←  Kapitel 7
Arbetare
av Alexander Kielland
Översättare: Ernst Lundquist

Kapitel 8
Kapitel 9  →
Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag


[ 81 ]

8.

Med sydvesten fastbunden under hakan, ty det blåste storm, gnolande sin favoritvisa, medan han gick:

»Käraste Katrina!
Du ser min hjertepina —»

kom lotsålderman Seehus en af de sista dagarne i november utför backarne.

Det hade kommit bref från Anders, och åldermannen visste huru otåligt Njædel väntade på underrättelser om »målet.»

Nere på slätten lågo Njædels låga hus mellan de nyplöjda åkrarne, och ute i sanden såg han den halffärdiga grafven. Ett par kärror med tång körde just ett stycke bortom den.

»Sören Börevig visste nog hvad han gjorde, när han fick Njædel till att gå till kungs», mumlade åldermannen.

Stormen kom farande från sydvest öfver den låga stranden. Det var en tung höststorm och det mörknade tidigt på eftermiddagen.

Åldermannen stannade och tog en sjömanstitt utåt hafvet, innan han gick utför den sista backen. Mot söder slutade sandslätten i nakna klippor, [ 82 ]som stucko ut i uddar, mot hvilka sjön bröt sig; ibland rusade skummet högt i luften, stod stilla en sekund eller två som en hvit pelare mot den blygråa bakgrunden och föll sedan ned i en slöja af fradga öfver stenarne.

Mot norr kunde han i en lång kroklinie följa bränningens skumrand; den var så bred, att det efter åldermannens beräkning bröt på tio famnar vatten. Rakt i norr midt i bränningen kunde han då och då se den nyss tända Bratvolds fyr blänka.

Intet segel syntes till; molnen gingo i hvarandra utan att flytta sig — i mörkgråa tappar — en styf, hårdnackad stormluft. Från hafvet kom ett oafbrutet dån, en djup, rullande ton, som steg och föll; då och då ljöd en dof knall som af kanonskott långt borta. Vinden ruskade i ljungen och pep i telegraftrådarne utmed landsvägen, och måsarne, som kommo drifvande in från sjön, gjorde med spända vingar snedslag mot stormen.

Då lotsåldermannen gick nedåt från Börevigsgrinden till Svartmyren, gnolade han ej längre, deremot var det icke utan att han svor litet.

Stora runda stenar lågo midt i vägen; regnvattnet från backen hade tärt sig in och rann snedt öfver, efterlemnande en djup ränna full af småsten.

»Jag undrar om det inte vore bäst att skrifva till Anders, som skall vara så förbannadt klok och förståndig», brummade åldermannen; det här vägstycket tar bestämdt lifvet af honom till sist.

Njædel satt grensle på en stor sten midt i gärdet. Han slog kraftiga, taktfasta slag på sprängbulten, som han höll i den venstra handen, [ 83 ]omlindad med en ulltapp. Då och då drog han upp sprängbulten och dröp ned vatten i hålet med den vattendränkta trasan, som låg i en gammal bleckask, qvarglömd af stadsbor vid en utflykt i det gröna.

Det blåste, så att hans röda, krusiga hår kastades åt alla håll som en mängd korkskrufvar; och han var så ifrigt sysselsatt med sitt arbete, att åldermannen måste gå ända fram till honom, innan Njædel blef honom varse.

»God dag, ålderman!» sade Njædel, drog upp spettet och tog mätpinnen för att se efter huru djupt hålet var. Men då han hörde, att det hade kommit bref från Anders, släpte han alltsamman och svingade sig ned från stenen.

De gingo in och tände ljus. Det var otrefligt i rummet; sängen stod ouppbäddad, och golfvet var nästan svart. Njædel satte sig midtför åldermannen och gaf noga akt på honom. Njædel hade blifvit mager, och händerna flyttade sig otåligt af och an.

Det är nog möjligt, att åldermannen hade kunnat vara litet rappare i vändningarne. Men det är ingen småsak att läsa bref. Glasögonen måste putsas ordentligt, kuvertet granskas och derefter skäras upp försigtigt i den öfre kanten. Det var ett stort departementalt kuvert af grått papper, till och med försegladt med lack.

»Högtärade herr lotsåldermannen Lauritz Boldeman Seehus.»

»Det var tusan», mumlade åldermannen.

»Härmed erkännes inhändigandet af tvenne skrifvelser af resp. 1 september och 20 oktober [ 84 ]detta år. Då Ni tyckes vara i besittning af min brors fullmakt i vissa afseenden, vänder jag mig härmed till Eder med anmodan, att Ni ville meddela min ofvannämnde broder innehållet af närvarande skrifvelse. Af Eder ofvanciterade skrifvelse af 20 oktober tyckes framgå, att min broder har närt det mindre väl grundade antagandet, att hans tvistemål med hemmansegaren Sören Börevig angående en tångstrandsrättighet redan varit upptagen till omedelbart afgörande. Detta förhåller sig emellertid icke så. I följd af förrättningsordningen ha vi ännu ej kunnat sysselsätta oss med nämnde mål —»

Åldermannen stannade litet.

»Läs om det igen», sade Njædel.

Åldermannen läste om det.

Njædel skakade på hufvudet; men plötsligt for han upp och slog i bordet med sin tunga näfve, så att åldermannens glasögonfodral hoppade högt i luften.

»Nå nå, Njædel, låt oss läsa ut brefvet. Det bästa kommer kanske på slutet.»

»Öfver hufvud taget torde herr lotsåldermannen göra klart för ofta bemälte broder, att ett mål af en sådan omfattning som det närvarande icke kan bedrifvas med någon synnerlig skyndsamhet utan icke obetydligt extraarbete och åtskilliga omkostnader. Emellertid bör anmärkas, att ett kontant belopp af kr. 200, insändt pr omgående, antages vara af icke oväsentlig betydelse i och för påskyndandet af nämnda måls expedition. Derjemte förklarar jag mig härmed villig att åtaga [ 85 ]mig beloppets distribution utan ökade utgifter för parterna.»

»Förstår du det, ålderman?»

»Nej», svarade Seehus och läste omigen; men plötsligt utbrast han: »Nu har jag det! Vi får lof att smörja!»

»Hvad för slag?»

»Jo, ser du, det der förstår jag mig på», sade åldermannen lugnt, »för när jag förde »Familjens Hopp» åt konsul Garman på Sandsgaard, sa’ alltid konsuln, när jag skulle in i Östersjön om våren med sillen: »Hör nu, Seehus», sa’ konsuln, »när du kommer till Riga, så får du lof att smörja tullbetjeningen och vräkarne och hela sällskapet så godt du kan. Det är aldrig värdt att spara på det som är nödvändigt», sa’ konsuln. Och det kostade mången rubel och mången butelj Goldenwasser, må du tro. Det är väl något sådant bror din menar.»

»Tror du att kungen tar betaldt för’et?»

»Kungen», svarade åldermannen och smålog öfverlägset, »nej, min gubbe, pengarna smälta nog bort, innan de hinna så högt. Det är väl någon fin herre med guldgaloner, som skall ha dem för att gå in till kungen och fråga efter din tångstrand. I Petersburg såg jag en gång en sådan der, som åkte med två hästar och selbeslag af klingande silfver, och han hade inte en rubel, som inte var drickspengar, det sa’ mäklarens bokhållare.»

»Ja, månntro det hänger så ihop», sade Njædel.

»Du ser i alla fall, att han vill ha 50 daler — kanske för sitt besvär.»

[ 86 ]»Åh, inte tar Anders pengar af mig,» svarade Njædel stött.

Åldermannen läste vidare:

»Hvad angår den i Eder merabemälta skrifvelse omtalade godtgörelsen för min kära brorsdotters vistelse i mitt hus, kan någonting sådant icke af mig ifrågasättas.»

»Hvad sa’ jag?» utropade Njædel stolt.

»Måtte blott vistelsen under mitt ringa tak blifva henne till sann välsignelse! De ungas sinnen dragas lätt, och alltför lätt till denna verldens fåfänglighet, ack föga tyckas de akta på de äldres råd och förmaningar. Och mycket ondt lurar på en ung flicka i en stor stad, så att vi måste af allt hjerta bedja och önska för vår kära Kristine, att hon måtte stänga sitt öra för smicker och förförelse och deremot öppna det för de erfarnes förmaningar.

Ja, måtte vi alla hafva öppna öron för sanningens röst; medan det ännu är vår kallelses tid.

Med synnerlig högaktning
Anders Mo.»

»Ja, den Anders, den Anders!» sade Njædel beundrande, »det var det mor alltid sa’: »Du, Njædel», sa’ hon, »är dum som en flundra, men —»

»Jag undrar hvad han menar med det?» mumlade åldermannen eftertänksam,» det ser nästan ut som om det går någon och lurar på Kristine.»

»Är du galen, ålderman? Hvad ska’ vi göra åt det?»

»Jo, vi får väl skrifva, att hon skall se upp —»

»Och tala med Anders — skrif det, ålderman! — att hon måste lyda Anders i allting.»

[ 87 ]Åldermannen tog strax penna, bläck och papper, som nu anskaffats i Njædels hus, och skref: »Kära Kristine!» — derefter betänkte han sig länge.

»Nå, ålderman, stakar du dig?»

»Kommer aldrig i fråga!» svarade åldermannen öfverlägset och skref:

»Det är med ungdomen som med den stora danska stuten de hade på Sandsgaard; men när jag tänker rätt på saken, så kan jag inte tala om för dig den der historien om stuten, ity att den är ful på slutet; men det ber din fader dig, att du måtte hålla dig till farbror Anders vid allt som händer dig, ty frestelserna äro för ungdomen af mångahanda slag, till exempel Amalie, syster min — ja, nu är det tjugu år sedan hon dog, och hon sade, att det var den gladaste dagen i hennes lif; det var ändå den 1 februari hon dog, samma år som åskan slog ned i länsmannens ladugård, alltsamman förmedelst kärlekens förförelser, och han var till på köpet en stor stackare, han hade ett ansigte, som var likasom af socker, och han lefver än i dag inne i staden, men jag nämner inga namn; men han ser rakt i väggen, då vi mötas, och låss om ingenting. Så har det gått med mången bra flicka. Derför ber far din, att du i allting skall rätta dig efter farbror Anders och ha fullt förtroende för honom.

»Nu är här storm på sjön hvar dag, och inga seglare, som väl är, för här är månmörkt och tjocka, men ångbåtarne bry sig om ingenting, hvilket är mig en parabel besynnerligen förty att de äro helt och hållet af jern, men jag läste i en [ 88 ]tidning, att nu är allting ombord af jern ända till master och tågverk, hvilket förefaller mig vara förbannadt likt lögn. Din fader mår bra, skulle jag säga.

Din mycket tillgifne
Lauritz Seehus.»

»Postskrift: Du kan säga åt din farbror, att pengarna han skref om skall komma, när far din får skrapa ihop dem, men fråga om det inte kan bli litet billigare för de svåra tidernas skull, och bed farbror Anders tala ett ord med den, som är öfver länsmän, rotmästare och kaptener, att nu är det riktigt svinaktigt hela vägen nedåt till Svartmyran, som du också kan bevittna, men nu är det värre än förr.»

Då postvaktmästaren lemnade detta bref, stod just Kristine uppskörtad och skurade köksdörren, ty fast de hade piga, tog hon ändå sin fulla andel af arbetet i huset.

Till statsrådets var det också tidningar och bref, som i allmänhet aflemnades hos portvakten.

Alfred Bennechen kom ned för att bege sig till sitt departement, och då han såg posten ligga på bordet nere i portkammaren — dörrarne stodo öppna, eftersom det var skurdag — var han ej sen till att begagna sig af det gynsamma tillfället.

Kristine stod qvar, då hon såg hvem det var. Hon sköljde ur skurtrasan i ämbaret och stack de kraftiga hvita armarne riktigt djupt ned i det gråsmutsiga vattnet. Derefter vred hon ur trasan, lade en duktig hop sand på den och började åter [ 89 ]skura dörren, som om det gälde att ta bort all målningen.

»God morgon, fröken Kristine!» ropade Alfred, i det han muntert hoppade ned i rummet; men då han såg huru liten verkan hans oväntade ankomst gjorde, blef han snopen och tillade: »Tillåter ni att jag ser igenom posten? Det kunde kanske vara något bref från min lilla fästmö.»

Men icke heller detta tycktes göra något intryck. Det outhärdliga ljudet af skurningen skar honom i öronen; det stötte honom att se henne trifvas så väl i denna drägt och med detta grofva arbete — och att hon icke generade sig!

Två män gingo förbi ett af fönstren uppe på gatan. Alfred såg upp: »Se der ha vi er farbror och — ja naturligtvis, Johan! Han ämnade just vika af in i porten. Min bror är visst en flitigare gäst här nere än der uppe — he?» Men då han vände sig om, upptäckte han att Kristine i en fart hade tagit ämbaret med sig ut i köket och stängt dörren.

Förargad kastade han tidningen ifrån sig och gick. I trappan mötte han Mo, som hälsade med sin vördnadsfullt familjära min...

Farbror Anders undersökte posten och valde ut de bref, som han skulle bära till statsrådet i departementet. Då han hittade åldermannens bref till Kristine, ropade han in henne.

»Kristine», sade han allvarligt, då han hade räckt henne brefvet. »Det är någonting, som jag måste tala med dig om. Stadsrådets söner hälsa ofta på hos dig —»

»Dörren stod öppen, och så kom kandidaten ner —»

[ 90 ]»Ja, jag menar inte heller Alfred så mycket, men doktorn, ser du —»

»Han har inte varit här,» skyndade sig Kristine att svara.

»Nej, men jag förstod nog, att han var på väg hit ned. Ja, ser du, kära Kristine», fortsatte han vänligt och lade handen på hennes axel — hon var litet högre än han — »lifvet i en stor stad medför många frestelser för en ung flicka. Dessutom måste du tänka på huru mycket jag har stadsrådets att tacka för och huru obehagligt det skulle vara för mig, om det hände dem någon förtret, som jag eller någon af de mina vore skuld till. Detta förstår du kanske inte nu, men jag vill be dig vara försigtig och hålla dig till dem, som vilja dig väl.»

Han klappade henne på kinden och gick med brefven.

Nej, hon förstod det icke, åtminstone ej fullkomligt. Hon hade visserligen en känsla af att farbror menade, att de unga herrarne kommo för hennes skull. Men huru det kunde bli till någon förtret för statsrådets, insåg hon icke. Kristine var en klok och förståndig bondflicka, som var fullkomligt medveten om afståndet mellan ett statsråds son och en simpel flicka från landet.

Men likväl blef hon orolig, då äfven åldermannen kom med samma varningar och häntydningar i brefvet. Men hvad skulle hon göra? Mot kandidaten var hon så litet tillmötesgående som möjligt, och hon kunde ju omöjligen säga rent ut till den allvarsamma, hyggliga doktorn, att han inte fick komma, så sällan som det inträffade. Hon [ 91 ]räknade efter; det var nära fjorton dagar sedan hon hade talat med honom.

Farbror Anders var så besynnerlig; hon blef inte riktigt klok på honom; snäll var han alltid, men hon kände i alla fall ett slags rädsla för honom.

Ibland om qvällarne — han kom alltid sent hem — när han gick igenom hennes rum, brukade han sätta sig vid hennes säng och prata litet. Men hon förstod icke alltid hvad han sade, antingen derför att hon var sömnig eller farbror trött, han talade så otydligt. Men han klappade henne så vänligt, när han sade god natt.

Doktor Bennechen hade otur, när han gick ut för att besöka Kristine.

Lust hade han hvarje dag, men han var rädd för att möta Alfred; ej heller Mo tyckte han om att träffa, och han hade på det hela taget vid dessa expeditioner ondt samvete, som om han höll på att göra någonting riktigt ondt.

Det slutade också i allmänhet med att han gick förbi och såg ned i fönstren, eller också gick han upp och hälsade på sin mor i den svaga förhoppningen att träffa Kristine i porten eller i trappan.

Ty han var förälskad i henne, och han visste det mycket väl.

Och ändå var han icke glad, som man brukar vara, då kärleken porlar genom ådrorna som en varm ström.

Först och främst var han mycket oviss om det intryck han hade gjort på Kristine. Han trodde, att hon, som var så frisk och skönt skapad, måste känna ovilja mot en sådan krympling [ 92 ]som han var. Ty doktorn trodde sjelf, att han haltade mycket mera än han verkligen gjorde.

Och så var han också svartsjuk på Alfred — tyst, inbunden, rasande svartsjuk var han på denne bror, som öfverallt hade varit honom i vägen, gynnad och bortskämd på alla håll, och för hvars synder han under årens lopp hade fått så mycket stryk.

Och slutligen hade Johan Bennechen en hemlig, vemodig misstro till sig sjelf och sin framgång öfverhufvud. Han hade alltid haft otur, och det hade man alltid sagt honom.

Derför älskade han sin kärlek, som han kände spira fram, liksom man älskar ett sjukt barn. Han lät den starka känslan omsluta hela sitt väsen utan att tänka på motstånd; och han bar sin kärlek väl förvarad i sitt redliga bröst med en stilla, vemodig glädje, allt under det han ej hade stark tro på, att den skulle medföra någon lycka för honom.

Det fans redan tillräckliga anledningar till oro, till och med i allra lyckligaste fall: att Kristine verkligen tyckte om honom. Ty hvad skulle statsrådinnan säga! Och om han än kunde tänka sig möjligheten af att sätta sig öfver moderns motstånd, hvar skulle han någonsin få mod att framträda för sin far och meddela honom, att han ämnade gifta sig med en bondflicka!

Denne far, så vacker och imponerande, var i Johan Bennechens ögon typen för allt hederligt, upphöjdt och fint.

När oppositionens blad kastade sig öfver regeringen, läste doktorn det alltid med en tyst reservation för sin fars räkning. Det var ju icke [ 93 ]omöjligt, att det inom regeringen kunde finnas personer, som behöfde kritik, men att det var något att klandra hos statsrådet Bennechen, föll honom icke in att tänka.

Medan modern skänkte den vackre Alfred hela sin ömhet och blott hade litet öfrigt åt »de båda misslyckade», som hon kallade Hilda och Johan, var fadern ungefär den samme i sitt förhållande till alla barnen, ja, det hände till och med, att han vågade en svag opposition mot sin hustru, då hon skämde bort Alfred alltför galet.

Detta var tillräckligt för Johan, som i detta afseende ej var bortskämd; och ju äldre han blef, desto mera steg hans aktning för fadern, så att slutligen blef den nästan som en religion för honom.

Men nu var det ju just faderns förnämsta egenskap, hans lifsprincip: det respektabla, det fina, korrekta, som Johan ville kränka, ja löpa till storms emot genom en så absurd förbindelse — med en lång, rödhårig bondpiga!

Johan tänkte sig hvad fadern skulle säga och göra, om han fick nys om sin äldste sons dårskap. Var det icke först efter oändliga öfverläggningar som han fått tillåtelse att söka en fattigläkarebefattning i en af stadens utkanter, och hvad var det mot detta?

Men så ofta doktorn hann så långt i sina tankar, var det med någonting snarlikt en lugnande känsla han sade: »Ja, det är ju ingenting att grubbla öfver; hon bryr sig ändå inte det ringaste om mig.»