Arbetare/20
| ← Kapitel 19 |
|
Kapitel 21 → |
| Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag |
20.
Klockan var två.
Delphin hade arrangerat statsrådets salonger efter en princip, som han sjelf påstod hade varit modern i Tuilerierna under andra kejsardömet.
Midt på golfvet var det öppna ställen, der man kunde gå fram och tillbaka. Men i hörnen och under gardinerna vid fönstren voro taburetter och fåtöljer uppstälda, der två, tre eller högst fyra personer kunde samlas i en särskild grupp.
Genom sin outtröttliga uppfinningsrikhet och sina muntra infall hade det lyckats honom att skingra statsrådinnans dåliga lynne, åtminstone till en del, medan kammarherren å sin sida hade inhämtat de upplysningar, han önskade, om de båda misslyckades plötsliga afresa.
I matsalen stod bordet dukadt med små kalla rätter, en utsökt frukost med starka viner och champagne. Det var meningen, att man skulle äta utan allt tvång, allteftersom gästerna kommo. Ty den förestående intågshögtidligheten upptog nästan alla på ett eller annat sätt, så att hvar och en fick komma och gå som honom behagade.
Icke heller var det säkert vid hvilken tid värden sjelf kunde visa sig, ty han hade mycket att ombestyra, och dessutom anförtrodde statsrådinnan Delphin: »Daniel är vid ett förfärligt lynne.»
Salongerna började bli lifliga. Militära galauniformer, departements- och hofuniformer, stadens högre presterskap med pipkragar och dekorationer, kommunala embetsmän, assessorer i högsta domstolen, två eller tre statsråd och några äregiriga advokater, som befunno sig i första graden af sin utveckling.
Grosshandlar Falck-Olsen uppträdde i sin nya borgargardesuniform.
»Jag har skickat champagnen köksvägen,» hviskade han till statsrådinnan, i det han tryckte hennes hand.
Derpå såg han sig ifrigt omkring i salongerna, frågade till höger och venster, om någon kunde säga honom, när statsrådet Bennechen skulle visa sig. Slutligen stannade han framför kammarherre Delphin, som komplimenterade honom för den vackra uniformen.
»Alldeles som en svensk officer,» försäkrade kammarherren.
Grosshandlaren skramlade med sitt gehäng och vred sig litet framför spegeln.
»Ni må tro, herr kammarherre, att jag har haft ett förbannadt hufvudbry med att välja häst. Jag har ett stort svart sto, egentligen en vagnshäst, och så har jag en blackgul — ett herrligt kreatur! Ni skulle se en sådan fin manke hon har, och så blank och rund hon är öfver länden sedan! Köpte henne af en hästhandlare vesterifrån. Men ser ni, nu är olyckan den, att hon allt är bra liten —»
»Napoleon red alltid små hästar», sade Delphin.
»Nej, gjorde han det!» utropade grosshandlaren belåten. »Och öfverstelöjtnant Grobs svor på att den blackgula var alldeles för god för borgaregardet.»
»Ni tar alltså den blackgula?» frågade Delphin ofantligt allvarsamt.
»Jag tar den blackgula», svarade grosshandlaren afgörande.
Bland de sist ankomna var amtman Hiorth från vestlandet. Han hade nyligen kommit till staden, och ryktet ville veta, att han skulle efterträda gamle Falbe, som hade afgått efter att ha uppnått den — till och med för ett norskt statsråd — respektabla åldern af 82 år.
Amtmannen uttalade sin glädje öfver att träffa Delphin, som i yngre dagar hade varit hans fullmäktig; och kammarherren förde honom omkring och presenterade honom för flera inflytelserika personer. Det var många år sedan amtman Hiorth hade varit i hufvudstaden, så att der var många nya bekantskaper att göra.
Emellertid blef han snart hemmastadd. Ty det var för det mesta de gamla halft tyska embetsnamnen från den danska tiden, som gingo igen, i det embetena tycktes ha följt familjerna enligt en mystisk ärftlighetslag. Och icke blott sina fäders namn och embeten tycktes dessa herrar ha ärft, utan till och med deras yttre hade bibehållit en prägel, som erinrade om Fredrik den sjette: korrekta, välbildade profiler, små torra, grånade hufvud,stela nackar och ansigtena, omgifna af tättklippta polisonger, liksom sammansnörpta öfver en orubblig diskretion.
De små grupperna hade efter Delphins plan bildat sig i hörnen och vid fönstren; midt på golfvet gingo två och två sakta samtalande, medan en stor del stodo och åto omkring frukostbordet eller togo med sig sin tallrik inåt salongerna.
Omkring en högväxt, mager herre med långt gråsprängdt hår samlades alltid en tät klunga. Det var en norsk bildhuggare, som hade sin atelier i Stockholm. Han sades ha kommit till staden föregående dag för att under konungens vistelse der väcka intresse för ett nationalmonument, som han hade gjort utkast till.
Det var en unionsgrupp, som enligt planen skulle uppställas på Eidsvoldspladsen midt framför stortingsbyggnaden. Konstnären hade i fickan en blyertsskiss, som han förevisade.
Ifvern att lägga sitt intresse och sin beundran i dagen var stor och oförbehållsam; ty alla voro tillräckligt inne i förhållandena för att förstå, att det skulle vara det samma som ett storkors att få vara med i komitéen.
Skissen förestälde Svea som en sittande qvinlig figur, hvilken stöder den ena handen på svärdet, medan hon lägger den andra armen om halsen på en liten gosse, som står bredvid henne.
Konstnären berättade sjelf, att gossen enligt det ursprungliga utkastet skulle sitta i den qvinliga figurens knä. Men så hade han varit nog hänsynsfull — norrmännen äro ju så snarstuckna — att sätta honom bredvid, och nu kunde då hvar och en se, att figurerna voro »sidoordnade.» Af samma skäl hade han också satt på gossen en ofantlig hjälm, som räckte ända ned öfver öronen, och ett tungt slagsvärd stödde sig mot hans axel hvilket halft humoristiskt skulle uttrycka, att den lille parfveln nog kunde bita ifrån sig.
På alla indirekta häntydningar och anbud svarade emellertid konstnären, som var en smidig hofman, att statsrådet Bennechen hade varit nog älskvärd att åtaga sig komitéens bildande.
Kammarherre Delphin hade vid ett fönster lemnat amtman Hiorth ensam med en af hufvudstadens framstående prester. De båda herrarne, som ej kände hvarandra, talade försigtigt om skilnaden mellan land och stad så der i allmänhet.
Efter ett par likgiltiga anmärkningar fick amtmannen tillfälle att säga: »Det förvånar mig ofta, hvilken förvrängd och missförstådd uppfattning af vårt folk som nu för tiden ofta uttalas. För en man som mig tar det sig isynnerhet underligt ut. Ty en embetsman i min ställning lefver ju mer än någon annan i och med folket. De dagliga göromålen sätta mig ju i oupphörlig förbindelse med allmogen; jag ser bonden i hans sorg och i hans glädje, hans goda sidor så väl som hans dåliga —»
Här af bröt prelaten hastigt: »Det är alldeles som jag, herr amtman! Jag har ju sjelf i öfver fem år varit prest i en landsförsamling, och jag vågar säga, utan att på minsta sätt vilja berömma mig sjelf, men jag tror jag vågar säga, att få prester som jag ha lefvat, rent af lefvat i och med folket. Men just derför synas mig de moderna, högstämda loftalen öfver bonden —»
»Ja, inte sant!» utbrast amtmannen glad, »detta beklagliga öfverskattande af folket är i grund och botten ingenting annat än en täckmantel för obskur äregirighet —»
— »Och vantro!» inföll presten. De båda herrarne förstodo hvarandra och fortsatte samtalet med dämpade, förtroliga hviskningar.
Redaktör Mortensen kom sent. Han var en af de få herrar, som ej buro någon dekoration. Men af det lugna, tvärsäkra sätt, hvarpå han helsade här och der och klappade en och annan på axeln, kunde man se, att det var en man, som hade säkert fotfäste.
Han hade i sjelfva verket också blifvit en annan menniska under de sista åren, sedan han öfvertog »Folkets sanne vän». Någon gulspräcklig skjorta kunde ej längre komma i fråga; redaktören var prydligt klädd och uppträdde med den förbehållsamma värdighet, som kläder pressen så väl.
Delphin iakttog honom skarpt och räknade ut, att redaktören hade haft en hemlig sammankomst med statsrådet.
Det hade han också. Statsrådet talade först litet retligt till honom om historien med dokumenten i Kaos. Men Mortensen tillät sig att afbryta kort: »Samme titulus Mo börjar bli litet obehaglig, herr statsråd. Han går och talar om mystiska historier om en viss fru Gluncke, som —»
»Hm» — svarade statsrådet. »Ni har rätt; jag har länge varit missnöjd med honom; tyvärr börjar han visst att bli barn på nytt.»
Statsrådets ton förändrades strax, och då Mortensen lemnade embetsrummet, strålade hans bleka, pussiga ansigte.
Det hade ännu en glimt af triumf, då han nu närmade sig Delphin och sade: »Vill herr byråchefen presentera mig för amtman Hiorth?»
»Nej,» svarade kammarherren torrt och rättade på sin vasaorden framför en spegel.
Mortensen sväljde sin vrede. »Jag skulle uttryckligen ålägga er det från statsrådet.»
Delphin ryckte på axlarne och förde Mortensen fram till amtmannen.
»Herr amtman Hiorth! Jag har ordre att presentera notarien Mortensen.» Derpå gjorde han ett slag in i statsrådinnans kabinett; han sökte Hilda öfverallt, men hon fans icke.
Mortensen svor i tysthet byråchefen en bitter hämd, men då han med ett par ord hade förklarat hvem han egentligen var, uppklarnade amtmannens ansigte. De talade en stund med hvarandra och Mortensen tog fram sin annotationsbok för att anteckna vissa biografiska detaljer, som amtmannen meddelade honom. Samtalet öfvergick derefter till dagens frågor, och amtmannen uttalade både sin indignation och sin oro med anledning af de kinkiga omständigheterna.
Men redaktören svarade lugnande: »Så länge vårt land har ett embetsmannastånd som vårt —»
»Ja, på presterna och domarena kunna vi obetingadt lita,» sade amtmannen, i det han försökte slå ut med handen som han hade sett Bennechen göra.
»Och med män vid statens roder sådana som statsrådet Bennechen — der är han! Hvilken man! Så fin och ändå så imponerande! Inte sant, herr amtman, han har en frappant likhet med Goethe.»
»Frappant — rent af frappant —» mumlade amtmannen.
Statsrådet Bennechen hade inträdt genom en liten hemlighetsfull dörr med förhänge och stod plötsligt midt ibland dem, innan någon riktigt blef honom varse. Han var klädd i statsrådsuniform med alla sina stjernor och storkors, den trekantiga hatten under venstra armen, handskarne i handen. Med den högra handen gestikulerade han, i det han hälsade på grupperna å ömse sidor. Småleende, med det vackra hufvudet lätt tillbakakastadt gick han med värdiga steg genom gemaken.
Han räckte sin hand till en kollega och hviskade några ord, som den andre besvarade med ett tillitsfullt leende. Samtalen rundtomkring dämpades, och alla gåfvo akt på statsrådet, medan de endast skenbart fortforo att konversera med hvarandra.
Grosshandlar Falck-Olsen, som redan för en qvart sedan borde ha varit i sadeln, närmade sig nu hastigt — icke vårdslöst, förtroligt som i forna dagar, utan med en min af vördnadsfull tjensteifver. Statsrådet lutade välvilligt sitt öra ned till honom, och grosshandlaren hviskade: Jag tar den blackgula.»
Den höge herrn nickade samtyckande, och liksom en kurir, som lemnar hofvet med vigtiga depecher, ilade grosshandlaren genom salongerna, hvarvid hans sabel klingade och den nya uniformen glänste i de ljusa rummen, der den första maj lyste in med sitt muntra, klara solsken.
Emellertid fortsatte statsrådet Bennechen sin rond, gifvande hvar och en ett vänligt ord eller en liten instruktion.
»Jag har hittat på en ordförande i er komité,» sade han till bildhuggaren. »Amtman Hiorth.»
»Hm — herrn der borta vid fönstret?» frågade konstnären med en salongsmässigt dämpad nyans af missräkning. »Men är inte den herrn alldeles främmande i hufvudstaden?»
»Han kommer inte längre att vara främmande,» hviskade statsrådet.
»Ah, jag förstår!» svarade den andre på svenska och höjde på ögonbrynen.
Vidare lade man märke till, att statsrådet räckte amtman Hiorth handen, hvilket han eljest blott hade gjort med sina kolleger inom statsrådet; och amtman Hiorths utnämning till statsråd efter gamle Falbe ansågs nu höjd öfver allt tvifvel.
»Vi stå just, herr redaktör Mortensen och jag, och tala om huru väl det ändå är att man i dessa svåra tider i alla fall kan obetingadt lita på presterskapet och domareståndet» — amtmannen upprepade detta ej utan stolthet.
»Eller med andra ord,» svarade statsrådet, »att religionen och rättvisan äro på vår sida».
»Hvilken man!» suckade amtman Hiorth, då statsrådet gick vidare; han måste ovilkorligen jämföra sin replik med den store mannens, och i det han såg ut genom fönstret tillade han: »Ja, det behöfves minsann mycket för att kunna fylla en sådan plats.»
»Tillåt mig, herr statsr — herr amtman,» inföll Mortensen med sin vördnadsfullaste stämma, »tillåt mig att påminna er om ett gammalt ordspråk: den, som Gud ger ett embete, ger han också förmåga att förvalta det.»
»Tack för det ordet, tack, herr redaktör!» utbrast amtmannen och fattade hans hand med värme. »Ja, ni har rätt; alltsamman måste komma ofvanifrån!» och han vände sina ögon upp mot den klara blåa vårhimlen, som hvälfde sig öfver hustaken.
Nu började extraordinarierna Hiorth & Bennechen att låta champagnekorkarne smälla, hvilket var deras andel i denna vigtiga dags tilldragelser; och sällskapet närmade sig allt mera matsalen, der statsrådet småningom samlade de förnämsta omkring den öfre ändan af bordet. Det blef en förväntningsfull tystnad, då han höjde sitt glas och började tala:
»Mina herrar! När jag låter min blick glida ut öfver denna samling, är det en tanke, som ovilkorligt slår mig: hvad är det, som sammanlänkar oss alla så fast? Jo, det är det gemensamma arbetet för, den gemensamma hängifvenheten för vår upphöjde monark.»
Mortensen måste småskratta bakom gardinen, der han stod och gjorde anteckningar. Han tänkte på ett tal, som han sjelf hållit i samma sal och öfver samma ämne, men för en annan publik.
Emellertid tog statsrådets tal i dag en högre flygt än vanligt, isynnerhet upptecknade Mortensen mycket noga slutet:
»Ja, mina herrar! det talas så mycket om, att vår tid är arbetets tid. Men endast få äro de — jag beklagar att så är — endast få äro de, som rätt förstå hvad det sanna arbetet vill säga och hvilka som äro de verkliga arbetarne i landet. Ty det är» — talaren såg sig omkring — »det är en krets af män, som älska ordning högre än sjelfrådighet, som trogna och lydiga mot de oryggliga sanningar, fädren ha lemnat oss som arf i sina lagar och i sin fromma tro, stå vakt omkring tronen, i den djupa, allvarliga öfvertygelsen, att hvad som i en tid full af splittring och upplösning håller ett samhälle tillsamman och binder starka band omkring det bästa i nationen, det utgår från, det koncentrerar sig i monarkens heliga person! Mina herrar! Gud bevare hans majestät konungen!»
»Lefve konungen!» vrålade öfverstelöjtnant Grobs, och derpå följde ett hurra! så att glasen skallrade; till och med de torraste departementskarlar skreko sig blåa i ansigtet, sneglande åt sidan för att se efter om hvar och en gjorde sin pligt.
Då larmet tystnade, kom statsrådets betjent inskyndande och framlemnade med en djup bugning ett telegram på en silfverbricka.
Statsrådet öppnade och läste depechen under andlös tystnad.
»Mine herrar! Om en halftimme är det kungliga tåget vid stationen.»
Det blef en allmän rörelse, men statsrådet höjde sin hand, och det vardt åter alldeles tyst.
»Mina herrar!» sade han med djup, högtidlig stämma. »Hvar och en på sin post. Ögonblicket är allvarligt; hans majestät väntar, att hvar man gör sin pligt.»
Efter dessa ord vände han sig hastigt om efter en flyktig helsning, gjorde ett tecken till amtman Hiorth, och bägge skyndade genom rummen och försvunno i den lilla dörren, hvars förhänge ljudlöst föll tillsamman efter dem.
I en upphöjd sinnesstämning åtskildes sällskapet, och Mortensen skref i sin annotationsbok:
»Det var ett af dessa stora, oförgätliga ögonblick, då man liksom känner verldshistoriens pulsslag.» —
Fru Bennechen hade redan dragit sig tillbaka. Öfverväldigad af denna dags sinnesrörelser kastade hon sig på sängen i hysterisk gråt.
Men i de tomma salongerna vandrade Georg Delphin rastlöst fram och tillbaka. Han skulle först vid supén infinna sig på slottet, och det var honom omöjligt att lemna huset utan att ha sett Hilda.
Betjenterna och pigorna röjde af bordet, drucko champagne och skrattade, så att kammarherren flydde ända in i det innersta kabinettet, tveksam, missnöjd med sig sjelf — men ändå var det honom omöjligt att gå.
Slutligen ropade han på huspigan, som han kände, och frågade efter fröken.
»Fröken är i sitt rum och packar. Vet inte kammarherrn, att fröken reser till Amerika i qväll?» frågade flickan, hvars vackra ögon lyste af champagnen.
Delphin kände sig obehagligt berörd och sade kort: »Fråga fröken Bennechen från mig, om hon vill vara god och komma hit in ett ögonblick; jag ville gerna tala vid henne.»
Men då pigan gick, stannade han helt förskräckt framför spegeln: hvad hade han gjort? hade han ej redan gått för långt? hvad ville han henne? huru skulle han komma ifrån detta? och ändå — var det inte det han mest önskade af allt?
Efter några minuter kom fröken Hilda. Hon hade gråtit, men ett egendomligt lugn var dock utbredt öfver henne, hvilket kammarherren genast lade märke till.
»Stackars mamma,» sade hon och räckte honom bägge sina händer,»hon har så svårt att vänja sig vid den tanken att både Johan och jag skola resa så långt bort. Ja, jag kan egentligen knappast förstå det sjelf.»
Delphin rent af glömde att svara, så förändrad föreföll hon honom. Det fans icke ett spår af skygghet mera. I sin släta, enkla klädning såg hon så beslutsam och resfärdig ut; det var någonting så säkert i hennes röst och hela väsen, att han ej kunde komma in i sin vanliga halft skämtsamma, halft beskyddande ton.
»Jag kommer visst att sakna er mycket,» sade han slutligen osäkert.
Det var mera tonen än sjelfva orden, som kom henne att se upp. Deras ögon möttes en sekund, och det blef tyst ett ögonblick.
»Det är ingenting, som håller er qvar?» frågade han bittert.
»Jo visst, det kan ni väl förstå.» Hon fick åter tårar i ögonen.
Han betraktade henne från sidan, då hon stod der med nedböjdt hufvud, vridande näsduken mellan fingrarne. Var hon verkligen så ful?
»Och det är ingenting, som håller er qvar?» — han visste icke, att han hade sagt det förut.
»Hvarför vill ni göra det tyngre för mig än det redan är?» frågade hon sakta och började gråta.
Georg Delphin gick ett slag öfver golfvet. Han hade en känsla af, att lifvet bjöd honom en chance, och att det var sista gången. Han försökte att samla det bästa i sig. Men då han stannade framför henne, lyfte hon hastigt upp sitt hufvud och sade:
»Nej, jag vill inte gråta mera! Jag vet, att det väntar mig ett bättre lif än det kunde ha blifvit här hemma. Farväl, kammarherre! och tack, hjertligt tack för vår vänskap!»
Hon räckte honom handen och såg fast och frimodigt på honom med de trogna hundögonen fulla af tårar. Och i sista ögonblicket såg han, att hon var skön. Men då var det för sent.
Hon gick och lät dörren stå halföppen efter sig. Stojet från matsalen trängde åter in till honom. Han stod en stund, tog derefter sin hatt och gick bort helt stilla.
I trappan upphans han af extraordinarierna Hiorth & Bennechen, som kommo farande ned från vinden. De hade »med lifsfara» planterat en stor flagga uppe på taket.