Bahus-Läns Beskrifning/Del I/Kapitel 11

←  Om Odalsjord, Odalsmän, Landtskylds- och Mensal samt Annex-Hemman, Bygsel, Skatt och Crono Utlagor årligen

Chorographia Bahusiensis Thet är: Bahus-Läns Beskrifning av Johan Oedman Om Luften och Nordljusningar

Om Ätte-backar, Jätte-Grafwar och Stenrösior  →

Thet 11te Capitlet.
Om Luften ock Nordliusningar.

Thetta Landet ligger under Polens högd eller Gradu latitudinis 59 til 60, hwarest Zona frigida wil liksom taga sin begynnelse ock temperata nästan ändas, hwarföre Luften här i Landet är mera kall, än warm, undantagandes i hetaste Sommaren, ty tå plär offta stor heta förorsakas i the diupa Dalar af Solenes strålar, som falla på the höge Bärgen, som slå hetan ifrån sig, at Säden ock Gräset på kort tid wäxer ock mognar: Men wid siökanten, hwarest jämte Siögusten winden blåser häftigt esomoftast, är Luften så kylaktig och ränsad, at om Sommaren fins knapt någon ort kallare och friskare än här i Landet: Men ther emot är winteren både mörck, hård ock sträng som 1739 ock 1740, så at både Menniskior, Boskap ock Fiskar til stort Tal måste lifwet tilsätia, tagandes sin Början i Oct. d. 16 och warar mäst til Tiburtii dag eller d. 14 Apr. Dock under sådana långa, kalla och mörcka Nätter, när Månen icke skiner, utan thet är Nedan ock klart wäder, pläga Nordliusningar, genom GUDs underliga Styrelse wara them resandom och Siöfarandom, såsom en Pharos ock stor hielp at se wid. Thetta Sken ock Nordlius stiger mäst up i Norr ock går ibland öfwer hela wår Horizont längst Söder åt, såsom år 1707 syntes thet i Skåne ock på Zeeland, thet har en blekaktig lius färg, men wisar wid upstigandet, åtskilliga Färger liksom uti Regnbogen, särdeles tå en tiock rödacktig dimba slår ned wid Horizonten, bestående af swafwelaktige effluvier eller dunster, som intet äro än så mycket resolverade, hwarigenom thet stiger högt i wädret ock rörer sig rätt hastigt up ock ned i mångfaldige Strimmor, liksom Orgel-Pipor kunde stå hos hwar andra, hwilcket sker i en otrolig geswindighet, icke annorlunda än 2ne Krigs-Härar träffade mot hwar andra på thet häfftigaste, dock intet oftare än i stilla kalt klart wäder, ofta hela Natten, hwarefter thet sedan stiger hastigt ned ock blir aldeles borta, särdeles när thet börjar på at dagas.

Altid ser man thet stiga up mitt emot Solenes Nedergång. e. g. tå Solen går ned i Södwäst, som om Winteren, stiger Nord-Skenet up i Nordost: dock måste man göra skildnad emellan sielfwa Nord-liuset ock Wäder-Skenet eller Nordliusningarna; Ty thet är thet stora Lius, som står altid stilla ned wid Horizonten, sträckande sig efter ögnemärcket 1 aln högt ock tiockt som ett stort waxlius, wisande sig allenast för them, som bo i Zona frigida under Polen.

Om thetta Nordlius har jag discourerat med Resande ock haft stor Brefwäxling icke allenast med then Lärda ock uti Physicis eller Naturliga saker mycket förfarna Matheseos Lectoren i Giötheborg Herr Mag. Wassenius; utan ock med then widtberömda och Högwördige Biskopen Herr Hilarius Hagerup i Dronthem: Men then förra håller thet aldeles för en Chimæra eller Ens rationis: Then senare berättar sig ingen kundskap ha här om, ty så skrifwer han på Latin til mig:^[1]

Men the andre Nordliusningar eller Wäder-sken, äro helt fina strålar ock gå ibland öfwer hela Himmelen.

Hwarifrån thetta lius, såsom en Moder til Nordliusningarnas Alster, har sin uprinnelse, synes mycket underligt, ock jag nog sökt at utgrunda, samt få the Lärdas Dissertationer här om i synnerhet celeb. Mathematici Horrebovii Cogitationes de Lumine Boreali, men här tils förgäfwes; ty intet kan thet wara någon reflexion af Solens eller Månens Lius, emedan ingenthera tå wisar sig på Himmelen, utan äro under wår Horizont hos Antipodes: Men kan icke eller weta, om under Nord-Polen skulle finnas så store Eldsputande Bärg, såsom Hecla på Island, at Lågan ther af kunde lysa mot Isbärgen ock therifrån gifwa en reflexion i Luften ock Skyen: Men som man förspordt, at sådane Eldsbärg, såsom Hecla, Ætna ock Vesuvius hafwa stannat hela 30 år ock intet wist thet ringaste Teckn af Eld ock Lius, är fåfängt at lägga orsaken til them.

Om thet är sant, hwad Mercator in Atlante skrifwer, at i Grönland gro gräs ock Örter, i kraft af then underjordiska wärman, som qwecker them så, at the af infallande Winterkiöld ock Snö icke bortdö, ock at samma underjordiska Eld således upwärmer Jorden, at Hafwet tätt omkring Grönland icke tilfryser; tå är wäl troligt, at samma underjordiska Eld må någorstädes hafwa sin öpning at utbrista ock få Lufft, ty eljest kunde then ej mer brinna, än Eld i en med Spiäll tiltäpt Kackel-ugn; dock lät wara, at

under Nord-Polen skulle finnas brinnande Bärg, så kunde man äntå twifla, om Nordliuset ock thess sken ther af kunde förorsakas, hälst man i gamla dagar aldrig wiste så mycket at tala här om, som nu, icke eller syntes så tidt ock ofta, hwilket, efter mitt omdömme, synes komma theraf, at nu äro flere Isstycke eller så kallade Isbärg, the ther efter Past. Barhovii wälbemälte Biskop Hagerups K. Swågers Berättelse, tå han för en tid sen war hos mig wid återresan til Norrige från Köpenhamn, nu för tiden äro 40 til 50 Mil långa ock se ut som höga stora Bärg, liknandes långt ifrån nu stora Slott, nu stora Skepp, alt som Isbärgen äro stora til, dock ibland them alla är et thet högsta, liksom ett Spetz-bärg med Torn på, hwilket står mitt under Polen;^[2] hwaraf jag föll på the Tanckar, at sielfwa Nordliuset nu intet annat wore än Spetzen af thetta högsta Isbärget, som af Nord-Stiärnan ock the andre Himmelens Lius, kastar, efter Tö-wäder ock Siögusten (som gör Isbärgen klara ock frija från Snö, then ibland hindrar Nordliusningar) genom reflexion et så starckt sken, såsom et stort stadigt brinnande Lius ned wid Horizonten från sig up åt Himmelen ock tillika med alstrar i början thessa Nordliusningar af åtskilliga figurer ock couleurer, hwita, gröna ock blå, hwilcka, efter mitt tycke, bestå af intet annat än resolverade particulis glacialibus, hwilcka per rarefactionem äro up under Atmosphæra eller Luften så fine ock små, som Atomi eller Solegran, kunnandes altså intet stå stilla, utan liksom hafwet i stillaste wäder swallar, ock man ser wid roendet på hafwet om natte-tid, huru ther lyser i watnet efter hwart Åre-tag, så är ock Luften full, skiönt wädret är aldrig så klart, med allahanda gläntzande Particler af åtskillige färgor, the ther i Luften samlade ge ett sådant sken ifrån sig, at man kan ther wid se at läsa. Ibland synes GUD betiena sig af thessa Nordliusingar til Teckn emot instundande Krig, Hunger, Siukdom ock dyr tid, tå owanlige figurer af åtskillige slag wisas på Himmelen, såsom 1718 19-36-37, tå ned wid Horizonten syntes, under Lysningarna, Himmelen wara liksom full med Blod, hwilket dock utan twifwel hade sina naturliga orsaker, härrörande af en stor myckenhet Swafwel-dunster, som tå utur sina giömmer utbrusto, hwar med GUD wille warna ock upwäcka the syndsäkra menniskior at i tid upstå ifrån syndenes Sömn, innan werlden kommer med Eld ock Swafwel at upbrännas.

Alt thetta med mera, som kan hafwa sin grund i Naturen ock af förfarenheten, kan then Gunstige Läsaren skiärskåda ock ther af taga så mycket honom behagar, ock af thessa skiäl sig så länge betiena, tils någon lärd Mathematicus wid Academien wille ex professo thenna diupsinniga Materien afhandla ock thess rätta grund uppenbara.

1. Lux illa, quam scire desideras, aquilonaris, mihi plane ignota est, & sine dubio redit ad fabulas. P. S. Hæc scripseram, accessit vir quidam navigandi peritus, qui pro certissimo tradit, lucem aquilonarem nihil aliud esse, quam ipsum illud lumen, cujus phases vibrantes & fulgurantes interdum super nostrum horizontem conspiciuntur; Sed NB. sub arctico Polo concentratum magis & quietum existit & existit continuo per totam hyemem. id quod Tibi dictum velim. Valeto Nidrosiæ d. 14 Sept. 1739.
2. Conf. Past. Hans Egedes Grönlands Beskrifning An. 1741. p. 28. &c.