Arbetare/17
| ← Kapitel 16 |
|
Kapitel 18 → |
| Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag |
17.
Klockan var redan tio på förmiddagen, men Njædel Vatnemo hade ännu ej lagt sin hand vid något arbete.
I stugan, der han satt, var golfvet svart som jord, sängen full af grå halm med ett par trasiga täcken; dörrklinkan hade fallit bort, så att dörren till köket stod halföppen, och i spiseln stod en svart kaffepanna på två tre torfglöd.
Njædel satt och stirrade slött ut genom rutorna. Han var icke färdig med vårarbetet, och det var midt i april. Hans väldiga armar hängde slappt ned, det tofviga skägget hade blifvit grått omkring munnen, och ryggen var mera böjd än förr. Det låg en dof hjälplöshet öfver hela denna jättegestalt, som satt så hopsjunken i den låga kammaren, medan regnet föll tungt der ute och vinden hven i skorstenen.
Hans tankar genomlöpte den lilla ring, hvari de hade rört sig nu i snart två år. Det var det der »målet», som det aldrig blef något slut på.
Alla de penningar, som hade strukit med, alla broderns goda ord och löften, alla förhoppningar och alla missräkningar — allt detta, som hade hållit honom i spänning under den långa tiden, det började nu liksom slå honom lam — som en dunkel, hemlighetsfull makt, med hvilken han kämpade i mörker, utan att förstå någonting.
Uppe i fjällen hade han haft stenskredet att slåss med. Men det var då en ärlig sak, och då han hade förlorat, så var det ingenting vidare att säga om det. Men här nere förföljdes han af någonting annat. Hvart han vände sig, törnade han emot något kallt, mjukt, som icke lät krossa sig och icke gaf efter. Han mötte det, när han kom till kyrkan och folk vek ur vägen för honom; vid tinget, när det vid alla möjliga tillfällen lades honom till last, att han hade varit under rättsligt tilltal; när han ville återupptaga arbetet med grafven, var det der igen; han var bunden, det låg liksom ett förbud i luften, och han fortfor med att gå och pyssla och dröna med ladugården och annat qvinfolksarbete, utan att skaffa sig hjelp.
Som han satt der och såg utåt, kunde han knappt urskilja linien af den halffärdiga grafven längre. Den hade varit hans stora plan, då han kom till Krydsvig. Den grafven skulle sätta gräns mot sanden och skydda hans gård mot flygsand. Det hade också varit hans tanke att plantera pil och strandhafre der nere, så som han hade läst om i tidningarne.
Nu låg det och rasade ihop, medan Börevigsfolket flitigt körde tång och skuro upp hans utegor med djupa hjulspår, så att sanden fick ännu mera makt.
Lotsåldermannen Seehus kom in från köket. »God dag, Njædel! Här är bref från Kristiania.»
Njædel såg upp och log. Kristines bref voro hans enda glädje.
»Vill du ha kaffe, ålderman?»
»Nej, tack» — svarade denne; han hade intet förtroende för Njædels kaffe.
Han öppnade brefvet och blef förvånad öfver de besynnerliga sneda raderna och den osäkra stilen; dessutom hade bläcket bredt ut sig i fläckar der hennes tårar fallit.
Han läste upp det, tystnade och läste igen — det korta brefvet, som innehöll så mycket.
Njædel sade icke ett ord, men han blef slutligen alldeles hvit i ansigtet. Då åldermannen lade brefvet ifrån sig, tog han det och satte sig till att stirra i det, fastän han icke kunde läsa skrifvet.
Men det hade länge småkokat i åldermannen, han reste sig häftigt och utropade: »Det är några skälmstycken med i det här, Njædel! Så sant jag heter Lauritz Boldeman Seehus, är det några satans konster med i alltihop. Jag tror inte på bror din, jag, så mycket du vet det. Först gick han och talade om för oss, att Kristine nödvändigt ville ha honom; hon var bara rädd, att du skulle ha något emot det. Så fick han oss till att råda och prata dumheter för henne, och så inbillade han oss, att allt var fröjd och gamman. Men jag har länge märkt på Kristine, att» — längre kom han icke, ty målet svek honom, och han tog sig en promenad ut i köket, der han snöt sig ett par gånger med buller och brak.
»Nej, nej,» svarade Njædel och vaggade på hufvudet. »Du får inte tala illa om Anders; om du bara kände honom.»
Dörren till gården öppnades försigtigt och Sören Börevig smög sig in i köket.
»Hvad vill du?» röt Njædel och for upp.
Sören närmade sig försigtigt, hållande sig nära åldermannen.
»Jag skulle föra fram helsningar och goda nyheter,» sade han fridsamt, »från bekanta i Amerika. Jag har också fått bref i dag.»
Njædel glömde i en hast Kristines.
»Det är nu först hälsning från åldermannens syster; hon har blifvit enka, det vet du väl?» fortsatte Sören blidt.
Nej, det visste åldermannen icke. Sören Börevig tog nu fram brefvet, som var från hans bror, och läste: »Misstres Johnson, syster till åldermannen på Krydsvig, ber mig hälsa och fråga, om han inte vill komma öfver till Amerika och bo i huset hos henne eller köpa jord strax bredvid.»
»Det har jag verkligen många gånger tänkt på,» mumlade åldermannen.
»Och så var det också någonting till dig, Njædel,» fortfor Sören och letade i brefvet.
»Jag har inga bekanta i Amerika,» svarade Njædel kort.
Sören smålog: »Har du inte bättre minne? Här står det: Hos misstress Johnson är också en flicka från Krydsvigsgården; hon heter Ane, och hon vill, att jag skall skrifva en hälsning hem till Njædel Vatnemo, att hon har det bra och att hennes gosse artar sig väl och har rödt hår som far sin.»
Njædel såg upp och funderade litet, sade derefter stilla: »Nej, har han rödt hår!»
Sören såg från den ene till den andre och tyckte att ögonblicket var gynsamt.
»Du har kanske inte slutat vårsysslorna, Njædel?» började han försigtigt.
»Hvad angår det dig?» röt Njædel och for strax upp igen.
»Nej, nej, det kan du ha rätt i. Men det är nu en gång så, att grannar hålla gerna litet reda på hvarandra. Det var ju två tusen sju hundra speciedaler du gaf för gården — hm?»
Njædel endast brummade litet.
»Jag talade med advokaten Tofte, när han var här härom dagen,» fortsatte Sören och såg likgiltigt ut genom fönstret, »han påstod, att du var inte så litet skyldig på gården.»
»Låt mig vara i fred, Sören!» utropade Njædel hotande.
»Nånå,» menade åldermannen, »låt Sören komma fram med det han har på tungan, för du kan väl se, att det är något. Nå, Sören, säg ut!»
Sören Börevig tyckte alldeles icke om dessa båda, de bedrefvo ej förhandlingarne efter hans hufvud; men det var ingen annan utväg: »Jo, jag menade, att eftersom Njædel eger så litet i gården, kunde han kanske ha lust att sälja.»
»Hvad bjuder du?» frågade Njædel.
»Hm — jag har ju inte sagt, att just jag ville —»
»Hvad bjuder du?» upprepade Njædel.
»Två tusen fem hundra daler.»
»Det duger inte!» ropade åldermannen förargad. »Det är ju nätt och jemnt så mycket att Njædel kommer ifrån skulderna. Dessutom är här dubbelt så mycket åkerjord som när han köpte. Nej, Sören, bättre får du allt lossa på pungen, min gubbe!»
»Jag tar emot anbudet,» sade Njædel och räckte fram handen. »Handeln är afslutad.»
Åldermannen ville göra invändningar, men Njædel hejdade honom. Sören Börevig var alldeles förvirrad; detta var icke hans sätt, långt ifrån. Emellertid drog han fram ett dokument inlagdt i tidningspapper: »Det vore — det vore kanske så godt att ha det skriftligt. Här har jag — hm — någonting, som kallas köpekontrakt, om —»
»Du är en förtänksam karl,» sade Njædel hånfullt. »Räck mig pennan, ålderman.»
Det hjelpte icke hvad åldermannen sade. Den andre tog pennan och målade några tjocka stolpar, som skulle betyda Njædel, mera fans det icke rum för, men det ansågs tillräckligt.
Derefter tog han sin vadmalströja, satte hatten på hufvudet och gick ut ur stugan med tunga steg.
«Du skall låta handeln gå tillbaka igen, om han yrkar på det, för han är inte riktigt klar i hufvudet,» sade åldermannen, innan han följde efter.
Sören Börevig vek ihop köpekontraktet och stoppade det på sig med en min, som åldermannen lyckligtvis icke såg.
Njædel gick förut, åldermannen efter uppför backen. Då de kommo upp, sade åldermannen: »Det är väl bäst att du följer med mig till Amerika».
«Med två tomma händer,» svarade Njædel hopplöst.
»Med sådana näfvar som dina kan du resa långt,» svarade åldermannen, »jag för min del har god lust. Det jag eger är insatt hos en säker karl och huset är såldt i en handvändning. Kom, Njædel, här ha vi ingenting mer att göra. Jag betalar för dig, tills du kan börja förtjena någonting. Och för resten — der ute har du ju en pojke — och ett slags hustru också, om du vill; kom!»
Njædel hade stannat och stod och stirrade utåt.
Häruppifrån såg det smått ut, det han hade uträttat under dessa år. Han följde stenmurarne omkring sina åkrar; han kände igen hvarje sten, som låg der, och han mindes arbete efter arbete, som han hade knogat med.
Derefter såg han ut öfver landet och den halffärdiga grafven; och hans sinne blef allt bittrare, medan han tänkte på alla sina planer från först han kom hit. Så mindes han också den långa Ane och den lyckliga tid, då Kristine var hemma och allt gick bra. Utöfver sanden med den blänkande kransen af bränningar gick hans blick. Hafvet låg grått och hopplöst framför honom, stängande med tjocka mistvallar för tanken, som ville vesterut.
Och liksom den tunga regnluften blef tätare, allt eftersom stormen gaf sig, så sänkte det sig modlöshet öfver honom efter den häftiga uppbrusning, hvarunder han hade sålt gården och gått ifrån alltsamman.
Men i all sin sorg öfver Kristine, öfver sig sjelf och sitt förspilda lif, i all den beklämning, som tyngde honom, var det som om det kom en liten remna vid åldermannens sista ord. Midt i det mörka, tröstlösa gråa, som han stod och stirrade in i, skymtade han liksom en lysande punkt; och strålar kommo och samlade sig på den, tills den lyste, och han såg, att det var ett barnahufvud — en liten hvit nacke med rödt, lockigt hår.
Han drog ett djupt andetag och såg sig förundrad omkring. Det hade han aldrig tänkt på; det fans ännu någonting att knyta ett hopp vid.
»Kommer du med?» frågade åldermannen ännu en gång.
»Ja,» svarade Njædel och rätade upp sig helt och hållet, »men först vill jag in till Kristiania och se Kristine och få reda på målet!»
»Åh nej, kan det inte få vara slut med det der målet —»
»Jag vill bara, de ska’ säga, att jag hade rätt,» svarade Njædel och det lyste till i hans ögon.
»Jaja,» svarade åldermannen fogligt, »det går väl emigrantfartyg derifrån också nu på våren.»
I sitt sinne tänkte åldermannen, att egentligen var det inte alls så galet att komma till Kristiania. Först för Kristines skull, men dessutom hade han ett hemligt hopp att der inne i hufvudstaden skulle det väl slutligen lyckas honom att få tag i den, som stod öfver alla länsmän, rotmästare och kaptener. Det skulle då vara roligt att veta, om det i Norges land och rike gick an att låta en väg ligga i sådant skick som den der.