Baskervilles hund (1912)/Kapitel 3

←  Familjen Baskervilles plågoande

Baskervilles hund av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Problemet

Sir Henry Baskerville  →

TREDJE KAPITLET.
PROBLEMET.

Jag erkänner, att då jag hörde de orden gick det en kåre över ryggen på mig. Dallringen i doktorns röst visade, att han själv var djupt gripen av det han berättat. Holmes lutade sig full av iver framåt, och hans ögon gnistrade på ett sätt som angav, att han var skarpt intresserad.

— Ni såg detta?

— Så tydligt som jag ser er.

— Och ni sade ingenting?

— Vartill hade det väl tjänat att säga någonting?

— Och hur kom det till, att ingen annan såg det?

— Spåren voro på omkring tjugu alnars avstånd från kroppen, och ingen fäste det ringaste avseende vid dem. Troligen hade icke heller jag gjort det om jag inte känt till sägnen.

— Det finns väl många fårhundar på heden?

— Ja visst, men här hade ingen fårhund varit framme.

— Ni säger, att hunden måst vara stor?

— Oerhört stor.

— Men den hade icke gått fram till den döde?

— Nej.

— Hurudant väder var det den natten?

— Fuktigt och rått.

— Men det regnade inte?

— Nej.

— Hur ser den där allén ut?

— Den bildas av tvenne tolv fot höga, ogenom­trängliga idegranshäckar, och gången mellan dem är omkring åtta fot bred.

— Finns det något mellanrum mellan häckarna och gången?

— Ja, en ungefär sex fot bred gräsremsa skiljer på ömse sidor gången från häckarna.

— Jag tyckte ni sade, att det på ett ställe finnes en grind i häcken?

— Ja, en vanlig grind, som leder till heden.

— Finns ingen annan utgång från allén?

— Nej, det gör det inte.

— För att komma in i idegransallén måste man således antingen gå direkt från byggningen eller också genom grinden från heden?

— Man kan också gå genom lusthuset vid slutet på allén.

— Hade sir Charles hunnit fram till det?

— Nej, han låg omkring femtio alnar därifrån.

— Säg mig nu, doktor Mortimer, och tänk noga efter, ty förhållandet är av vikt — voro spåren till finnandes i gräset eller på gången?

— På gräset skulle inga spår kunnat synas.

— Voro spåren på samma sida av gången som grinden?

— Ja, de voro på yttersta kanten av gången och på samma sida som grinden.

— Ni väcker mitt livligaste intresse. Var grinden stängd?

— Stängd och försedd med hänglås.

— Hur hög är den?

— Omkring fyra fot.

— Då hade vem som helst kunnat stiga över den?

— Ja.

— Och vad fann ni för märken vid grinden?

— Inga av betydenhet.

— Vad säger ni? Var det ingen som undersökte dem?

— Jo, det gjorde jag själv.

— Och ni fann ingenting ovanligt?

— Nej, det var så oredigt alltsammans. Sir Charles hade antagligen stått där fem eller kanhända tio minuter.

— Hur vet ni det?

— Emedan askan två gånger fallit ned från hans cigarr.

— Förträffligt! Här ha vi en yrkesbroder efter vårt sinne, Watson. Men märkena, spåren?

— Han hade själv trampat omkring överallt på den lilla sandplätten. Några andra spår kunde jag inte urskilja.

Sherlock Holmes slog handen emot knäet med syn­bar otålighet.

— Om jag bara varit där! utbrast han. Detta fall är alldeles ovanligt intressant och rikt på möjligheter för den vetenskapliga experten. På den där lilla sand­fläcken hade jag kunnat läsa som i en uppslagen bok, men nu är den fördärvad av regn och tilltrampad av en massa nyfikna bondlurkars träskor. Doktor Mortimer, doktor Mortimer, varför tillkallade ni inte mig? Ni har mycket att svara för.

— Jag kunde inte ha tillkallat er utan att yppa alltsammans för världen, och jag har redan sagt er skä­len, varför jag inte vill det. Dessutom — ja dess­utom —

— Varför tvekar ni?

— Det finnes ett område, där även den skarpsin­nigaste och mest erfarne bland detektiver står handfallen.

— Ni menar, att saken är övernaturlig?

— Det sade jag ju inte precis.

— Nej, men ni tänker det väl ändå.

— Efter sedan denna olyckliga tilldragelse ägt rum, ha åtskilliga omständigheter kommit till mina öron, som det är svårt att förena med naturens vanliga ordning.

— Till exempel?

— Jag har hört sägas, att innan den hemska hän­delsen inträffade, hade åtskilliga personer sett ett före­mål, som omöjligt kunnat vara ett vanligt djur, stryka omkring på heden, och efter all beskrivning var det alldeles likt familjen Baskervilles plågoande. Alla stämde de överens i, att det var ett stort djur med lysande ögon, spöklikt och hemskt. Jag har anställt förhör med dessa människor, en av dem en rask och duktig lantman, den andre hovslagare till yrket och den tredje farmare på heden, och alla tre ha de beskrivit den ruskiga uppenbarelsen på ett sätt, som fullkomligt pas­sade in på helveteshunden i familjetraditionen. Jag för­säkrar er, att hela trakten är slagen med skräck. Och det skall vara en modig man, som vågar att gå över heden sedan det blivit mörkt.

— Och ni, en studerad man, en vetenskapsman, ni tror, att här föreligger någonting övernaturligt?

— Jag vet inte vad jag skall tro.

Holmes höjde på axlarna.

— Hittills har jag inskränkt mina forskningar till denna världen, sade han. På ett ganska anspråkslöst sätt har jag bekämpat ondskans makt, men att taga i tu med ondskans fader i egen person är kanhända något förmätet. Ni måste väl ändå medgiva, att fot­spåren voro materiella?

— Den ursprungliga hunden var tillräckligt materiell att slita strupen ur halsen på en människa, och dock var han tillika diabolisk.

— Jag ser, att ni på allvar övergått till super­naturalisternas läger. Säg mig dock ett, doktor Mortimer. Om ni verkligen hyllar dessa åsikter, varför har ni då vänt er till mig? Ni säger mig på samma gång, att det är gagnlöst att söka utforska anlednin­gen till sir Charles’ död och så ber ni mig göra det.

— Jag har inte bett er göra det.

— På vad sätt skulle jag annars kunna vara er till hjälp?

— Genom att råda mig hur jag bör förhålla mig mot sir Henry Baskerville, som anländer till Waterloo-stationen — doktor Mortimer såg på sin klocka — jämnt en och en kvarts timme härefter.

— Han är arvingen, inte sant?

— Ja. Omedelbart efter sir Charles’ död läto vi efterfråga den unge mannen och fingo veta, att han idkade lantbruk i Kanada. Att döma av vad man sagt oss om honom, måtte han vara en i alla avseen­den bra karl. Jag talar nu ej mera i egenskap av lä­kare utan som depositarie och exekutor av sir Charles’ testamente.

— Jag förmodar, att det ej finnes någon annan som gör anspråk på arvet?

— Nej, visst inte. Blott ännu en släkting ha vi kunnat uppspåra, nämligen Rodger Baskerville, den yngste av de tre bröder, av vilka sir Charles var den äldsta. Den andra brodern i ordningen dog ung och var far till denne Henry. Den tredje, Rodger, var familjens mauvais sujet. Han bråddes på de gamla övermodiga Baskervillarna och var, har man sagt mig, förvånande lik porträttet av den gamle Hugo. Han gjorde det omöjligt för sig att stanna kvar i England, rymde till Centralamerika och dog där av gula febern, år 1876. Henry är den siste Baskerville. Om en timme och fem minuter skall jag vara honom till mötes vid Waterloo-stationen. I morse fick jag telegram om att han landstigit i Southampton. Vad råder ni mig nu, herr Holmes, att taga mig till med honom?

— Varför skulle han inte begiva sig till sitt fä­dernehem?

— Ni tycker, att det vore det naturligaste. Be­sinna likväl, att varje Baskerville som kommer dit, träffas av ett olycksöde. Jag är övertygad om, att i händelse sir Charles före sin död kunnat tala med mig, skulle han ha varnat mig för att låta ättens sista telning, arvingen av en stor förmögenhet, resa till ett så olyck­saligt ställe. Å andra sidan kan det icke nekas, att hela den torftiga och nödställda befolkningen i trak­ten är beroende av att ägaren vistas på godset. Hela det goda verk sir Charles utfört faller och blir till intet, om herresätet står obebott. Jag fruktar att handla partiskt och driven av tanken på personlig fördel. Där­för är det som jag framlagt saken för er och begärt ert råd.

Holmes satt en stund tyst och funderade.

— Enkelt uttryckt förhåller det sig så här, sade han. Enligt ert förmenande är det en ond andemakt, som gör det otryggt för en Baskerville att slå sig ned i Dartmoor, inte sant?

— Jag medger gärna, att åtskilligt tyder på, att det så kunde vara.

— Gott. Men om nu er övernaturliga teori är rik­tig, så skulle väl den där onda andemakten kunna skada den unge mannen i London såväl som i Devonshire. En demon, vars makt vore bunden inom ett visst område, likt en kyrkvaktares, låter knappast tänka sig.

— Ni framställer saken med mindre allvar än ni antagligen skulle göra om ni komme i personlig be­röring med dylika ting. Så vitt jag uppfattat er rätt, anser ni alltså, att den unge mannen är i lika gott förvar i Devonshire som i London. Han kommer om femtio minuter. Vad råder ni mig till?

— Jag råder er till att taga en droska, ropa på er hund, som nu krafsar på min dörr, och skynda er till Waterloo-stationen för att taga emot sir Henry Baskerville.

— Och vidare?

— Och vidare att inte säga honom någonting alls förrän jag kommit till klarhet i frågan.

— Och hur lång tid dröjer det till dess?

— Tjugufyra timmar. Klockan tio i morgon för­middag är jag er mycket förbunden, om ni kommer hit hem till mig, och det skulle betydligt underlätta mina planer för framtiden, om ni toge sir Henry Baskerville med er.

— Det skall jag göra, herr Holmes. Han anteck­nade timmen på sin manschett och skyndade ur rum­met på sitt underliga, snokande, tankspridda sätt. Holmes hejdade honom innan han gått utför trappan.

— Blott ännu en fråga, doktor Mortimer. Ni säger, att åtskilliga personer före sir Charles Baskervilles död sett det där underliga djuret på heden?

— Tre personer hade sett det.

— Och har någon sett det sedan?

— Inte som jag har hört.

— Tack för upplysningen. Farväl, farväl.

Holmes kom tillbaka och slog sig ned i sin stol med detta uttryck av lugn tillfredsställelse, som gav tillkänna, att han fått något att tänka på, som överens­stämde med hans smak.

— Ämnar du dig ut, Watson?

— Ja, om jag inte kan vara dig till någon hjälp.

— Nej, min vän, det är i handlingens stund jag anlitar din hjälp. Det här fallet är högst intressant, ja, ur vissa synpunkter fullkomligt enastående. Skulle du, när du går förbi Bradleys, vilja bedja honom skicka upp ett skålpund av hans starkaste skäggtobak till mig? Tack, tack. Om det inte faller sig olägligt för dig, kan du gärna vara borta ända till kvällen, men då skulle jag bra gärna vilja samtala med dig om våra intryck rörande det obeskrivligt intressanta problem, som nyss blivit oss förelagt.

Jag visste hur nödvändigt det var för min vän att få vara ostörd och i ensamhet under dessa tim­mar av skarpt tänkande, då han prövade halten av varje tillstymmelse till bevis, uppkonstruerade skilda teorier, vägde dem emot varandra och gjorde klart för sig vilka punkter som voro viktiga, vilka som voro oväsentliga. Jag tillbragte följaktligen dagen på min klubb och återvände först på aftonen till Baker Street. Klockan var nära nio, då jag steg in i vårt vardagsrum.

Mitt första intryck när jag öppnade dörren var, att elden kommit lös, ty rummet var så fullt av rök, att lampans sken fördunklats. Sedan jag väl kommit in, stillades min oro, ty det var de skarpa dunsterna av skarp och grov tobak, som slogo mig i halsen och kommo mig att hosta. Genom töcknet skymtade jag Holmes i sin nattrock, hopkrupen i en länstol och med sin svarta lerpipa i munnen. Åtskilliga pappers­rullar lågo spridda på golvet omkring honom.

— Har du förkylt dig, Watson? sade han.

— Nej, det är denna förgiftade atmosfärens fel.

— Ja, när du säger det, märker jag, att den kan­ske är litet tjock.

— Tjock? Den är olidlig.

— Öppna då fönstret, om du vill. Jag ser, att du varit hela dagen på klubben.

— Min bäste Holmes!

— Har jag inte rätt?

— Jo visst, men hur —?

Han skrattade åt min oförställda förvåning.

— Du är verkligen bra naiv, min käre Watson, och det är detta som gör det till ett nöje för mig, att öva mina små talanger på din bekostnad. En herre går ut en dag då det är smutsigt på gatorna och tämligen tätt mellan regnskurarna. Han kommer hem igen på kvällen, med hatt och stövlar skinande och blanka. Då är det väl inte svårt att förstå, att han hållit sig under tak hela tiden. Herrn i fråga har inte många förtroliga vänner, Var kan han väl då ha varit? Svaret faller av sig själft.

— Det har du verkligen rätt i.

— Men det är mycket här i världen, som faller av sig själft och dock ingen ger akt på. Var tror du jag har varit?

— Du har väl också hållit dig inne.

— Tvärtom, jag har varit i Devonshire.

— Du menar i andanom.

— Ja visst. Min kropp har befunnit sig här i län­stolen och har, jag erkänner det med ledsnad, kon­sumerat tre stora kannor kaffe och otroligt mycket tobak. Sedan du gått, skickade jag ner till Stamfords efter generalstabens karta över denna del av heden, och över den kartan ha mina tankar ruvat hela dagen. Jag smickrar mig med att nu kunna hitta ganska bra på detta stycke mark.

— Kartan är väl i stor skala?

— I mycket stor skala. Han vek upp en avdel­ning av den och lade den över knäna. Här har du det distrikt, som egentligen angår oss. Baskerville Hall lig­ger där i mitten.

— Omgivet av skog?

— Alldeles. Jag föreställer mig att idegransallén, ehuru icke markerad under den benämningen, sträcker sig efter denna linje, som du ser, på högra sidan stö­tande till heden. De där på ett ställe sammanträngda byggningarna äro byn Grimpen, där vår vän doktor Mortimer har sin bostad. Inom en omkrets av fem mil finnas, som du ser, blott några få, spridda bo­ningar. Här ligger Lafter Hall, som omnämndes i be­rättelsen, och så finns det en med märke försedd byggning, som kanhända bebos av den där naturfor­skaren — Stapleton heter han visst, om jag minnes rätt. Där och där ligger ett par lantgårdar, High Tor och Foulmire. Fjorton mil därifrån ha vi straffängelset i Princetown. Omkring och emellan dessa enstaka punk­ter sträcker sig den vida ödsliga heden. Detta är alltså skådebanan, där sorgespelet uppförts, och där också vi torde komma att spela en roll.

— En i sanning vild trakt.

— Ja, platsen är väl vald. Om den Onde önskade att gripa in i människornas angelägenheter —

— Du lutar således själv åt en övernaturlig tolkning?

— Den Onde kan väl till hantlangare hava va­relser med kött och blod, eller hur? Två frågor möta oss vid början av vår undersökning. Den första är om verkligen något brott föreligger, den andra: vilket är detta brott och på vad sätt begicks det? Skulle doktor Mortimers förmodan vara riktig och vi här ha att göra med makter, som stå utom de av oss kända naturlagarna, så är det slut med vår undersökning. Vi äro dock pliktiga att pröva alla andra hypoteser, innan vi tillgripa denna. Jag tror, jag skall bedja dig stänga fönstret, om du ingenting har däremot. Det är ganska märkvärdigt, men jag har funnit, att koncentre­rad luft hjälper att koncentrera tanken. — Jag har inte gått så långt, att jag stänger in mig i ett skåp, ehuru detta borde vara den logiska följden av min åsikt. Du har väl också funderat på det här?

— Ja, jag har haft det för mig hela dagen.

— Och vad tror du om saken?

— Den är högst besynnerlig.

— Ja, och av en alldeles egendomlig art. Det är så mycket därvidlag som är att bemärka — exempel­vis fotspårens förändring. Hur förklarar du den?

— Mortimer sade, att mannen gått på tå sedan han kommit bortom grinden.

— Han upprepade endast vad någon narr yttrat vid undersökningen. Varför i all världen skulle han ha gått på tå?

— Hur gick han då?

— Han gick inte, Watson, han sprang — sprang alldeles förtvivlat, sprang för livet, sprang tills hjär­tat brast och han föll död till marken.

— Vad sprang han för?

— Ja, däruti ligger gåtan. Vissa tecken antyda, att mannen var från sina sinnen av förfäran, innan han började springa.

— Hur kan du veta det?

— Jag antar, att orsaken till hans fruktan kom från heden. Om så var, vilket synes troligt, skulle endast den som förlorat all besinning ha sprungit bort från byggningen och inte i riktning mot densamma. Om tattarens vittnesmål kan anses sant, sprang han under rop på hjälp åt ett håll, från vilket ingen hjälp stod att finna. Man kan även fråga vem det var, som han väntade den kvällen och varför han hellre väntade honom i idegransallén än i sitt eget hus.

— Jaså, du tror, att han väntade någon?

— Mannen var till åren kommen och sjuklig. Det är lätt att förstå, att han gick ut och promenerade, men marken var fuktig och väderleken omild. Är det naturligt, att han skulle ha stått stilla i fem eller tio minuter, som doktor Mortimer, med mera skarpsinnighet än jag kunnat tilltro honom, slöt sig till av cigarraskan?

— Han gick ju ut och promenerade varje afton.

— Men inte tror jag, att han gick och ställde sig vid grinden till heden varje afton. Tvärtom tyder all­ting på, att han undvek heden. Den kvällen stod han och väntade där. Morgonen därpå skulle han ha rest till London. Saken börjar forma sig, Watson. Den får sammanhang. Vill du vara snäll och räcka mig min fiol, så uppskjuta vi allt vidare ordnande i detta ämne tills vi haft förmånen att träffa doktor Mortimer och sir Henry Baskerville i morgon middag.

---