←  Kapitel 22
Arbetare
av Alexander Kielland
Översättare: Ernst Lundquist

Kapitel 23
Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag


[ 247 ]

23.

De tjuguett skotten förkunnade, att kungen redan hade rest tillbaka till Stockholm. Mera behöfdes ej för att oppositionens tidningar skulle begagna sig af tillfället att kasta sig öfver regeringen med vanlig skonslöshet. Hela pressen kom i jäsning, och gamla stridsfrågor refvos upp, hvarje parti ryckte fram med sina skällsord, hvilka kastades som fjäderbollar fram och tillbaka, och abonnenterna hade roligt af att se dem fara i luften.

Oberörd af de politiska stormarne vandrade riddaren Falck-Olsen af och an framför sin stora spegel följande söndag. Frun gick och stökade, med stolthet betraktande det lilla ordensbandet i knapphålet.

»Hör du, min gumma, vi måste resa.»

»Resa? Hvarför det? Är du inte nöjd nu? Du har ju fått den!»

»Bah! En orden är bara det första steget.»

»Nej, men du milde Gud!» utropade fru Falck-Olsen förargad, »du har då sannerligen blifvit vigtig i en hast, Ole Johan! När en orden bara är det första steget, så skulle jag gerna vilja veta hvad det nästa är?»

[ 248 ]»En orden till!» svarade hennes gemål och lemnade salongen.

Man hade nämligen inbillat honom, att de tyska furstarne föra ordnar med sig, när de ligga vid badorter, och då är det lätt att få en — isynnerhet när man har en förut.

Familjen Falck-Olsen reste alltså till Ems, och ett par veckor derpå fick Caroline Hjelm bref från Louise, hvari det bland annat stod:

»Du kan inte tänka dig huru skönt det är att vakna om morgonen och inte ha Hans att tänka på. Att jag kunde vara så dum! Han passade inte för mig. I går redo vi på åsnor, och en engelsman, som var med (pappa säger, att han är lord) är så öm i dag, att han inte kan sitta på det, som vi andra sitta på, utan måste begagna ett stycke af ryggraden högre upp.»

Detta var Caroline nog oförsigtig att läsa upp för sin mor. Och dagen derpå sade fru Hjelm till kusin Hans: »Du hade tyvärr alltför rätt i ditt omdöme om Louise Falck-Olsen. Utlandet har redan i grund och botten förderfvat henne.»

Kusin Hans suckade. —

Anders den allsmäktige hade notoriskt blifvit svag till förståndet. Ett par dagar gick han omkring i departementet och stälde till stor skandal genom att tala om alla möjliga saker, som ej fingo talas om.

Statsrådet Bennechen nödgades då kraftigt ingripa, och genom redaktör Mortensens bemedling lyckades man få den gamle trogne tjenaren inackorderad hos en viss fru Gluncke, som höll syskola för unga flickor.

[ 249 ]Här trifdes han utomordentligt väl. Ty det visade sig, att han isynnerhet under de senare åren hade gjort flitiga, öfverraskande flitiga, sparbanksinsättningar; och då han en tid hade vistats bland de glada flickorna i Malla Bimbams syskola, tycktes han ha glömt departementet och allt hvad dertill hörde.

Deremot blef han en mycket ifrig kyrkogångare, alltid på fruntimmerssidan. Och för många unga damer utgjorde det en religiös glädje att hålla fram psalmboken till den ärevördige gamle; det var nästan uppbyggligt att se detta blida ansigte och de snöhvita lockarne utöfver rockkragen. —

Men emellertid spelades det fjäderboll i pressen med verkligt raseri; isynnerhet var oppositionen flitig.

Först undrade man öfver hvad man skulle med amtman Hiorth till i statsrådet, en man som ingen kände. Så häntyddes det på en hisklig skandal, i statsrådet Bennechens departement: dokument skulle vara försvunna, hemliga gömställen upptäckta — en hel serie afslöjanden af den betänkligaste art.

De muntliga ryktena voro ännu värre; de sänkte sig ända ned till ett beryktadt fruntimmer vid namn fru Gluncke, som stod i nära förbindelse med statsrådet Bennechen. Dessutom visste ju hela staden, att två af statsrådets barn hade rest till Amerika hals öfver hufvud efter ett förskräckligt familjeuppträde.

Men isynnerhet hade ryktena mycket att säga om Anders Mos, den allsmäktige departementsvaktmästarens, försvinnande.

[ 250 ]Statsrådet Bennechen bar sitt hufvud ännu litet högre än vanligt under allt detta, och han hade samma värdiga leende som alltid, när man hälsade på honom på gatan.

Icke desto mindre tilltog oron i departementet. Hvarje morgon kastade man sig öfver »Folkets sanne vän;» men den förhöll sig lugn; ingen väldig ledare, som kunde stoppa munnen till på gaphalsarne och lugna sinnena.

»Nu måste Mortensen säga sitt ord!» ropade notarien Örseth en morgon och slog i bordet.

»Ja, det måste han sannerligen!» instämde kammarjunkar Hiorth, som nu flöt ofvanpå.

Och hela departementet var af samma mening: nu måste Mortensen säga sitt ord! Derför var stämningen i högsta grad spänd och upphetsad, då redaktören inträdde och slängde den fuktiga tidningen på bordet.

Hiorth ryckte till sig tidningen och läste: »Ryktesmidare och ränksmidare.»

Ändtligen! Det blef en andlös tystnad, medan han läste.

Först framhölls i hvilken grad oppositionen måtte vara utblottad på vapen, då den kunde nedlåta sig till att göra politiska högmålssaker af rykten och käringsladder. Derefter framstäldes den förhandenvarande politiska situationen som tillfredställande för hvarje välsinnad och upplyst medborgare.

»Att emellertid» — läste Hiorth vidare, men redaktören ryckte till sig tidningen: »Låt mig läsa! Att emellertid en så hvardaglig händelse som afskedandet af en gammal departementsvaktmästare [ 251 ]kan föranleda sådant skandalskrifveri, är i och för sig ett tidens tecken, som det är värdt att akta på.

Ty bakom detta, bakom detta hycklade intresse för statsstyrelsens minsta detaljer ligger någonting helt annat, någonting som hvarje dag tilltar bland oss, någonting som allvarligt måste bekämpas från roten, om det ej skall bära ödeläggande frukter för vårt statslif.

Det är de låga karaktärernas, de halfbildades hat till all öfverlägsenhet, all auktoritet, som nu vänder sig mot den af Gud insatta öfverheten och, i det den räcker handen till den fräckaste vantro, tränger in i familjelifvets heligaste lönkamrar, hånar det heligaste och hotar att föra vårt samhälle till upplösning och den vildaste anarki.

Det är säkerligen många ibland oss, som slå sig i ro i den tanken, att det norska embetsmannaståndet nog kan stå ut med ganska mycket — och det med rätta. Men likväl är det vår pligt att sätta fingret på detta ömma ställe; ty här utvecklar sig en fara för hela samhället. Det måste sättas en gräns för denna omkring sig gripande fräckhet, som i skrift och tal kastar sig öfver allt hvad som i gudomlig ordning är och bör vara höjdt öfver den skränande mängdens dom.

Och sker detta ej rätt kraftigt genom en samfäld ansträngning af alla redliga medborgare, så skola vi snart få se den förargelseväckande synen af ett uppvigladt folk, som i uppenbart trots hånar lagarne i och med lagens handhafvare.

Låt oss derför vara vaksamma och noga akta på tidens tecken.

[ 252 ]Icke som om vi hyste någon fruktan; Gud vare lofvad, så väl i vår upphöjde monark som i unionen med vårt brödrafolk och sannerligen icke minst i den starka ring af intelligenta, begåfvade statsmän och embetsmän, som så länge hållit vårt samhälle uppe och som väl skola veta att förblifva sina antecedentia trogna — i allt detta ha vi alltför starka garantier för att vi skulle hysa någon fruktan. Men, vi upprepa det, låt oss vara vaksamma och akta på tecknen. Onda, ljusskygga makter lura i vårt samhälle; låt dagens fulla ljus falla på dem, och de skola som onda andar flykta tillbaka till det mörker, som har fostrat dem.»

Det blef allmänt jubel bland de församlade departementsherrarne.

Örseth gnuggade händerna. »Se, det var rätt! Det var lagom åt dem! Hörde ni det, Hansen? Det var någonting för er.»

Gubben Hansen nickade öfver sin pappershög. Men alla de andra kände sig befriade från en tung börda. Skandalen hade ju krympt ihop till en bagatell, och packet hade fått en ordentlig afbasning.

Men Mortensen såg sig omkring och sade: »Ja, ser ni nu, smågossar, hvad vore ni väl utan mig? Fins det någon större välsignelse för ett land än en upplyst, sanningskär och rättänkande press?»

Mortensen hade talat med sitt vanliga tvetydiga leende; man var aldrig riktigt säker om han var högtidlig eller sarkastisk.

Men denna gång var det ingen som skrattade. Ty alla kände verkligen i detta ögonblick, att Mortensen hade rätt.