Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 18

←  Ett nytt intresse

Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Anne som räddande ängel

En konsert, en katastrof och en bekännelse  →

XVIII.
ANNE SOM RÄDDANDE ÄNGEL.

Alla stora ting äro intimt förenade med småsaker. Vid första ögonkastet kan det förefalla, som om en viss kanadensisk premierministers beslut att utsträcka en politisk rundresa även till prins Edvards ö hade föga att göra med lilla Anne Shirleys på Grönkulla framtidsöden. Så var emellertid förhållandet.

Det var i januari, som premierministern kom för att hälsa på sina trogna anhängare och de av sina icke-anhängare, som infunnit sig på det stora massmötet i Charlottetown. De flesta av Avonleas invånare tillhörde premierministerns parti; följaktligen hade kvällen före mötet nästan alla män och en stor mängd kvinnor begivit sig till staden, femtiofem kilometer längre bort.

Även fru Rachel Lynde hade farit. Hon var varmt politiskt intresserad och livligt övertygad om, att »skulle det bli någonting av», så måste hon vara med på ort och ställe. Hon åkte alltså till staden och tog med sig sin man — Thomas kunde ju alltid sköta om hästen — samt Marilla Cuthbert. Marilla var måttligt intresserad för politik, men som hon förmodade, att detta var hennes enda tillfälle i livet att få se en riktig, levande premierminister, tog hon det naturligtvis i akt och lämnade Matthew och Anne att vakta huset, tills hon skulle komma tillbaka dagen därpå.

Det hände sig alltså, att medan Marilla och fru Rachel njöto i fulla drag på det politiska massmötet, hade Anne och Matthew det hemtrevliga köket på Grönkulla alldeles för sig själva. En munter brasa sprakade på den öppna spisen, och blåvita iskristaller skimrade på fönsterrutorna. Matthew satt på soffan och nickade över en lantbrukstidning, och framme vid bordet pluggade Anne av alla krafter på sina läxor, då och då kastande en längtansfull blick mot vägghyllan, där det låg en ny bok, som Jane Andrews lånat henne samma dag.

Jane hade försäkrat henne, att den var så spännande, att man ordentligt »ryste», och det kliade i Annes fingrar efter att få bläddra uti den. Men det skulle vara detsamma som att låta Gilbert Blythe få övertaget dagen därpå, när man hörde upp läxorna. Anne vände ryggen åt hyllan och försökte låtsa, som om boken inte alls låg där.

— Matthew, läste ni geometri, när ni gick i skolan?

— Nej du, det gjorde jag inte, sade Matthew och spratt upp ur sin lilla tupplur.

— Jag önskar ni hade gjort det, suckade Anne, för då hade ni kunnat hysa deltagande för mig. När ni inte har läst det, så kan ni inte riktigt sätta er in i mina känslor. Geometrien fördystrar hela min tillvaro. Jag har så svårt för att begripa det, vet Matthew.

— Ja, kära du, lika korkad är jag, sade Matthew tröstande. — Du, som annars är så duktig i dina stycken! Herr Phillips sa’ mig i förra veckan inne i Blairs butik, att du var den flinkaste lärjungen i hela skolan och gjorde snabba framsteg. »Snabba framsteg» — det var hans egna ord. Nog finns det folk, som hackar på Teddy Phillips och säger, att han är en skral lärare, men jag för min del tror, att han är utmärkt.

Matthew skulle nog ha tyckt, att vem som helst, som berömde Anne, vore »utmärkt».

— Jag tror säkert, att det skulle gå bättre för mig i geometri, om han bara ville låta bli att ändra bokstäverna, klagade Anne. — Jag lär mig propositionen utantill med de bokstäver, som boken har, men så ritar han upp den på svarta tavlan och sätter helt andra bokstäver, och då villar han alldeles bort mig … Jag tycker det är tarvligt av en lärare att göra så där, när han vet … Nu läsa vi också geologi, och jag har äntligen fått reda på, vad det är, som gör landsvägarna röda. Det kändes mycket skönt … Jag kan just undra, hur Marilla och fru Lynde ha det. De ha förstås mycket roligt. Fru Lynde säger, att det går i putten med hela Kanada, så uselt som folk sköter sig i Ottawa, och att valmännen borde veta, vad det gäller … Hon säger, att om bara vi kvinnor finge rösta, skulle fasligt mycket vara vunnet. Hur röstar Matthew?

— Jag är konservativ, svarade Matthew ögonblickligen. Hans konservativa åskådningssätt utgjorde en del av hans religion.

— Då är jag det med, förklarade Anne i bestämd ton. — Det var roligt att höra, för Gilb— jag menar några av pojkarna i skolan äro radikaler. Herr Phillips är nog också radikal, för Prissy Andrews pappa är det, och Ruby Gillis har sagt, att när en ungherre slår sig ut för en flicka, så får han alltid lov att stämma överens med flickans mamma i religion och med pappan i politik. Är det sant, Matthew?

— Ja du, den som det visste, sade Matthew.

— Har Matthew aldrig tyckt om någon flicka?

— Hm — nej, det måtte jag nog inte ha gjort, sade Matthew, vars intressen aldrig legat åt det erotiska hållet.

Anne funderade med hakan i handen.

— Det måtte ändå vara rätt livat — kärlek och sånt där … Säg, Matthew? Ruby Gillis säger, att när hon blir stor, ska hon samla så många friare ikring sig och riktigt ha det på gaffeln, säger hon … Men det förstår jag mig inte på, det vore väl bättre att bara ha en enda, som man hölle av mer än alla de andra tillhopa och vore ringförlovad med. Ruby Gillis har förstås mycket bra reda på sådana saker, för hon har så många stora systrar, och fru Lynde säger, att flickorna Gillis ha gått åt som varmt bröd … Herr Phillips går upp och sitter hos Prissy nästan varenda kväll. Han säger det är för att hjälpa henne med läxorna, men Miranda Sloane ska också söka in till seminariet, och hon skulle då behöva hjälp bra mycket mer än Prissy, så stockdum som hon är. Men aldrig går han och hjälper henne om kvällarna — nä, tycker någon det! Det är så mycket här i världen, som jag rakt inte förstår, Matthew.

— Ja, Gu’ vet om jag är stort klyftigare än du, sade Matthew.

— Nu får jag väl ändå lov att sluta mina läxor. Jag unnar mig inte så mycket som att röra vid den nya boken, som Jane lånte mig, förrän jag är färdig med dem. Men det är en ryslig frestelse, Matthew. Till och med fastän jag vänder ryggen till boken, ser jag den för mig alldeles tydligt. Jane sa’, att hon grät så, när hon läste den, att hon blev sjuk. Jag är tokig i böcker, som man måste gråta åt, för att di ä’ rörande … Nu tror jag ändå, att jag är tvungen att bära in den i salen och låsa in den i syltskåpet och ge er nyckeln. Och kom ihåg, Matthew, ni får inte ge mig tillbaka nyckeln, förrän jag läst slut på mina läxor — inte ens om jag ber och bönfaller er på mina bara knän … Det går nog an att säga, att man ska stå emot frestelsen, men det faller sig bra mycket lättare att stå emot den, om man inte kan komma åt nyckeln. Ska jag se’n springa ned i källaren och hämta oss några frusna äpplen — dem, som Marilla sa’ inte var värt att hålla på längre? Skulle inte Matthew vilja ha ett par frusna äpplen?

— Jo, det kanske inte skulle vara så tokigt, sade Matthew, som aldrig smakade ett fruset äpple, men kände till Annes svaghet för dylika.

Just som Anne triumferande uppsteg ur källaren med en tallrik full med brunröda fläckiga äpplen, hördes utifrån ljudet av brådskande fotsteg på den islupna brädgången, och i nästa ögonblick slogs köksdörren upp. In rusade Diana Barry, likblek och flämtande, med blott en schal kastad över sitt huvud. Anne släppte i häpenheten både ljus och tallrik, och tallrik, ljus och äpplen rullade om varandra utför källartrappan. Äpplena hittades morgonen därpå, läckert inbäddade i en massa av smält talg, av Marilla, som plockade upp dem och tackade försynen för att inte elden kommit lös.

— Vad står på, Diana? ropade Anne. — Har din mamma äntligen låtit beveka sig?

— O, Anne, för all del, kom genast! bad Diana ängsligt. — Minnie May är så fasligt sjuk — hon har så ont i halsen och det är, som om hon ville kvävas … Mary Joe säger, att det är strypsjuka — och pappa och mamma ha åkt till stan, och ingen finns, som kan hämta doktorn. Minnie May är så dålig, och Mary Joe vet inte, hur man ska bära sig åt — o, Anne, jag är så förfärligt rädd!

Matthew sträckte sig utan ett ord efter sin mössa och sin rock, gled förbi Diana och försvann i mörkret ute på gården.

— Nu spänner han för märren, och så far han till Carmody efter doktorn, sade Anne, som brådskande tog på sig kofta och pälsmössa. — Det vet jag precist lika bra, som om han sagt det med tydliga ord. Matthew och jag äro sådana besläktade själar … Jag kan läsa hans tankar, utan att han behöver säga ett dugg.

— Jag tror inte han träffar någon doktor hemma, snyftade Diana. — Jag vet, att doktor Blair for till stan, och jag tror, att doktor Spencer skulle fara dit med. Mary Joe har aldrig varit med om någon, som haft strypsjuka, och fru Lynde är också bortrest. O, Anne!

— Gråt inte, Diana lilla, sade Anne uppmuntrande. — Jag vet precis, hur man ska sköta strypsjuka. Du glömmer, att fru Hammonds fick tvillingar tre gånger. När man är barnflicka åt tre par tvillingar, samlar man minsann rätt mycken erfarenhet … De fingo strypsjuka allihop i tur och ordning. Vänta bara, så jag får ta flaskan med kräkrot — ni kanske inte ha sådant pulver hemma. Det löser slemmet, och så får hon svettas skönt. Kom, nu kila vi!

De båda små flickorna sprungo ut hand i hand och skyndade längs De älskandes stig och tvärs över stubbåkern nedanför, ty snön låg alltför djup för att de skulle kunna ta den kortare skogsvägen. Anne var uppriktigt ledsen för lilla Minnie Mays skull, men hon njöt dock av det romantiska i denna brådskande vandring genom mörker och snö till en liten hjälplös varelses sjukbädd … Och det var ljuvt att få dela denna romantik med en besläktad själ och sympatiserande hjärtevän.

Kvällen var klar och kall, svart ebenholts inne i skuggan och glittrande silver på de snötäckta sluttningarna — stora stjärnor blinkade över de tysta vidderna, och här och där avtecknade sig de mörka, spetsiga furorna med snöpudrade grenar, som rasslade för vinden. Anne tyckte det var förtjusande att ila fram i denna dystert vackra, hemlighetsfulla omgivning, hand i hand med den lilla väninnan, från vilken hon så länge varit skild.

Lilla Minnie May, tre år gammal, var verkligen mycket sjuk. Hon låg på soffan i köket, orolig och feberhet, och hennes hesa, rosslande andhämtning hördes över hela huset. Mary Joe, en beskedlig fransk flicka med brett ansikte, med vilken fru Barry gjort upp, att hon skulle se efter barnen under hennes egen bortovaro, var hjälplös och förbryllad, alldeles ur stånd att tänka ut någonting eller att sätta det i verket, om hon verkligen kunnat tänka ut någonting.

Anne utvecklade genast både rådighet och raskhet.

— Jo jo men, det är allt strypsjuka Minnie May har, hon är mycket dålig, men jag har ändå sett dem, som varit värre däran … Först och främst måste vi ha massor med hett vatten. Vad är det för en skvätt hon har satt på där i kastrullen? Seså, nu har jag fyllt på den upp till randen, och du, Mary Joe, kan lägga in litet mera ved i spiseln. Jag vill inte såra dina känslor, men jag tycker ändå, att sådant här hade du kunnat tänka på av dig själv. Nu ska jag klä av lilla Minnie May och lägga henne till sängs, och du, Diana försöker ta reda på alla mjuka och varma filtar ni ha. Nu ska hon allra först få sig en dosis kräkrot.

Minnie May gjorde sura miner mot skeden med pulvret, men Anne hade inte för ro skull fostrat upp tre par tvillingar. Minnie May fick vackert svälja, ej blott den teskeden full, utan två, tre till, under loppet av den långa, oroliga natten, då de båda små flickorna tåligt skötte om den lilla sjuka och den välmenande och nitiska Mary Joe lade på så mycket bränsle, att det dånade i spiseln, och värmde så mycket vatten, att det kunde ha räckt till en hel sjukstuga med strypsjukepatienter.

Klockan var tre, när Matthew anlände med doktorn, ty han hade varit tvungen att fara hela vägen till Spencervale för att få tag i en. Men krisen var nu redan överstånden. Minnie May var mycket bättre och sov lugnt.

— Ett tag blev jag så fasligt ängslig, berättade Anne. — Hon blev värre och värre, ända tills hon var mycket sjukare än de Hammondska tvillingarna någonsin voro — till och med det sista paret. Jag trodde verkligen hon skulle kvävas. Jag gav henne varenda smula pulver jag hade i flaskan, och när hon sväljde det sista, så sa’ jag till mig själv — inte till Diana eller Mary Joe, för jag ville inte skrämma upp dem i onödan, men jag måste säga det till mig själv för att lätta mina känslor: »det här är en sista, svag förhoppning, och jag fruktar den är fåfäng». Men så efter några minuter fick hon hosta upp så mycket slem, och då blev hon genast bättre. Doktorn får tänka sig, hur lättad och glad jag kände mig, för det kan inte uttryckas med ord … Ni vet nog, att det finns somliga saker, som inte kunna uttryckas med ord.

— Jag förstår, nickade doktorn.

Han tittade på Anne, som om han just i samband med henne tänkte en del smått och gott, som inte kunde uttryckas med ord. Men längre fram talade han rent ut med Minnie Mays pappa och mamma.

— Den där lilla rödhåriga flickan, som de tagit upp hos Cuthberts, är en makalöst duktig unge. Hon har räddat livet på ert lilla barn, så mycket kan jag säga er; hade inte hon varit, så hade jag ingenting kunnat uträtta, när jag äntligen hann fram. Hon tycks äga en omdömesförmåga och en sinnesnärvaro, rent underbara hos ett barn vid hennes ålder. Aldrig har jag sett någonting sådant som hennes ögon, när hon berättade för mig, hur hon fann den lilla sjuka och vad hon sedan företog sig.

Anne vandrade hem i den frostiga vintermorgonen, med tunga ögonlock efter den sömnlösa natten, men pratade oförtrutet med Matthew, medan de togo vägen över det breda, snötäckta fältet och under lönnarnas rimfrostglittrande valv.

— O, Matthew, är det inte en underbar morgon! Världen ser ut som någonting, som Gud hade hittat på riktigt till sin egen ögonfägnad … Träden stå där, så att man tycker man skulle kunna blåsa bort dem — puh! Vad jag är glad, att jag lever i en värld, där det finns rimfrost och vit snö! … Nu är jag också glad åt, att fru Hammond fick tre par tvillingar. Hade hon inte fått dem, så att jag kunnat öva mig på dem, så hade jag inte vetat, hur jag skulle bära mig åt med Minnie May. Nu ångrar jag, att jag ibland var vid dåligt humör hos fru Hammond för tvillingarnas skull … Men o, Matthew, vad jag är sömnig! Jag kan inte gå i skolan. Jag skulle inte kunna hålla ögonen öppna, och jag kommer att svara alldeles uppåt väggarna … Men bra ogärna stannar jag hemma, för då kommer Gil— någon av de andra överst i klassen, och det är så knogigt göra att kata sig upp igen … Men ju knogigare det är, desto nöjdare blir man ju, när det äntligen lyckas, eller hur?

— Åh ja, du reder dig nog, sade Matthew och tittade in i Annes lilla bleka ansikte med de mörka skuggorna under ögonen. — Du ska visst gå och lägga dig nu och sova ut. Jag ska sköta om alla dina sysslor.

Anne gick med gott samvete och lade sig och sov så skönt och så länge, att det hade lidit långt in på den vita och rosenfärgade vintereftermiddagen, när hon slutligen vaknade och steg ned i köket, där Marilla, som under tiden kommit hem, satt och stickade.

— Fick ni se premierministern? utbrast Anne genast. — Hur såg han ut, Marilla?

— Ja, inte blev han vald till premierminister för sin skönhets skull, sade Marilla. — En sådan näsa den karlen hade! … Men tala kunde han. Jag var stolt över att vara konservativ. Men Rachel Lynde, som är liberal, hade förstås ingen användning för honom. Din middag står i ugnen, Anne, och du kan få ta dig litet plommonsylt i skänken därinne. Jag kan väl tro, att du är hungrig, Matthew har talat om för mig vad som hänt i natt. Jag får säga, att det var stor tur, att du visste, hur du skulle bära dig åt. Själv hade jag stått rådlös, för jag har aldrig varit med om något fall av strypsjuka. Seså, vänta nu med pratet, tills du fått litet mat i dig … Jag ser på ditt ansikte, att du har massor av nyheter att berätta, men lugna dig, de tåla mycket väl vid att gömma ännu en kvart.

Marilla hade någonting att berätta för Anne, men hon sade det ej just då, ty hon visste, att om hon gjorde det, skulle Annes häpnad och förtjusning uppnå en sådan grad, att hon ej längre skulle ägna någon tanke åt så underordnade ting som hunger eller middagsmat. Icke förrän Anne skrapat bottnen på den lilla assietten med plommonsylt, sade Marilla:

— Fru Barry har varit här i eftermiddag, Anne. Hon ville råka dig, men jag nändes inte väcka dig. Hon sade, att du har räddat Minnie Mays liv och att hon är mycket ledsen för att hon bar sig åt som hon gjorde i samband med den där vinbärsvinshistorien. Hon sade, att hon förstår nu, att det aldrig var din mening att dricka Diana — ja, vi ska inte säga ut det fula ordet — och hon hoppas, att du vill förlåta henne och bli god vän med Diana som förr. Du får gå dit och hälsa på nu i afton, om du vill, för Diana får inte gå utom dörren, så illa förkylde hon sig i natt. Kära Anne, jag ber dig — flyg nu inte rakt i luften!

Denna varning föreföll knappast överflödig — med sådan fart for Anne upp från sin stol. Hennes ögon strålade, och ansiktet lyste av ett nästan förklarat uttryck.

— O, Marilla, får jag springa nu genast — utan att diska? Jag ska diska, när jag kommit tillbaka, men jag kan omöjligt sinka mig med någonting så oromantiskt som diskning i detta spännande ögonblick.

— Nå, så spring då, sade Marilla helt medgörligt. — Men Anne — är du tokig? Kom tillbaka genast och ta någonting på dig! … Hm — likaväl kunde jag ropa till vinden. Hon sprang utan både mössa och kofta. Se, hur hon far i väg genom trädgården med håret fladdrande efter sig! Man får minsann vara tacksam, om hon inte tar döden på sig av förkylning.

Anne kom dansande hem i den purpurröda vinterskymningen över de snöiga vidderna. Långt borta i sydväst tindrade en stor, glänsande aftonstjärna på en himmel, som stod blekt guldfärgad och luftigt skär över bländvita fält och mörka dalkjusor, där barrskogen växte tät. Klangen från slädbjällror mellan de snöhöljda åsarna ljöd klar och spröd som ett klockspel hos älvorna, men den tonade ej ljuvare än sången i Annes hjärta och på hennes läppar.

— Nu ser ni framför er en fullkomligt lycklig människa, Marilla, förkunnade hon. — Ja, jag är så lycklig — trots mitt röda hår. Just nu är jag höjd över mitt röda hår. Fru Barry tog mig i famn och grät och sa’, att hon ångrade sig så och att hon aldrig kunde rätt löna mig för vad jag gjort … Jag kände mig fasligt förlägen, Marilla, men jag sa’ så artigt jag kunde: »Jag hyser inget agg mot er, fru Barry. Jag försäkrar er nu för sista gången, att det aldrig var min mening att berusa Diana, och härmed drar jag glömskans slöja över det förflutna.» Det tyckte jag var ett ganska värdigt sätt att uttrycka sig, eller hur Marilla? Jag kände, att jag samlade litet glödande kol på fru Barrys huvud. Se’n hade Diana och jag så förtjusande trevligt med varandra. Diana visade mig ett nytt slags virkning, som hon lärt sig av sin moster i Carmody. Inte en enda människa i Avonlea kan det, och vi lovade varandra högtidligt att aldrig lära ut det åt någon annan. Det är med några små roliga knutar, som göras av bara stolpar … Diana gav mig ett vackert kort med en rosengirlang runt omkring, och mitt uti står det en vers:

»Vill du med mig förena dina öden,
Intet kan oss skilja, utom bleka döden.»

Och det är sant, Marilla. Vi ämna be herr Phillips låta oss få sitta ihop igen, så får Gertie Pye maka sig ned till Minnie Andrews. Vi hade en vådligt fin tesupé. Fru Barry tog fram sin bästa teservis, Marilla, precis som om jag varit riktigt främmande … Det ordentligt klack till i mig, när jag såg’et. Ingen har nånsin förut tagit fram sin bästa servis för min skull. Vi hade skinn- och benfri anjovis och hårdkokta ägg och pepparkakor och gorån med två slags sylt till, Marilla. Fru Barry frågade mig, om jag ville ha te och sa’: »pappa, varför räcker du inte skorpkorgen åt Anne?» Det måste vara gränslöst roligt att vara vuxen, Marilla och alltid bli så där bjuden och persvaderad vid bordet …

— Åhja, det går väl an, sade Marilla med en liten suck.

— I alla fall, när jag blir vuxen, fortfor Anne, ska jag alltid tala till små flickor, som om de vore det, och aldrig skratta, när de använda stora ord … Det sårar så mycket ens känslor, det vet jag av egen sorglig erfarenhet … Efter teet kokte Diana och jag knäck. Knäcken blev inte vidare god; det var väl för att varken Diana eller jag hade kokt någon sådan förut. Jag skulle röra i pannan, medan Diana smorde pappersformarna, och så glömde jag bort det och lät det brännas vid, och se’n så satte vi ut formarna på farstubron för att svalna, och katten klev i en av formarna, så att den var vi tvungna att kasta bort … Men vådligt roligt var det i alla fall. Se’n, när jag gick, så bad mig fru Barry komma och hälsa på så ofta jag kunde, och Diana stod i fönstret och kastade slängkyssar efter mig hela vägen ned ända till De älskandes stråt. Jag försäkrar Marilla, att jag känner mig så hågad för att be i kväll, och jag ämnar också tänka ut en alldeles ny, vacker aftonbön att riktigt tacka Gud med.