Arbetare/7
| ← Kapitel 6 |
|
Kapitel 8 → |
| Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag |
7.
Kristine satt hemma i sitt varma rum och skref bref till fadern, d. v. s. till lotsåldermannen, ty Njædel kunde icke läsa skrifvet.
Farbror Anders hade nyss följt statsrådet till vagnen och sedan hade han gått ut, som han brukade om aftnarne; han hade så mycket att göra.
Bäst hon satt och stirrade i lampan för att hitta på någonting att skrifva om, knackade det på dörren, och doktor Bennechen kom ned i rummet.
»Förlåt — har pappa åkt till balen?» frågade han.
»Ja, för ett ögonblick sedan,» svarade Kristine.
»Åh, det var förargligt, jag ville åka med.»
Detta var nu en stor osanning af den hygglige doktorn, ty han hade tvärtom stått vid gathörnet och väntat, tills vagnen körde bort.
Men då han nu stod vid målet för sin intrig, blef han alldeles handfallen, och han skulle säkerligen ha gått igen, utan att säga ett ord till, om icke Kristine hade sagt: »Kanske vagnen kommer tillbaka igen».
»Ja, kanske det, det gör den visst,» utbrast doktorn.
Bägge låtsade som om de trodde det, fastän de visste, att det var en hyrvagn; statsrådet hade sjelf blott en öppen enspännare.
»Vill ni inte sitta ned, medan ni väntar,» sade Kristine; farbror Anders hade uppfostrat henne, så att hon kunde säga ni till folk.
Doktorn tackade och stängde dörren efter sig.
Johan Bennechen hade en viss likhet med fadern, men det var sannerligen ingenting imponerande hos honom. Tvärtom, han såg ut för hvad han var: en hygglig karl, litet dum och mycket godmodig; dessutom var han halt på det venstra benet.
Doktorn började prata med den unga flickan, stannande på halfva vägen mellan dörren och bordet. Han var van att tala med alla möjliga slags menniskor, så att Kristine förstod honom mycket väl; de kommo snart i lifligt samtal om förhållandena i hennes hembygd, jämförelser med staden och dylikt.
Hvarje gång han sade någonting roligt böjde hon på hufvudet och skrattade; och ljuset från lampan föll öfver hennes präktiga mörkröda hår, som hon ärft efter fadern. Hon tycktes också ha fått hans sunda blod, ty axlarne voro breda, bröstet högt och kraftfullt, och när hon stod upprät, var hon lika lång som de flesta män.
Utanför var det en kall, blåsig höstqväll. Men der inne voro mattorna nyas pålagda, i kakelugnen flammade brasan; der var så hemtrefligt och luktade så rent.
Doktorn hade baltoalett under öfverrocken; han knäpte upp denna och slutligen satte han sig till och med på bordskanten stödd mot väggen.
Hvarje gång de hörde en vagn sade de: »Der är den»; och när vagnen rullade förbi, sade de: »Nej, det var inte den.»
Rätt som det var, knackade det, dörren gick upp och Alfred hoppade ned i rummet med ett muntert: »God afton!» men då han fick se brodern, blef han först mycket flat, derefter skrattade han elakt: »Nej, ser man på! En tête-à-tête! Eller är fröken Kristine sjuk?
Kristine, som tog detta för ett skämt, ämnade svara, men hon hejdade sig helt förvånad, då hon såg huru allvarsam doktorn hade blifvit.
»Jag ville vänta på vagnen, jag trodde den skulle komma tillbaka,» sade Johan förläget.
»Hvilket makalöst påhitt! Hvad Amor ändå kan göra en uppfinningsrik!» utropade Alfred och satte på sig sin lorgnett. »Jaså, du tänkte vänta! Så raffineradt listigt!»
»Jag undanber mig dina närgångna anmärkningar, Alfred.»
»Nej, hör man på — jaså, du undanber dig! Kanske jag vågar utbe mig, för att fortsätta i samma stil, en mindre fantastisk förklaring af din halta närvaro här vid denna timme?»
»Hvad angår det dig?»
»Så der ja, stilen blir mera populär. Jag frågar heller inte så mycket för min egen skull, ty jag behöfver inga vidare upplysningar, situationen är mig fullkomligt klar — fullkomligt klar» — han såg från den ena till den andra — »men jag vet, att det skulle intressera mamma att veta hvad det är hennes förstfödde går och lurar på i huset, när alla äro ute.»
»Jag lurar inte! Akta dig, Alfred!» ropade Johan och gick ett steg fram.
»Låt oss inte besudla dessa pauluner med broderblod,» svarade Alfred alltjämt småleende, i det han förskansade sig bakom en stol.
Kristine närmade sig doktorn och ville säga något. Men han vände sig emot henne, alldeles blek i ansigtet, och sade: »Var inte rädd! Jag ber om förlåtelse; det här var inte mitt fel. God natt! Kom, Alfred, låt oss gå.»
»Oss?» frågade Alfred öfverlägset och gjorde min af att sätta hatten ifrån sig.
Men då tog doktorn honom i axlarne med ett tag, som ingen kunde spjärna emot, och innan extraordinarien hann tänka sig om, var han uppe ur källarvåningen och ända ute på gatan.
Kristine stod qvar och hörde bröderna gå förbi fönstren; ett och annat ord nådde henne, tills ljudet dog bort. Hon hade också blifvit blek, och vid den venstra tinningen visade sig en fördjupning och ett rödt märke; det var ärret efter den stöt hon fick om natten, då bergskredet ryckte bort hennes mor och syskon.
Bröderna gingo och växlade onda ord till det första gathörnet, der de skildes utan att säga godnatt. Johan hade ingen lust att gå på bal nu. Han gick direkt hem till sin bostad. Ty han hade flyttat hemifrån för en tid sedan, derför att statsrådinnan ej tålde att möta hans simpla patienter i trappan. —
Man skulle just supera, då Alfred kom tillbaka till balen.
Alfred gjorde en hemlighetsfull grimas, hvilket föranledde hans vän att knuffa honom i sidan med många vänskapliga oqvädinsord. Derefter trängde de sig fram till buffeten, ty Hiorth påstod att Alfred behöfde »en ordentlig tankställare på detta.»
Det var dukadt i den lilla salen och de närgränsande inre rummen. Först försågo de äldre damerna och herrarne sig, derefter läto de dansande damerna betjena sig af sina kavaljerer, men innan dessa slutat till hälften, började de yngre herrarne att trängas omkring borden för egen räkning. Som en tät svärm af svarta flugor besatte de kanten af det första bordet, derifrån flög en skara till nästa, framryckande ohejdligt, obevekligt som Egyptens gräshoppor, kastande sig öfver fat och tallrikar, vädrande, gräfvande, tuggande, sörplande, uppslukande allt i tysthet under ett rasslande med knifvar och gafflar som af en enda stor ätmaskin i full gång.
Den unge blyge studenten Hansen hade, jag vet ej hvar, hittat en butelj sherry. Knapt fingo gräshopporna väderkorn på det, förr än en otalig mängd dryckeskärl sträcktes emot honom. Och i sin stora beskedlighet slog han i oupphörligt, tills han stod der med sitt tomma glas och den tömda buteljen.
Häråt skrattades hjertligt, men ej länge; man hade ingen tid att förlora.
Köttbullar i skarp sås, fylda kålhufvud, fiskeboller, köttfärs, falsk sköldpadda, uppskuren fågel med små stekta potatis — allt försvann som i hemliga falluckor.
Kusin Hans stod vid en köttpudding med sparris och rörde sig icke, fast han var öm i ryggen af knuffar. Bredvid stod kandidat Smith med en aptit, som han tycktes ha medfört från Jotunheim; han åt filet de boeuf med tésked, ty han vågade ej gå efter en gaffel, så länge det ännu fans en champignon qvar.
Extraordinarierna Hiorth och Bennechen hade deremot burit sig fiffigare åt. De posterade sig vid köksdörren och öfverföllo uppassarne, som buro in nya fat. Derpå drogo de sig tillbaka till rökbordet, der de hade röjt undan litet, och der åto de och drucko ur några buteljer, som de hade gömt bakom portièren.
De värdigaste bland herrarne hade fått plats i värdens eget »arbetsrum» med särskild uppassning. Inne bland damerna uppehöll sig Delphin, och i salen gingo några unga flickor, som föraktade mat och alla, som åto.
Efter hand blefvo de flesta af damerna belåtna, medan gräshopporna utsträckte sina härjningar ända in i den lilla salen till de egentliga damborden, der ännu ett par äldre fruar snokade omkring efter sparrisknoppar och de hvitaste styckena af hönsbrösten.
Värdinnan visste med sig, att hon hade tillräckligt med mat; likväl kände hon sig nästan orolig, då hon såg utöfver det outtröttliga mylret; och en, som stod alldeles bredvid, hörde henne mumla: »Bevare oss väl, d’ ä’ då alldeles som det inte vore någon botten i dom!»
Fru Falck-Olsen hade stundom svåra språkliga recidiv, isynnerhet när hon var upprörd.
Ut ifrån grosshandlarens arbetsrum hördes stoj och prat, hvarje gång betjenten gick i dörren. Hiorth och Bennechen, som sutto i närheten, uppsnappande ett och annat ord, så mycket att de förstodo, att det fördes en politisk diskussion der inne.
»Den här Falck-Olsen är ändå ett nöt, hur man än vänder honom,» sade Bennechen tuggande. »Han lär sig då aldrig att hålla bjudningar.»
»Hä?» svarade Hiorth. »Alla menniskor ä’ ju här.»
»Du är ett dumhufvud, Jonas! Skål! Det är just felet; han bjuder kreti och pleti. Du kan väl förstå hur obehagligt det skall vara för pappa att nödgas träffa alla möjliga rabulister, som komma hit.»
»Det har jag verkligen aldrig tänkt på», sade Hiorth djupsinnigt.
»Häromdagen hörde jag pappa säga till Falck-Olsen: om ni inte vill ta ett bestämdt parti, så —»
»Hvad så?» frågade Hiorth begärligt och lutade sig fram.
»Åh, du är ett dumhufvud, Jonas! Han sade inte mera; men du kan väl förstå hvad det vill säga.»
»Ja, naturligtvis — hur — nej, det var tusan, du, sa’ statsrådet verkligen det?» — Hiorth smålog och blinkade listigt till sin vän.
Till francaisen efter maten spelade orkestern melodier ur »le petit duc». Dansen gick med brusande lif; knappast en enda stenhuggare syntes till.
Den ystra musiken hamrade i deras blod, som mat och vin hade satt i fart. Kandidat Smith gnolade oupphörligt en fransk refräng ur operetten, som han hade lärt sig af en som kom från Paris.
Caroline Hjelm, som var hans dam, plågade nästan lifvet ur honom för att få veta hvad han sjöng. Men kandidat Smith påstod, att det ej kunde sägas på norska.
Den modiga Caroline försäkrade, att hon kunde tåla en hel hop af det slaget; men han fortfor med sin refräng, tills hon förklarade, att nu förstod hon den nästan.
Det var denna dans Delphin skulle dansa med Hilda Bennechen. Han hade nästan glömt hvarför han hade bjudit upp henne. Under de första turerna var han derför litet vårdslös och talade mest med fru Hjelm, som satt i dörren bakom de dansande.
Hilda Bennechen märkte genast detta, och det smärtade henne. Hela qvällen hade hon halft gladt sig åt och halft oroat sig för denna dans.
Hemma behandlade kammarherren henne vänligt, men ändå mest som ett barn; han hade ju också känt henne, innan hon blef konfirmerad.
Mången gång hade hon tänkt sig, att det skulle vara roligt att få dansa med honom. Nu kände hon sig outsägligt sviken; hon mindes alla de spetsiga ord hon fått höra af sina väninnor, och hon önskade uppriktigt, att hon aldrig hade nått denna utmärkelse.
Under tredje turen frågade han henne om någonting. Hon såg upp, i det hon svarade, och kammarherren sade till sig sjelf: »Men hon har ju ögon!»
Efter denna upptäckt fortsatte han samtalet med mera intresse för att få henne till att se upp. De trohjertade bruna ögonen voro klara, och allt efter som hon fördes med i den muntra ton han anslog, fick det lilla fula ansigtet ett lif, som klädde det mycket väl.
Då dansen var slut, sade han: »Nej, men hur hänger detta ihop? Vi ha ju inte dansat mer än fyra turer på sin höjd.»
Hon såg litet misstroget på honom, men svarade derefter leende: »Det kommer sig deraf att ni dansade de båda första turerna med fru Hjelm.»
Georg Delphin förstod att sätta värde på ett godt svar. Han såg öfverraskad på henne; men i det samma tilltalades de af ett annat par, och det bildade sig en grupp omkring dem. Men innan kammarherren lemnade sin dam, hade han utbedt sig första françaisen efter maten för alla kommande baler under säsongen.
Nu var ångan uppe. Dansen gick med ett lif och en ysterhet, så att man aldrig skulle ha trott, att det var trögdansarne från första valsen. Stämningen nådde sin höjdpunkt, då desserten serverades litet öfver midnatt med champagne.
Så här dags höll alltid statsrådet ett tal för huset, ett kort, statsmannamässigt tal utan blomstrande ord. Sådana små reserverade tal höll stadsrådet gerna, medan han under samtalet mest yttrade sig med handrörelser och ett diskret leende som han använde med mycken måtta.
För damerna talade en ung poet, som nyligen hade gifvit ut ett band med titel: »Dimmiga konturer.» Talet var också på vers och vann stort bifall, fastän damerna tyckte att det var gräsligt trist.
Derpå uppträdde plötsligt till sina vänners förfäran den blonde kandidat Smith med en glödande skildring af Jotunheim. Det har aldrig blifvit fullt klart, om det var vin eller kärlek, som dref honom till detta steg. Men säkert är, att sjelfva talet kunde ge anledning till många gissningar.
Ty bäst som man var mycket högt till fjälls — talaren upplyste till och med huru många hundra fot — mellan afgrunder och isskred, kom det någonting om ett ögonpar och en elfva, som en och annan sedan har påstått skulle vara Caroline Hjelm. Huru dermed än må vara, nog af, det hade visst gått med detta tal som det står i sagan: är den icke slut så räcker den ännu, om icke den långa blyga studenten Hansen plötsligt hade farit upp som en raket och utropat: Lefve Jotunheim!»
Under det skratt, som nu uppstod, dracks skålen till talarens stora förtrytelse.
Men med studenten Hansen hade det tagit en sorglig vändning. Ty då han efter supén kom öfver en butelj portvin, tänkte han att nu skulle han inte låta hutla med sig. Derför gömde han sig bakom en etagère och drack glas på glas för att hämnas. Men portvinet visade sig beklagligtvis ännu underfundigare än studenten Hansen, och då han med högburen panna skred öfver golfvet för att bjuda upp midt under françaisen, kom en af hans vänner framskyndande och högg honom i armen: »Men Hansen då! du är ju blixt full, pojke!»
Detta kärlekslösa tilltal gjorde ett så smärtsamt intryck på studenten Hansen, att han från sin stolta stämning med ens sjönk ned i den svartaste förtviflan.
Ur denna var det han for upp och förderfvade kandidat Smiths tal.
Kotiljongen var vild. Flera anförande par anordnade olika turer på olika ställen i den rymliga salen och flögo derefter omkring i en stormande galoppad.
Den förskräcklige Hans hade förföljt sin fästmö med stela blickar hela natten; och då Louise slutligen, halft framskuffad af Caroline, gick öfver golfvet för att tala med honom, vände han henne ryggen och gick hem.
»Bry dig inte om honom», tröstade Caroline, »han är då sannerligen så otäck, så —»
Louise stod en stund förkrossad; men då hennes kavaljer närmade sig, hviskade hon till sin väninna: »Jag har så utomordentligt roligt, att jag gerna kan ta litet bannor i morgon.»
Och efter detta lättsinniga tal lät hon sig virfla bort.
Klockan blef fyra. Inbyltade mödrar stodo i tamburen och de dertill gränsande rummen, halfdöda af trötthet, och väntade på döttrar, som bara skulle dansa ett enda varf till. Fäderna stodo med öfverrockar på och cigarren i munnen och pratade omkring toddybordet.
Men inne i salen dansades det, som om det gälde lifvet. Paren flögo fram som besatta i den damfylda luften, der de nedbrända ljusen blossade och osade. Rundt omkring under stolar och soffor lågo trasor af fruntimmersklädningar, vissna buketter balprogram och genomsvettade näsdukar, och i den tjocka luften var det en blandad lukt af menniskor, dam och gammal pomada. Men stenhuggarne stormade framåt med håret ner i ögonen och halsduken på sned, medan damerna hängde som långa trasor af tyll och tarlatan och slogo om kavaljerernas ben.
Den som hade hållit sig bäst, var Sofie Falck-Olsen. Hennes klädning, hennes handskar, hennes hår, allt var slätt och orördt som om hon kom direkt från toalettbordet, och det förbindliga, reserverade leendet hade ej vikit ifrån hennes ansigte. Och ändå var hon missbelåten med sin afton. Delphin hade icke alls närmat sig, Alfred Bennechen var odräglig, Jonas Hiorth motbjudande.
Ändtligen var det slut på afskedstagandet och de sista vagnarne rullade bort. Grosshandlaren tände sig en ny cigarr och sträckte ut sig i en länstol. Men fru Falck-Olsen öppnade sitt snörlif och slog sig ned vid några lemningar af desserten svärjande på, att hon var hungrig som en varg.
Sofie klädde af sig långsamt och ordentligt och grälade ursinnigt på Louise, som grät sig till sömns.
Men uppe på Hiorths rum sutto de båda vännerna en timmes tid vid en butelj punsch. De voro i en högtidlig, rörd stämning och lofvade hvarandra under tårar, att deras vänskap skulle vara evigt — icke en gång bägges kärlek till Sofie skulle förmå att skilja dem. Derifrån kommo de in på barndopet, hvarom de disputerade mycket häftigt, tills de skildes åt frampå morgonen.