Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 32
| ← Kapitel 31 |
|
Kapitel 33 → |
TRETTIOANDRA KAPITLET.
Från den dagen behöfde man icke längre hysa någon oro för Philip. Han var visserligen mycket nedsatt, så att han icke ens orkade vända sig i sängen, lyfta upp hufvudet eller tala, utom i hviskande ton, men febern var alldeles borta, och hans förträffliga konstitution började dag för dag hämta sig. Han sof mesta tiden och såg mycket nöjd ut, då han var vaken små stunder. Dessa blefvo för hvar dag längre, och hans röst började bli starkare, så att han kunde tala och fråga om ett och annat.
Hans första omsorg, när han började kunna tänka på något annat än det allra närmaste, gällde, att någon skulle skrifva till öfverste Deane, ty hans permission var nu ute, men om Hollywell sade han inte ett ord, så att Amabel började hoppas, att hennes antagande hade varit riktigt och hans bekännelse en feberfantasi. Guy trodde dock, att själfva hans tystnad beträffande deras närmaste var af en viss betydelse.
Han var för öfrigt mycket tålig och nöjd, och hans sätt mot Guy hade alldeles förlorat sin gamla sträfhet.
En afton, då Guy satt och skref, frågade Philip, hvilken legat så tyst, att han trott honom sofva: »Skrifver du till Hollywell?»
»Ja, till Charlotte, men det är ingen brådska; det afgår först i morgon. Vill du hälsa något särskildt?»
»Nej tack.»
Guy inbillade sig, att han suckade; det uppstod en lång tystnad, och slutligen sade Philip: »Guy, har jag sagt något om Laura?»
»Ja», sade Guy och lade ifrån sig pennan.
»Jag trodde det, men jag kunde icke komma ihåg riktigt. Det var väl inte i yrseln?»
»Nej, när du yrade, var det i allmänhet omöjligt att uppfatta hvad du sade; du talade mest italienska och nämnde ofta ditt hem. Om henne talade du blott natten innan du blef som sämst.»
»Jag minns nu», sade Philip. »Jag vill inte bryta det beslut, jag då fattade. Det värsta är, att de tyngsta följderna komma att drabba henne.»
Med svag röst och med många afbrott berättade han hela historien för Guy, dock utan att nämna hvem det var han trott sig behöfva varna Laura för. Guy förstod, att det var en lättnad att få tala om alltsammans, hvarför han hörde på med deltagande men utan att säga många ord.
Så skulle Philip själf aldrig ha tagit emot ett dylikt förtroende.
Så fort Guy kunde lämna Philip, gick han till Amy.
»Amy», sade han i sorgsen ton, »nu har han talat ut. Det var verkligen sant om Laura.»
»Å, verkligen! Hvad mamma skall bli ledsen! Jag vet inte, hur jag skall kunna tro, att det är möjligt en gång. Och den stackars Laura! Tänk, hvad hon skall ha genomgått, för jag har inte mildrat underrättelserna alls, såsom till hans syster. Berätta alltsammans, är du snäll!»
Guy gjorde så, och hon blef mycket harmsen.
»Jag kan inte bli så ond på honom, som jag skulle vilja», sade hon, »nu när han är sjuk och ledsen, men det är allt för illa. Jag kan inte förstå, hur han kunde se någon af oss i ansiktet, långt mindre begära att få mästra oss allesammans.»
»Jag inser nu, att jag aldrig förstått fattigdomens frestelser», sade Guy tankfullt. »Jag har ofta tänkt på rikedomens men aldrig på fattigdomens.»
»Du borde inte urskulda honom, tycker jag. Stackars Laura, intet under att hon har sett så tryckt och tärd ut! Guy, jag kan inte låta bli att vara ond på honom», slutade hon med ögonen fulla af tårar.
»Hans egen ånger är hans bästa ursäkt, Amy. Du kan nog inte vara obeveklig, när du får se honom så kufvad och så svag och olik sig. I morgon skall du ju hälsa på honom, som du vet, efter doktorn säger att all fara för smitta nu är förbi.»
»Jag kommer att tänka på Laura hela tiden.»
»Och hvad skulle hon tycka, om hon finge se honom nu? Hvad skall du göra, om jag tar honom med mig till Redclyffe? Skall du resa till Hollywell och trösta Laura?»
»Jag väntar väl, tills du skickar af mig. Hur kunna vi för resten bjuda främmande, innan vi ha tak öfver hufvudet själfva? Hvad gör han nu?»
»Sofver, som vanligt.»
»Om du ville göra detsamma! Jag tror inte, du har sofvit två timmar i sträck, sedan du slutade vaka.»
»Jag börjar tro, att man godt kan reda sig utan sömn»
»Men herr Shene skulle aldrig ha fattat ett sådant tycke för dig, om du alltid hade sådana mörka skuggor omkring ögonen. Se! Är nu det ett ansikte, som anstår sir Galahad eller någon af riddarne af runda bordet? Kom nu och låt mig läsa dig i sömn.»
Jag skulle bra mycket hellre vilja gå ut en stund. Det ser så svalt och skönt ut. Vill du gå med?»
Under promenaden resonerade de om hvad som närmast var att göra. Philip måste naturligtvis göra sin bekännelse själf, men de hade i sin makt att mildra mycket för honom, och de befarade icke alls, att herr Edmonstone, sedan första hettan gått öfver, skulle neka sitt samtycke till förlofningen.
Philip skulle komma till Redclyffe för att hämta krafter och vara i beredskap att mottaga första närmande från Hollywell. Amabel trodde, att pappa snart skulle förlåta dem; han hade alltid tyckt om Philip och var mycket intresserad af älskande och förlofningar; men mamma skulle nog inte öfvervinna det så snart; hon skulle komma att ta det mycket hårdt, fruktade Amy.
Dagen därpå, som var en söndag, skulle Amabel för första gången besöka Philip. Guy gladde sig däråt, och Amabel ville icke göra honom ledsen, fast hon oupphörligt måste tänka på sin mor och Laura; hon klädde sig i hvitt för att göra ett så söndagslikt intryck som möjligt och satte på sig en silfverbrosch från Milano — det enda smycke Guy någonsin gifvit henne — samt Charles' armband.
»Lady Morville!» anmälde Guy högtidligt och slog upp dörren till Philips rum. »Nu sade jag ändå rätt. Här är hon!»
Hon hade naturligtvis tänkt sig, att Philip skulle vara förändrad, men det grep henne ändå, att hon knappt kunde känna igen honom; färgen var totalt borta, till och med från läpparna, kinderna voro insjunkna, håret afklippt och själfva ögonen knappt sig lika i sina djupa hålor. All hennes vrede var på ögonblicket fullständigt glömd, och hon hade allt göra i världen att prata och skratta för att hålla tillbaka tårarna.
»Ber du inte din hustru att sitta ned, Guy?» sade Philip och lyfte på hufvudet, hvarpå han låg och såg på henne, så som en sjuk ibland ser på en blomma eller något annat vackert och uppfriskande.
»Är det där din bruddräkt, Amy?»
»Nej då, den är idel spetsar och grannlåt.»
»Du ser så brudlik ut…»
»Hvilken komplimang för en så gammal fru!» sade Guy, som också stod och såg på henne, stolt öfver Philips beundran. »Du, som för så länge sedan i München uppträdde i din ståt med orangeblommor och allt.»
»Det var alldeles nog med den gången», sade Amy.
»Å, du har allt det där kvar, när du kommer hem till Redclyffe», påminte Philip.
»Du, som känner grannarne, får lof att hjälpa oss», sade Amy, och Guy kände sig mycket nöjd att höra, att hon själfmant instämde i bjudningen.
»Tack, men vi få väl se», sade Philip.
»Ja, vi få se, när du är kry nog att resa, och det dröjer visst inte länge, förrän vi kunna ge oss af, om vi ta små dagsresor. Hur tycker du han ser ut, Amy?» sade Guy med en min af triumf, som var ganska komisk, när man såg på det afmagrade ansikte, han med sådan tillfredsställelse betraktade.
»Säkert ser han mycket bättre ut nu», sade Amy, »men du kan inte begära, att jag skall se det.»
»Du lyckades inte att pressa fram en komplimang, Guy», sade Philip. »Jag blef allt ganska förvånad, när Arnaud kom med spegeln i morse.»
»Å, du skulle ha sett dig själf för åtta dar sedan», sade Guy och skakade på hufvudet med en lustig min. »Doktorn påstår, att det är tydligt, att monsieur har en mycket stark konstitution.»
»Charles säger, att det är bara en anledning att genomgå alla upptänkliga sjukdomar», sade Amy.
»Bra», sade Guy. »Jag är mycket nöjd med att inte ha någon alls.»
»Har du inte?» frågade Amy och såg häpen ut.
»Och hur vet du det?» sade Philip. »Du har ju aldrig varit sjuk.»
»Det var en utsaga af gubben Walters, den gamle läkaren i Moorworth, sista gången jag hade något att göra med honom i min tidiga barndom. Det fäste sig i mitt minne, därför att det lät som ett sådant orakelspråk och emedan jag antogs icke höra på. Han talade med Markham om någon sjukdom, som jag nyss genomgått, och slutade så här: Han är nog frisk och rask nu, men han har ingen konstitution; det finns fallenhet för smygande feber, och skulle han få någon svår sjukdom, kommer det att ta honom hårdt.»
»Så väl, att jag inte visste det förut», sade Amy.
»Kom du ihåg det, när du for hit?» sade Philip.
»Ja visst», sade Guy, utan att det minsta bry sig om det intryck, detta gjorde på de andra. »Men skall du inte berätta för oss, Philip, hur det gick för dig, sedan vi skilts åt, och hur du kom hit?»
»Jag gick, som jag hade tänkt, genom Valtelina och kom ned genom ett bergpass. Jag mådde inte bra i Bolzano, men jag tänkte, att det endast var trötthet och skulle gå öfver med en söndags hvila, hvarför jag fortsatte två dagar till, oaktadt jag hade värk både i hufvud och lemmar.»
»Gick till fots?» utropade Amy.
»Ja. Jag inbillade mig, att det var stelhet efter klättrandet i bergen och att det skulle gå bort genom motion, men jag skulle inte vilja gå igenom den sista dagen igen, upp och ned i backarna och med solskenet på snöfälten i ögonen. Jag tänkte hinna till Vicenza, men det måtte ha varit förbi med mig, när jag kom hit; jag minns just ingenting. Jag var så yr i hufvudet, att jag hela tiden var rädd att glömma bort min italienska; jag kan nätt och jämnt komma ihåg, att jag gick och upprepade en mening gång på gång, så att jag inte skulle glömma den. Troligen kunde jag ännu tala, när jag kom hit, men det sista jag kommer ihåg är, att jag kände mig mycket sjuk och eländig i ett annat rum än det här, alldeles ensam och full af fasa för att ligga öfvergifven och dö. Därnäst har jag ett förvirradt minne af hur skönt det var att höra engelska igen och se min förträfflige vårdare här.»
Philip orkade just inte tala mer på en gång, och Guy lät nu hämta in hans soppa, hvilken Amy och Anne håft stor möda att tillreda af de dåliga materialier, som stodo dem till buds. Amy var mycket glad att se, att resultatet var ätbart.
Då han slutat, läste Guy högt dagens texter för dem. Den ena var ur Jeremias bok om Josias och hans söners olika öde, och Guys röst ljöd så vackert och vemodigt i versen: »Gråten icke öfver den döde och beklagen icke honom! Men gråten bittert öfver honom, som har farit bort, ty han skall icke mer igenkomma och återse sitt fädernesland», att Amy knappt kunde återhålla tårarna, och äfven Philip, som varit så nära att »icke mer igenkomma och återse sitt fädernesland», kände sig djupt gripen.
När Guy slutat och de skulle lämna Philip för att gå till sin middag, medan han skulle hvila, sade han till Amy:
»Jag har aldrig förr förstått fördelen af att äga en sådan röst som Guys. Den är utmärkt i ett sjukrum. I förra veckan kunde jag inte tåla att höra någon annan tala, och till och med nu skulle ingen annan ha kunnat läsa så, att det icke plågat mig.»
»Din röst, ja», sade Amy, när de hade kommit upp till sig. »Jag längtar allt bra mycket efter att höra den. När skall du sjunga för mig igen?»
»Inte förrän Philip är så pass stark, att han står ut med att höra det», sade Guy, »men vet du hvad, Amy? Om du orkar, så gå vi upp i klyftan, medan Philip sofver.»
Det gjorde de också i aftonsvalkan och tillbragte en lugn stund under de lummiga kastanjeträden där uppe. »Det är nästan lika skönt, som när vi voro ute och gingo tillsammans under vår förlofningstid», sade Amy.
»Bättre», sade han.
En tystnad uppstod, hvarefter hon frågade: »Minns du din sorgliga definition på lycka för många år sedan?»
»Hvad då?»
Glimtar från en bättre värld, blott alltför snart bortskymda eller förverkade. Den gjorde mig ledsen då. Tycker du detsamma nu?»
»Gör inte du det?»
»Jag skulle vilja veta, hur du nu skulle säga.»
»Glimtar från en bättre värld, hvilka bli klarare, allteftersom den kommer oss närmare.»
»När ålderdomen kommer», sade Amy. »Det förefaller mig så långt dit.»
»Hvar dag är ett steg», sade han; och så kom en tystnad, hvarunder båda sutto i djupa tankar.
Allt var stilla omkring dem; bergens snöklädda toppar aftecknade sig i glans mot den klarblå himmelen, medan mörka moln skockades omkring deras sidor och aftonrodnaden småningom bleknade bort.
»Nu fattas bara ett», sade Amy. »Här kan du sjunga. Om vi skulle sjunga dagens psalmer?»
Det var den femte dagen 1 månaden, och psalmerna passade särskildt väl till deras tankegång. Innan de slutat den tjugunionde, började det mörkna. Där borta i bergen syntes några blixtar, och vid orden: »Herrens röst skakar öknen», kom en aflägsen, men dof åskknall som ackompanjemang.
»Herren välsigne sitt folk med frid.»
Tonernas rika välljud dog bort, men ekot svarade från fjärran som en andehviskning: »Med frid.» Det var alltför underbart och högtidligt att tala om; Guy tog Amys arm, och de gingo tysta hem.
De hade ett godt stycke att gå, och det var full natt, innan de hunno fram till byn, men det var blott desto vackrare. Åskan rullade högtidligt där borta bland bergen, men nymånen sken med bländande glans på de snöhöljda topparna och kastade fantastiska skuggor från utsprången, medan hela skurar af eldflugor föllo öfver dem från träden, skimrande och svälvande i den djupa skuggan.
»Det är nästan skada att gå in», sade Amy; men Arnaud tycktes icke hysa samma mening, ty han kom ut emot dem med mycken ifver och föreställde dem, hur farligt det var att gå ute i daggen så här på hösten; och Guy erkände, att fast det hade varit den mest underbart härliga afton han någonsin varit med om, kände han sig allt tämligen trött.