Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 37

←  Den stora dagen

Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Skördemannen, vilkens namn är död

Kröken av vägen  →

XXXVII.
SKÖRDEMANNEN, VILKENS NAMN ÄR DÖD.

— Matthew Matthew — vad är det? Matthew — är du sjuk?

Det var Marilla som talade — med ängslan i varje andlöst framstött ord. Anne kom gående genom förstugan, med händerna fulla av vita narcisser — det dröjde länge, innan hon åter kunde älska åsynen eller doften av vita narcisser — hon hörde de skrämda ropen och såg Matthew stå ute på trappstenen, med ett hopviket papper i handen och ett ansikte, som var underligt stelt och grått. Anne släppte sina blommor och skyndade fram till honom samtidigt med Marilla. Men båda kommo för sent — innan de hunno få tag i honom, hade Matthew fallit tungt över tröskeln.

— Han har svimmat, flämtade Marilla. — Anne, spring och hämta Martin — fort, fort! Han är i stallet.

Drängen Martin, som just kommit hemåkande från postkontoret, skyndade genast efter doktorn och stannade ett ögonblick vid Tallbacken för att bedja herr och fru Barry komma till hjälp. Fru Lynde, som var där i ett ärende, följde med. De funno Anne och Marilla bleka och förfärade sysselsatta med att söka återkalla Matthew till medvetande.

Fru Lynde sköt dem milt åt sidan, kände på hans puls och lade sedan sitt öra mot hans hjärta. Hon såg sorgset på de båda andras ängsliga ansikten, och tårarna komma henne i ögonen.

— O, Marilla, sade hon högtidligt. — Jag tror inte — att vi kunna göra någonting för honom.

— Fru Lynde — inte menar ni väl — inte tror ni — att Matthew är — är —

Anne kunde ej uttala det förfärliga ordet, hon bleknade och kände sig yr och matt.

— Jo, barn, jag fruktar det. Se på hans ansikte! När man har sett det uttrycket så ofta som jag, så förstår man, vad det betyder.

Anne blickade in i det orörliga anletet och såg Dödens insegel tryckt därpå.

När doktorn anlände, sade han, att Matthews död varit ögonblicklig och troligen plågfri. Orsaken hade sannolikt varit någon häftig sinnesrörelse. Varuti denna bestått, såg man snart av det papper, som Matthew hållit i handen och som drängen Martin samma morgon hämtat på postkontoret. Det innehöll underrättelsen om att Abbey-banken gått omkull.

Den sorgliga nyheten spreds hastigt i Avonlea, och hela dagen kommo och gingo vänner och grannar på Grönkulla för att göra kärlekstjänster åt den döde och åt de efterlevande. För första gången hade den blyge, tillbakadragne Matthew Cuthbert blivit en person av vikt; dödens vita majestät hade sänkt sig ned över honom och krönt hans lugna panna.

När den stilla natten bredde sig över Grönkulla, låg det gamla huset försänkt i tystnad och ro. Inne i förmaket vilade Matthew Cuthbert i sin kista; det långa grå håret omramade hans fridfulla ansikte, varöver svävade ett litet blitt leende, som om han endast sov och drömde glada drömmar. Omkring honom lågo blommor — doftande, gammaldags blommor, som hans mor planterat i fädernehemmets trädgård, när hon kommit dit som nygift, och till vilka Matthew alltid hyst en hemlig kärlek utan ord. Anne hade plockat dem och lade dem hos honom — det var det sista hon kunde göra för honom. Gråta kunde hon ej.

Fru Lynde stannade över hos Marilla om natten. Diana gick in på östra gavelrummet, där Anne stod och svalkade sina brännheta ögon vid fönstret, och sade sakta:

— Anne lilla, vill du att jag skall ligga kvar hos dig över natten?

— Tack för din vänlighet, Diana! — Anne såg allvarligt in i väninnans ansikte. — Du missförstår mig nog inte, när jag säger, att jag helst vill vara ensam. Jag har inte fått vara för mig själv en enda minut, sedan det hände — och jag behöver det. Jag vill vara lugn och tyst och försöka fatta. Jag kan inte fatta det... Ibland tyckes det mig så alldeles omöjligt, att Matthew är död — ibland tycker jag, att han varit död länge och att jag haft denna ohyggliga, dova värk alltsedan dess.

Diana förstod icke fullt. Marillas lidelsefulla sorg, som med sin obehärskade våldsamhet bröt ned alla de skrankor, som skygg förbehållsamhet och ett helt livs vana rest — den förstod hon bättre än Annes tårlösa smärta. Men hon gick med ett par ömma avskedsord och lämnade Anne att ensam hålla sin första vaka med sorgen.

Anne hoppades, att tårarna skulle komma i ensamheten. Det tycktes henne så förfärligt, att hon ej var i stånd att gjuta en tår över Matthew, som hon hållit så mycket utav, och som alltid varit så snäll mot henne, Matthew, som vandrat med henne i går kväll i solnedgången och nu låg där i det skumma rummet på nedra botten med den högtidliga stillheten över sitt ansikte. Men inga tårar kommo — ej ens när hon föll på knä vid sitt fönster i mörkret och bad, blickande upp mot stjärnorna över skogsåsarna — inga tårar, endast samma dova, pinande värk, som gnagde och stack, ända tills hon föll i sömn, utmattad av dagens möda och sinnesrörelse.

På natten vaknade hon. Det var tyst och mörkt omkring henne, och minnet av vad som hänt under dagen störtade över henne likt en våg av sorg. Hon kunde se Matthews ansikte, hur han log mot henne, när de skildes åt vid grinden den där sista kvällen — hon kunde höra hans röst säga: »Min flicka — min egen flicka, som jag är stolt över». Då kommo tårarna, och Anne grät hejdlöst.

Marilla hörde henne och kom sakta in för att tala tröstande ord.

— Så — så — barn lilla — gråt inte så bittert! Vi få honom ändå inte tillbaka. Det — det är inte rätt att gråta så där. Det visste jag nog i går med, men jag kunde inte låta bli … Han har alltid varit en sådan snäll och öm bror mot mig — men Herren vet bäst.

— Ack, låt mig gråta, Marilla, snyftade Anne. — Tårarna göra mig inte så illa som den där värken. Sitt hos mig en liten stund och håll armen omkring mig — så. Jag ville inte ha Diana hos mig, hon är vänlig och rar, men det är inte hennes sorg — hon står utanför den och kan inte komma mitt hjärta så nära, att hon kan hjälpa mig. Det är vår sorg — er och min. O, Marilla, vad skola vi göra utan honom?

— Vi ha varandra, Anne. Jag vet inte vad jag skulle göra, om du inte vore här — om du aldrig hade kommit. Ack, barn lilla, jag vet nog, att jag ofta varit vresig och tvär emot dig i mitt sätt — men du får inte tro för det, att jag inte höll av dig lika mycket som Matthew gjorde … Det vill jag säga dig nu, medan jag kan det. Det har aldrig varit lätt för mig att öppna mitt hjärta, men vid ett tillfälle som detta går det ändå en smula … Barn lilla, jag håller av dig som om du vore mitt eget kött och blod, och du har varit min hjälp och min glädje alltse’n du kom till Grönkulla.

Två dagar därefter bars Matthew Cuthbert över sitt gamla hems tröskel och bort från de åkerfält han plöjt, den fruktträdgård han älskat och de träd han planterat. Och sedan gled Avonlea tillbaka i sitt vanliga ostörda lugn, och till och med på Grönkulla kom man in i sina gamla hjulspår igen; arbetet sköttes, och plikterna fylldes med samma regelbundenhet som förr, fastän alla voro medvetna om en mycket stor tomhet.

Anne, som aldrig förut prövat på sorgen, fann det nästan onaturligt, att det kunde vara så — att allt kunde gå sin jämna gång utan Matthew. Hon erfor både blygsel och samvetskval, när hon märkte, att soluppgångarna bakom furorna och de blekröda knopparna, som öppnade sig ute i trädgården, gåvo henne samma starka glädjekänsla som förr — att Dianas besök beredde henne nöje och att Dianas glada prat och påhitt narrade henne att skratta — att, korteligen, den sköna världen av blom och kärlek och vänskap icke förlorat någonting av sin förmåga att tjusa hennes fantasi och värma hennes hjärta, att livet ännu ropade henne med tusende röster.

— Men det är liksom en trolöshet mot Matthew, tycker jag, att kunna njuta av sådant, nu när han är borta, sade hon sorgset till fru Allan en afton, när de tillsamman gingo ute i pastorsboställets trädgård. — Jag saknar honom så mycket — jämt och samt — och ändå, fru Allan, finns det så mycket i världen, som roar och intresserar mig. I dag sa’ Diana någonting lustigt, och jag började skratta. När det hade hänt, trodde jag, att jag aldrig mera skulle kunna skratta … Och jag liksom tycker, att jag inte borde det.

— När Matthew var i livet, tyckte han om att höra dig skratta, och han tyckte om att veta, att du hade nöje av de vackra sakerna omkring dig, sade fru Allan milt. — Nu är han borta, men han har samma känslor för dig ännu … Jag är säker på, att vi inte skola sluta våra hjärtan för det lindrande och läkande inflytande, som naturen bjuder oss. Men jag förstår så väl dina känslor. Den tanken sårar oss, att vi skulle kunna ha roligt, när någon, som vi älska, ej längre finnes kvar och kan dela glädjen med oss, och vi liksom tycka, att vi svika vår sorg, när vi märka, att vi åter börja omfatta våra intressen i livet.

— Nu på eftermiddagen har jag varit nere på kyrkogården och planterat en rosenbuske på Matthews grav, sade Anne. — Jag tog en avläggare av den lilla vita skotska rosenbusken, som hans mamma hade med sig hit från Skottland för så länge sedan. Matthew tyckte alltid bäst om den sortens rosor — de voro så små och söta på sina taggiga stjälkar. Det kändes så roligt, att jag kunde plantera den på hans grav — jag satte någonting hos honom, som han har glädje utav … Jag hoppas han har rosor sådana som dem uppe hos sig i himlen. Kanhända själarna av alla de här små vita rosorna, som han har hållit av så många somrar, voro där för att taga emot konom … Nu måste jag gå hem. Marilla är alldeles ensam, och hon blir så nedstämd, när det skymmer på …

— Hon blir väl mera ensam, är jag rädd, när du far din väg till Redmond, sade fru Allan.

Anne svarade ej; hon sade god natt och gick långsamt tillbaka till Grönkulla. Marilla satt på den låga stentrappan, och Anne slog sig ned bredvid henne. Dörren stod öppen inåt förstugan; en stor skär snäcka med de finaste färgskiftningar inåt sina släta och jämna vindlingar låg intill den för att hindra den från att slå igen.

Anne plockade några kvistar blekgul kaprifolium och stack dem i sitt hår. Hon tyckte om att känna den ljuva vällukten omkring sig, när hon rörde på sig.

— Doktor Spencer har gjort besök, medan du har varit borta, sade Marilla. — Han säger, att specialisten träffas i Carmody i morgon och att jag nödvändigt bör fara in och få mina ögon undersökta. Det är väl ingen annan råd … Jag ska bli mer än tacksam, om han kan välja ut ett par passande glasögon åt mig. Du är väl inte ledsen åt att vara här ensam, medan jag är borta? Martin måste skjutsa mig, och så är det baket och tvätten att stryka in …

— Jag ska nog sköta om det alltsamman. Diana kommer hit och håller mig sällskap. Jag ska göra allting mönstergillt — du behöver inte vara rädd för att jag ska stärka näsdukarna eller sätta smak på vetebrödet med smärtstillande droppar …

Marilla skrattade.

— Ja, tänk vad du kunde ställa till mycket spektakel på den tiden, Anne! Jag brukade ibland tycka, att du var alldeles som förgjord … Minns du, den gången, då du färgade ditt hår?

— Om jag gör det! … Det glömmer jag aldrig, smålog Anne och rörde vid den tunga hårflätan, som var lindad kring hennes välformade huvud. — Jag skrattar litet ibland, när jag tänkte på allt tråk jag hade för det hårets skull — men jag skrattar inte mycket, för det var verkligen min stora hjärtesorg … Håret och så fräknarna. Fräknarna äro borta nu, och människor ä’ nog vänliga att säga mig, att mitt hår har blivit kastanjebrunt. Alla utom Josie Pye. Hon sa’ mig senast i går, att hon tyckte det var rödare än någonsin — eller också var det min svarta klänning, som gjorde, att det såg så ut, och så frågade hon, om folk med rött hår någonsin vande sig vid att ha det … Marilla, jag har nästan bestämt mig för att ge upp försöken att tycka om Josie Pye. Jag har gjort, vad jag förr i världen skulle ha kallat en hjältemodig ansträngning, men den är förslösad på Josie Pye.

— Josie är en Pye, sade Marilla, så att hennes natur är att vara obehaglig. Folk av hennes sort har väl sitt ändamål i skapelsen, kan jag tro, men jag begriper det lika litet som jag begriper vad törnen och tistlar ha här att göra … Ska Josie ta sig någon plats?

— Nej, hon ska sluta kursen på seminariet, det ska också Moody Spurgeon och Charlie Sloane. Men Jane och Ruby ha redan fått vikariat — Jane i Newbridge och Ruby någonstans västerut.

— Gilbert Blythe ska ju också bli lärare?

— Ja. — Tonen var mycket kort.

— Vad han ser snäll och hygglig ut, sade Marilla och blickade tankfullt ut i rymden. — Jag såg honom i kyrkan förra söndagen, och han föreföll så lång och manlig. Han är mycket lik sin far, sådan han var vid den åldern. John Blythe var en rar gosse. Vi voro mycket goda vänner, han och jag. Ja, vi voro hemligt förlovade …

Anne såg upp med livligt intresse.

— Åh nej — vad säger Marilla? Men vad var det som hände? Hur kom det sig att inte —

— Vi blevo osams. Jag ville inte förlåta honom, när han bad mig. Det var min mening att göra det efter en liten tid — men jag var trumpen och stygg och tyckte, att litet kunde han ha … Se’n kom han aldrig tillbaka — alla Blythar äro stolta. Men jag — jag sörjde mycket … Och jag har alltid sedermera ångrat, att jag inte förlät honom, när han så vackert kom och bad mig …

— Tänk, att också Marilla har haft sin ungdomskärlek, sade Anne sakta.

— Ja, kära du, vem skulle ha trott det? Men sådant ser man inte på en människas utsida … Nu ha alla här i Avonlea glömt den där gamla historien — jag hade själv glömt den. Men den rann mig i minnet förra söndagen, när jag såg Johns långa vackra gosse i kyrkan.