Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 19
| ← Kapitel 18 |
|
Kapitel 20 → |
NITTONDE KAPITLET.
Guy hade varit i Oxford omkring en vecka, då han en afton fick ett oväntadt besök på sitt rum af ingen mindre än kapten Morville.
Han blef mycket glad, ty han hoppades, att ett personligt sammanträffande skulle undanröja alla missförstånd, och han räckte ut handen mot Philip med verklig hjärtlighet.
»Du här, Philip! När kom du?»
»För en half timme sedan. Jag skall till Thorndale, dit jag är bjuden på en vecka. På vägen reser jag till min syster i S:t Mildreds.»
Under det Philip talade, såg han sig om i rummet, ty han ansåg, att en människas rum är ett uttryck för henne själf, och hans eget var det med säkerhet, så ordentligt, prydligt och smakfullt som det alltid var. Här fanns emellertid icke mycket, som kunde tjäna honom till ledning. Möblemanget var sådant den förre hyresgästen lämnat det, blott något mer illa åtgånget och långt ifrån välordnadt. Stolarna voro så fulla med böcker och papper, att Guy måste röja af en, innan han kunde be sin gäst sitta ned; men annars fanns det intet annat att anmärka på, icke ens cigarrer, och till Philips förundran inga taflor eller prydnader, utom en skiss af Laura, som skulle föreställa Sintram, samt en vy af Redclyffe. Böckerna voro mest sådana, som hörde till det ämne Guy för närvarande läste, och några andra, som sågo ut att vara från Redclyffes bibliotek. Var detta ett nytt tecken till att han plottrade bort sina pengar utan att man såg något efter dem? En Sofokles och ett lexikon lågo uppslagna på bordet framför honom jämte en portfölj, som han slog ihop, men icke förrän Philip hade sett något, som såg ut som vers.
Icke heller hans uppsyn motsvarade Philips förväntningar. Han såg inte så glad och strålande ut som förr, men där fanns hvarken förlägenhet eller trots, och han log sitt gamla soliga leende, då han sade:
»Det var verkligen snällt af dig att komma hit och se till hvad du kan göra för mig.»
Philip var inte alls beredd på att bli på detta sätt mött på halfva vägen, men han tänkte, att Guy antagligen ville göra honom till medlare, och förhärdade sig på nytt.
»Ingen kan vara villigare att hjälpa dig än jag, men du måste i första rummet hjälpa dig själf.»
Den lugna och afmätta tonen kom ögonblickligen Guys hjärta att bulta af otålighet och väckte alla de nyss tillbakaträngda minnena till lif; men i och med detsamma kom också den tanken: »Här är det igen! Om jag inte besegrar det där, blir jag olycklig. Fienden kommer att segra.» Och han tvang sig till att icke afbryta, medan Philip lugnt fortfor:
»Så länge du icke är uppriktig, kan ingenting göras.»
»Min enda önskan är att få vara uppriktig», sade Guy, i det han talade hastigt och med låg röst, bekämpande känslor, hvilka dock kommo hans röst att darra; »men jag har aldrig fått tillfälle att förklara mig.»
»Däröfver skall du inte längre behöfva beklaga dig. Jag har kommit hit för att från dig till farbror öfverföra allt hvad du kan ha att säga som förklaring. Jag skall göra mitt bästa att få honom att låna ett villigt öra häråt, men han har blifvit djupt sårad af hvad som händt.»
»Ja, jag vet — jag vet», sade Guy, djupt rodnande, »och jag har ingenting att anföra till min ursäkt. Jag kan endast upprepa, att jag är af hjärtat ledsen öfver hvad jag kan ha sagt, både om honom och om dig.»
»Det kan aldrig falla mig in», sade Philip, »att fästa mig vid hvad du kan ha sagt i ett ögonblicks häftighet, i synnerhet då du själf beklagar det. Anse det som fullständigt glömdt.»
Guy hade svårt att få fram ett tack, som verkligen icke lät mycket hjärtligt.
»Låt oss nu komma till hufvudfrågan», sade Philip, »nämligen den anhållan om pengar, hvilken så förvånade farbror Edmonstone.»
»Jag kan inte inse, att det är hufvudsaken», sade Guy. »Jag ville ha haft pengarna till en sak, som jag ville understödja; han tyckte sig inte kunna låta mig få dem, och därmed väl.»
»Så tycker inte farbror. Han skulle vilja vara säker på, att du inte har gjort af med dem på förhand.»
»Hvad vill du mer ha än mitt ord på att jag inte har gjört det?» sade Guy.
»Vare det långt ifrån mig att säga, att han betviflar ditt ord», började Philip. Guys ögon sköto en af de äkta Morvilleska blixtarna, men Philip, som icke önskade bli ställd till ansvar för sina egna tankar i den saken, fortfor utan att låta hejda sig: »Det är dock bättre att icke bero endast af ett obestyrkt påstående. Hvarför kan du icke ge fulla upplysningar om dina goda afsikter, så att du återvinner hans förtroende?»
»Jag har ju sagt, att jag icke får nämna ändamålet.»
»Det var illa, det!» sade Philip. Guy bet sig i läppen, så att den blödde, och tyckte verkligen, att smärtan kändes som en lättnad, medan Philip fortsatte:
»Om det är omöjligt att få den saken klar, skulle jag råda dig att visa honom, hvilka utgifter du har haft; lägg fram dina räkenskaper och låt dem rättfärdiga dig.»
De flesta skulle hafva sagt, att det var oförsynt att föreslå något sådant, om inte för annat, så för att dölja det faktum, att inga räkenskaper blifvit förda. Guy hade aldrig fått lära sig som en plikt att vara noga i detta fall, var icke af naturen ordentlig och kände sig icke ansvarig för någon; icke heller skulle han, om räkenskaper blifvit förda, ha kunnat framlägga dem utan att blottställa sin morbror. Han ville emellertid icke göra några undflykter och svarade efter ett ögonblick — icke utan ansträngning —, att han icke hade några att visa.
Det skulle ha varit lättare att tåla, om Philip hade sagt något annat än ett torrt upprepande af sitt: »Det var illa det!»
Då Philip sedan kom fram med frågan angående den till spelaren John White utbetalade summan, fick Guy ändtligen veta, hvari de så kallade bevisen mot honom bestodo. Som han icke ville blottställa morbrodern, nekade han äfven nu bestämdt, ehuru utan häftighet, att tala om, hvarför han gifvit denne man herr Edmonstones växel, och det var omöjligt för Philip att rubba hans beslut.
Nu återstod intet annat för Philip än att förklara, att han ämnade höra sig för angående Guys rykte i staden, hvarvid han »hoppades», att allt skulle vara tillfredsställande. Guy yttrade ett kort: »Tack», och de båda kusinerna skildes åt, ty det var redan sent på kvällen.
Morgonen därpå, då Philip höll på att intaga en hastig frukost, kom Guy in i hans rum på hotellet, blek och förstörd, som om han hade varit vaken hela natten.
»Philip», sade han på sitt eget öppna sätt, »jag tycker inte, att vi skildes åt i går kväll så vänligt, som din välmening förtjänar.»
»Aha!» tänkte Philip. »Han är rädd för undersökningen och faller till föga» Högt sade han: »Det gläder mig, att du vid närmare besinnande tycker så. Har du några vidare upplysningar att ge om det vi talade om?»
»Nej. Om det kan jag ingenting annat säga; tiden får väl utvisa min oskuld; men jag ville blott, att vi skulle skiljas som vänner.»
»Jag hoppas alltid förblifva en verklig vän.»
»Jag kom inte hit för att tvista», sade Guy, till svar mera på andemeningen än på ordalagen, »så jag vill inte säga mer. Vill du träffa mig igen, så finns jag i mitt rum. Farväl»
Philip blef något förundrad. Månne Guy hade tänkt att komma och erkänna men i sista stund funnit sin stolthet i vägen? Månne han själf visat sig för sträng? Han trodde sig kunna bedöma saken bättre, då han fått göra sina förfrågningar, och skyndade att börja dem.
Emellertid voro de svar han fick alls icke af det slag han väntat sig. Alla talade om Guy i de mest berömmande ordalag; han var ytterst flitig och ordentlig i sina vanor, och hans uppförande var mönstergillt. Han var allmänt omtyckt, och man tyckte endast det var skada, att han var så litet sällskaplig. Ingen kunde ens tänka sig möjligheten, att någon kunde tro honom om något slarf eller något än värre; Philip märkte rent af en viss förvåning öfver att sådana frågor framställdes, och det af en så ung man som han själf.
Wellwood, den person Philip helst af alla velat träffa, var för tillfället icke i staden utan på landet som predikobiträde.
Det gick icke bättre, då Philip kom till stadens affärsmän med sina frågor. Alla svarade — med förvånad min —, att sir Guy var den ordentligaste kund i världen; han betalade allting kontant. Philip började undra, om alla voro i komplott med Guy eller om det först varit i S:t Mildreds han börjat komma på sned.
Det var litet förtretligt att tänka på Guys afskedsord, i synnerhet då man besinnade, att han måste ha vetat, hur undersökningen skulle utfalla; det hade förstås varit ädelmodigast att gå till honom och erkänna, att såtillvida intet tyckts vara på tok, men — Philip hade inte lust att ge Guy denna tillfälliga triumf. Det var ju i alla fall, som det var, och hvarför då börja det onyttiga tvistandet igen? Han intalade sig, att han icke skulle hinna, om han icke ville komma för sent till tåget, och skyndade sig till stationen, där han sedan tillbragte en kvarts timme med att säga till sig själf:
»Kanske jag kunde ha hunnit, men hvad hade det tjänat till? Han är envis, och man bör så mycket som möjligt undvika att reta upp det olycksaliga Morvilleska lynnet.»
Vid sextiden var han hos sin syster, som ställt till med en liten fin middag för hans skull. Hon visste, att hennes mans konversation icke var något nöje att bjuda på, och de nu inbjudna gästerna voro gamla vänner till familjen, dem det alltid var roligt för Philip att träffa.
En gång under aftonens lopp kom talet på systrarna Wellwood; fru Henley angrep dem som vanligt och berättade, att det var meningen att förbjuda dem att besöka patienterna på sjukhuset. Philip tog dem varmt i försvar, fick sin svåger på sin sida och lyckades få sin syster så långt, att hon så godt som lofvade lämna dem i fred.
»Sir Guy var mycket tillsammans med fröknarna Wellwood», sade fru Henley.
»Verkligen?»
»Å, inte behöfver du vara rädd för något sådant. De äro väl dubbelt så gamla som han.»
Philip smålog, när han tänkte på hur onödig hennes fruktan var, och bad sedan sin syster ge honom någon anvisning, hvar han kunde fråga sig för angående Guy och hans dårskaper.
Jack White, som fått växeln, var emellertid icke längre till finnandes, och huruvida sir Guy ens varit synlig på kapplöpningsfältet, tycktes vara omöjligt att utröna. Öfverste Harewood, hvilken Philip uppsökte, visste icke heller något. Guy hade varit ute och jagat ett par gånger med Tom, men till kapplöpningarna hade de icke gjort sällskap. Philip tänkte, att Guy och Tom nog kunde ha varit tillsammans, utan att öfversten visste af det, så han lät icke hejda sig af den saken. Tom var just rätte mannen att införa Guy bland folk, som idkade vadhållning såsom yrke; och pengar kunde Guy ha skaffat sig genom att utfärda någon förbindelse att betalas, då han blefve myndig, eller genom att vända sig till den gamle förvaltaren vid Redclyffe, som var honom blindt tillgifven. Då nu Philip ändå skulle till Thorndale, beslöt han att fara till Redclyffe en dag och granska räkenskaperna med största noggrannhet.
Resultatet blef emellertid, från hans synpunkt sedt, lika litet tillfredsställande där som vid de andra undersökningarna.