Arbetare/18
| ← Kapitel 17 |
|
Kapitel 19 → |
| Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag |
18.
Kristine hade ej legat länge på sjukhuset, förr än det visade sig, att hon måste dö snart. Sjukdomen, som på så kort tid hade förstört hennes starka kropp, slog sig på hjärnan, och sedan hon legat ett dygn utan medvetande, slocknade hon sent en söndagsqväll.
Johan hade varit hos henne till det sista; och då allt var förbi, vandrade han nedåt gatorna med kragen uppslagen, som han brukade, utan att ge akt på någonting.
»God afton, doktor Bennechen!» sade kammarherre Delphin, som just stod i begrepp att öppna sin port, »följ med mig upp och drick ett glas vin och rök en cigarr!»
Besynnerlig kurre, den der doktor Bennechen, tänkte kammarherren, då den andre bara gick vidare utan att ge ett ljud ifrån sig.
Han tände sin lampa, då han kom upp, drog af sig fracken — kammarherren kom från en bjudning — och tog på sig en nattrock. Då han derefter hade fått sin cigarr tänd, drack han ett glas vin och började sedan vandra af och an i sina båda vackra rum, medan han tänkte på dagens tilldragelser.
Sedan den stora höstbalen hos Falck-Olsens hade hans förhållande till Hilda Bennechen blifvit allt mera förtroligt. Men den senare tiden, under hela vintern, hade hon åter dragit sig tillbaka från honom. Visserligen kunde han ännu någon enda gång få henne in i den gamla goda tonen, men blott för ett ögonblick; derefter stötte hon honom ifrån sig på ett underligt, skyggt sätt, som han ej kunde förstå.
Kammarherre Delphin slog af askan mot kakelugnen och tänkte på andra saker.
I qväll hade hon sagt honom rent ut, att hon ej längre ville promenera med honom och helst slippa dansa med honom.
Åter slog han bort det, och det kom igen, tills han stannade framför spegeln och såg sig sjelf skarpt i ögonen: »Men, Georg, hur är det fatt med dig?»
Han slog upp skrifpulpeten och skref hastigt:
»Käre Georg! Det gör mig mycket ondt att höra, att också du, på hvilken jag litade så fast, har gått i putten. Ty:
«Wer zum ersten Male liebet
— Sei’s auch glücklos — ist ein Gott.
Aber wer zum zweiten Male
Glücklos liebt — der ist ein Narr.»
»Och madam Börresen har talat om för mig alltsamman: du är förälskad.
»Nå, det skulle jag ändå inte bry mig om. Men att du är förälskad i en ung markatta med hundögon och platt näsa, det tyder på en depravation af de ädlare organen, och det gör mig så innerligt ondt om dig.
»Om du åtminstone vore en hel man, men det är du inte, och det vet du sjelf: ty du saknar mig. Men om du vore vi båda, då skulle jag säga till dig: Det är rätt, min gosse! Det är den allrabästa läkedom för dig, det enda sätt, hvarpå du kunde rädda spillrorna af ditt söndertrasade lif. Tag henne — ju fulare, desto bättre; gå direkte in i salongerna med henne och säg: Mina damer och herrar! Jag är stolt öfver att hon har valt mig. Då skulle det kanske ännu vara hopp om dig; då vore du inte längre den eländige stackare du är och förblir i all evighet — Amen!»
Han kastade pennan ifrån sig och tömde glaset, som stod framför honom. —
Johan Bennechen hade råkat passera Wergelandsveien, derför att han hade gjort en stor krok ända uppåt Homannsby, då han kom från lazarettet. Men nu drefs han halft af vana bort mot sin fars gård för att återse — nu, då allt var förbi — de låga källarefönster, der han hade älskat och lidit så mycket.
Då han närmade sig, såg han en man, som fubblade vid porten. Doktorn kände genast igen Mo och ville gå förbi. Men han såg, att Mo oupphörligt tog ett steg åt sidan och ej tycktes kunna finna nyckelhålet.
Johan Bennechen förstod, att mannen var full, och trots den vämjelse, han kände för denna menniska; gick han likväl fram och hjelpte honom in.
Anders Mo var ej mera full än att han märkte hvem det var.
»Ja, doktorn är en snäll herre,» började han i sin ödmjuka ton, »en riktigt snäll herre, det säger Kristine också —»
Men då han nämnde hennes namn och på samma gång ville lägga sitt ansigte i de gudsnådliga rynkorna, blef Johan så utom sig, att han grep honom i axlarne och skakade honom.
»Hon är död!» ropade han genom tänderna, »och det är du som har dödat henne!»
Mo skyndade sig in och satte i nyckeln på insidan för att låsa porten efter sig; han skakade på hufvudet och mumlade, hufvudyr som han var: »Jaså, stackars Kristine! Är hon död? Hvem skulle ha kunnat tro det — hvarken statsrådet eller frun.»
»Blanda inte in min fars namn i ert brott!» ropade Johan och satte foten mot porten.
Det gick en glimt öfver det halfrusiga ansigtet. Gubben sköt försigtigt igen porten, så att det blott var en smal springa öppen. Gasskenet föll på det bleka ansigtet med de långa, falska, leende vecken vid munnen och det silfverhvita håret bakom öronen, och med tydlig, halfhög röst sade han: »Både statsrådet och frun visste det; men de ville att jag skulle ha henne för att du inte skulle få henne!» — och med en obeskriflig ondskefull grimas räckte han ut tungan, i det han hastigt slog igen porten och vred om nyckeln två gånger.
Johan Bennechen hade raglat tillbaka mot gasstolpen; en lång stund stod han som förlamad.
En gosse med en stege kom springande utför trottoaren: »Ursäkta, herrn, vill inte herrn maka sig åt väggen lite, jag skulle släcka gasen.»
Doktorn skyndade bort, som om marken brände under honom. Det ljusnade i öster, först grått, sedan rödare och rödare, tills solen gick upp; en vänlig, strålande vårsol — det var den första maj — sken öfver hustaken och förgylde kyrktornen.
Han fortfor att gå, kom ända ut till Gamlebyen, vände om och gick tillbaka, beständigt stirrande ned framför sig, alltid återkommande till samma tvifvel.
Att modren kunde ha vetat det — huru ohyggligt det var att tänka så illa om sin mor, så kunde han likväl tänka sig en sådan möjlighet. Hon var ju så gränslöst rädd för allt som kunde likna skandal.
Men fadren, den store, ädle mannen — omöjligt! det kunde han inte tänka sig. Mo var ju full, och dessutom en riktig djefvul; han hade sagt det bara af elakhet.
Men hvad hjälpte alltsammans? Tviflet var der som en glödande fläck, som brände och brände inom honom, så att han kände, att han måste skaffa sig visshet. Då han hade fattat det beslutet att gå direkte upp till sina föräldrar och fråga dem öppet, blef han lugnare. Emellertid kunde det ej komma i fråga att söka dem ännu på ett par timmar, och doktorn dref utåt hamnen, der dagen redan var i full gång.
Arbetsfolk och schåare kommo nedåt hamnen; lärgossar sprungo bort till verkstäderna med den lilla kaffeflaskan och smörgåsar i papper. Fabriksflickor ropade efter hvarandra och gjorde sällskap, leende och berättande historier från natten, medan sömniga konstaplar gingo och väntade på aflösning.
Det var ungefär samma slags menniskor, som voro ute vid denna timme, fattiga och torftiga figurer. Någon enstaka välklädd herre, som hade tillbragt natten ute, smög sig hemåt med svansen mellan benen, blek och skamfull i den klara morgonsolen.
Och emellertid sofvo de fina qvarteren uppe i staden med nedrullade gardiner och stängda portar. Det var en sublim, majestätisk sömn, som vederqvickte dem, hvilka vakade öfver staden, öfver staten, öfver folket och dess klenoder; och huru klar morgonsolen än var, kunde den ej upplysa det mysteriet, att de, som sofvo voro de, som vakade, och de, som vakade, voro de som det vakades öfver af dem, som sofvo. Men brådskan grep omkring sig i smågatorna, längs käerna och utåt hamnen.
De små ångsluparne pepo och flögo bort som pilar; ett stycke ut på redden låg ett af de stora ångfartygen vesterifrån och väntade att hamnbetjeningen skulle bereda det plats vid käen. Fiskare kommo in, och de, som redan voro komna, käbblade med uppköpare och tjocka kärringar med stora flata korgar.
Johan Bennechen gick bortåt fästningsbryggan; der låg ett stort, grönt, engelskt ångfartyg. Ångmaskinen arbetade, folk sprang af och an, tunnor och lådor stodo utmed käen, och i en särskild pyramid voro solida kistor uppstaplade med norska namn och amerikanska adresser målade på sidorna.
Ut från en grupp af män och qvinnor med barn och nya vadmalskläder kom en högväxt, mager ung man i kulört skjorta och vårrock.
»God morgon, Johan! Är du så tidigt uppe? Känner du inte igen mig?»
Johan kände genast igen honom; det var en gammal skolkamrat, som han ej hade sett på många år.
»Hvar har du varit så länge?» frågade han.
»I Amerika, min gosse!» svarade den andre muntert. »Emigrantagent — präktiga affärer, men fan så mycket bråk och förargelse. Här står jag nu alldeles fast, ser du, ty på biljetterna, som de här menniskorna ha köpt, står det: norsk läkare medföljer; och nu krånglar han, den gunstig herrn, som jag har tingat. Men — du är ju doktor, Johan! Come along! Goda vilkor — hör på bara!»
Agenten utvecklade alla fördelarne i en rykande fart; och medan han pratade, föreföll hans egen idé honom så ypperlig, att han slutade med att säga: »Alltså är det afgjordt och affären afslutad — här är den nye doktorn, godt folk!»
Johan måste le åt sin vän, men emellertid svarade han hvarken ja eller nej. När allt kom omkring, var det visst det klokaste han kunde göra.
Klockan närmade sig sju. Han lofvade att ge närmare besked frampå dagen och begaf sig derefter uppåt staden till sin fars hus.
Nu började det också att bli lifligt i de finare qvarteren. Butikerna sopades och spegelglasrutorna gnedos. Några hederliga borgare vid Carl Johans Gade trädde ut flaggstänger genom fönstren på taket, ty man väntade kungen fram på dagen.
»Hvem är det?» ropade fru Bennechen, då Johan knackade på dörren till sängkammaren.
»Det är jag, Johan; jag måste tala vid pappa.»
»Nej, nej, Johan, du får inte komma in!» — men han sköt upp dörren.
»Men Johan då!» ropade statsrådinnan förnärmad och gick bakom sängomhänget; hon var i negligée, men statsrådet låg ännu i sängen.
»Ja, ursäkta, men jag måste tala med er» — hans hjerta klappade, så att han knappt kunde tala — »jag kommer för att fråga dig, pappa, om du eller mamma visste någonting om Mos sjukdom, när han gifte sig med Kristine?»
Efter en liten paus började statsrådet: »Jag finner ditt uppförande högst opassande.»
»Svara mig! Svara mig!» ropade Johan.
Statsrådet Bennechen reste sig upp i sängen och försökte att se imponerande på sin son. Men det ville ej lyckas honom i nattskjorta, med det glesa gråa håret stående ut åt alla håll. Hade han varit i sin fulla glans, skulle han kanske ännu ha kunnat bli herre öfver situationen; men som han nu satt der i sängen, som en helt vanlig orakad äldre herre, ramlade plötsligt sonens hela gränslösa respekt som ett korthus, och med en köld, som nästan förfärade honom sjelf, sade han: »Pappa — pappa — jag har misstagit mig på dig!»
Men nu återfick statsrådinnan sin själsnärvaro: »Vill du vara så god och vara höflig mot din far, Johan! och hör se’n ett ögonblick lugnt på mig. Du vet bäst sjelf som läkare, att den sjukdom du häntyder på, är af den beskaffenhet, att anständigt folk inte talar om den —»
»Just det är det!» utbrast sonen. »Jag har många gånger tänkt på det. Att den värsta sjukdom af alla tillåtes att smyga sig omkring incognito, derför att det inte är anständigt att tala om den! Åh, du vet inte hvad du har gjort, mamma!»
»Hvad jag har gjort! Men är du då galen, pojke?» ropade statsrådinnan utom sig; hon kunde omöjligen sätta sig in i, att det var den mesen Johan, som stod här med denna domaremin.
»Adelaide» — sade statsrådet försigtigt bortifrån sängen.
Men Johan fortfor helt lugnt — sedan han fått visshet, kände han sig nästan som utsläckt —: »Att ni ville hindra mig från att få henne, det kan jag förstå, och det kunde jag kanske förlåta er; men att ni lät henne gå så der i förderfvet — åh, ni vet inte hvad den qvinnan var värd och hvad hon led. Nu är hon död, och jag reser i afton — farväl!»
»Hvart?» frågade modern.
»Till Amerika,» svarade Johan i dörren.
»Till Amerika! På inga vilkor! Daniel!» ropade fru Bennechen.
»Det här är en allvarsam sak; låt oss framför allt vara lugna,» sade statsrådet.
I salen kom Hilda halfklädd springande efter brodern; hon hade från sitt rum hört det mesta af samtalet.
»Johan, Johan!» utbrast hon halfhögt, »hvad är det? reser du bort igen?»
»Ja, Hilda, nu reser jag för alltid — till Amerika. Det blir svårt för dig, stackare —» han tog henne i sin famn.
»Ack ja, ja!» snyftade Hilda. »Kan du inte ta mig med?»
Hon sade det, utan att just mena mycket med det, men brodern upptog det strax; och då Hilda invände, att hon aldrig skulle få tillåtelse af modern, svarade han hårdt: »Åh, det är ju bara de båda misslyckade, som resa. Dessutom fråga vi nu inte längre om lof. Kom, följ med och hjelp mig, tills du får fatt på någonting bättre.»
»Nej, men — Johan! Är det verkligen ditt allvar?»
»Hvarför inte? Hvad skall det bli af dig här hemma? Gift blir du knappast — förlåt mig, kära syster — och till att arbeta är du för fin. Du passar just för Amerika.»
I detsamma kom fru Bennechen in från sängkammaren. »Ah — du har inte gått än, Johan! Det var bra, att jag kan få tala med dig.»
Fru Bennechen gjorde en ansträngning för att le. »Nå, det roar mig att höra; alltsammans var således skämt, ja, jag kunde nog tro det.»
»Nej, mamma, det är allvar,» svarade Johan torrt, »Hilda! gå in och packa ned dina saker; vi gå ombord i qväll.»
Hilda var så förvirrad, men ändå så slagen af denna myndiga ton hos den eljest så försagde brodern, att hon lydde och gick ut.
»Hör du, Johan!» sade fru Bennechen och stälde sig midt framför honom, »är du tokig eller är du bara drucken? Tror du, att din far och jag ämna låta påtvinga oss en sådan skandal?»
»Jag hämtar Hilda i afton, och är hon inte färdig, så kan du förbereda dig på en större skandal —» han gick mot dörren.
Fru Bennechen utstötte ett skrik och föll ned i en länstol.
»Men, Johan!» ropade statsrådet, som kom in med byxorna i handen, »hjelp då din mor! Du ser ju, att hon är afdånad.»
»Hon är inte afdånad,» svarade Johan.
Dermed gick han sin väg.