Baskervilles hund (1912)/Kapitel 4

←  Problemet

Baskervilles hund av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Sir Henry Baskerville

Tre brustna trådar  →

FJÄRDE KAPITLET.
SIR HENRY BASKERVILLE.

Vårt frukostbord blev tidigt avdukat, och Sherlock Holmes avvaktade, klädd i nattrock, det stundande mötet. Våra klienter visade sig punktliga beträffande tiden, ty klockan hade just slagit tio då doktor Mortimer ombads att stiga uppför trappan, åtföljd av den unge baroneten. Denne senare var en liten, rörlig, mörkögd man av vid pass trettio års ålder. Han var stadigt byggd och hade tjocka, svarta ögonbryn samt ett starkt markerat, morskt, väderbitet ansikte. Hans dräkt var av rödbrunt, groft tyg, och hela hans yttre vittnade om att han tillbragt sin mesta tid i fria luften, dock var det något i den fasta blicken och säkra hållningen som tillkännagav, att han var en gentleman.

— Detta är sir Henry Baskerville, sade doktor Mortimer.

— Det underliga är, inföll den nyss presenterade, att om min vän inte hade föreslagit mig att göra er ett besök i dag på morgonen, herr Sherlock Holmes, så hade jag kommit hit ändå. Det är mig bekant, att ni löser kvistiga frågor, och den gåtan som i dag blivit mig förelagd fordrar skarpare tänkande än det står i min förmåga att ägna den.

— Var god och tag plats, sir Henry. Inte vill ni väl säga, att ni efter er ankomst till London upplevat någonting särdeles anmärkningsvärt?

— Ingenting av egentlig vikt, herr Holmes. Möjligen är det blott ett skämt. Det var det här brevet, om det kan kallas ett brev, som jag fick i morse.

Han lade ett kuverterat brev på bordet, och vi böjde oss alla ned för att se på det. Adressen »Sir Henry Baskerville, hotell Northumberland» var slarvigt skriven med tryckstil i stora bokstäver; i poststämpeln stod »Charing Cross», och brevet var stämplat föregående afton.

— Vem hade reda på, att ni ämnade taga in på hotell Northumberland? frågade Holmes och satte ögonen i sir Henry.

— Det kunde ingen ha reda på, ty det blev intet beslutat förrän sedan jag träffat doktor Mortimer.

— Men doktor Mortimer bodde där väl förut?

— Nej, jag hade bott hos en vän, sade doktorn. Det fanns ingenting som antydde, att vi ämnade begiva oss till detta hotell.

— Hm. Det ser ut som om det funnes någon, som livligt intresserade sig för era företag. Han vek upp kuvertet och tog därur ett halvt ark skrivpapper, vikt i fyra delar, vecklade ut det och lade det på bordet. Mitt på sidan lästes en enda mening, bildad av uppklistrade tryckta ord. Den lydde: »Om livet och förnuftet äro av värde för er, så håll er från heden.» Ordet »heden» var det enda som var präntat med bläck.

— Nu torde ni, herr Holmes, sade sir Henry Baskerville, vara god och förklara, vad tusan det här skall betyda och vem det är, som så mycket intresserar sig för mina angelägenheter.

— Vad tror ni om saken, doktor Mortimer? Så mycket måste ni väl medgiva, att i det här ligger det åtminstone ingenting övernaturligt?

— Nej, herr Holmes, det gör det inte, men det kan hända, att brevet kommer från någon, som anser det andra övernaturligt.

— Vilket andra? frågade sir Henry otåligt. Det ser ut som om ni allesammans, mina herrar, hade bättre reda på mina förhållanden än jag själv har.

— Innan ni lämnar detta rum, skall ni dela vår kunskap, sir Henry, det lovar jag er, sade Sherlock Holmes. För det närvarande inskränka vi oss med er tillåtelse till detta högst intressanta dokument, som blivit sammansatt och lagt i brevlådan i går afton. Har du Times för i går, Watson?

— Ja, den ligger där i vrån.

— Vill du vara god och ge mig den — jag menar den mindre sidan, där ledarne stå att läsa? Han tog en överblick över bladet och hans ögon följde spal­terna uppifrån nedåt.

— Vilken förträfflig artikel om frihandel! Tillåt mig att läsa upp ett kort utdrag. »Ni kan måhända låta intala er, att ert yrke och ert näringsfång, av vad slag de nu äro, skulle vinna på en protektionistisk tull­taxa, men själva förnuftet borde dock övertyga er om, att en sådan lagstiftning i längden bidroge till att hålla rikedomarna från landet, förminska värdet av vår im­port och göra livet på vår ö mindre lätt att leva.» Vad säger du om det, Watson? utbrast Holmes all­deles förtjust och gnuggande händerna. Tycker du inte, att det är särdeles väl sagt?

Doktor Mortimer såg på Holmes med något av läkarens intresse för patienten, och sir Henry Baskerville riktade med ett uttryck av förvåning sina mörka ögon på honom.

— Jag har inte mycket sysselsatt mig med att stu­dera tulltaxan och frihandeln, sade han, men jag tyc­ker, att vi avvikit från spåret. Vi skulle ju tala om det här brevet.

— Tvärtom tror jag, sir Henry, att vi nu kommit in på rätta spåret. Min vän Watson är mera för­trogen med mitt sätt att gå till väga än ni är, men jag fruktar, att inte ens han fattat betydelsen av det jag nyss läste upp.

— Nej, jag erkänner, att jag inte kan inse samman­hanget mellan det och brevet.

— Och sammanhanget är dock så innerligt, att det senare är ett utdrag ur det förra. ’Er’, ’och’, ’äro’, ’för­nuftet’, ’om’, ’håll’, ’från’, ’värde’, ’livet’. Förstår ni inte nu, varifrån orden äro tagna?

— Blixt och dunder, ni har rätt! Det kallar jag skarpsinnigt, utropade sir Henry.

— Jag tror verkligen inte, att det finnes något skäl att betvivla, att orden blivit tagna ur den här arti­keln, sade Holmes.

— Vet ni, herr Holmes, inföll doktor Mortimer och betraktade med häpnad min vän, det här överträffar allt vad jag kunnat föreställa mig. Nog kunde jag ha tänkt mig, att ni upptäckt att orden tagits ur en tid­ning, men att ni kunde bestämma ur vilken tidning de tagits och till på köpet att de stått i en ledande artikel, är något av det märkvärdigaste jag någonsin hört. Hur gick ni till väga?

— Jag förmodar, herr doktor, att ni skulle kunna skilja en negers huvudskalle från en eskimås’.

— Ja, visst skulle jag det.

— Men hur är det möjligt?

— Jo, jag har ägnat mig just åt ett sådant slags studium. Skiljaktigheterna äro mycket märkbara. Välvningen över ögonhålan, ansiktsvinkeln, käkens form —

— Och jag har ägnat mig åt ett annat studium, I mina ögon är skillnaden mellan den med borgisstil och mellanslag tryckta artikeln i Times och det slar­viga trycket i en underhaltig gottköpstidning lika stor som skillnaden mellan en neger och en eskimå i era. Förmågan att urskilja tryckstilar måste i hög grad upp­drivas hos den som gjort det till sin uppgift att studera brott, ehuru jag måste erkänna, att det en gång i min ungdom hände mig att förblanda tidningarna Leeds Mercury och Western Morning News. En ledare i Times skiljer sig från allt annat, och orden i brevet måste ha blivit klippta ur en sådan. Som det skedde i går, hade jag all anledning att söka dem i gårdagens nummer.

— Så vida jag förstått er rätt, sade sir Henry Baskerville, har någon klippt ut de här orden med en sax —

— Med en nagelsax, inföll Holmes. Det synes, att saxen haft mycket korta blad, ty ’förnuft’ har tagit två klipp.

— Ni har rätt. Alltså är det någon som med en nagelsax klippt ut orden och sedan fäst dem med klister —

— Med gummi, sade Holmes.

— Med gummi på papperet. Jag skulle dock vilja veta varför ’heden’ präntats med bläck.

— För att han inte kunnat få tag på ordet i tryck. De andra orden voro så vanliga, att det var lätt att finna dem i vilken tidning som helst, men 'heden’ förekommer inte så ofta.

— Ja, det förklarar saken. Har ni funnit någon­ting annat av vikt i det här meddelandet, herr Holmes?

— Det finnes ännu ett och annat att beakta, ehuru man gjort sig mycket besvär att utesluta allt som kun­nat tjäna till ledning. Adressen är, som ni ser, ritad med tryckbokstäver och mycket ojämn. Times är en tidning, som sällan läses av andra än de mycket bildade. Vi kunna således antaga, att brevet blivit sam­mansatt av en man med uppfostran, som velat giva sig ut för att vara obildad, och hans bemödanden att dölja sin handstil ge anledning att förmoda, det denna är känd eller framdeles torde bli känd av er. Ännu en sak att iakttaga är den, att orden icke blivit fastgummade i rät linje, utan att somliga stå högre än andra ’Livet’ till exempel står ju alldeles på sned. Detta kan komma sig av vårdslöshet, eller också har den som klippt ut orden varit uppskakad eller haft bråttom. Jag skulle nästan vara böjd att tro det senare, ty sa­ken har säkert ansetts viktig, och det är inte san­nolikt att den person, som skrivet ett sådant brev, skulle vara slarvig. Om han haft bråttom, så äro vi inne på den intressanta frågan om vad som föranlett hans brådska, ty även om brevet ej blivit nedlagt i lådan förrän tidigt på morgonen i dag, skulle sir Henry ha fått det innan han lämnade hotellet. Fruktade väl av­sändaren att bli avbruten — och av vem?

— Nu tycker jag nästan, att vi ge oss in på giss­ningarnas område, sade doktor Mortimer.

— Säg snarare på det område där sannolikheterna vägas mot varandra och de största utväljas. Jag kal­lar detta inbillningskraftens användande i vetenskapens tjänst, men vi ha alltid en solid grundval, på vilken vi stödja våra spekulationer. Ni skulle helt visst kalla det en gissning, men jag är nästan säker om att den här adressen blivit skriven på ett hotell.

— Hur i all världen kan ni veta det?

— Om ni noga granskar den, så skall ni finna, att varken bläcket eller pennan har varit den skrivande till lags. Pennan har sprättat två gånger på ett och samma ord och måste doppas tre gånger på en kort adress, vilket bevisar, att det varit mycket litet bläck i bläckhornet. Sällan är den penna eller det bläck­horn man begagnar i sitt hem i ett så bedrövligt skick, och att båda skulle vara det samtidigt måste anses ytterst sällsynt. På ett hotell vet man däremot hur det vanligen förhåller sig med skrivsakerna, och ofta har det sig där svårt att få dem ersatta med andra och bättre. Ja, jag går så långt, att jag nästan vill påstå, att om vi kunde leta i alla papperskorgarna på hotellen kring Charing Cross tills vi funne det ur­ klippta Times-bladet, skulle vi kunna lägga händerna på den person, som avsände detta besynnerliga brev. Men se där! Vad kan det vara?

Han höll papperet, på vilket orden voro fastlimmade, ett par tum från ögonen och undersökte det med mycken omsorg.

— Upptäckte ni något?

— Nej, det var ingenting, sade han och kastade det ifrån sig. Det är ett halvt ark vanligt skrivpapper, utan någon vattenstämpel. Jag tror inte, att vi kunna inhämta något vidare av detta konstiga brev. Och nu, sir Henry, säg mig om någonting annat märkvärdigt hänt er sedan ni kom till London?

— Nej, herr Holmes, inte det jag vet av.

— Ni har inte märkt, att någon följt efter eller särskilt observerat er?

— Det förefaller mig nästan som om jag spatserat rakt in i den allra värsta sensationsroman. Varför i all rimlighets namn skulle någon följa eller obser­vera mig?

— Det är just till det, vi nu skola komma. Ni har emellertid ingenting mer att berätta innan vi gå till saken?

— Det beror på vad ni anser värt att berätta.

— Jag anser, att vadhelst som avviker från livets vanliga gång är värt att berätta.

Sir Henry log.

— Jag känner inte så mycket till livet i England, sade han, ty jag har för det allra mesta uppehållit mig i Förenta Staterna och i Kanada. Jag hoppas likväl, att det här i landet icke hör till livets vanliga gång, att man förlorar sin ena stövel?

— Har ni förlorat er ena stövel?

— Min bästa sir Henry, inföll doktor Mortimer, den var bara bortkommen för tillfället, och den står säkert inne hos er, när ni kommer tillbaka till hotellet. Vartill tjänar det att besvära herr Holmes med så­dana småsaker?

— Han frågade mig ju, om något hänt, som avvek från det vanliga.

— Alldeles riktigt, sade Holmes, hur obetydlig sa­ken än kunde synas. Sade ni, att ni förlorat en av era stövlar ?

— Ja, eller åtminstone hade den förkommit för stunden. Jag ställde båda utanför min dörr i går kväll, och i morse stod där bara en. Jag kunde inte få ett förståndigt ord ur borstpojken. Det värsta är, att jag köpte dessa stövlar nere vid Strand i går och al­drig haft dem på mig.

— Om ni aldrig begagnat dem, varför ställde ni då ut dem till putsning?

— De voro av brunt, ofärgat skinn och behövde fernissas. Det var därför jag ställde ut dem.

— Ni gick således strax efter er ankomst till London i går ut och köpte er ett par stövlar?

— Jag gjorde åtskilliga uppköp i bodarna, och doktor Mortimer var nog vänlig att gå med mig. Ni förstår, att om jag skall uppträda som godsherre där nere på Baskerville Hall, måste jag kläda mig där­efter, och jag har kanhända blivit litet vårdslös i min klädsel borta i Västern. Bland mycket annat köpte jag dessa bruna stövlar, betalade dem med sex dollars och förlorade den ena innan jag dragit den på foten.

— Ingen skulle kunna ha gagn av att stjäla en stövel, och jag håller med doktor Mortimer om, att det nog inte kommer att dröja länge innan den åter­finnes.

— Och nu, mina herrar, sade baroneten mycket tvärsäkert, tycker jag verkligen, att jag talat mer än nog om det lilla jag vet. Det är på tiden, att ni håller ert löfte och till fullo redogör för det som intresserar oss litet var.

— Er anhållan är för visso berättigad, svarade Holmes. Det bästa vore, att ni, doktor Mortimer, be­rättade hela historien så som ni redan en gång förut berättat den för oss.

Efter att sålunda ha blivit uppmanad tog vår ve­tenskapligt anlagde vän sina papper ur fickan och fram­ställde hela saken på samma sätt som han gjort det dagen förut. Sir Henry Baskerville hörde på med spänd upp­märksamhet och lät allt emellanåt ett och annat litet utrop undfalla sig.

— Det här låter trevligt, sade han till sist, sedan doktorn slutat sin berättelse. Jag tillträder mitt gods under i sanning angenäma förhållanden. Visst har jag hört talas om hunden, så långt jag kan minnas tillbaka. Den sägnen har ofta uppdukats inom familjen, men aldrig förr har det fallit mig in att taga den på all­var. Vad nu min farbrors död angår — men allt går omkring i mitt huvud, och jag har ännu ingenting klart för mig. Ni tycks ännu inte rätt veta vilkendera som bör anlitas, polisen eller prästen.

— Alldeles riktigt.

— Och så den här historien med brevet, som jag fick på hotellet. Det är ju i stycke med det övriga.

— Det synes bevisa, att det finnes någon som vet mera än vi om vad som försiggår på heden, sade doktor Mortimer.

— Och även att det finnes någon som ej önskar er ont, efter ni varnas för faran.

— Kanhända också, att de till främjandet av egna syften vilja skrämma bort mig, invände sir Henry.

Det kan också vara möjligt. Jag är er mycket tacksam, doktor Mortimer, för att ni gjort mig förtrogen med ett problem, vars tolkning erbjuder så skilda möjligheter. Den praktiska frågan, med vilken vi nu ha att sysselsätta oss, sir Henry, är, om det kan anses rådligt eller icke, att ni beger er till Baskerville Hall.

— Varför skulle jag inte göra det?

— Därför att det kan vara förbundet med fara.

— Menar ni, att faran skulle förskriva sig från familjens så kallade »plågoande» eller från mänskliga varelser?

— Det är den saken som måste undersökas.

— Hur undersökningen än utfaller, så är mitt beslut fattat. Det finnes ingen djävul i helvetet och ingen människa på jorden, herr Holmes, som kan hindra mig ifrån att begiva mig till min egen familjs stamgods, och ni kan lita på, att jag står vid vad jag sagt. Han rynkade de svarta ögonbrynen, och en mörk rodnad spred sig över hans ansikte under det att han talade. Det var lätt att se, att Baskervillernas eldiga temperament icke förnekade sig hos denne siste representant av ätten. Emellertid, sade han, har jag knappt hunnit övertänka allt det ni sagt mig. Det faller sig inte så lätt i min ställning att genast uppfatta och avgöra så mycket. Jag skulle gärna vilja vara ensam en stund för att sätta mig in i saken. Hör nu, herr Holmes, klockan är halv tolv, och jag går genast hem till hotellet. Skulle ni och er vän doktor Watson vilja intaga lunch tillsammans med oss vid tvåtiden? Jag skall då bättre än nu kunna delgiva er min uppfattning av ställningar och förhållanden.

— Har du något förhinder, Watson?

— Nej, det har jag inte.

— I så fall kan ni vänta oss vid den föreslagna tiden. Skall jag låta hämta en droska?

— Jag går hellre, ty jag kan inte neka, att jag blivit litet het åt huvudet.

— Och jag har inte heller någonting emot att gå, sade doktor Mortimer.

— Vi träffas således åter klockan två. Au revoir, mina herrar.

Vi hörde de båda männens steg i trappan, och så slog porten igen efter dem. I ett ögonblick hade Holmes förvandlats från den indolente drömmaren till den handlingskraftige mannen.

— Sätt fort på dig stövlar och hatt, Watson, ropade han. Vi ha inte en minut att förlora. Han rusade in i sitt toalettrum, tog av sig nattrocken och kom två sekunder därefter ut igen, klädd i bonjour. Till­sammans skyndade vi utför trappan och ut på gatan. Doktor Mortimer och Baskerville voro ännu synliga ett par hundra alnar framför oss i riktning mot Oxford Street.

— Skall jag springa i fatt dem och be dem dröja?

— Nej, för ingen del, min kära Watson. Jag är fullt belåten med ditt sällskap, om du kan stå ut med mitt. De där herrarne gjorde nog klokt, som valde att gå hellre än att åka denna vackra dag.

Han påskyndade sina steg tills vi med hälvten min­skat avståndet, som skilde oss från dem. Sedan höllo vi oss omkring hundra alnar efter dem, först på Oxford Street, sedan utför Regent Street. En gång stannade våra vänner och tittade på ett bodfönster. Holmes följde exemplet. Strax därpå gav han med ett litet utrop sin tillfredsställelse till känna. Jag följde riktningen av hans ivrigt spanande blick och fick se en tvåhjulig droska, i vilken satt en man. Droskan hade stannat på andra sidan gatan men satte sig åter i rörelse.

— Där ha vi mannen, Watson! Skynda dig! Vi skola åtminstone riktigt noga se på honom, om vi inte kunna göra mer.

I samma ögonblick märkte jag ett yvigt svart skägg och ett par genomträngande ögon, vilka vändes mot oss genom droskans sidofönster. I blinken flög tak­luckan upp, någonting ropades åt kusken, och i vild fart rullade droskan i väg utför Regent Street, Holmes såg sig om efter en annan droska för vår räkning, men ingen ledig sådan fanns i närheten. Då sökte han springande bana sig fram genom gatutrafiken, men för­språnget var för stort och droskan redan ur sikte.

— Så där går det! sade Holmes bittert, då han blek av förargelse och flämtande kom ut ur trängseln mellan de talrika åkdonen. Kan man tänka sig en sådan otur, och vilken usel tillgång på droskor! Watson, Watson, hedern bjuder dig att anteckna även detta som ett hinder för min framgång.

— Vem var den där mannen?

— Det har jag ingen aning om.

— Månne en spion?

— Det framgick alldeles tydligt av vad Baskerville berättade, att han varit mycket noga bevakad alltsedan han kom hit. Hur skulle det annars kunnat bli så fort bekant, att han tagit in på hotell Northumberland? Om man följt honom i spåren första dagen höll jag det för sannolikt, att man skulle göra det även den andra. Du gav kanhända akt på, att jag två gånger, under det att doktor Mortimer läste upp den där familjesägnen, gick fram till fönstret.

— Ja, det minnes jag, att du gjorde.

— Jag såg efter, om det fanns någon som strök omkring på gatan, men jag kunde ingen upptäcka. Vi ha att göra med en slipad karl, Watson. Intrigen lig­ger här mycket djupt, och ehuru jag inte ännu med bestämdhet kan säga, om vi stå inför en välsinnad eller en fientlig makt, vet jag dock, att det är en makt, som drives av en bestämd avsikt. När de där herrarne gingo ifrån oss, följde jag genast efter i hopp att få sikte på deras osynlige ledsagare. Denne var dock så slug, att han icke utsatte sig för risken att visa sig till fots utan hade tagit en droska, så att han kunde efter gottfinnande hålla sig efter eller åka förbi dem och således undandraga sig deras uppmärksamhet. Hans metod hade för övrigt den fördelen, att om de togo en droska, var han färdig att följa dem. Den hade dock tillika en bestämd olägenhet.

— Du menar att han givit sig i kuskens våld?

— Ja visst.

— Skada att vi inte lade märke till droskans num­mer!

— Min bäste Watson, nog bar jag mig otympligt åt, men inte kan du väl på allvar tro, att jag ej lade märke till numret? Det var 2,704. För tillfället kan det dock inte vara oss till någon nytta.

— Jag inser inte, att du kunnat handla bättre än du gjort.

— Det första jag fick se droskan, skulle jag ögon­blickligen ha vänt om och gått åt andra hållet. Sedan skulle jag utan fjäsk ha skaffat mig en droska och följt den misstänkte på vördnadsfullt avstånd eller, och det hade varit än bättre, åkt till hotell Northumberland och väntat där. Sedan den okände följt Baskerville hem, skulle vi ha använt samma taktik mot ho­nom som han mot denne och tagit reda på vart han styrde kosan. Som det nu är, ha vi genom en mycket oklok iver, av vilken vår motståndare förstod att med sällsynt snabbhet och energi begagna sig, förrått oss och gått miste om mannen.

Vi hade under detta samtal helt långsamt prome­nerat utför Regent Street, och doktor Mortimer och hans följeslagare hade för länge sedan kommit utom vårt synhåll.

— Det tjänar ingenting till att vi följa efter dem, sade Holmes. Spionen har försvunnit och kommer nog inte åter. Nu skola vi se efter vilka kort vi ytterligare ha på hand och spela dem klokt och raskt. Skulle du kunna beediga den där mannens identitet?

— Hans skägg är det enda jag med säkerhet skulle känna igen.

— Det skulle också jag känna igen, men det är troligen ett lösskägg. Om en slipad karl ger sig ut i ett så ömtåligt ärende, tjänar skägget endast till att maskera hans ansikte. Kom, så gå vi in, Watson.

Vi befunno oss vid ett av distriktets stadsbudskontor, och då vi stego in blevo vi hjärtligt mottagna av föreståndaren.

— Jag kan se, Wilson, att ni inte glömt, att jag hade den glädjen att kunna hjälpa er i det där lilla målet.

— Nej, herr Holmes, det har jag visst inte gjort. Ni räddade ju mitt goda namn och rykte, kanske till och med mitt liv.

— Åh, min vän, nu överdriver ni. Jag tycker mig minnas, att ni bland era springpojkar hade en yngling vid namn Cartwright, som vid undersökningen visade sig i besittning av duglighet.

— Ja, herr Holmes; han är kvar än.

— Skulle ni vilja ringa på honom? Jag vill gärna få denna fempundssedel växlad.

En fjorton års gosse med ett vackert och livligt an­sikte hade på föreståndarens maning inställt sig. Han stod nu och betraktade med den djupaste vördnad den store detektiven.

— Låna mig hotellkalendern, sade Holmes. Tack. Hör nu på, Cartwright. Här finnes en förteckning på tjugutre hotell, som ligga i det omedelbara grannskapet av Charing Cross. Ser du det?

— Ja, herr Holmes.

— Du skall i tur och ordning gå in i alla dessa hotell.

— Ja, herr Holmes.

— Innan du går in, skall du giva mannen vid porten en shilling. Här har du tjugutre shilling.

— Ja, herr Holmes.

— Och så skall du be att få se papperet, som tömts ur papperskorgarna från i går. Du skall säga, att det är ett viktigt telegram, som kommit på villo­vägar, och att du fått i uppdrag att söka reda på det. Du förstår mig väl, eller hur?

— Ja, herr Holmes.

— Vad du egentligen skall söka reda på är emel­lertid mittelbladet av Times, i vilket några hål bli­vit klippta med en sax. Se där ligger ett nummer av Times! Den här sidan är det jag menar. Den har du väl lätt att känna igen?

— Ja, herr Holmes.

— Mannen vid dörren skickar naturligtvis efter por­tieren i hallen, och även åt honom skall du giva en shilling. Se här tjugutre shilling till. I tjugu fall av de tjugutre skall man troligen svara, att allt papper som funnits i papperskorgarna i går blivit uppbränt eller bortfört. I de tre övriga fallen torde man visa dig en pappershög, och i den skall du leta efter tid­ningen i fråga. Det är inte mycket sannolikt, att du ser bladet. Där har du ytterligare tio shilling att använda i händelse av oförutsedda svårigheter. Före kvällen skall du i ett telegram till mig vid Baker Street inrapportera utgången. — Och nu, Watson, återstår för oss intet annat än att per telegraf taga reda på vilken kusk det är, som kör droskan n:o 2,704. Sedan gå vi in i ett av tavelgallerierna vid Bond Street och fördriva tiden där tills vi begiva oss till hotellet.

---