←  I.
August Strindberg och den litterära Nittiotalsreklamen
av Bengt Lidforss

II.
III.  →


[ 14 ]

II.


För att rätt uppskatta den kritik, som Levertin under en följd av år ägnat Strindbergs produktion, är det lämpligt att — som förberedande orientering — skärskåda de stridsmetoder, vilka Levertin använt mot andra författare som av en eller annan orsak voro honom osympatiska. Jag tänker härvid särskilt på de två diktare, som näst Strindberg äro de mest betydande i Sverges modärna litteratur — Ola Hansson och Fröding. Den under titeln Svensk litteratur utgivna recensionssamlingen innehåller alla de aktstycken, vi i denna sak behöva.

Den av Levertin använda stridsmetoden består då för det första däri, att sådana arbeten, vilka det ej skulle vara opportunt att angripa, helt enkelt ignoreras, förbigås med tystnad. Samme Oscar Levertin, som ägnat långa och sympatis[ 15 ]flödande recensioner åt snart sagt varje debutant som på de sista tjugo åren uppträtt i Sverge — man finner i »Svensk litteratur» bland annat utförliga recensioner av herrar Nordlings och Klinckowströms poetiska alster — denna samvetsgranne kritiker har icke haft ett ord att säga om Frödings produktion, så länge denna var livskraftig och frisk; varken »Guitarr och dragharmonika» eller »Nya dikter», eller »Stänk och flikar», eller »Nytt och gammalt» har av Levertin hedrats med något som helst omnämnande — direkt. Först när Fröding utger den märkliga samlingen »Gralstänk», som jämte sidor fyllda av den skäraste poesi och djupsinnig, äkta germansk spekulation, även rymmer en del lätt anfäktbara bizzarrerier, först då anser Levertin tiden vara mogen för att ingripa. Då träder han fram och komplimenterar Fröding för hans »formella mästerskap», vilket »är så obegränsat, att han skulle kunna sätta adresskalendern eller multiplikationstabellen i verser, som klingade briljant och kanske också — jag tror det nästan — kunde verka lustigt och poetiskt». Då klargör han för Frödings naiva beundrare att det i själva verket är »den formella utgångspunkten, den rent språkliga inspirationen, ur vilken ett flertal av Frödings mest utomordentliga sånger spirat», och som bevis på denna sats avtrycker han sedan en [ 16 ]Frödingsk strof, som »genom sin språkkonsts adel föryngrar den banalaste av tankar». I samband härmed får Levertin även tillfälle att erinra sig Frödings skrift »om livsmonaderna», »där de små tankarne förflyktiga (!) under poetens definitioner som vattnet under tvättbjörnens tassar» (!) och vilken påmint Levertin om »tänkare, som inbilla sig filosofera liksom barn tro sig föra korrespondens därför att de få sätta frimärken på andras brev». Därefter får den Frödingska fabeln »Maskin i olag» en mention honorable, därför att »den burschikosa energi», varmed den framställer det gamla ämnet, har »en cynismens uttrycksfullhet, som ej är vanlig» (!), och så följer till sist en erinran om hur »verkligt djupsinnig» Frödings diktning någon gång kan vara, såsom då skalden i sin föregående diktsamling »Nytt och gammalt», skildrar hur han »med en undran, som växt till ångest och växt till förtvivlan, under åren sett sin stjärna slockna och försvagas, medan han gick över de krokiga vägarne, genom de vilda och ångestslagna nätterna» …

Farväl stackars Fröding, jag har aldrig kunnat med dig och din konst, men nu är ditt spel gudskelov slut, och du själv också, varför skulle jag inte då vara ädel och själfull mot ditt minne — sådan är andemeningen i den enda recension, som Levertin ägnat Frödings poesi.

[ 17 ]Direkt nämligen. Indirekt, men för övrigt tydligt nog har han däremot i essayn om Heidenstam (intagen i samlingen »Diktare och drömmare») sökt att nedsätta Frödings diktning, vars popularitet säges bero därpå, att »det hos den läsande allmänheten i alla länder, och ej minst i vårt goda Sverge, finns en avgjord fallenhet för enkla själstillstånd, onyanserade stämningar, klart och grunt tankeliv utan kulturens brytningar och den inre meditationens källdjup. Publiken föredrar avgjort en populär form, fallande in i örat med gatmelodiens eller folkvisans lätthet, framför en verskonst, som eftersträvar invecklad orkestrering och rik kontrapunkt». Efter ett utfall mot Strindbergs »Giftas», som utdömes på grund av sin banala »naturmoral» och »sina gränslöst tarvliga, etiska ideal (obs. kommat!) återknytes så den ursprungliga tråden genom påpekandet att »Jairi dotters historia är mer invecklad än skalden Wennerboms». Huru nobelt och verkningsfullt är det icke att låta skalden Wennerbom symbolisera Frödings diktning!

Kampanjen mot Ola Hansson föres efter samma principer. Hela den mäktiga, underbart rika produktion, som Ola Hansson får till stånd under sjuårsperioden 1890—97, synes icke existera för Levertin; varken de rent skönlitterära verken: Ung Ofegs visor, Kärlekens trångmål, [ 18 ]Resan hem, Fru Ester Bruce, En uppfostrare, Före giftermålet, Vägen till livet, ej heller den märkliga essayn över »Materialismen i skönlitteraturen», eller den vackra samlingen »Tolke og Seere» ha kunnat avlocka Levertin ett erkännande ord; dessa verk tigas i hjäl. Först när på senhösten 1897 den intressanta, men på vissa punkter angripbara essayboken »Kåserier i mystik» ser dagen, finner Levertin det opportunt att bryta tystnaden, och för att få ett riktigt fast grepp för sin kritik sammankopplar han, fullkomligt godtyckligt och utan någon som helst inre anledning, Ola Hanssons mystiska kåserier med fru Laura Marholms bok »Till kvinnans psykologi» och börjar sin dubbelrecension med följande nobla ingress:

Det är icke herr och fru Ola Hansson, man bör välja till sällskap, om man håller på god ton som ett första villkor även för rent andlig bekantskap. Det finns en gammal bok, som i Tyskland ägt en långvarig auktoritet, Knigges »Över umgänget med människor»; det behövdes i våra dagar en ny Knigge, »Över umgänget med idéer», över den finkänslighet i uppfattning och ord, med vilken även tankar böra behandlas av människor med anspråk på förfining. Det vore en andlig (!) sedelära, av vilken Ola Hansson och fru Laura Marholm behövde läsa sitt kapitel om morgonen, innan de slogo sig ned vid skrivborden. Känslans gratie och uttryckets urbanitet hava nog ofta varit sällsynta ting i tysk litteratur, men något mer av [ 19 ]atticism än de båda sista arbetena av de litterära makarna skänka oss, borde man dock kunna begära.

Därpå framställas med mycken bredd och viktighet några ganska löst funderade anmärkningar mot Ola Hanssons raspsykologi, och så erkännes till sist att boken trots allt »rymmer studier av både innehåll och glans»: studierna över Böcklin förklaras vara »mycket lyckade, och för övrigt möta här och var, mitt bland det myckna bullret av den föregivna mystiska psykologins malm och bjällror, stycken av djup och poesi, där den ursprungliga, fint kännande skald som Hansson varit, röjer sitt eljes alltför dolda incognito». Varpå det fastslås att »det sista intrycket av hans bok blir också rätt vemodigt», enär »man undrar över att hans konstnärsöra kunnat förlora så mycket av sitt gehör».

Denna begravningsstämning med sin pose av ädelmodigt deltagande och vemodigt beklagande gör sig ännu starkare gällande i den recension som Levertin — efter en fyraårig paus — ansett sig böra ägna åt Ola Hanssons år 1901 utgivna »Dikter på vers och prosa». Här låter det på följande sätt:

Det är med ett egendomligt vemod, man läser Ola Hanssons diktsamling. Den gömmer inom sig så mycket förgånget — den har en höstlig, melankolisk stämning av [ 20 ]efterskörd. Här möter oss en lyriker, vilkens ursprungligt fina, ömtåliga sång förhållandenas makt och den egna viljan mer och mer gjort förstämd och låtit tystna. — — — Det är, som talade i denna diktsamling en gengångare från något dött och förflutet, och dubbelt svårmodigt beröra så de fåtaliga poemen med deras anda av allt mer sällan känd (!) frid och söndagsstillhet.

Men det är icke blott i fråga om stämningen över det hela, som Ola Hansson i dessa sista verser förefaller som en främling för sig själv och andra. Man känner på något vis, att tiden gått förbi honom. Hans skildringsart har fått något, som verkar med nyligen avlagda moders pinsamhet, och språksinnet har hos den så länge landsflyktige mist ej så litet av sin finhet och säkerhet.

Efter denna finkänsliga likpredikan, som fortsättes på flera sidor, är Levertin glad över att man efter så förolyckade diktprov som de anförda kan citera så sällsynt vackra som följande »höstverser», varefter han tillägger: »Och lika mycket som dessa utsökt vackra, som höstfjärilar verkande strofer hava av oktober (!), lika mycket hava andra av dikterna av sommarnattens värme och vintermorgonens snöfriskhet». Och så följer avslutningen, som med ett slag belyser hela Ola Hanssons poetiska armod:

Till dessa verser som omfatta hela den långa perioden mellan 1884-1901 och som dock ej ensamt kunde fylla en volym, äro lagda en del prosaskisser, vilkas egenskap av att vara »poem på prosa» stundom är mycket tvivel[ 21 ]aktig, men av vilka några dock utmärka sig för kolorit och styrka.

Då man nu erinrar sig, att Ola Hansson under den av Levertin åsyftade perioden icke blott skänkt oss den sällsynt själfulla lyriken i »Notturno» och de storslagna tankedikterna i »Ung Ofegs visor», utan också en prosakonst, som rymmer sådana mästerverk som »Kärlekens trångmål» och »Vägen till livet», så tvekar man knappast angående rätta beteckningen för detta Levertins försök att pressa ner Ola Hanssons diktning till en även i kvantitativt hänseende obetydlig produktion.

Ännu en gång, hösten 1902, får Levertin tillfälle att hålla liktal över Ola Hansson. Det är med anledning av att »Sensitiva amorosa» kommer ut i en andra upplaga. Levertin har visserligen åtskilligt att anmärka mot »de vemodiga små berättelserna», han »stötes tillbaka av en kvav spiritualism (!), en aversion för det fysiska som verkar trånsjukt och därtill en smula affekterat»; här finnes »en oneklig enformighet, och det är icke utan att författaren mångenstädes i sin psykologiska analys står och trampar vatten på ett och samma ställe». Språket är ju mäktigt i sin tunga, brusande periodbildning, men »själva prosan tröttar också här och var genom ett [ 22 ]onödigt slöseri med fysiologiska och fackvetenskapliga termer». Och hela genren är en smula gammalmodig, ty »det, som alla ögonblickets (?) stora konstnärer nu älska och eftersträva är mindre de säregna nyanserna i uppfattning och känsla än de mäktiga och för många gällande(!) greppen». Eljes har boken stått provet, vägts på tidens våg och befunnits äkta; och så kommer finalen:

Denna tungsinta och kvalfulla prosadikt är nog bland det mest temperamentfulla och egendomliga Ola Hansson skrivit. När jag läser de tunga meningarna och hör deras dova sorgmarschklang, framträder för minnet bilden av en död diktare från ungdomsåren. Det är icke författaren själv jag menar, ehuru han kommit underligt långt bort från oss alla, men en verkligt avliden. Det är Karl August Tavaststjerna jag tänker på, o. s. v.

Hur nobelt är icke detta att framställa den misshagliga kollegan som en död man, på vars mull man nu ädelmodigt lägger en krans, som han egentligen inte förtjänat, och hur mycket sanning rymmer icke en sådan dödsattest, utställd för en man, som några år efteråt slag i slag skänker oss alla de härliga dikter, som rymmas i Det förlovade landet, Nya visor och På hemmets altare!