigt. — Men finge jag bara berätta för er allt vad jag tänker ut och gör upp om mig själv, är jag säker på, att ni skulle finna det bra mycket intressantare.

— Nej bevars, dina inbillningar vill jag inte ha någonting utav. Håll du dig till nakna fakta. Börja från början! Var är du född, och hur gammal är du?

— Jag fyllde elva år förra mars månad, sade Anne med en resignerad suck. — Och jag är född i Bolingbroke invid Nova Scotia. Min pappa hette Walter Shirley, och han var lärare i Bolingbrokes elementarläroverk. Min mamma hette Bertha Shirley. Ä’ inte Walter och Bertha söta namn? Jag är så glad att mina föräldrar hade trevliga namn. Usch vad jag skulle skämmas för en pappa, som hette till exempel —

— Håll dig nu till saken, är du snäll. För resten, vad gör det vad en människa heter, bara hon uppför sig väl, sade Marilla, som fann sig manad att inflicka litet nyttig och uppfostrande moral.

— Ja, jag vet inte … Anne såg tankfull ut.

— Jag läste en gång i en bok, att även om rosen hade något annat namn, skulle hon dofta lika skönt för det, men det har jag aldrig varit i stånd att tro. Inte skulle en ros vara lika härlig, om den hette paddfot eller svinmolla. Och visst hade min pappa varit en snäll man, även om han hetat —Jedediah ... — men nog hade han känt det bra tungt … Ja, min mamma, hon var lärarinna vid elementarskolan, men när hon gifte sig med pappa, så lämnade hon platsen, förstås. Hon fick ju en man att sköta om, det var väl nog … Fru Thomas brukade säga, att ett par barnungar va’ di och därtill fattiga som kyrkråttor.

De flyttade in i ett litet, litet gult hus i Bolingbroke. Jag har aldrig sett det huset, men tusentals gånger har jag föreställt mig det. Det hade bestämt slingrande kaprifolium kring förmaksfönstret och syrener på rabatten nära förstugukvisten och blå duvor och luktärter utmed kantlisten … Jaha, och rutiga musslinsgardiner i alla fönstren. Musslinsgardiner ser så förmöget ut …

I det huset föddes jag. Fru Thomas har sagt, att jag var den fulaste unge hon nånsin hade sett, jag var bara skinn och ben och ögon, men att mamma tyckte jag var förtjusande söt. Jag skulle tro att en mamma förstår att bedöma det bättre än en skurmadam, inte sant? … Jag är i alla fall glad att min mamma var nöjd med mig; det skulle gräma mig så mycket, om jag trodde, att hon känt sig besviken på mig — för hon levde inte länge, förstår ni. Hon dog av feber, när jag var jämt tre månader gammal.

Ack, om hon ändå levat så länge, att jag kommit ihåg, att jag kallat henne mamma. Tänk hur ljuvt det måtte kännas att få säga »mamma» … Och pappa dog fyra dagar senare, också i feber. Se’n hade jag inga föräldrar mer, och fru Thomas har sagt, att folk visste sig ingen levande råd, vad de skulle ta sig till med mig. Ingen ville ha mig ens på den tiden. Det måtte visst vara mitt öde … Pappa och mamma hade bägge två kommit från långt avlägsna platser, och alla visste, att de inte hade några släktingar i livet. Till sist så sa’ fru Thomas, att hon skulle ta mig, fastän hon var fattig och hade en man som söp. Hon födde upp mig med flaska. Har ni reda på, om det är någonting i det där att bli uppfödd med flaska, som gör, att sådana människor borde bli bättre än andra? För alltid när jag var stygg, så sa’ fru Thomas åt mig: »din förhärdade unge, har jag inte fött upp dig med flaska och gjort mig ett så’nt evigt besvär för din skull — och ändå är du så led!»

Fru Thomas och hennes gubbe flyttade bort från Bolingbroke till Marysville, och jag bodde hos dem, tills jag var åtta år gammal. Jag hjälpte till med att se efter deras barn, — där voro fyra yngre än jag — och ni kan tro, att det var jämnt schå … Se’n ramlade gubben Thomas under ett järnvägståg och blev dödad, och hans mor erbjöd sig att ta fru Thomas och barnen, men mig ville hon inte ha. Då stod jag där igen, och fru Thomas sa’, att hon fattade inte, var de skulle göra av mig.

Så kom det en fru Hammond, som bodde längre uppåt floden, och hon sa, att hon skulle ta mig, eftersom hon såg, att jag var van vid barn, och så reste jag med henne långt uppåt floden för att bo med dem på en liten avröjd plats mitt inne i djupa skogen. Där var förskräckligt ensligt. Där hade jag nog aldrig kunnat bo, om jag inte haft mina tankar och min fantasi … Herr Hammond arbetade vid en liten såg, som sågade timmer, och fru Hammond hade åtta barn. Hon fick tvillingar tre gånger. Jag tycker om småbarn med måtta, men tvillingar tre gånger i rad ä’ för mycket. Det sa’ jag rent ut till fru Hammond, när det sista paret kom. Jag blev så gränslöst trött i mina armar av att gå och kånka på dem.

Där inne i skogen bodde jag hos fru Hammond i över två år, men se’n dog herr Hammond, och frun löste upp sitt hushåll. Hon delade ut sina småbarn bland släktingarna och for till Staterna. Mig skickade de till barnhemmet i Hopeton, därför att ingen ville ta mig. De ville inte ha mig på barnhemmet heller; de sa’, att de hade så överfullt redan. Men de fingo ta mig i alla fall, och där var jag i fyra månader, tills fru Spencer kom.

Anne slöt sin berättelse med ännu en suck, denna gång av lättnad. Hon tyckte tydligen ej om att skildra sina erfarenheter i en värld, som aldrig »velat ha» henne.

— Har du någonsin gått i skolan? frågade Marilla och svängde märren in på strandvägen.

— Inte så mycket just. Jag gick litet det sista året jag var hos fru Thomas. När jag flyttade längre uppåt floden, kommo vi så långt från någon skola, så att jag kunde inte gå dit på vintern, och på sommaren hade barnen lov, så att jag kunde bara gå där vår och höst. Men medan jag bodde på barnhemmet, så gick jag förstås. Jag kan läsa mycket bra och kan många vackra verser utantil, »Slaget vid Hohenlinden» och »Stolta Edinburgh på klippans fäste», och »Borgen vid Rhen» och flera vackra saker av Longfellow och Lord Byron. O, vad jag tycker om så’n poesi, som gör att man ryser utefter hela ryggraden … Som »Än har Polen ej gått under,» till exempel — där ryser man på så många ställen … Den stod i femte läseboken — jag hade förstås bara hunnit till den fjärde — men de stora flickorna brukade låna mig sina att läsa uti.

— De där fruarna med de många barnen — fru Hammond och fru Thomas — voro de snälla vid dig? frågade Marilla och plirade på Anne ur ögonvrån.

— Åh — ja … stammade Anne. Hennes lilla vänliga ansigte blev plötsligt skarlakansrött och fick ett starkt uttryck av förlägenhet. — Det var nog deras mening — jag vet, att de ville vara så snälla och rättvisa som möjligt. Och bara människor ha den avsikten, så får man inte så mycket fästa sig vid att det inte alltid … riktigt lyckas för dem. De hade nog inte så roligt själva … Det är ju rysligt tråkigt med en man, som super, och nog är det gränslöst tålamodsprövande att tre gånger i rad få tvillingar, tror ni inte det? Men jag är säker på, att deras mening var att vara snälla mot mig.

Marilla gjorde inga flera frågor. Anne försjönk i tyst beundran av strandvägen, och Marilla höll förstrött i tömmarna, medan mångahanda tankar rörde sig i hennes inre.

Hon hade plötsligt börjat känna medlidande med flickan. Vilket torftigt och armt liv utan kärlek hon hade haft — ett liv av tungt arbete, fattigdom och vanvårdnad … Ty Marilla var intelligent nog att läsa mellan raderna av Annes historia och gissa sanningen. Intet under, att hon blivit så förtjust vid tanken på ett verkligt hem! Det var egentligen synd, att hon skulle behöva skickas tillbaka. Tänk, om hon, Marilla, skulle foga sig efter detta Matthews oförklarliga infall och låta henne stanna? Han hade ju fått för sig, att han ville behålla henne, och flickan föreföll verkligen ganska villig och lätthanterlig.

— Hon pratar för mycket, tänkte Marilla, men det skall man väl kunna plocka ur henne. Och det är i alla fall ingenting simpelt eller slamsigt i vad hon säger. Hon har en viss hyfsning. Det är mycket antagligt att hennes anhöriga voro fint och hyggligt folk.

Strandvägen löpte genom ett ganska vilt och ödsligt landskap. Till höger växte täta dungar av tallar, vilkas sega kraft ännu ej brutits, trots många års duster med havsvindarna. Till vänster stupade de röda sandstensklippornas branter rakt ned, på sina ställen så nära intill vägen, att en häst av mindre stadigt temperament än den bruna märren kunnat göra de i kärran åkande ganska nervösa. Nere vid strandklippornas fot lågo samlingar av stenblock, som havsvågorna spolat släta och blanka, eller små sandiga vikar, strödda med glimmande kiselstenar — oceanens juveler. Utanför dem bredde sig havet, skimrande och blått, och däröver svävade fiskmåsarna på starka vingar, som sköto silverblixtar i solskenet.

— Är inte havet underbart? sade Anne och vaknade upp ur en lång och storögd tystnad. — En gång, när jag bodde i Marysville, så hyrde herr Thomas en stor skrinda och så åkte vi alla ned till havet många kilometer längre bort och voro där hela dagen. Där hade jag så gränslöst roligt, fastän jag måste se efter barnen hela tiden, och de minnena levde jag på länge, länge … Men den här stranden är ännu vackrare än den vid Marysville. Ä’ inte måsarna präktiga! Skulle ni inte vilja vara en mås? Jag tror, att jag skulle vilja vara en mås — om jag inte finge vara ett människobarn, förstås … Tänk vad det skulle vara härligt att vakna i den röda soluppgången och segla fram över havet och ut i den blå rymden hela dagen! Och se’n på kvällen flyger man tillbaka till sitt bo. Ack, jag kan så väl tänka mig det! … Vad är det för ett stort hus, som ligger här rakt fram, säg?

— Det är Vitsands hotell. Det är en herr Kirke, som håller det, men säsongen har ännu inte börjat. En massa amerikaner brukar komma hit över sommaren. De trivas utmärkt vid den här stranden.

— Jag var rädd, att det kunde vara fru Spencers hus, sade Anne sorgset. — Dit längtar jag inte. När jag kommer dit — då blir det slut på allting …