Arbetare/21
| ← Kapitel 20 |
|
Kapitel 22 → |
| Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag |
21.
Det drog ut lång tid, innan Njædel och åldermannen hittade fram till det gamla otrefliga sjukhuset, der Kristine låg. Och hade de ej rent af händelsevis råkat fråga polisbetjenten Knudsen, hade de knappast funnit henne. Ty klockan var redan inemot tre, och alla menniskor skyndade sig mot Carl Johans Gade för att se intåget, så att ingen hade tid att stanna och ge besked.
Men polisbetjenten Knudsen, som lyckligt hade bestått sitt prof, lotsade dem fram, då han hörde hvem de sökte; och så kommo de dit upp.
I porten mötte de en af sköterskorna, som ämnade gå till staden. Åldermannen hälsade med sin pelsmössa: »Vi ville gerna träffa en hustru som heter Kristine Mo.»
»Hon dog i natt,» svarade sköterskan, otålig att få komma i väg, »hon ligger i andra rummet på venster hand, gå in bara, de hålla just på med henne.»
Dermed gick hon och slog igen porten efter sig.
»Nånå, Njædel, det kanske var det bästa som kunde hända henne,» sade åldermannen lugnande, »kom låt oss gå igen.»
»Jag vill se henne,» svarade Njædel och gick framåt.
De kommo till andra dörren, som stod halföppen; röster hördes derinne. Åldermannen sköt upp dörren och de inträdde.
Ända framme vid fönstret stodo några unga herrar och lutade sig öfver någonting hvitt, som låg på ett bord. En liten gråhårig man i skjortärmarne stod djupt framåtlutad och mellan två af herrarne stack en hvit naken fot fram.
»Jag har aldrig sett det gå så fort,» sade doktor Rohde till professorn. Den gamle cynikern hade ej kunnat låta bli att invitera professorn vid detta intressanta fall. Johan Bennechen hade uttryckligen förbjudit, att liket fick föras till universitetet.
»Men hennes man, som ådrog henne smittan, hur går det med honom?» frågade professorn.
»Sjukdomen slår in på honom; hans hjärna upplöses. Hvad vill ni?» frågade doktorn plötsligt, då han upptäckte de båda männen vid dörren.
»Det är hennes far, som vill se henne,» svarade åldermannen.
»Åh nej, nej, kära vän, det ska’ ni inte göra,» sade doktorn afböjande, »det är sannerligen ingenting att se på.»
Men Njædel gick rakt framtill bordet; de unga herrarne veko undan, och professorn reste sig med alla fingrarne utspärrade.
Ett lakan kastades vårdslöst öfver henne, och efter som det föll ihop, såg man de framstående höftbenen, hela denna stora, starka qvinnokropp så eländig och förtorkad, att den ej var annat än skinn och ben. Det stora röda håret låg i en oredig massa nedöfver pannan. Näsan var alldeles infallen, och huden hade vidriga röda och gröngula fläckar.
»Det är inte hon,» hviskade åldermannen och grep Njædel i armen.
Men då gick fadern fram, strök upp håret och lade sitt finger på det stora ärret hon hade vid tinningen.
»Kom, låt oss gå, Njædel.»
Åldermannen var likblek. Njædel såg sig omkring, och då han fick det intrycket att alla dessa fina herrar hyste deltagande för hans dotter, började han ta dem i hand en i sender. Men då han kom till professorn, gick denne ett steg tillbaka: »Nej, nej, min vän, jag kan inte ta er i hand.»
Då först upptäckte Njædel den blanka knifven och fingrarne, som voro utspärrade. Det for en rysning genom honom, och han gick ut med åldermannen.
Då de åter stodo på gatan, betraktade åldermannen forskande Njædels ansigte, ty han lade märke till, att Njædel gick med sammanbitna tänder och knutna näfvar.
»Det här skall Anders stå till svars för,» mumlade Njædel.
»Åh nej,» invände åldermannen ängsligt, »låt Anders vara der han är. Nu resa vi ju ifrån alltihop. Låt oss hellre laga att vi få någonting i oss, jag är hungrig som en varg.»
Men Njædel var obeveklig, och då åldermannen ej ville hjälpa honom att hitta rätt på statsrådet Bennechens gård, frågade Njædel sjelf första konstapel de mötte, och så kommo de fram.
I Njædels tjocka hufvud kämpade det våldsamt. En misstanke började gå upp för honom, att allt detta elände till slut härrörde från brodern. Men det tog ännu ej form af vrede; det var blott en tung smärta och ett behof att se honom, höra honom försvara sig; kanske fans det ännu någonting, som kunde ursäkta honom.
Då de gingo utför de två tre trappstegen, sade åldermannen:
»Du skall lofva mig en sak, Njædel: att du inte lägger hand på honom; kom ihåg, att han är ändå din bror.»
»Du kan vara lugn,» svarade Njædel.
Anders höll på att raka sig. Han hade hängt spegeln på fönsterposten, så att det fulla dagsljuset från gatan föll ned öfver hans ansigte. Han hade just skrapat sig på den ena sidan, men på den venstra kinden satt ännu tvållöddret qvar.
Då han såg hvem det var som kom, lade han knifven ifrån sig, och det gick en ryckning öfver hans ansigte. Men derefter återkom det halffåniga leende, som han hade haft under den sista tiden, och han räckte ut handen mot sin bror: »Är du ändtligen här nu, Njædel! Det var snällt af dig att komma hit.»
»Anders, Anders!» ropade Njædel och sträckte hotande de väldiga näfvarne mot honom, »hvad har du gjort med Kristine?»
Vid ljudet af denna starka röst var det som om Anders vaknade. Han kröp ihop och ryggade tillbaka, ända in i den aflägsnaste vrå af rummet; ansigtet blef nästan askgrått, medan han stirrade på dessa väldiga knytnäfvar.
Men småningom tycktes hans halft utsläckta hjärna samla sin kraft till en sista ansträngning. De långa, falska, leende rynkorna lade sig åter omkring munnen, i det han i jämmerlig ton sade:
»Att du kan ha hjerta till att vara så ond på bror din, Njædel, som alltid har varit så svag och klen. Mins du, då vi voro små, när vi refvo ljung åt mor uppe i backen?»
Njædel lät armarne sjunka. Underliga minnen glimmade fram mot honom, då han hörde denna svaga, bedjande röst, som han kände så väl till, denna ton från barndomen — från den bror, han hade älskat så högt.
»Och mins du hvad mor alltid sa’?» fortfor Anders, medan han hela tiden gaf akt på broderns ansigte: »Mor sa’ alltid: »Du, Njædel, är en fårskalle, sa’ hon, men Anders är slug som en vessla.»
Njædel nickade. Det hade sin riktighet. Och modern och kojan invid fjällväggen och backen med den höga ljungen, som luktade så godt i solskenet — allt låg lysande klart för honom, och midt i allt detta stod brodern, blek, svag, beständigt hjälpt, skonad, buren öfver oländiga ställen. Och allt, som låg emellan, smälte ned och rann bort som snö om våren; han blef pojke igen, en stor, klumpig, godtrogen pojke, som han i grund och botten alltid hade varit, och det fans icke en gnista af vrede i honom, då han vände sig bort och sade: »Anders, Anders! det skulle du inte ha gjort!»
Uppe i portgången sade åldermannen. »Det var bra att du inte tog i honom, du kunde ha bräckt honom som en sockerskorpa.»
Men nu var det förbi med Njædel; han stödde sig mot muren och snyftade högt.
Åldermannen lät honom gråta så länge han tyckte det var nödvändigt. Derpå förde han honom med sig — Njædel var foglig som ett barn — hittade på en serveringskällare, och dit gingo de ned.
Åldermannen, som hade varit både i Petersburg och Köpenhamn, bestälde tvärsäkert två portioner biffstek och en butelj öl. Men då de satte sig till bords, skakades huset af ett kanonskott.
»Kungen kommer», sade uppasserskan. Hon var surmulen, derför att hon måste stanna nere i källaren och passa upp på dessa båda bönder, i stället för att springa och se på ståten.