Första Sheikens Berättelse
| ← Berättelsen om Köpmannen och Anden |
|
Berättelsen om den Andra Sheiken och de bägge Svarta Hundarna → |
Det berättas, lycksalige konung, att, när anden ämnade döda köpmannen, den första sheiken, egaren af gazellen, återvann sin sjelfbeherrskning, kysste andens hand och sade till honom: o, du ande och krona för andarnes konungar, om jag för dig berättar historien om mig sjelf och denna gazell, och du finner densamma underbar samt mer underbar än denna köpmans, vill du i den händelsen åt mig afstå tredjedelen af ditt anspråk på hans lif? Han svarade: Ja, o sheik; om du berättar mig historien, och jag finner henne sådan du sagt, så skall jag åt dig afstå tredjedelen af mitt anspråk på hans lif.
Då sade sheiken: Vet, o ande, att denna gazell är dotter af min farbror, och hon är af mitt kött och blod. Jag tog henne till min hustru, medan hon var ung, och lefde med henne vid pass tretio år; men jag blef icke af henne välsignad med något barn, utan tog derföre en slafvinna och blef genom henne välsignad med ett barn af mankön, som liknade den uppgående fullmånen, hade blixtrande ögon och fint penslade ögonbryn samt fullkomligt bildade lemmar; och gossen vexte upp, tilldess han uppnådde åldern af femton år. Vid denna tid måste jag helt oförmodadt företaga en resa till en viss stad och begaf mig dit med ett ansenligt förråd af handelsvaror.
Nu hade min fränka, denna gazell, som här står, allt ifrån sina tidigaste år lagt sig vinn om trolldom och spådomskonst, och under min frånvaro förvandlade hon ynglingen till en kalf, men hans moder till en ko och lemnade dem åt herdarnes omvårdnad. När jag efter längre tids förlopp kom tillbaka från min resa, frågade jag efter min son och hans moder; hon svarade: din slafvinna är död, och din son har flytt, och jag vet icke, hvart han tagit vägen. Sedan jag hört detta, tillbragte jag ett helt år med sörjande hjerta och tårfyllda ögon, till dess Offrets Fest[1] kom; då sände jag bud till den, som hade mina hjordar under sin vård, och befallde honom att för min räkning utvälja en fet ko; han förde en sådan till mig; men denna ko var min slafvinna, hvilken blifvit förtrollad af denna gazell. Jag uppskörtade mina kläder och vek upp ärmarna, tog knifven i min hand och beredde mig till att slagta henne; men hon råmade och skriade så våldsamt, att jag släppte henne och lemnade henne åt herden med befallning att slagta henne och afdraga hennes hud. Han efterkom befallningen, men fann på kon hvarken fett eller kött eller någonting, annat än hud och ben, och när ångern icke längre hjelpte till någonting, ångrade jag, att jag låtit slagta henne. Jag lemnade henne derföre åt herden och sade till honom: Skaffa mig hit en fet kalf! och han förde till mig min son, som var förvandlad till en kalf. Och när kalfven såg mig, slet han sönder repet, med hvilket han var bunden, och kom till mig och smekte mig och uppgaf klagande läten, så att jag bevektes af medlidande med honom; och jag sade till herden: Skaffa mig hit en ko och släpp lös kalfven! — —
Här varseblef Sherasád, att dagen grydde, och hennes syster tilltalade henne såsom förut, ehuru upprepandet deraf hädanefter utelemnas.
När sheiken, — så fortfor Sherasád, — varseblef kalfvens tårar, rördes hans hjerta af medlidande med honom, och han sade till herden: låt denna kalf stadna qvar i boskapshjorden! — Under tiden hade anden uttryckt sin förvåning öfver den sällsamma berättelsen, och gazellens egare fortfor som följer:
O herre och konung öfver andarne, medan detta skedde, stod min fränka, denna gazell, och såg på samt sade: slagta denna kalf, ty han är fet! men jag kunde icke göra det, utan befallde herden att föra honom bort, och han tog honom samt gick sin väg. Men under det jag satt i mitt hus följande dag, kom han till mig och sade: o min herre, jag har att berätta dig någonting, hvaröfver du skall bli glad, och jag har att fordra en belöning för det jag medför goda underrättelser. Jag svarade: godt! och han fortfor: o köpman, jag har en dotter, som lärde sig trolldomskonst i sin ungdom af en gammal qvinna i vårt hus; och i går, när du lemnade mig kalfven, förde jag honom till henne, och hon såg på honom, höljde sitt ansigte, grät, men log derefter, och sade: o, min fader, har mitt anseende sjunkit så djupt i dina ögon, att du ställer mig inför främmande män? Hvar, — sade jag, — finnas här några främmande män, och hvarföre gråter du och skrattar? Hon svarade: denna kalf, som du har med dig, är en son af vår husbonde köpmannen, och vår husbondes hustru har förtrollat både honom och hans moder, och detta var skälet, hvarföre jag skrattade; men att jag grät, det härledde sig af sorg öfver hans moder, eftersom hans fader låtit slagta henne. Och jag blef högeligen förvånad öfver allt detta, så att jag skyndade hit för att underrätta dig om saken, så snart jag hunnit öfvertyga mig om att det börjat dagas.
När jag hörde herdens ord, o ande, begaf jag mig bort tillika med honom, berusad utan vin af den ytterliga glädje och lycksalighet, som jag erfarit; och jag anlände till hans hus, der hans dotter helsade mig och kysste min hand, hvarefter äfven kalfven kom fram till mig och började hoppa omkring mig. Och jag sade till herdens dotter: är det sannt, som du sagt rörande denna kalf? Hon svarade: ja, o min herre; han är i sanning din son och ditt hjertas lefvande ande. — O jungfru, sade jag, om du vill åter förvandla honom till menniska igen, så skall den boskap och all annan mig tillhörig egendom, som din fader har under sin vård, bli din tillhörighet. Hon log och svarade: o, min husbonde, jag önskar icke all denna egendom annat än under tvänne vilkor; det första är, att du skall gifta mig med honom, och det andra, att jag skall förtrolla henne, som förtrollade honom, och dermed göra slut på hennes elakhet, ty i annat fall kan jag icke vara trygg för hennes konster. När jag hörde dessa ord, o ande, sade jag: du skall utomdess få all den egendom, som är under din faders vård, och hvad min fränka vidkommer, så må till och med hennes blod med rätta tillhöra dig. När hon hörde detta, tog hon en skål, fyllde den med vatten, upprepade en trollformel deröfver, stänkte af vattnet på kalfven och sade till honom: om Gud skapade dig till kalf, så behåll denna skapnad och blif icke förvandlad; men om du är förtrollad, så tag tillbaka din ursprungliga skepnad med tillåtelse af Gud, hvars namn vare prisadt! — Kalfven skakade nu på sig och blef till en menniska, och jag störtade mig i hans famn och sade: jag besvär dig vid Allah, att du berättar mig allt, som min fränka gjort åt dig och din moder! Nu berättade han mig allt, som tilldragit sig med dem bägge, och jag sade till honom: o, min son, Gud har gifvit dig en, som kunnat befria dig och hämnas dig, och jag gifte herdens dotter med honom, o ande, och derefter förvandlade hon min fränka till denna gazell. Eftersom jag händelsevis kom denna väg och fick se köpmannen, frågade jag honom hvad honom vederfarits, och när han underrättat mig derom, satte jag mig ned för att se, hur det skulle slutas. Detta är min berättelse. — Anden sade: den var sällsam nog, och jag afstår åt dig en tredjedel af mitt anspråk på hans lif.
Nu framträdde den andra sheiken, egaren af de bägge hundarna, och sade till anden: om jag meddelar dig berättelsen om mig sjelf och dessa bägge hundar, och om du finner denna berättelse lika underbar, vill du då äfvenledes åt mig afstå en tredjedel af denna köpmans lif? Anden svarade: Ja!
- ↑ Stora Beiramsfesten