←  Kapitel 4
Arbetare
av Alexander Kielland
Översättare: Ernst Lundquist

Kapitel 5
Kapitel 6  →
Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag


[ 47 ]

5.

När en ström stöter på en framspringande udde, löper vattnet ut förbi spetsen, men vänder tillbaka, när det har skjutit förbi, och fyller bugten bakom udden med en liten Malström.

Kommer ett trästycke drifvande nedåt i kanten af strömmen, föres det in i denna virfvel, hvälfver sig rundt omkring i bugten, arbetar sig ända fram till spetsen bakom udden, men tryckes sedan af den starka strömmen, utan att gripas af den, och fortfar att snurra rundt i oändlighet. En sådan strömvirfvel kallas en bakevja.

De otaliga evjor, som lifvets ström bildar, äro dels så små, att blott en enda man har plats att snurra rundt i dem; dels äro de så stora, att de rymma hela familjer eller hela partier — ja, man känner till och med historiska bakevjor, hvari ett helt folk har vridit sig rundt omkring sig sjelft, tryckt af tidens ström, men utan att gripas af den.

Också ett lands offentliga lif har sina bakevjor, och i Norge kallar man de stora statsevjorna för departement. Det är väldiga massor af långsamt roterande papper, som likt en Malström vrida sig omkring ett djupt hål, hvari [ 48 ]ingenting finnes, men dit allt drages ned, virflas omkring, försvinner och är borta utan spår. —

Kammarherre Delphin lade bort pennan, fylde sitt glas och drack ur det, i det han nickade åt sig sjelf i spegeln. Det var sent på natten. Han var klädd i hvit halsduk och urringad väst, men fracken hade han kastat af, ty han var varm.

Georg Delphin hade varit på bal och rökte nu sin cigarr hemma i sin fina ungkarlsvåning vid Vergelandsveien. Det var en vana hos honom att sitta länge uppe om natten — isynnerhet efter bjudningar — och när han ej spelade piano, skref han ibland någonting.

Om morgonen var han olustig och begagnade en massa kallt vatten invändigt och utvändigt. Men när han sedan kom in i sitt trefliga rum, der madam Börresen, hans hushållerska, hade dukat fram frukosten, var han elegant och frisk som en ung spelevink. Han var ej heller mer än trettiosju à trettioåtta år, men ibland såg han äldre ut, isynnerhet derför att han började förlora sitt vackra lockiga hår.

Efter frukosten och tidningen gjorde byråchefen sig i ordning att gå till departementet. Men först såg han efter i skrifpulpeten hvad det var han hade skrifvit om natten. Och ofta slutade det med att han ref papperet i små små stycken och strödde dem i kakelugnsvrån till stor förargelse för den pedantiskt ordentliga madam Börresen. —

Det var en stilla vacker höstmorgon. Slottsparken stod i sin fulla prakt med gult och rödt löf mellan det gröna. Nattens lätta rimfrost föll [ 49 ]som tindrande dagg öfver gräset. På dammarne lågo nedfallna blad och svanfjädrar likt flottor af skepp, som väntade på vind. Och luften var liksom så mäktig, att folk stannade, drogo ett par djupa drag och, i det de skuggade för solen med handen, kände de någonting, som de icke förstodo — en längtan eller någonting dylikt, medan de stirrade ut öfver fjorden och de låga åsarne mot söder, der solskenet låg blänkande hvitt och disigt som en frestande slöja.

Då kammarherren kom ned på gatorna, började hälsandet, ty han kände hela verlden. Men han var öfvad i den invecklade praktiken.

Han kunde se på hästarne hvem som satt i vagnen och hålla sin hälsning i beredskap. Aldrig försummade han gamla damer eller unga fruar, som höllo sig inne och som derför ville att man skulle hälsa på dem i deras fönster, och samtidigt kunde han hålla ögonen på bägge trottoarerna, upptäcka om någon tog åt hatten nere i hörnet af qvarteret — ja, till och med herrar på platformen bakpå spårvagnarne fick han tid att hälsa på, i det de foro förbi.

Derför var han också en af de mest framstående inom hufvudstadens high life, ehuru han kanske var mera fruktad än afhållen, ty han hade en hvass tunga och visste allting.

Utanför en butik vid Kongens Gade höll statsrådet Bennechens enspännare. Georg Delphin ämnade just fråga kusken, då fröken Hilda Bennechen kom ut från butiken.

»Ack, bästa kammarherre,» bad hon, »följ med mig hem! Mamma har skickat ut mig för [ 50 ]att skaffa garnering till en klädning och jag är säker om att det inte är bra, det jag har valt ut. Men om ni är med, kan hon inte banna mig.»

»Det gör mig ondt, min fröken, men jag är på väg till departementet. Hvad skulle er herr far säga, om jag kom för sent?»

»Pytt — tror ni kanske jag tror, att ni är rädd för pappa? Kom nu!» Hon gjorde plats åt honom bredvid sig, och han steg in. —

»Jag undrar inte på att kammarherre Delphin tvekade att åka med fröken Bennechen,» sade en ung herre, som gick uppåt gatan med en dam.

»Nej, stackars flicka, hon är faslig,» svarade damen med en grimas.

»Fult hår, ful hy, stor mun, ingen näsa, ännu mindre figur — det enda som går an hos henne är ögonen.»

»Tycker ni att hon har vackra ögon?» frågade damen och såg upp.

»Gud bevars, inte som vissa andra jag känner,» svarade herrn galant, »men det är ändå det bästa fröken Bennechen har att bjuda på.»

»Åh ja, det är sådana der tråkiga, dumma hundögon.»

»Dum skall hon ju också vara?»

»Som en gås! det är då allmänt kändt.» —

Emellertid åkte Delphin med fröken Bennechen tillbaka samma väg han kommit; statsrådet bodde vid Kristian Augusts Gade. I portgången mötte de en högväxt ung flicka, som hälsade på fröken.

»Hvem var det?» frågade han.

»Det var en brorsdotter till Mo, som heter Kristine; var hon inte vacker?»

[ 51 ]»Hon var för stor för mig,» svarade kammarherren.

»Alfred säger, att hon är en präktig flicka up and down; han påstår, att han känner henne från vestlandet.»

Statsrådet Bennechens våning var möblerad i stor stil; man såg genast, att huset tenderade mot det imponerande. Dubbeldörrarne stodo öppna genom en svit af stora rum, som slutade med fruns kabinett med tjock matta och gardiner för dörren.

Statsrådinnan Bennechen mottog kammarherren med oförstäld glädje; det var en visit, som hon satte värde på. Och Hilda såg med lättadt hjerta, att hon hade gjort en coup de main genom att ta honom med sig.

Statsrådinnan var klädd i ljusgrå morgonklädning och hade en liten spetsmössa på håret. Trots sina 55 år var hon en vacker dam med kloka, kalla ögon. I sin ungdom hade hon varit en firad skönhet, och hon hade bibehållit en afgjord sympati för vackert folk.

I sällskapslifvet var hon liflig utan att vara spirituel och ståtlig utan att vara stel; hennes leende var intagande och skulle ha varit det i ännu högre grad, om det ej hade påmint så starkt om det egendomliga leende, hvilket som en familjelikhet följer alla damer, som bära sina sex framtänder på guldstift.

I salongen var också husets yngste son Alfred, som just var kommen till staden, och hans gode vän Hiorth. Extraordinarien gjorde sig så liten som möjligt borta i en vrå för att byråchefen ej skulle märka honom här midt under [ 52 ]departementstiden. Delphin nickade derför utomordentligt vänligt till honom.

»Nu, herr kammarherre, skall ni fälla ert utslag i saken», sade statsrådinnan. »Alfred, stackars gosse, är så olycklig, derför att pappa inte vill ta honom i sitt departement. Alfred påstår, att det både är rättvist och europeiskt, som han uttrycker sig, att pappa hjälper honom fram, men ni vet sjelf huru rädd Daniel är att ge oppositionen den minsta anledning till klagomål, och derför —»

— »och derför vill han skicka mig tusan i våld i revisionen», afbröt Alfred, »der jag inte känner en själ, medan jag just hade gladt mig åt att få sitta tillsammans med Hiorth — hvart tog Hiorth vägen?»

Extraordinarien kom nu fram bakom en solfjäderspalm och vred förlägen sina blonda mustascher.

»Ja, det är riktigt synd om Alfred», fortsatte statsrådinnan. »Daniel har alltid varit så sträng mot honom.»

Men nu fick hon fatt i Hildas prof, och snart hade hon täckt hela det stora bordet med tygstycken och mönster. Kammarherren hjälpte henne, och Hilda slapp bannor.

De unga herrarne stodo qvar borta vid fönstret.

»Har du sett en sådan bondtur, Hiort! Hon bor här i huset. Hon är nämligen slägt med Mo — pappas Mo.»

»Anders den allsmäktige,» sade Hiorth.

»Kalla ni honom så? det är ypperligt. Ja, ser du, Anders den allsmäktige är bror till hennes [ 53 ]far — ett stort svin för resten, straffad för konkubinat. Har du sett henne? Jag skall introducera dig.»

»Kände du henne närmare der hemma?»

»Åhja, så der tämligen», svarade Alfred och blinkade med ögonen.

»Du skall få se, att det går med henne som med fadern.»

»He?» frågade Alfred.

»Konkubinat», hviskade Hiorth.

Men denna qvickhet öfverväldigade dem till den grad, att de måste gå ut genom matsalen för att riktigt få skratta ut i trappan. —

Då byråchefen kom upp på sin byrå, var klockan inemot ett. På hans bord låg en ofantlig hög nya mål. Vaktmästaren Mo stod just och läste i några dokument, inlagda i gult omslag.

»Hvad är det, Mo?» frågade Delphin hastigt.

»Det här är närmast ett vädjemål; en tvist om en tångstrand vid vestkusten.» Anders Mo hade tillegnat sig många juridiska kunskaper och var fullständigt hemma i det departementala språket.

Byråchefen hörde emellertid icke på, utan tog i tu med ett par bref, som lågo der.

»Bär hela luntan in till Mortensen och bed honom se efter hvad det är och sortera det litet,» sade han otåligt.

Men då Mo kom till Mortensen, var denne ännu mera upptagen än byråchefen. Ty Mortensen skref i största hemlighet en ledare åt sin tidning.

»Lägg det i Kaos så länge,» ropade han utan att se upp.

[ 54 ]Kaos var en hylla nederst vid golfvet, som stod under Mortensens speciella administration.

Anders Mo tog bundten och vände den, så att dokumenten i det gula omslaget kommo att ligga underst, han stoppade till och med in de gula kanterna, så att det alls icke syntes; derpå stack han alltsamman långt in i Kaos, der det låg åtskilligt förut. —

Anders Mo, som hade förändrat sitt namn från Vatnemo till bara Mo, gjorde Bennechens bekantskap, då statsrådet ännu var assessor.

Mo hade på den tiden haft en solid hökarebod alldeles bredvid assessorns, och från att visa familjen småtjenster, hade han småningon stigit så i gunst, att han slutligen blef lika oumbärlig för herrn som för frun.

Och då assessorn blef utnämnd till statsråd, tog han Mo med sig och gjorde honom till departementsvaktmästare. Denna ställning visade sig vara liksom skapad för honom. Han gled omkring som en katt öfverallt, och det dröjde icke länge förr än han kände till hvarje vrå och hade alla departementets hemligheter och intriger i sin hand. Det inflytande, han utöfvade på sjelfva statsrådet, var rent af ofattligt, och alla menniskor visste, att han var den mäktigaste mannen i hela departementet.

I statsrådets stora gård — Bennechen hade fått penningar med sin hustru — bodde Anders Mo i källarvåningen. Den var visserligen halft underjordisk, men när man gick utför de två tre trappsteg, som förde dit ned från portgången, voro rummen varma och hemtrefliga, och det kom fullt [ 55 ]dagsljus från fönstren, som sutto högt uppe på väggen.

Sedan Kristine kom i huset, hade det mellersta rummet varit användt som hennes sängkammare. Dervid föll det sig så, att farbror Anders måste gå genom hennes rum för att komma till sitt. Det var just icke trefligt, men hon brydde sig dock ej mycket om det. Farbror Anders var så snäll mot henne, och den stora vackra staden hade så många öfverraskningar för henne, att hon fick bugt med sin längtan efter hemmet.

Dessutom var hon glad öfver att vara bland främmande, som ej visste om den skam, fadern hade dragit öfver sig sjelf och henne.

Det fina statsrådsherrskapet nickade åt henne, då hon mötte dem i portgången. Fröken Hilda hade till och med stannat och talat med henne ett par gånger.

Kristine tyckte det var mer än man kan vänta, att en så fin dam ville tala med henne, som bara var en simpel bondpiga. Deremot förstod hon ej att sätta tillbörligt värde på kandidatens älskvärdhet. För det första var hon säker på att Alfred kände till hennes fars skam; dessutom var det någonting, som oroade henne, i den ton af förtrolighet, hvarmed den unge herrn talade, när han hejdade henne i porten eller till och med kom ända ned i rummet.

Då tyckte hon mycket bättre om doktorn, husets äldste son; men med honom hade hon bara talat två gånger.

Då Kristine hade varit i staden ett par veckor, fick hon bref hemifrån:

[ 56 ]»Kära Kristine! Katten hafver jämrat sig, sedan du for, och din far likaså, men han hafver ett annat sätt, som mest består i ett förfaseligt gräfvande och sprängande och dundrande och huserande, så att det är lifsfarligt att fara förbi hans utegor förmedelst uppsprängda stenar och torf och lort, som tätt och ofta ryker i luften, såsom också vägen i och för sig åstadkommer mycken pina för folk och fä derutinnan, att detta vägstycke hafver ingen bevislig hemulsman, utan länsmannen har visat mig till rotmästaren, och rotmästaren har visat mig till vägingeniören, som är en kapten, så att du kan sjelf förstå, hvad det skulle gagna till. Men han är bättre än jag hade väntat, far din. Till att vara så ensam, men han har sålt de fyra, hvilket var bra, ty der var en Sodoms och Gomorras förstöring i lagård och mjölkkammare, förty att de sparkade, men din svarta ko och den han köpte af prestens arrendator är qvar och mjölkar bra, derför att han ger dem för mycket efter min avenans, som han icke vill höra på, utan blifver ond. Ett ostadigt väder ha vi haft, och rusk och åska står ute till sjös, som jag också hafver läst i bladen, att en häftig syklop har farit fram öfver Atlantern och upp igenom kanalen, och ett stort Kristianiaskepp, som kom från Kubäck — eller om det var Nevrok, hafver mist sin fårrigg, som du måste fråga efter och skrifva mig nöjaktig beskrifning. Din fader helsar dig och undertecknad

med synnerlig högaktning
Lauritz Boldeman Seehus.