Arbetare/6
| ← Kapitel 5 |
|
Kapitel 7 → |
| Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag |
6.
Om hösten, när Falck-Olsens flyttade in från landstället, gåfvo de en stor bal.
Grosshandlaren lade sjelf mycken vigt vid denna fest, hvartill han — utom ungdomen, »som skulle göra nytta för maten» — äfven inbjöd åtskilliga af stadens honoratiores.
När alla de unga inviterades, tyckte grosshandlaren, att han kunde sträcka bjudningarne litet längre utåt och isynnerhet uppåt än han kunde vid mindre tillställningar eller middagar. Och utrymme fattades icke.
Men grosshandlar Falck-Olsen tillhörde de nya namnen i hufvudstaden; och då han från en anspråkslös början genom husköp och timmerhandel hade tillkämpat sig en stor, solid förmögenhet, riktade han alla sina krafter på att bli accepterad i det högre sällskapslifvet.
Statsrådet Bennechen var hans hopp i detta afseende. Bekantskapen förskref sig från statsrådets assessorsdagar, och den tycktes bli intimare med åren. Fruarna i staden undrade litet på detta, ty statsrådets voro annars ofantligt nogräknade. Men herrarne förklarade, att det berodde på affärsförbindelser; grosshandlar Falck—Olsen hade visst placerat statsrådets penningar, ja några insinuerade i största hemlighet, att han ibland hjälpte till med ett litet kontant förskott. Man skrattade i allmänhet litet åt den fåfänge grosshandlaren; ty som han genom eget arbete hade förvärfvat sig sina penningar, var det i de flestes ögon ingenting nobelt med hans rikedom, och man kände sig retad af den prakt han utvecklade. Georg Delphin brukade säga: »Det är det otrefliga med honom, att bäst man tror, att man talar med grosshandlar Falck, upptäcker man plötsligt, att det är handelsman Olsen man har framför sig.»
Fru Falck-Olsen delade ej sin mans passion för stora fester; hon tyckte bäst om små trefliga te-supéer för fruntimmer. Man visste ej hvem eller hvarifrån hon var, ty — som kammarherren uttryckte sig — hennes stamträd var ett af de första grosshandlaren fälde, när han började kafva sig upp.
Emellertid hade hon tåligt och läraktigt följt sin man uppåt, sa att nu fylde hon sin plats i det eleganta hemmet utan att sticka af alltför mycket.
Visserligen brukade Delphin ännu i hemlighet kalla henne madam Olsen, liksom det var ett af hans nummer att föredraga skildringar af »muntrationerna på Olsens danslokal», men de, som kände frun, voro ense om, att hennes godmodiga varma hjärtelag rikligen uppvägde de små förseelser hon begick mot den fina tonen.
Dessutom hade hon ett präktigt utseende, och hon tog sig riktigt bra ut, då hon i sin ljusgråa moiréeklädning gick genom salongerna och ordnade ett och annat, innan gästerna kommo.
Grosshandlaren gick också ut och in, men han var orolig och nervös, grälade på betjeningen och såg på klockan.
»Hvad går det åt dig i dag, gubben min?» frågade frun, »du ansar dig ju som om du väntade kungen.»
»Sliddersladder; sköt dig sjelf, mor!» svarade grosshandlaren.
Strax derefter kom han ändå fram till henne och sade i en ton, som skulle vara öfverlägsen och likgiltig: »Jag bjöd konsul Lind i förmiddags.»
»Är du tokig?» frågade frun.
»Jaså, är jag inte lika god som konsul Lind? För resten föll det sig så naturligt, vi träffades på Aktiebanken.» —
»Bjöd du hans fruntimmer också?»
»Nej», svarade grosshandlaren i osäker ton.
»Då kan du väl begripa, att han inte kommer. Det var grufligt dumt af dig, Ole Johan!»
»He?» mumlade grosshandlaren; det hade ibland händt, att hans hustru hade rätt i sådana saker.
I det samma kom den äldsta af deras döttrar in.
Grosshandlaren svor och frun utropade: »Nej, men söta Louise, hur ser du ut?»
Bägge stirrade på dottern.
Fröken Louise var klädd i en svart, höghalsad ylleklädning med ett ömkligt smalt krås om halsen och håret hopsnodt till en liten ljusgul potatis bak i nacken; stora rynkiga bomullsvantar fulländade toaletten.
Först försökte hon att se stadigt på sina föräldrar; men plötsligt brast hon ut i gråt och snyftade: »Det är Hans — det är Hans, som har sagt — som har sagt, att jag inte — som har sagt, att jag inte fick vara annorlunda —.»
»Hans!» utropade grosshandlaren. »Nu är jag så led på den der Hans; slutar han inte snart upp med att plåga dig, skall du min själ slå upp med honom.»
»Tyst, tyst, Ole Johan, bli för all del inte ond. Låt mig få tala med Louise. Jag hör redan någon i tamburen.»
Grosshandlaren gick hastigt in genom rummen för att ta emot de första gästerna, medan frun gick upp med Louise för att få litet fason på henne.
Det var några unga långbenta herrar, som kommo först, och i sin förlägenhet öfver det gick den ene ständigt bakom den andre, tills de hamnade inne i en vrå af det innersta kabinettet, der de stodo och skrattade halffånigt åt hvarandra eller åt ingenting.
Emellertid började vagnarne rulla fram, och gästerna samlades. Värden tog emot i det första rummet, frun hade tagit plats i den lilla salen framför danssalen. Den yngsta dottern Sofie och husmamsellen hade tagit hand om Louise, och en stund derefter kommo systrarna in tillsammans.
Fröken Sofie var en vacker flicka och faderns älskling. Hans stora plan var att gifta bort henne med någon inom de högsta kretsarne, och han var outtröttlig i att anvisa henne partier. Sofie tog emot dessa vinkar halft på skämt; men då han en dag föreslog henne kammarherre Delphin, blef hon eftertänksam och beslöt sig för att försöka. I qväll bar hon hvit klädning med korsett af siden och små sidenrosetter öfver allt; och hon var förtrollande, då hon hviskade till modern hvilket bråk hon hade haft med Louise.
Louise såg ut som ett offerlam. Hon hade fått på sig hvit klädning och ordentliga handskar, och i sista ögonblicket hade husmamsellen stulit sig till att hänga en qvist liljekonvaljer i hennes hår. Med ängsliga blickar såg hon sig omkring i alla vrår efter Hans; men då hon icke kunde upptäcka honom, mottog hon först en uppbjudning och sedan en till, hvilket också var henne förbjudet; och slutligen stod hon, innan hon visste ordet af, midt i en grupp af väninnor, pratade och skrattade; och då hon lemnade en herre sitt dansprogram, blef hon ytterst förvånad, då han räckte henne det tillbaka med en otröstlig min: det var alldeles fulltecknadt!
Hennes bästa väninna Caroline Hjelm försäkrade henne, att hon aldrig i sitt lif hade varit så vacker; men Louise hade förfärligt ondt samvete.
Rummen började fyllas. Midt på golfvet i den stora salen stodo de unga damerna i grupper och låtsade som om de talade mycket ifrigt med hvarandra. Men i sjelfva verket bestod samtalet mest af utrop, meningslösa frågor, som ej besvarades, afbrutna af små nervösa skratt, medan hvar och en var helt och hållet upptagen af det för ögonblicket vigtigaste: att få dansprogrammet fullt.
Herrarne samlades i dörrarne och togo sats, styrde derefter kosan öfver golfvet med förvirrade miner, bugade sig, bjödo upp, sprungo på hvarandra, snafvade i de långa släpen och tappade sina blyertspennor.
De båda vännerna extraordinarierna Hiorth & Bennechen, som bägge slogo sig ut för fröken Sofie Falck-Olsen, möttes framför henne. Hon hade endast en dans qvar, och den gaf hon Bennechen. Hiorth gjorde en min, som skulle uttrycka förtviflan, och bjöd upp Hilda Bennechen, som stod bredvid.
Hon hade många danser att disponera öfver. Ty fastän hon som statsrådets dotter var tryggad mot att behöfva sitta alltför mycket, var hon likväl den man sist anlitade, och ingen gjorde sig något synnerligt besvär att dölja, att hon var en skyldighetsdans.
Kammarherre Delphin, som Falck-Olsen hade dragit till huset genom statsrådets, dansade ytterst sällan. Han var för gammal, sade han sjelf; blott någon enda gång dansade han ett varf med en af de yngre fruar, som hade varit baldrottningar på hans tid. Då han emellertid såg den grimas, hvarmed extraordinarien Hiorth vände sig bort, sedan han bjudit upp fröken Bennechen, gick han plötsligt öfver golfvet, bugade sig för henne och bad om en dans.
Hon blef alldeles röd och såg misstroget på honom; han var ju så svår med att göra narr af folk. Emellertid hade han redan tagit hennes kort och utbedt sig françaisen efter maten; hon kunde ej gerna svara nej, fastän det hade hon mest lust till.
Det väckte uppmärksamhet i salen; damerna lutade sina hufvud tillsammans och fnissade. Hilda Bennechen kände sig olycklig, och i sin förvirring blef hon ännu fulare än någonsin. Hon tog sin tillflykt till Louise, som i ett anfall af ängslan klagade sin nöd för Caroline Hjelm.
Ett par af herrarne, som också hade lagt märke till att kammarherren bjöd upp fröken Bennechen, trodde, att det var en förbannadt fin qvickhet, hvarför de skyndade sig att göra det samma. Mot vanan fick således Hilda sitt kort fulltecknadt i en fart och det ändå med några af de fashionablaste kavaljererna.
Balen öppnades med en polonaise, som anfördes af värden och statsrådinnan Bennechen; statsrådet hade ej kommit än.
»Daniel är så förfärligt öfverhopad med arbete nu för tiden,» förklarade hans fru.
Icke heller konsul Lind hade visat sig, så att grosshandlaren var icke alldeles nöjd. Hans humör tog dock betydligt upp sig under promenaden rundt omkring salen; ty det var en lysande syn.
Kammarherren kunde säga hvad han ville om »Olsens danslokal», men en vackrare balsalong fans knappast i staden. Och då den långa raden eleganta damer och herrar långsamt rörde sig rundt omkring salen efter den präktiga musiken, tindrade grosshandlarens ögon af stolthet.
Der fans en stor mängd uniformer och dekorerade personer, grosshandlare, bankirer, professorer, kammarherrar, utländska konsuler — ett öfverflöd af stora, välklingande titlar, hvari värden riktigt fråssade, medan han gick och konverserade med statsrådinnan.
»Hvad er Sofie är vacker i afton,» sade hon för att vara ämabel.
»Det gläder mig, att ni tycker det; jag tycker också, uppriktigt sagdt, att det är någonting distingueradt hos Sofie.»
»Just det ämnade jag säga,» svarade statsrådinnan, i det hon skrattade åt honom i sitt sinne.
Men nu ville grosshandlaren olyckligtvis vedergälla komplimangen och började att uttala sig med hänryckning om Hilda Bennechen, som just slöt sig till polonaisen med en halfgammal adjunkt eller något dylikt.
»Åh nej, gör er inte den mödan,» utropade statsrådinnan, »vår Hilda har tyvärr ingen skönhet att berömma sig af.»
»Men jag tycker tvärtom — att —» den olycklige grosshandlaren stammade.
»Ni är alltför artig, herr grosshandlare.» Fru Bennechen log tvunget, och han förstod att han hade begått en stor dumhet.
Då emellertid Alfred Bennechen kort derefter visade sig, fick han tillfälle att hjälpa upp sina affärer genom att berömma denne utan all måtta; och han hade den tillfredsställelsen att se, att statsrådinnan med lifligt intresse hörde hans komplimanger, medan hon följde sin yngste son med ögonen.
Den första valsen släpade sig fram stel och tråkig, fast musiken var utmärkt och den präktiga salongen strålade i hvitt och guld med sina tre väldiga ljuskronor och lampetter på pelarne längs väggarne. På den ena långväggen var det små kabinett, trefliga, halfmörka krypin, der, som fru Bennechen sade, benen kunde hvila sig och hjertat tala.
Alfred dansade med en min fullkomligt comme il faut — som en stenhuggare, som släpar för födan. Likaså herr extraordinarien Hiorth. På det hela taget var det någonting visst kärft hos de flesta kavaljererna, som det anstår väluppfostrade unga män. Endast några halfgamla gifta herrar, som dansade med de yngsta flickorna, sågo ut som om de roade sig i sitt anletes svett.
Mellan hvarje dans retirerade herrarne ut i de aflägsnare rummen åt gården, der det dracks punsch och toddy. När en ny dans spelades upp, lade de cigarrerna ifrån sig med en förtretad min och hälde i sig stora glas punsch och selters eller konjak och vatten, som om det gälde en resa i den kallaste vinternatt. Derefter släpade de sig inåt salen, förande med sig en lätt doft af tobak och vin.
Balen skred framåt, men mycket tungt, som vanligt är under de första timmarne.
»De ha inte fått upp ångan än,» mumlade värden med kännaremin och lät bära omkring mera punsch i rummen.
Alfred Bennechen var orolig och hemlighetsfull. När någon frågade honom hvem han skulle dansa nästa dans med, svarade han undvikande. Hans vän Hiorth upptäckte till och med, att han alldeles icke hade bjudit upp till flera af de första danserna. Bennechen tycktes vänta på något.
Den förfärlige Hans hade ändtligen kommit. Louise hade sett honom flyktigt, i det hon dansade förbi. Hon hade läst sin dom i det bleka ansigtet, och hon kände sig alldeles förkrossad. Men den unge kandidat Smith, som hon dansade med, berättade så många spännande scener från en fotvandring i Jotunheim, att hon hvarje ögonblick glömde sin eländighet. Och då hon en stund derefter ej kunde upptäcka sin fästman, inhöljde hon sitt samvete i någonting, som hon visste att Hans skulle kalla syndasäkerheten.
Men då dansen var slut, uppsökte hon Caroline Hjelm, som var kusin till hennes trolofvade, och besvor henne för hennes vänskaps skull att gå till Hans och förklara för honom, att de hade tvingat henne till att styra ut sig, och fråga, om han var mycket ond.
Denna delikata mission åtog sig Caroline med stor beredvillighet, ty hon för sin del hyste icke den ringaste fruktan för kusin Hans. Hon fann honom rotande i ett bokskåp i ett af rummen.
»God afton, Hans! Jag skulle hälsa från Louise och fråga, om du inte vill dansa med henne,» sade Caroline och böjde frimodigt på hufvudet.
Hans fixerade henne först med sina små, ljusblåa ögon; men då det icke alls tycktes bita på den förstockade Caroline, frågade han: »Bad Louise dig verkligen säga det?»
»Ja, hvarför inte? Tror du kanske det är synd att dansa? Då jag konfirmerades, sade stiftsprosten, att man mycket väl kan dansa, om man bara har ett rent hjerta — och det måtte väl du ha, kusin Hans, eller hur?»
»Jag vill inte tala till dig, Caroline, ty du är ett verldens barn.»
»Fy, Hans, så du pratar,» utbrast Caroline förnärmad, »jag förstår inte att Louise, som är så söt, vill ha dig; jag skulle då inte vilja ha dig för allt i verlden.»
»Jag vill försöka att rädda Louise ut ur detta syndens hus —»
»Usch, Hans, så otäck du är!» sade den oförbätterliga Caroline och vände sig från honom och gick in i salen igen.
Nu kom ändtligen statsrådet Bennechen. Det var en högväxt, vacker karl, slätrakad och med en frappant, blomstrande ansigtsfärg. Värden mottog honom i det första rummet och gjorde mycket väsen af honom. Ty fastän de voro goda vänner, så att grosshandlaren på tu man hand mången gång kunde vara ytterst familjär, så imponerade statsrådet likväl på honom, när han uppträdde i sin glans med sina ordnar och sin statsmannamin.
Dessutom var statsrådet i afton den förnämste gästen, festens egentliga glanspunkt, och den lille liflige grosshandlaren riktigt strålade, i det han förde den höge herrn genom salongerna.
Statsrådet hälsade hjertligt på frun i huset, gick derefter en stund omkring bland de äldre damerna och var älskvärd. Sedan passerade han öfver salen mellan två danser, hälsade på husets döttrar och försvann derpå i grosshandlarens enskilda rum, der ett urval af de förnämsta gästerna samlat sig.
Statsrådet Bennechens ankomst gaf festen dess prägel. Eljest hade man hos Falck-Olsens »en förnimmelse af att vara utan hufvud», sade Delphin, ty både värd och värdinna gjorde sig så föga gällande, att de liksom tappades bort i vimlet, och man glömde dem nästan.
Men nu hade situationen kulminerat i statsrådets person; i det han som en intim vän till familjen utgjorde en garanti och liksom legitimerade husets nybakade glans. Hvar och en för sig bland gästerna fick en lugnande känsla af att man var i godt sällskap och tryggt kunde ha roligt.
Nu först tog balen fart; stenhuggarne smålogo under sitt släp, och värden, som ej längre tänkte på konsul Lind, gned sig i händerna; ångan började komma upp; nu maten, så var allt i ordning.
Så snart Alfred såg sin far inträda, smög han sig ut i tamburen, fick fatt på sin öfverrock och lemnade huset.