Berättelsen om den Andra Sheiken och de bägge Svarta Hundarna
| ← Första Sheikens Berättelse |
|
Berättelsen om den Tredje Sheiken och Mulåsnan → |
Då sade sheiken: vet, o herre öfver andarnes konungar, att dessa bägge hundar äro mina bröder. Min fader dog och lemnade oss i arf tretusen guldstycken, och jag öppnade en handelsbod för att köpa och sälja. Men en af mina bröder företog en resa med ett förråd af handelsvaror och följde med karavanerna samt var frånvarande ifrån oss under loppet af ett år, efter hvars slut han återkom alldeles utblottad. Jag sade till honom: rådde jag dig icke att afhålla dig ifrån handelsresor? Men han grät och sade: o, min broder, Gud, hvilken all magt och ära tillkomma, har beslutit denna utgång på mitt företag, och det gagnar nu till ingenting att tala mera derom; jag har ingenting qvar. Jag släppte honom in i min bod och följde honom till badet och klädde honom i en dyrbar drägt af mitt eget klädesförråd; derefter satte vi oss ned att spisa, och jag sade till honom: o, min broder, jag vill räkna öfver vinsten på min handel under året och dela den, kapitalet oberäknadt, mellan dig och mig. Jag uppgjorde följaktligen mina räkenskaper och fann min vinst bestiga sig till två tusen guldstycken, och jag prisade Gud, hvilken all magt och ära tillhöra, och fröjdade mig af allt hjerta och delade vinsten i två lika stora delar mellan min broder och mig. — Derpå begaf sig min andra broder ut på en resa och kom efter ett års förlopp tillbaka i samma utblottade belägenhet; och mot honom uppförde jag mig på alldeles samma sätt som mot den förre.
Sedan vi lefvat tillsammans någon tid, önskade mina bröder återigen att få företaga en resa och begärde, att jag skulle följa med dem; men detta ville jag icke. Hvad, sade jag, hafven J vunnit på edra resor, att jag skulle kunna hafva hopp om någon vinst? De lågo öfver mig med sina böner; men jag kunde icke bifalla till deras önskningar, och på detta sätt behöllo vi våra handelsbodar, köpte och sålde under ett helt års tid. De fortforo icke desto mindre med sina förslager, att vi borde resa, och jag vägrade alltjemt, tilldess sex hela år förflutit, då jag ändtligen gaf mitt bifall och sade till dem: mina bröder, låtom oss öfverräkna, huru mycket vi ega. Vi gjorde det och funno hela vår egendom bestå i sextusen guldstycken. Då sade jag till dem: vi skola nedgräfva hälften häraf i jorden, så att det måtte komma oss till nytta, i fall någon olycka träffar oss, och i sådan händelse skall en och hvar af oss taga tusen guldstycken och drifva handel med dem. Ditt råd är förträffligt, — svarade de. Jag tog således penningarna och delade dem i tre lika delar samt nedgräfde tretusen guldstycken; af de öfriga tretusen lemnade jag tusen åt hvardera af dem. Derpå anskaffade vi köpmansvaror, befraktade ett skepp, förde våra varor ombord och fortsatte vår resa en hel månad igenom; efter denna tids förlopp anlände vi till en stad, der vi sålde våra varor, och för hvarje guldstycke vunno vi tio.
Men när vi skulle gå till segels derifrån, funno vi på hafsstranden en jungfru, klädd i söndriga kläder, som kysste min hand och sade: o, min herre, finnes det medlidande och godhet i ditt hjerta? Om så är, så vill jag vedergälla dig derför. Då svarade jag: ja, dessa egenskaper finnas hos mig, äfven utan att du behöfver lofva mig vedergällning för dem. Hon sade: Ack, min herre, tag mig till din hustru och för mig till ditt land, ty jag gifver mig sjelf åt dig; behandla mig med välvilja, ty jag är en, som behöfver bli behandlad med ömhet och välvilja, och som skall vedergälla dig, i fall du så gör; men låt dig icke bedragas af mitt närvarande tillstånd! När jag hörde dessa ord, blef mitt hjerta uppfyldt af ömhet för henne, på det Guds vilja, — Honom ensam vare ära och pris! — skulle gå i verkställighet; och jag tog henne med mig och gaf henne kläder och sörjde för en passande plats åt henne på skeppet och behandlade henne alltid med ömhet och högaktning.
Vi afseglade, och jag blef på det närmaste fäst vid min hustru, så att jag för hennes skull försummade att sällskapa med mina bröder, hvilka derföre blefvo afundsamma på mig och likaledes afundades mig min rikedom samt mina stora förråder af köpmansvaror och kastade lystna blickar på min egendom. De lade slutligen råd tillsammans om att röja mig ur vägen och taga min egendom, sägande: låtom oss döda vår broder, så skall hela egendomen bli vår! — djefvulen uträttade, att detta allt syntes dem rätt gjordt, och de öfverföllo mig, medan jag sof vid min hustrus sida, samt togo oss bägge och kastade oss i hafvet. Men så snart min hustru vaknade, skakade hon på sig och antog skepnaden af en ande, hvarefter hon genast förde mig med sig i full säkerhet till en ö, der hon försvann för en kort stund. På morgonen kom hon dock tillbaka och sade till mig: Jag är din hustru, som räddade dig undan döden med tillåtelse af Gud, hvars namn vare upphöjdt och prisadt! Vet, att jag är en ande; jag såg dig, och mitt hjerta älskade dig för Guds skull, ty jag tror på Gud och på hans apostel, hvilken Gud beskydde och bevare! Jag kom till dig i det tillstånd, hvari du såg mig, och du tog mig till hustru; och si, jag har räddat dig från att drunkna. Men jag är vredgad på dina bröder, och dem måste jag döda. — När jag hörde hennes tal, blef jag förvånad och tackade henne för hvad hon hade gjort; — men, sade jag, hvad mina bröders förderf beträffar, så är detta icke det, som jag åstundar. Jag berättade nu för henne allt det, som tilldragit sig mellan mig och dem från det första till det sista; och när hon hört det, sade hon: i denna natt, som nu kommer, skall jag flyga till dem och sänka deras skepp och förgöra dem. Men jag sade: jag besvär dig vid Allah, att du icke måtte göra det, ty ordspråket säger: o du, som gör väl mot den, hvilken handlat illa, den gerning, som han begått, är tillräcklig till hans straff, — och dessutom äro de i alla händelser mina bröder. Hon fortfor imellertid med att vilja taga deras lif, hvaremot jag alltjemt försökte blidka henne; slutligen lyfte hon mig upp och sväfvade genom luften och satte mig ned på taket af mitt hus.
Jag öppnade porten och gräfde upp det, som jag gräft ned i jorden, helsade mina grannar, uppköpte handelsvaror och öppnade min handelsbod. Men när jag följande natten inträdde i mitt hus, fann jag dessa bägge hundar stå bundna der; så snart de sågo mig, kommo de emot mig och gräto och hoppade upp på mig; men jag visste icke hvad det skulle betyda, inan min hustru stod framför mig och sade: dessa äro dina bröder. — Hvem, sade jag, har gjort detta åt dem? Hon svarade: jag sände bud till min syster, och hon gjorde det; och de skola icke återfå sin menskliga skapnad förrän efter förloppet af tio år. Nu befann jag mig på väg till henne, att hon måtte återställa deras menskliga skepelse, ty de hafva nu befunnit sig i detta tillstånd uti tio år; då såg jag denna man, fick höra hvad som händt honom och beslöt att icke lemna stället, inan jag fått veta, huru det skulle gå med honom och dig. — Detta är min berättelse. — Sannerligen — sade anden, — är det en underbar berättelse; och jag öfverlåter åt dig en tredjedel af den rättighet jag har till hans lif med anledning af det, som han gjort mig emot.
Derefter sade den tredje sheiken, egaren af mulåsnan, till anden: krossa icke mitt hjerta, fastän jag icke berättar dig mera än det följande: