August Blanche
| ← Hälsning till Anton Nyström |
|
Ett gammalt ämne → |
August Blanche.
Vid Uddevalla skarpskytteförenings 25-årsfest 1885.
Gif akt i lederna! Skyldra gevär!
En skugga nalkas oss i festens gamman,
en skugga . . .? Nej, en lefvande det är,
som simpla skarpskyttsuniformen bär.
Han äskar ljud. De sluta sig tillsamman
de spridda rotar . . . och vid gäll fanfar
kommandot öfver skyttarna han tar.
Du känner honom ju och dessa drag,
som tusen bilder burit öfver norden?
I hvarje ord du hör hans hjärtas slag,
hans mänskligt ädla, rika sinnelag,
som sög sin bästa must ur fosterjorden . . .
Från hvarje led, från hvarje kompani
dig susar namnet August Blanche förbi.
Det var den mannen på hvars stämmas bud,
som dånade ock neder hit till skären,
de svenske männen drogo krigsmansskrud
och ordnade sig tätt vid trummans ljud
och laddade de blänkande gevären,
att resa sig för frihet, rätt och lag,
ett folk i vapen, om så kräfts en dag.
Det kräfdes ej och har ej kräfts tills nu;
och tider gått och släktena försvunnit,
men tanken lefver; både jag och du
vi lyssna till dess maningsrop ännu,
som dristigt smattrande vårt öra hunnit,
om ock vi drömma om en bättre tid,
då svärden bräckts i folkets sista strid.
Men det som stort har tänkts ej vissnar bort,
det träder fram i nya, bättre former.
Det tynar af, men frodas inom kort;
och man är säkert ej af sämre sort
fastän man skjuter utan uniformer . . .
Det gäller säkert öga, kyligt blod,
så hinner nog mot målet vingadt lod.
Hans tanke var att utan bjäfs och ståt
hvar Sveriges son sin moder skulle skydda;
när ofreds-vårdkas flammar vidt utåt
med bajonetter vakta välkänd stråt,
som leder bort till låg, men egen hydda.
Det var hans tanke, var hans lifsidé . . .
Gif akt! Ibland oss nu vi honom se!
O! unnades hans skugga dock en röst,
som nådde öfver hela landet vida,
som kunde värma upp de ungas bröst
och jaga hän den frostigt kalla höst,
som höres uti tusen stämmor kvida!
Ty i de ungas sinnen är det kallt —
och sol vi tarfva, värme framför allt!
Och värme lyste utur diktarns blick,
som äfven kunde flamma när det gällde.
En folktribun i later och i skick
i hänförd kraft till striden djärf han gick,
och murken fördom han till marken fällde;
han ljungade, han ljungade och slog,
men än i kampen varmt hans öga log . . .
Gif akt i lederna! Skyldra gevär!
En skugga nalkas oss i festens gamman —
en skugga . . . ? Nej, en lefvande det är,
som simpla skarpskyttsuniformen bär —
och på hans bud vi sluta oss tillsamman,
och från hvart led, från hvarje kompani
där susar namnet August Blanche förbi!