Anteckningar om en resa till Norrköping och hem igen
| ← En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun |
|
Från riksdagen 1847—48 → |
Anteckningar om en resa till Norrköping och hem igen[1].
Klockan sju på morgonen afreste jag från Linköping, utan saknad, det skall Gud veta. Anländ till tullen, vände jag mig om i vagnen, utsträckte min hand och sade: “Farväl, du älskliga stad! ho är den enfaldige, som ej önskar vara döf, då han hör dig, och blind, då han ser dig?“
Det afskedstal, jag ville hålla till Linköpings ära, hade nog blifvit längre, derest skjutsgossen ej hade gifvit hästen ett rapp och dymedelst satt denne i stark rörelse, som åter satte vagnen i stark rörelse, till hvars natur det hörde, att emellanåt göra gupp — gupp — gupp, hvilket är ganska hinderligt i orationsväg.
Trakten mellan Linköping och Kumla liknar ett plagg, sammanfogadt af olika sorter kläde: än har man slätt, än har man skog. Jag tycker ej om slika blandningar. På den rena slätten, der utsigten är fullkomligt öppen åt alla håll, njuter jag af dess vidd, dess bördighet, dess folkmängd, och föreställningen om välmåga, styrka och samhällighet öfverflyglar mig på ett angenämt sätt. Men “i skog, i skog, i djupan skog“ mår jag ännu bättre, ty der komma mina blåögda barndomsminnen mig till mötes med nakna fötter, fladdrande hår, och konvaljer eller smultron i händerna. Der sorlar bäcken, utan att göra oljud, der poetiserar trasten, utan att vilja helsas för sekularsnille, der tala träden med sina tusende gröna tungor, utan att ljuga eller belacka med en enda. Tvärtom! jag mins bestämdt från mina första skolår, att en beskedlig gran, med hvilken jag gjort bekantskap, och i hvars grenars skugga jag stundom brukade sträcka min trötta lekamen, tröstade mig en gång rätt grundligt och susade helt tydligt: “hur är det med dig, stackars barn? Måhända har du fått stut för “fero tuli latum ferre“; men hvad gör det? Var karl igen! — icke lönar det sig att lipa för sådant lappri.“
Molnen hvimlade på himlen, så att jag ej fick tända min pipa med solglaset, det enda elddon jag hade med mig. När jag sagt till skjutsgossen: “stanna nu, ty nu skiner hon“ — och denne skrikit sitt “ptroh!“ och brunte stod stilla, kom ett grått moln och gjorde slut på härligheten. Som detta hände mig flera gånger, blef jag slutligen förargad på molnen och beslöt att göra gemena reflexioner öfver de lymlarne.
Molnen — tänkte jag — hafva antingen varit “åsigter“,
dem något bålstort tidnings-Vi utan “insigter“ framvräkt
för allmänheten, eller skola de en gång blifva det. De
äro, de liksom hela skapelsen, inbegripna i själavandringens
kedja. Jag tror på denna pytagoreiska eller, rättare
sagdt, indiska dogm, — ty Pytagoras tog den från
Indien — och jag befinner mig väl dervid; jag kan
derigenom förklara åtskilligt, t. ex. att Stockholms åkardrängar
tillåtas att så obarmhertigt handtera åkarhästarna. Den
eviga rättvisan — det är påtagligt — måste förr eller
senare gifva själavandringen fria tyglar, och då blir
åkarhästen åkardräng och åkardrängen blir åkarhäst, och den
ene får betala den andre för gammal ost. Ett analogt
förhållande eger äfven rum emellan molnen och de grandiosa
“åsigterna“ hos dessa tidnings-Vi utan “insigter“.
Jag skulle vilja skrifva ett helt ark om själavandringen,
men jag orkar icke, ty jag är sjuk.
Vid Kumla drack jag porter, som var bättre, men icke dyrare, än den som säljes i Linköping. Derefter fortsattes resan till Brinck, och jag kunde röka under tiden, ty solen hade förintat molngubbarne. Vid vägen på höger hand ligger Kimsta kyrka, med två stridande kungabilder på taket. Sagan förmäler, att bägge majestäterne stupade och så bör det vara. Hade den ene undankommit med lifvet, så hade folket ingenting vunnit vid striden. Det hade blifvit plundradt och förtryckt lika bra efteråt, som förut. Nu vann dock folket något, liksom fåret i fabeln vann, då räfven och vargungen stridde om rättigheten att äta upp det. Bägge kämparne gjorde ända med hvarandra, och fåret slapp att uppätas. Detta borde vi arma menniskor, dem Post- och Inrikes-tidningen kallar “undersåter“, ihågkomma, när vi se två monarker i fejd med hvarandra, hvarken nedkalla himlens välsignelse öfver den ene, eller dess förbannelse öfver den andre. Den enda förnuftiga bönen i vår ställning är denna: må fan taga dem bägge två!
Då jag ankom till Brinck, gaf mig hållkarlen ett af dessa löften, som, gifna af hållkarlar, ännu aldrig blifvit svikna. Han lofvade mig att få vänta en god stund på skjutsen. Jag fann mig i mitt öde och beslöt att sysselsätta mig med läsning. Fördenskull grep jag till den enda bok jag medtagit — det var Byrons Childe Harold — slog upp den och träffade händelsevis på Canto III och de sköna stroferna om Napoleon, nämligen den store, och började läsa.
Medan jag läste, hade ett halft dussin välfödda, förhoppningsfulla grisar inkommit på gården och vandrade af och an och rotade i marken. Då jag slutat stroferna, uppläto ett par af dem sin mun och sade “uff!“
Detta tyckte jag ej angå mig, utan fortsatte läsningen.
När jag slutat grymtade hela svinahjorden: “uff, uff, uff!“ I detsamma kom hållkärlen med skjutsen; hästen förspändes och det bar af till Norrköping.
Då jag sedermera tänkt på detta äfventyr, tror jag
mig hatva funnit, att det komiska ingalunda behöfver
fabriceras, ännu mindre verkligheten ställas på hufvudet, för
att framalstra detsamma. Det finnes, liksom det allvarliga,
alldeles färdigt i naturen; dock måste man ha’ ögon för
att kunna se det.
Skjutsbonden, som jag fick vid Brinck, var en ung
fyr, färdig att träda ur den mognade ynglingaåldern in i
mannaåldern. På hans anlete tycktes mig med frimodiga
drag stå tecknad förhoppningen, att från de på framtidens
bana sig resande ärestänger nedplocka, icke blott ett
nämndemansdiplom, utan äfven en riksdagsfullmakt. Hans häst
var lika kry, som han, hvadan det led undan, och snart
mötte vi en militär, som satt och halfsof i sitt åkdon.
Detta gaf min skjutsbonde anledning att öppna sin
språklåda och fråga; hvarför är icke vårt krigsfolk någonsin
ute och slåss med fienden, liksom allt annat krigsfolk i
verlden?
Jag svarade: emedan Sverige ej har eller på länge haft några fiender.
Nå då, sade bonden och skrattade, är ju vårt krigsfolk lika gagnlöst, som kakelugnar vid midsommarstiden.
Alldeles icke, svarade jag. Militären har icke blott till ändamål att värna landet mot yttre fiender, utan äfven att upprätthålla den inre ordningen, d. v . s. det statsskick, som nu lyckliggör alla goda och trogna själar. När de, som mycket arbeta och hafva intet att äta, samka sorl omkring dem, som intet arbeta och hafva mycket att äta, så skickar öfverheten ett regemente och låter allernådigt skjuta ihjäl de förre. Sådant kallas att upprätthålla den inre ordningen. Och något annat gagn af vår armé lära vi ej heller hafva under nuvarande konstellationer att förvänta. Derför gör en svensk man klokast, då han om svenska arméen tänker som Telgeboarna för hundra år sedan tänkte om sin galge. Östhammarsboarna ville låna denna, men Telgeboarna svarade och sade: nehej! vi hafva bygt vår galge för oss och våra barn, men ej för andra. Likaså bör en svensk man, som hör omtalas, att England och Frankrike önska få Sveriges hjelp till Rysslands tuktande, tänka: nehej! vi underhålla vår armé för att skjuta ihjäl oss och våra barn, men alldeles icke för att skjuta ryssar och kossacker.
Skjutsbonden grinade försmädligt och tog sig en pris snus.
Vi foro förbi den vackra gården Klinga. Åsynen deraf förde tankarne på mannen, som nyligen egde den, men nu lemnat den åt sina arfvingar. Fabrikören John Swartz var en af de anseddare männen i Östergötland och den anseddaste i Norrköping. Och detta var icke underligt; ty de flesta, för att ej säga alla, förslag till stadens förbättring i industriel och ekonomisk måtto, ja till och med till dess försköning, utgingo ur hans hufvud, och, hvad som var ännu märkligare, pengarne till verkställigheten utgingo merendels ur hans aldrig slutna hand. Så växte hans namn och han blef “Gud Fader i Norrköping“. Den, som efter honom erhåller den tjensten, är sannolikt assessor Lagergren; dock torde han ej genast få öfvertaga densamma, utan blott småningom avancera dit, och till att börja med få nöja sig med att blifva den helige Ande.
I min barndom brukade jag alltid nysa af respekt, när jag hörde ordet Swartz uttalas. Orsaken var att stamfadren grundlade och tryggade familjens rikedom med uppftinningen af ett eget slags snus, som ännu i dag kallas det Swartziska, och står i stort anseende hos den svenska allmogens förståsigpåare-näsor. Snusreceptet är ett fideikommiss, och när den äldste i Swartziska slägten ligger på sitt yttersta, kallar han sin förstfödde son till sin sotsäng och räcker honom med darrande hand ett litet hopviket papper, och säger med döende röst: se här, min son, är receptet till snuset; men detta sker med så mycken högtidlighet, så mycken salvelse, som skulle han säga: se här, min son, är Salomons ring, hvarmed den vise konungen förseglade de sju kopparkärl, hvari mörksens andar ligga bundne på djupet af Röda hafvet.
Snuset gjorde sin uppfinnare rik. Boktryckeriets uppfinning trampades i hälarne af fattigdom och nöd. Öfverallt synes försynen vilja tillkännagifva sitt förakt för penningen, derigenom att hon gifver den åt bara patrask.
Ju mera man nalkas Norrköping, dess mer skjuter dess torn i vädret, hvars topp prydes af en bila. Detta är något ovanligt och gör åskådaren häpen; ty denne är van att på spetsen af ett kyrktorn alltid se en glob med ett derofvanpå stående kors, en symbol, som rätt väl begripes af alla, och betyder, att den korsfästes lära skall herrska på jorden. Men hvad betyder bilan på en glob? Kanske trodde Norrköpingsboarna, när tornet bygdes, att Kristus blifvit halshuggen.
- ↑ Ur Östgöta gazetten 1854, n:r 17 och 18. Till och med n:r 16 trycktes bladet i Linköping, hos Ridderstad, men n:r 17—19 äro tryckta i Norrköping; att ombesörja detta, tyckes sålunda varit resans mål. N:r 19 afslutas med dessa ord: »Från Linköping berättas, att redaktören af Gazetten skall vara betänkligt sjuk.» Ett par veckor derefter tillhörde Palmær ej mera de lefvande.