Arbetare/22
| ← Kapitel 21 |
|
Kapitel 23 → |
| Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag |
22.
Det var en ovanligt härlig dag för att vara så tidigt på året. Eftermiddagssolen blänkte i fönstren och lade en matt slöja öfver slottsparken, så att slottet aftecknade sig mot den gyllene luften i all sin enkla skönhet. Från Akershus spredos de tunga krutmolnen efter saluten, flaggorna vajade festligt, och folk skyndade från alla håll till Carl Johans Gade, som var fullpackad på de öppna platserna och utmed trottoarerna.
I fönstren lågo damer i nya vårtoaletter; unga herrar stodo bakom och voro qvicka. Nere på jernvägstorget höll polisen en stor plats öppen; borgaregardet höll i all sin prakt framför stationen, grosshandlar Falck-Olsen satt stel och högtidlig på sitt blackgula sto och såg ned på mängden.
Det kungliga tåget hade kommit; man väntade bara, att de vanliga mottagningsceremonierna på perrongen skulle ta slut. Upp ifrån hamnen och från alla smågatorna hade det kommit sjöfolk, schåare, qvinspersoner och arbetsfolk — en tarflig publik att börja med.
Då derför en ansträngd röst ropade: »Lefve kungen — hurra!» svarades det matt och med långa mellanrum här och der på torget, hvarefter det inträdde en obehaglig dödstystnad, medan de höga herrarne stego i vagnen.
Borgaregardet galopperade bort, derefter sviten af de kungliga vagnarne — öfver torget, upp genom den trånga passagen vid Dybwadgården. Här och der ropade en hederlig borgare hurra af alla krafter; men de enskildes alltför stora ifver tycktes hålla mängden tillbaka, och ropen uppstämdes dödt och enstaka, tills man kom upp förbi brandstationen.
Nu gick det bättre, och de svenska herrarne i vagnarne nickade åt hvarandra. Men först från höjden vid Akersgatan och ned öfver Egertorget blefvo ropen allmänna. Den präktiga avenyen från stortingsbyggnaden upp mot slottet strålade i eftermiddagssolen. De lysande gula ryttarne i skarpt traf, vagnarne, de höga, uniformerade herrarne, talrika grupper af välklädda personer, som satte ropen i gång — allt höjde stämningen, så att hurraropen brusade med entusiasm.
Då tåget passerat, var hela Carl Johans Gade vimlande full af menniskor, som alla vände ansigtet mot slottet, der ryttare och vagnar slingrade sig uppför backen som en blänkande orm, medan dammet från de kungliga vagnarne steg upp i en gyllene sky och lade sig ut öfver folket som en välsignelse.
Jernvägstorget blef hastigt tomt igen, folket skyndade tillbaka till sitt arbete. Men en hel mängd qvinnor och unga karlar följde med strömmen uppåt staden; man hade kommit i feststämning, det tjenade till ingenting att återgå till arbetet i dag.
Luften var så mild och vädret så vackert, och dessutom talades det om illuminationer och sådant.
Saken var den, att konungen under vintern hade haft en halsböld; derför gjorde studenterna fackeltåg till slottet, der de sjöngo:
Af samma anledning hölls också »Stor tacksägelsefest» i Tivoli med deklamation och fyrverkeri.
En stor menniskomassa var derför på foten framåt qvällen, i synnerhet i trakten af Tivoli och Studenterlunden. Der luktade dåliga cigarrer och frisk mylla och af de första grässtråna; då och då kommo dofter från balsampopplarne, hvilkas klibbiga bladhylsor började remna.
Stadsråd och hofembetsmän, militära och andra uniformer åkte upp till slottet, der det var ljus i många fönster, medan kungsflaggan aftecknade sig mot den ljusgröna aftonhimlen.
Men nere vid emigrantfartyget arbetades, larmades och skrålades det, och alltsamman såg så hoprördt ut, att en och annan utvandrare uppifrån landet satte sig på sin kista och grät.
Då Njædel och åldermannen kommo ned till hamnen, träffade de sin vän agenten; men han bara ropade: »all right!» i det han flög förbi dem; han badade i svett och han var så hes, att knappt ett ljud kom ifrån honom.
Ett par hamnschåare stodo vid landgången; och då Njædel ville följa efter åldermannen öfver plankorna, sade den ene schåaren till den andre:
»Det är ändå skam, du, att de der amerikanarne ska’ få föra så’na der bjässar ut ur landet.»
Njædel hörde det och räckte fram sin hand.
Men schåaren, som var en äkta hamnslusk, anade genast oråd och såg misstänksamt på den väldiga näfven. Men då han fick sigte på Njædels ljusa ögon, slog han till med ett kraftigt tag och sade, halft skamsen: »Jaja, du må väl bäst sjelf veta hvad du gör. Så adjö då och lycklig resa, min gubbe!»
Ombord var förvirringen och brådskan ännu större. Men åldermannen satte sig med filosofiskt lugn på sin kista framför sin koj; sedan kunde de andra få väsnas så mycket de ville.
Njædel deremot kunde ej stå ut med att se på huru alla tunga balar och lårar fördes ombord. Då och då gick han fram och tog ett björntag i det ena eller andra, och när matroserna sågo på honom förvånade, så nickade han bara med ett leende. Slutligen stälde han sig på allvar vid luckan till lastrummet, och när det kom någonting riktigt tungt, ropade folket: »Låt björnen ta i!»
Detta smickrade Njædel och drog honom ifrån de mörka tankarne. Han erfor ett starkt behof att få ta i tu med något riktigt tungt arbete igen.
Men frampå aftonen, då larmet tystnade och folk tog afsked af hvarandra, blef han »så mjuk som smör», sade åldermannen. Han hade icke en enda menniska att säga farväl till, och derför tyckte han, att han måste ta alla i hand, som gingo i land.
Åldermannen upptäckte snart, att han och Njædel hörde till de fattigaste passagerarne. De flesta andra utvandrarne voro välmående gårdsegare, som i åratal hade arbetat med den tanken i ögonsigte att resa till Amerika, när de samlat tillräckligt med pengar. Andra hade fått respengar och god hjelp från slägtingar der ute.
Derför var det ett fast lugn öfver allt hvad de företogo sig. Sittande i grupper på mellandäck åto de och bjödo af matsäckskrinen. De iakttogo uppmärksamt hvad som föregick omkring dem, talade halfhögt sins emellan, flyttade sig tåligt, när de sutto i vägen, och tycktes ej tänka på annat än att komma lyckligt och väl öfver och se noga efter barnen.
Akterut på första plats var det mest lifligt. Passagerarne här voro mest unge män, som kommo ombord följda af vänner, som sjöngo och hurrade. En välklädd ung man fördes till och med ombord dödfull och lades till sängs.
Det var två tre handelsbokhållare, en cessionant och en missnöjd ingeniör, »som vände ett otacksamt fädernesland ryggen», som en af hans vänner uttryckte sig vid ett afskedsglas nere i salongen, ty der arrangerades strax en liten fest för utvandrarne och deras vänner.
Vidare var der en student, som familjen skickade bort af hemliga skäl, och ytterligare tre fyra halft afsigkomna individer i nya kläder, »dem ett tacksamt fädernesland subskriberade bort», som studenten uttryckte sig.
Klockan elfva kom doktor Bennechen ombord med sin syster. De kommo ensamma; statsrådet var på slottet, Alfred hade ursäktat sig och fru Bennechen låg till sängs.
Då hon till slut såg, att det blef allvar med resan, kände hon visst någonting som liknade ånger. Ty hon höll Hilda länge omfamnad och mumlade till och med någonting om att hon — Hilda — skulle förlåta henne, att hon ibland hade varit litet orättvis.
De båda misslyckade lemnade derför huset i uppriktig sorg, och Hilda hade fått en sådan hufvudvärk, att hon genast gick till sängs i damsalongen, som hon fick för sig ensam. Stojet från försalongen dämpades efter hand, då sällskapet nådde det känslofulla stadiet. Doktorn gick upp på däcket och spatserade fram och tillbaka.
Natten var stilla och ljus. Men i sydvest stego mörka moln upp; det dröjde säkert ej länge, förr än det kom regn. Intet ljud hördes utom kolskoflarne djupt nere i maskinrummet och den haltande takten af hans steg, medan han vandrade af och an.
Då och då förde vinden ett fyrverkeriskott från tacksägelsefesten eller några toner af en fanfar. Raketer och romerska ljus stego upp öfver hustaken och kastade ett kulört skimmer öfver luften, innan de släcktes.
Johan Bennechen gick länge af och an på halfdäck och såg inåt staden, som han kände så väl och der han hade lefvat fram sitt lif. Det lilla mellanrummet mellan ångfartygets sida och käen föreföll honom som ett afgrundsdjup, bakom hvilket han lemnade efter sig alla sina sorger och svikna förhoppningar.
Likväl var han modlös. Tusen minnen spände in små klor i honom, som det gjorde ondt att rycka ut. Han väntade sig sannerligen ingenting stort på andra sidan hafvet.
De trofasta vännerna nere i försalongen sleto sig ändtligen lösa och stälde upp sig på käen för att sjunga. Men det visade sig, att de voro alldeles för rörda, hvarför de i all tysthet vandrade uppåt staden. Och det blef stilla på ångbåten och stilla i staden, medan man hörde tunga pustar från maskinen, som när en jätte börjar vakna.
Johan Bennechen såg på sitt ur. Klockan var half ett. Regnmolnen drogo sig allt mera tillsamman. Han såg sig ännu en gång omkring för att samla hela sitt förflutna i den sköna, fridfulla bilden af vårnatten, innan han gick till hvila.
Då hörde han en vagn närma sig utefter hamnen, den rullade förbi gaslyktan och stannade midt framför den engelska ångbåten. En herre i vid kappa och trekantig hatt steg ur och sade några ord till kusken. Ett ögonblick derefter hörde Johan en röst, som han tyckte sig känna igen, fråga stewarten der nere efter doktor Bennechen.
»Här — vill någon tala vid mig?» ropade Johan ned från halfdäck.
Den främmande steg uppför den lilla spiraltrappan, och doktorn kände igen kammarherre Georg Delphin.
»God afton, doktor! Ni tror visst, att jag är drucken; det är jag för resten också. Jag har fallit i onåd, och derför har jag döfvat min smärta. Har er syster hunnit om bord?»
»Ja, hon sofver redan, hoppas jag.»
»Kom och låt oss gå hitin,» sade kammarherren och öppnade dörren till en rökhytt ofvanför salongen. »Här kunna vi få oss litet afskedsprat. Ni är väl inte sömnig, doktor?»
»Nej, inte alls,» svarade Johan och skrufvade upp lampan. »Vill ni röka en cigarr?»
»Tack! Men jag behöfver isynnerhet någonting att dricka!»
Kammarherren slog upp kappan och kastade sig på soffan i sin guldbroderade uniform med orden och värja.
Johan Bennechen gick ned för att skaffa någonting att dricka. Men det enda, stewarten kunde komma öfver så sent på natten, var whisky och vatten.
Kammarherren försäkrade emellertid, att det var hans favoritdryck, och det såg nästan så ut. Efter att ha tömt ett glas, sade han: »Er fröken syster har alltså kommit ombord?»
»Ja, jag hoppas, att hon sofver för länge sedan,» svarade Johan litet förundrad.
»Att ni kan resa från staden, doktor, under sådana intressanta tider! Hör nu bara hvad som här har tilldragit sig på denna välsignade aftonstund. Primo: kammarherre Georg Delphin har fallit i onåd; vidare grosshandlar Falck-Olsen dekorerad för ett blackgult sto; vidare extraordinarierna Hiorth & Bennechen utnämnda till kammarjunkare, den förre till och med förlofvad —»
»Nej, nej, det går för fort! Hvem var förlofvad, sade ni?»
»Hiorth; då hans far blef statsråd, tog hon honom — ja, ni förstår, jag menar henne — Falck-Olsens blackgula sto, Sofie tror jag de kalla henne. Den andra, den bläsiga, har slagit upp —»
»Nej, kammarherre!» utropade Johan. »Nu går det omkring för mig.»
»För mig också. Annars har jag min visdom från Mortensen, som trots alla sina tändstickor har blifvit presenterad vid hofvet. Åh, hvad jag afundas er, doktor, som kan få komma bort från allt detta!»
Hans ansigte blef plötsligt så slappt och gammalt, att Johan tyckte synd om honom.
»Ni skulle följa med oss, kammarherre!»
»Jag är ju i uniform!»
Men då Johan smålog, tillade han: »Ah, ni tror att det var ett dåligt skämt — nej, det var allvar. Ser ni, de uniformerade stanna qvar här i landet — de uniformerade och de trasiga! Den sista råttan, som lemnar fartyget, blir fattighusföreståndaren. Det är ett framtidsembete: Konglig norsk Öfver-stats-fattighusföreståndare med rang och uniform som krigskommissarie. Jag skulle sjelf ha sökt den platsen, om jag inte hade fallit i onåd.»
»Och dessutom,» fortfor han, i det han blandade till ett nytt glas, »om jag än kunde undvara staden, så kan staden sannerligen inte undvara mig. Huru skulle det gå med dessa stackars menniskor, som sofva der uppe i denna lilla karrikatyr af en hufvudstad, om de vaknade tidigt en morgon utan kammarherren? Ty ser ni, min käre herr emigrant, hvad som plågar oss här, det är ett litet tvifvel, en liten farhåga för att allt inte är så alldeles comme il faut hos oss — inte fullkomligt europeiskt — och det är då heller inte Mortensens sanna tändsticka! Men så har man kammarherre Delphin och ett par andra, som ha sett verlden eller åtminstone låtsas det, som kunna prata med om allting, känna till alla namn och öfverskrifter, förstå att slå volt med allt allvarligt, så att det löper ut i en qvickhet, arrangera hela samtiden i fickformat, gruppera dagens brännande frågor omkring fem eller sex bons mots, som alla kunna minnas och ha till hands, och så till sist förena en grundlig kännedom om damtoiletten med ett orubbligt allvar midt under det vildaste departementssladder — det är hufvudstadens oumbärligaste medborgare! — Ah!» utropade han plötsligt och sjönk alldeles ihop öfver bordet, »jag är så trött vid alltsamman — så trött — så trött!»
Det kom i ett ögonblick ett så gripande uttryck af förtviflan öfver den elegante uniformerade kavaljeren, der han låg med hufvudet mot armen, att Johan Bennechen förstod att detta var någonting mera än ett vanligt rus. Han lade sin hand på den andres axel och sade med uppriktigt deltagande: »Men så hör då, Delphin! ni är inte lycklig, det är inte jag heller — här är visst inte många lyckliga ombord. Men kom, följ med oss! Ni behöfver komma härifrån.»
Kammarherren lyfte upp sitt hufvud, och hans ansigte var åter leende och sarkastiskt: »Ni påminner mig lifligt om er höge fader, doktor Bennechen! Just detsamma sade han till mig för några timmar sedan: ni behöfver komma härifrån! Och jag vill följa hans råd, jag skall söka polismästaretjensten i Aalesund!»
Johan gick ett steg tillbaka med ett uttryck af sviken förväntan i sitt ansigte; detta sårade honom.
Men kammarherren tog på sig sin kappa för att gå; likväl dröjde han, som om det var någonting han ville säga, och doktorn fann honom allt mer och mer besynnerlig.
Till slut vände Delphin sig om på landgången och tryckte hårdt hans hand, i det han mumlade:
»Vill ni hälsa er syster — och säga henne — säga henne från mig» — det öfriga utplånades i någonting, som liknade en snyftning. Kammarherren vände sig hastigt bort, gick i land och steg in i vagnen, som väntade.
Kusken vaknade och tog regnkappan af hästen. Himlen var nu alldeles mulen och det hade redan regnat en lång stund.
Doktorn stod och såg efter vagnen och den långbenta skuggan af hästen, som föll öfver vattenpussarne på gatan, allt efter som de foro förbi gaslyktorna. Det var det sista han såg af staden, innan han gick till kojs.
Tidigt om morgonen lade det engelska fartyget ut. Men då ändtligen allt var klart och propellern började arbeta, hade klockan blifvit öfver sex, och just då ångbåten närmade sig Hovedøen, kom det ett rökmoln från fästningsvallen, och ett kanonskott dånade i den stilla, regntunga morgonen.
Det blef ett ropande och ett nyfiket frågande från hytterna akterut, hvad denna salut hade att betyda. Men Johan Bennechen var så sömnig, att han knappt vaknade. Icke heller i fören på andra plats tog man mycken notis om skotten. Man hade en känsla af, att det gamla landet och dess saluter ej längre rörde en.
Och medan de högtidliga tjuguett skotten dånade öfver hufvudstaden, ångade utvandrareskeppet ut genom fjorden och den tjocka gula röken från kanonerna insvepte fästningen och tryckte sig ned öfver hustaken i den gråa, regnfulla morgonstunden.