Baskervilles hund (1912)/Kapitel 5

←  Sir Henry Baskerville

Baskervilles hund av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Tre brustna trådar

Baskerville Hall  →

FEMTE KAPITLET.
TRE BRUSTNA TRÅDAR.

Sherlock Holmes ägde i sällsynt grad förmågan att när han så fann för gott lösgöra sina tankar från det som helt upptagit dem. Under tvenne timmar tycktes han alldeles ha glömt den besynnerliga historia, vari vi blivit indragna, och han var nu helt upptagen av de moderna, belgiska mästarnes tavlor. Han ville icke tala om annat än skön konst — som han för övrigt föga begrep — även sedan vi lämnat tavelutställningen och voro på väg till hotell Northumberland.

— Sir Henry Baskerville är däruppe och väntar her­rarna, förklarade portieren. Han bad, att jag skulle anmoda herrarna att genast stiga upp.

— Har ni något emot, att jag ser på förteckningen över de resande? sade Holmes.

— Nej, för ingen del.

Boken utvisade, att två namn blivit införda efter Baskervilles. Det ena var: Theophilus Johnson med familj från Newcastle, det andra fru Oldmore med kam­marjungfru från High Lodge, Alton.

— Det är säkert den Johnson som jag känner, sade Holmes till portieren. Är han inte jurist och har grått hår samt haltar litet?

— Nej, den här herr Johnson är ägare av kol­gruvor, mycket rask och rörlig och inte äldre än ni själv.

— Jag undrar, om ni inte misstar er om hans yrke.

— Nej; han har i många år tagit in på det här hotellet, och vi känna honom mycket väl.

— Jaså, det var en annan sak. Nå fru Oldmore då? Jag tycker mig känna igen namnet. Ursäkta min nyfikenhet, men det händer, att då man skall göra besök hos en vän träffar man på flera.

— Hon är mycket sjuklig. Mannen har varit borg­mästare i Gloucester. Hon tar också alltid in här när hon är i staden.

— Tack för upplysningen. Jag känner henne nog inte. — Genom de här frågorna, Watson, ha vi kommit till visshet angående en mycket viktig sak, fortfor han med låg röst, då vi gingo uppför trappan. Vi veta nu, att de personer som så livligt intressera sig för vår vän icke slagit sig ner på samma hotell som han. Detta bevisar, att på samma gång som de, enligt vad vi ha oss bekant, äro mycket angelägna att bevaka honom, äro de lika angelägna, att han inte skall få se dem. Detta faktum är mycket betydelsefullt.

— I vilket avseende?

— Jo, det innebär — men vad i all världen står på, min bästa herre?

Då vi i detsamma hunnit uppför trappan och vi­kit av åt korridoren, stötte vi emot sir Henry Baskerville själv. Han var röd i synen av vrede och höll en gammal dammig pjäxa i ena handen. Till den grad ursinnig var han, att han knappast kunde få fram or­den, och när han till sist började tala, skedde det med betydligt starkare brytning än på morgonen.

— Jag tror de ta mig för en pojkvalp här på hotellet, sade han. Om de inte akta sig, så skall de minsann få se, att jag inte är att leka med. Skulle den slyngeln inte få rätt på min andra pjäxa, så skall det bli annat av. Jag är inte den, som ej kan tåla ett skämt, herr Holmes, men det här går nästan väl långt.

— Är ni ännu stadd på letning efter er stövel?

— Ja, och jag skall nog också hitta den.

— Men sade ni inte, att den var ny och brun till färgen?

— Jo, visst var den det. Men nu är det en gammal svart.

— Vad för något? Inte vill ni väl säga — ?

— Jo, just det vill jag säga. Jag ägde inte mer än tre par skodon — de nya bruna, de gamla svarta och blanklädersstövlarna, som jag har på mig. I går kväll togo de en av de bruna, och i dag ha de huggit en av de svarta. — Hallå, har ni hittat den? Tala ut, drummel, och stå inte där och bliga!

En mycket förskrämd tysk uppassare hade när­mat sig.

— Nej, min herre, svarade denne, jag har frågat efter överallt i hotellet, men ingen har sett till den.

— Jaså. Då skall jag tala om för er, att om inte stöveln kommer till rätta innan kvällen, så går jag till värden och säger honom, att jag utan vidare ger mig av från det här hotellet.

— Den skall visst komma till rätta, jag lovar, att om ni bara vill ha litet tålamod, så skall jag skaffa den till rätta.

— Det är allt ert bästa råd, ty jag ämnar inte för­lora något mer i den här tjuvhålan. Men ursäkta mig, herr Holmes, det är dumt att besvära er med en sådan småsak.

— Jag anser visst inte, att det är någon småsak.

— Ni tycks taga det ganska allvarsamt.

— Hur förklarar ni det då själv?

— Jag förklarar det inte alls. Det är det galnaste och underligaste som någonsin hänt mig.

— Kanhända det underligaste, sade Holmes tankfullt

— Vad drar ni för slutsatser därav?

— Jag anser mig ännu ej fullt förstå det. Hela detta fall är ytterst invecklat, sir Henry. Ställt i för­bindelse med er farbrors död, tror jag nästan, att av alla de femhundra säregna fall, som jag handlagt, detta är det mest invecklade och betydelsefulla. Vi ha emel­lertid åtskilliga trådar i våra händer, och det är ganska troligt, att någon av dem skall leda till sanningen. Vi torde komma att förlora tid genom att följa den orätta tråden, men förr eller senare träffa vi nog på den rätta.

Vi hade ganska angenämt under lunchen, och föga sades om den angelägenhet, som fört oss tillsammans. Först sedan vi kommit in i en liten enskild salong, frågade Holmes Baskerville vad han hade för planer.

— Jag ämnar resa till Baskerville Hall.

— Och när?

— Mot slutet av veckan.

— På det hela taget tycker jag ni gör rätt däri, sade Holmes. Jag har klara bevis på att ni bevakas i London, och bland denna stora stads millioner in­vånare, är det svårt att upptäcka, vilka dessa män­niskor, som förfölja er äro och vad de åsyfta. Om de ha onda avsikter, skulle de kunna göra er något ont, utan att vi voro i stånd att hindra det. Ni vet troligen inte, doktor Mortimer, att ni i morse, då ni lämnade mitt hus, följdes av någon som bevakade er?

Doktor Mortimer ryckte häftigt till.

— Vad säger ni! Av vem då?

— Olyckligtvis är det mer än jag vet! Har ni bland era grannar och bekanta i Dartmoor någon per­son med yvigt, svart skägg?

— Nej — jo, vänta litet, låt mig se! Barrymore, sir Charles’ hovmästare, har yvigt, svart skägg.

— Verkligen? Var är Barrymore?

— Han har tillsyn över Baskerville Hall.

— Då är det bäst, att vi taga reda på om han verkligen är där, eller om han inte möjligen kan vara i London.

— Hur skall det gå till?

— Giv mig en telegramblankett. »Är allt i ordning för sir Henry?» Mer behövs inte. Och så adressen: Herr Barrymore, Baskerville Hall. Vad heter närmaste telegrafstation? Grimpen. Det är bra. Och så ska vi också telegrafera till postmästaren i Grimpen: »Tele­grammet till herr Barrymore bör lämnas i hans egen hand. Om frånvarande, torde telegrammet returneras till sir Henry Baskerville, hotell Northumberland.» Här­igenom få vi veta, huruvida Barrymore befinner sig på sin post i Devonshire eller inte.

— Det är sant, sade Baskerville. Hör nu, dok­tor Mortimer, vem är då egentligen denne Barrymore?

— Han är son till den förre uppsyningsmannen, som är död. Under fyra generationer har sysslan gått från far till son. Så vitt jag vet, äro han och hans hustru ett ytterst aktningsvärt par.

— Å andra sidan, inföll Baskerville, är det all­deles onekligt, att då det inte finnes någon av familjen på stället, ha de där människorna ett mycket präktigt hem och ingenting att göra.

— Det är sant.

— Var Barrymore på något sätt ihågkommen i sir Charles’ testamente? frågade Holmes.

— Han och hans hustru fingo femhundra pund vardera.

— Jaså. Och visste de, att de skulle få den summan?

— Ja. Sir Charles tyckte det var roligt att tala om sina dispositioner.

— Det där var intressant att få höra.

— Jag hoppas, sade doktor Mortimer, att ni inte med misstänksamhet betraktar alla som fått något legat av sir Charles, ty även jag blev ihågkommen med tu­sen pund.

— Verkligen. Och flera än ni, vill det synas?

— Många obetydliga summor voro testamenterade åt enskilda personer och ett stort antal åt offentliga välgörenhetsinrättningar. Hela återstoden gick till sir Henry.

— Och hur mycket var det?

— Sjuhundrafyrtiotusen pund.

Holmes höjde förvånad på ögonbrynen.

— Inte hade jag någon aning om, att det gällde en så ofantlig summa.

— Sir Charles hade rykte om sig att vara myc­ket rik, men vi visste inte hur rik han var, förrän vi genomgingo säkerhetshandlingarna. Totalsumman av hans förmögenhet belöpte sig på inemot en million pund.

— Jo jag tackar, jag. Det är en vinst, som väl kan vara värd ett förtvivlat spel. Men ännu en fråga, doktor Mortimer. Antag att något hände vår unge vän här — jag ber om ursäkt för den obehagliga hypo­tesen! — vem skulle då ärva godset?

— Enär Rodger Baskerville sir Charles yngre bror, dog ogift, skulle godset övergå till familjen Desmond, som är på långt håll släkt med Baskervillerna. James Desmond är en äldre prästman i Westmorland.

— Tack, tack. Alla dessa detaljer äro av intresse. Har ni sett herr James Desmond?

— Ja, han kom en gång och hälsade på hos sir Charles. Han är en man av vördnadsbjudande utse­ende och from vandel. Jag kommer mycket väl ihåg, att han vägrade att mottaga en livränta, som sir Char­les ivrigt erbjöd honom.

— Och denne enkle man skulle bli arvinge till sir Charles’ förmögenhet?

— Han skulle ärva godset, som är av fideikommiss­natur, och han skulle också ärva pengarna, så vida de icke blivit på annat sätt disponerade av den nuvarande ägaren, som naturligtvis får göra hur han vill med dem.

— Har ni gjort upp ert testamente, sir Henry?

— Nej, herr Holmes, det har jag inte. Jag har ej haft tid därtill, ty först i går fick jag veta, hur sakerna stodo. I alla händelser anser jag, att pen­garna böra följa med titeln och godset. Det var min avlidne farbrors åsikt. Hur skulle väl ägaren kunna återupprätta familjens sjunkna storhet, om han inte hade pengar att underhålla egendomen med? Huset, jorden och pengarna måste följas åt.

— Alldeles riktigt. Jag tycker som ni, sir Henry, att det rådligaste är, att ni utan dröjsmål beger er till Devonshire. Blott en föreskrift skulle jag vilja giva. Ni får för ingen del fara dit ensam.

— Doktor Mortimer reser tillbaka då jag reser.

— Men doktor Mortimer har sin praktik att sköta och han bor på flera engelska mils avstånd från er. Med bästa vilja i världen skulle han icke vara i stånd att hjälpa er. Nej, sir Henry, ni måste taga med er någon pålitlig man, som alltid kan vara i er närhet.

— Om sakerna komme till sin avgörelse skulle jag försöka att personligen inställa mig, men ni kan förstå, att så som jag tages i anspråk av personer, som munt­ligen rådfråga mig eller skriva till mig från alla håll och kanter, är det mig omöjligt att på obestämd tid lämna London. Just i innevarande stund är ett av de för­nämsta namnen i England utsatt för smutskastning av en penningutpressare, och jag är den ende, som kan avvända en hotande skandal. Ni inser härav, att det är mig alldeles omöjligt att begiva mig till Dartmoor.

— Är det då ingen annan ni kan rekommendera?

Holmes lade sin hand på min arm.

— Om min vän ville åtaga sig att följa med er, så finnes det ingen, som kan vara till så mycken hjälp som han, när man har det svårt. Jag säger detta med fullaste övertygelse.

Förslaget kom alldeles oväntat, men innan jag fått tid att svara hade Baskerville fattat min hand och tryckt den hjärtligt.

— Nej, se det vore då bra vänligt av er, doktor Watson, sade han. Ni ser hur jag har det, och ni vet ungefär lika mycket om saken som jag själv. Om ni vill följa med till Baskerville Hall och hjälpa mig i mina svårigheter, så skall jag aldrig glömma det.

Utsikterna till sällsamma äventyr har alltid haft nå­gonting lockande för mig, och jag kände mig smickrad av Holmes’ ord och av den iver, varmed baroneten omfattade tanken på att få mig i sitt sällskap.

— Jag kommer med nöje, sade jag. Jag vet verk­ligen inte hur jag bättre skulle kunna använda min tid.

— Och du skall troget inrapportera allt till mig, sade Holmes. När den kritiska stunden kommer, och den måste komma, skall jag säga dig hur du bör handla. Om lördag är väl allt i ordning till avfärd?

— Faller det sig lämpligt för doktor Watson då?

— Ja, det gör det visst.

— Alltså, om intet oförutsett inträffar, mötas vi om lördag vid 10,30-tåget på Paddingtonstationen.

Vi hade stigit upp för att gå, då Baskerville ro­pade till av förtjusning, rusade bort till en vrå, och drog fram en brun stövel, som låg under ett skåp.

— Se här är den! utropade han.

— Måtte alla era svårigheter lösa sig lika lätt! sade Sherlock Holmes.

— Men det var då högst märkvärdigt, inföll dok­tor Mortimer. Före lunchen genomletade jag hela det här rummet.

— Och det gjorde jag med, sade Baskerville, var­enda tumsbredd av rummet.

— Och då fanns det bestämt ingen stövel här.

— I så fall har väl uppassaren ställ in den under det att vi åto.

Tysken efterskickades men påstod sig ingenting veta om saken, vilken var och förblev oklar. Ännu en liten hemlighetsfull tilldragelse hade sällat sig till de många, skenbart ändamålslösa av samma art, som snabbt följt på varandra. Frånsett den hemska historien om sir Charles’ död, hade en serie av oförklarliga händelser dragit oss förbi under de senaste dagarna: först mot­tagandet av det tryckta brevet, vidare den svartskäggige spionen i droskan, vidare förlusten av den nya bruna stöveln, vidare en av de gamla svarta och så den bru­nas återfinnande. Holmes satt tyst vid min sida, då vi åkte tillbaka till Baker Street, och av hans rynkade ögonbryn och skarpa ansiktsuttryck förstod jag, att han som jag försökte att uppkonstruera den ram, inom vilken alla dessa skenbart osammanhängande episoder funne sin plats. Hela eftermiddagen och till sent på aftonen satt han och rökte och tänkte.

Strax före middagen avlämnades hos oss tvenne telegram. Det första lydde:

»Har nyss fått veta, att Barrymore är på Baskerville Hall. Baskerville.»

Det andra: »Har enligt föreskrift besökt tjugutre hotell, men ledsamt nog har jag ej fått reda på något Times-blad med urklipp. Cartwright.»

— Där brusto två trådar, Watson. Det finns ingen­ting mera eggande än ett fall, där allt går emot ut­räkning. Vi måste försöka att nosa upp ett annat spår.

— Än återstår droskkusken, som körde för spionen.

— Alldeles riktigt. Jag har telegraferat till droskverket efter hans namn och bostad. Det är inte otro­ligt, att svaret redan är här.

Ringningen på klockan bådade emellertid något än bättre än ett telegrafsvar, ty dörren öppnades och in trädde en väderbiten figur, som antagligen var man­nen själv.

— Jag har fått bud från huvudkontoret, att en herre, som bodde här, frågat efter n:o 2,704, sade han. I sju år har jag kört min droska utan att ge anledning till klagomål, och nu kommer jag hit raka vägen från droskverket för att fråga, vad ni har emot mig.

— Jag har inte det ringaste emot er, min vän, sade Holmes. Tvärtom har jag en halv sovereign att bjuda er, om ni klart och tydligt svarar på mina frågor.

— Se det kan man kalla att ha tur i dag, sade droskkusken med ett brett grin. Vad var det herrn ville vara så god och fråga?

— Säg mig först ert namn och er adress, för den händelse jag vill tala med er än en gång.

— John Clayton är mitt namn, och min adress Turpey Street 3, the Borough. Min droska är från Shipleys Yard nära Waterloo-stationen.

Sherlock Holmes skrev upp alltsammans.

— Nu Clayton, skall ni berätta mig allt vad ni vet om den där mannen, som i er droska satt och gav akt på vad som försiggick utanför det här huset klockan tio i förmiddags och som sedan åkte efter två herrar utför Regent Street.

Karlen syntes överraskad och litet förvirrad.

— Det tycks inte vara värt att jag talar om nå­got, sade han, ty ni vet ju redan så mycket som jag. Sanningen är den, att den där herrn sa’ att han var detektiv och att jag inte fick tala om något, som rörde honom, för någon.

— Ja, men nu skall jag helt vänligt säga er, att det gäller en ganska allvarsam sak, och att ni kan råka illa ut, om ni söker att dölja något. Ni säger, att den där mannen påstod sig vara detektiv?

— Jaha, det gjorde han.

— När sade han det?

— När han lämnade mig.

— Sade han någonting mer?

— Ja, han sa’ vad han hette.

Holmes gav mig en triumferande blick.

— Jaså, sade han vad han hette. Det var oför­siktigt gjort. Nå, vad hette han då?

— Jo, han sa’ att han hette herr Sherlock Holmes.

Aldrig har jag sett min vän bli så förvånad, som då han hörde droskkuskens svar. Först satt han stum och handfallen, och så brast han i ett hjärtligt skratt.

— Inte illa, Watson, i sanning inte illa! sade han. Jag känner, att hans klinga är lika snabb och smidig som min egen. Den gången träffade han så det kändes. Jaså, var det Sherlock Holmes han hette?

— Ja, det var allt den herrns namn, det.

— Gott. Vill ni nu säga mig, var han steg i och vad som sedan hände?

— Han ropade an mig klockan halv tio på Trafalgar Square. Det var sant det, han sa’ genast, att han var detektiv och bjöd mig två guinéer, om jag hela dagen ville göra precis som han sa’ och inte fråga om något. Den som blev glad, var naturligt­vis jag. Först åkte vi ned till hotell Northumberland och höllo där, tills två herrar kommo ut och togo en av droskorna därutanför. Vi följde herrarnas droska, tills den stannade här i närheten.

— Här utanför porten.

— Ja, se det var jag då inte säker på, men det visste väl han, som satt i. Vi höllo halvvägs uppför gatan och sutto väl där och väntade en och en halv timme. Då kommo de där två herrarna gående förbi oss, och vi följde efter dem utför Baker Street och sedan —

— Det där vet jag, sade Holmes.

— Sedan tills de hunnit utför tre fjärdedelar av Regent Street. Då slog herrn i droskan upp takluckan och skrek, att jag för brinnande livet skulle köra till Waterloo-stationen. Jag rappade på märren, och på mindre än tio minuter voro vi där. Då betalade han helt schangtilt sina två guinéer och gick in på stationen. Just som han stigt ur, vände han sig om och sade: 'Det torde roa er att veta, att ni kört för herr Sherlock Holmes.’ På det sättet fick jag reda på vad han hette.

— Jag förstår. Och ni såg honom inte sedan?

— Inte sedan han gått in på stationen.

— Och hur skulle ni beskriva herr Sherlock Holmes?

Droskkusken rev sig i huvudet.

— Se jag ska säga, att han var just inte så lätt att beskriva, sade han. Han kunde väl vara omkring fyrtio år, och så var han väl av medellängd, ett par tre tum mindre än ni, kan jag tycka. Han var klädd som en riktig sprätthök, hade svart, tvärskuret hakskägg och var blek i syna. Jag tror inte jag kan säga mer än så om honom.

— Vad hade han för färg på ögonen?

— Ja, se det vet jag inte.

— Och ni minns ingenting mer?

— Nej, det gör jag inte.

— Där har ni er halva sovereign då. Ni skall få en till, om ni kan skaffa mig vidare underrättelser om mannen. God natt!

— God natt, herre, och tack ska ni ha.

John Clayton gick sin väg, mysande av belåtenhet, och med en axelryckning och ett sorglustigt leende vände sig Holmes till mig.

— Där brast den tredje tråden, sade han, och vi stå nu på samma punkt, som då vi började. Den listiga skälmen! Han kände vårt husnummer, visste att sir Henry Baskerville rådfrågat mig, lurade ut vem jag var, då han fick se mig på Regent Street, antog att jag givit akt på drosknumret och skulle sätta mig i för­bindelse med kusken och skickade mig på spe en häls­ning med mitt eget namn. Det skall jag säga dig, Watson, att den här gången ha vi träffat på en fiende, som kan mäta sig med oss. Jag har rönt ett avgjort nederlag i London. Måtte du få bättre lycka i Devonshire. Men jag känner mig inte väl till mods.

— Varför det?

— Jo, jag är orolig för att skicka dig dit. Det är en ful historia, Watson, och en farlig historia. Ju mer jag tänker på saken, dess mindre tycker jag om den. Ja, min kära bror, skratta du, men glad skall jag bli, då jag åter har dig tillbaka frisk och sund vid Baker Street.

---