Barndomsminnen (Vitalis)
| ← Epigrammer |
|
Mina önskningar → |
Lät upp din port, du minnets underverld!
Jag flyr till dig uti en salig smärta.
Lät upp din port, om än jag är det värd,
Att hvila må hos dig mitt trötta hjerta.
Jag minnas vill, hur jag en Engel var;
Hur syskonenglar mig bland blommor smekte:
Båd’ vår och vinter glädje åt mig bar:
All verlden, som ett barn, omkring mig lekte.
Der flög min flicka som en vestanvind,
Som hvilat nyss i famnen på en blomma.
Då lade jag mot gräset ned min kind
Och låtsade ej höra henne komma:
Då sitter hon inunder lummigt trä,
Med morgonrodnan uppå sina kinder!
Hon ordnar vårens håfvor på sitt knä
Och, lekande, mig till en krans dem binder.
Men när hon kransen på min hjessa satt,
Ej tid till sömn jag längre vara tyckte.
Den sköna flyktingen jag snart tog fatt
Och genom list en kyss från henne ryckte;
Då svagt mot hennes ogunst hjelpte mig
Min nyss i sömnen vunna sköna krona;
Men första kyssen lät dock slutligt sig
Utaf de efterföljande försona.
Än sträckte täflande vi ut vår hand
Till skogens fulla röda smultrontufva,
Och bären lågo i sin sköna brand,
Uti vår skäppa, doftande och ljufva,
På blomsterbord, inunder himlens tak,
Uti Naturens sal der tvång ej binder.
Mer ljuf likväl var hennes kyssars smak:
Mer skön var färgen uppå hennes kinder.
Och ofvan oss låg himlen skön och klar
Uti sitt ljusblå silfverprydda siden:
Ett återsken från den all jorden var:
I intet urverk bodde ännu tiden.
Ett Eden var den vildaste natur,
Der jag ej nödgades den hulda sakna:
Och höga Solen var mitt enda ur,
Då hon mig böd att hvila eller vakna.
Än lutande emot hvarandras famn,
Vi språkade, om hvad vår oskuld visste,
Och, i de unga trän, hvarandras namn,
De skönaste för oss bekanta, riste.
Der växte se’n mitt namn och stort det blef.
Ack, om det så växt i min flickas hjerta!
Men lönnens tårar, då hon namnet skref,
De voro profetior om min smärta.
Och när om våren grönskade den ek,
Som svalkande vår lekplan öfverskyggde,
Utaf ruiner, i förtrolig lek,
Vi små palats i hennes skugga byggde.
Min flicka troget mig tillhanda gick
Och byggnadsämnen flitigt till mig förde:
Och kraft och mod från hennes mun jag fick,
Då jag min konst berömd af henne hörde.
Var borgen färdig efter några dar,
Hur glade in i vårt palats vi gingo!
Ej brydde oss att trång dess omkrets var:
Dess närmare hvarann vi sitta fingo.
Ack! Ofta se’n har ynglingen med qual
De präktiga palatsen trängre funnit,
Och längtat till sin barndoms Riddarsal,
Den enda egna han på jorden vunnit.
Så mången salig blomsterstund jag njöt,
Frisk, som en vårvind, i det fria, gröna.
För mig sjöng fågeln, rosen vällukt gjöt;
För mig var himlen klar och log den sköna.
Men tiden kom och blåste med sin mund
Och grumlade för mig min bild i floden,
Och tårar quällde ur mitt hjertas grund,
Tills ödet gjort mig kall och hård som stoden.
Ack! Fort, som fågeln, flög min barndomstid,
Den ingen bön till återkomst beveker,
Papilio fladdrar nu med kärlig id
Och jollrande omkring den sköna leker.
Lättsinnigheten speglar sig så skönt
Uti de stjernor, rika manteln hyser.
Har hon då ej den ömma trohet rönt,
Som skönare uti mitt öga lyser?
Nu lifvet, vredgadt, manar mig till strid
Och dödens Engel dröjer att mig frälsa.
Min sköna flicka och min barndomsfrid
Blott stundom på mig uti drömmen helsa.
Dock från det trädet, som mitt hjerta minns,
Der våra namn i barken sig förmäla,
Vill, när i lifvet ingen blomma finns,
Jag med en tår de vissna bladen stjäla.