Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-37
← Förslaget att blifva drottning i Polen |
|
Kristinas omgifning i Rom → |
TRETTIONDESJUNDE KAPITLET.
KRISTINAS VISTELSE I ROM.
Betraktaren af Kristinas historia finner deri tre tidepunkter, hvardera utmärkt af ett tydligt tillbakaskridande, ett sjunkande i ära och aktning. Den första var omkring 1651, då hon hade inom Sverge tämligen allmänt förlorat det höga anseende, hon förut åtnjutit. Den andra var omkring 1658, då detsamma inträffade inom en större krets, nämligen inför den stora europeiska allmänheten. Den tredje inföll omkring 1668, då hon ändteligen sjelf märkte, att tiden för hennes ära och framgångar var helt och hållet förbi.
Fjorton år hade nämligen förflutit, sedan hon nedlade svenska kronan. Hon hade under denna tid försökt sin lycka på åtskilliga håll, men öfverallt stött emot på ganska kännbart sätt; och sådant ju längre desto värre. Denna erfarenhet verkade så till vida, att den nu mera fyratiotvååriga drottningen stannade hädanefter i Rom och afstod nästan helt och hållet från alla större och vidt utseende förslag. Motgångarna förmådde likväl icke böja egenkärleken eller rätta felen. Hon förblef sig lik. I samma mån, som anseende, tillgångar och krafter aftogo, i samma mån minskades visserligen kretsen för hennes verksamhet; men anlagen och rigtningen voro qvar och yttrade sig på samma sätt, ehuru nu mera på obetydligare föremål. I Kristinas hvardagslif och romerska förhållanden finner man, ehuru i förminskning, samma anda, samma uppträden som förut i de europeiska. Vi hafva af dessa sednare anfört så många och talande exempel, att vi kunna bespara oss och läsaren framdragandet af de förra.
En ganska vacker sida hos drottning Kristina under dessa sednare år var det lifliga deltagande, hon visade för konster och vetenskaper. Sjelf läste hon de förnämsta skrifter, som utkommo, och uppmuntrade deras författare medelst bref, beröm och belöningar. Flere nyttiga och ryktbara arbeten hade hennes understöd att tacka för sitt utgifvande. Hennes bokförråd, hennes rika samlingar öppnades med sällsynt beredvillighet för hvarje forskare, för hvarje älskare af kunskaper och konst. I hennes palats voro utmärktare resande samt lärda och konstnärer alltid välkomna. Der sammanträdde den nyss inrättade fysiska och den af Kristina förut stiftade vittra akademien. På denna sednare af henne laggda grund bildades framdeles ett vittert samfund, hvilket under namn af Arkadien länge blomstrade och hade sina utgreningar öfver hela Italien. Som minne och tacksamhetsgerd beslöt akademien att till sin ständiga beskyddarinna välja drottning Kristina under benämningen Basilissa[1], hvilket namn hon bar i det första af henne stiftade sällskapet. — Kristina inträdde sålunda i en ny tiderymd af vetenskaplig sysselsättning och ära, och från 1670- och 80-talet har man återigen en mängd skrifter, utgifna till hennes lof. De lärdas förtjusning var oftast upprigtig, ty Kristinas tillgifvenhet för dem och deras sysselsättningar var af samma egenskap; och uppmuntringarna skänktes ofta med så mycket behag och finkänslighet, att de hedrade både gifvaren och mottagaren. Hon fick t. ex. vid något tillfälle höra, att en ansedd vetenskapsman befann sig i för ögonblicket tryckande penningebehof. Genast skickade hon 200 dukater jemnte följande skrifvelse. Jag sänder eder härhos en gåfva, ehuru den svarar hvarken mot eder förtjenst eller min önskan. Jag rodnar deröfver; det är eder hämnd. Nämn ej ett ord härom, så framt ni icke vill dödligt såra drottningen. Sjelf sysselsatte hon sig mycket med vittra och lärda ämnen, afhörde andras arbeten i handskrift och hjelpte till att granska och förbättra dem, äfven genom att tillägga verser och meningar af egen uppfinning. Bland vetenskaperna älskade hon mycket matematik, kemi och astronomi. Hon kunde tillbringa hela dagar vid smältugnen, hela nätter vid det mot stjernorna rigtade synröret, följande med spänd uppmärksamhet naturens under och de lärdas förklaringar. Stundom tyckes hon likväl hafva förirrat sig på guldmakeriets och stjerntyderiets fält; men vid andra tillfällen dref hon sjelf uppenbart gäckeri med i synnerhet den sednare villfarelsen.
Med så liflig kärlek för dylika arbeten, har Kristina naturligtvis äfven sjelf som författarinna tagit pennan. Det var i synnerhet under sednare åren af vistelsen i Rom, som hon egnade sig åt denna sysselsättning, och föremålet blef bland åtskilligt annat, också hennes egen person och styrelse. Hon började skrifva sin historia och tillegnade detta arbete åt ingen mindre än åt Gud sjelf. Skriften röjer mycken lätthet och kraft i språkets behandlande, men upphör redan med år 1636, måhända af trötthet vid det enformiga arbetet. Kristina beslöt anförtro det åt någon annan, och valde Isak Vossius. Ni, skref hon, hvilken som ögonvittne sett den höga lycka, Sverge åtnjutit under min regering, ni skall skrifva min historia utan lågt smicker; men med den enkla sanning, hvilken jag älskar lika högt, som jag hatar lögnen. Förmodligen var det i afsigt att skaffa honom erforderligt kunskapsförråd till ett sådant arbete, som Kristina lät en bland sina sekreterare uppsätta ett sammandrag öfver de förnämsta händelserna under hennes regering. Hon har sjelf öfversett handskriften och i brädden tillaggt en mängd anmärkningar. I det hela var hon missnöjd med arbetet, och lät Galdenblad uppsätta ett annat sammandrag, uttryckligen till ledning för Vossius, hvilken handskrift hon likaledes genomgick och försåg med brädd-anteckningar. Af okänd anledning blef Vossii verk aldrig företaget, och han sjelf dog ett par månader före drottningen.
Man har låtit trycka urskrifterna till både Kristinas eget arbete, och till de tvänne sammandragen jemnte hennes vidfogade anmärkningar. Det tyckes, som man der borde vänta många och pålitliga upplysningar; men förhållandet är, att Kristinas uppgifter både å ena och andra stället öfverflöda af misstag, föranledda af ett under år och öfverlastning svigtande minne, måhända någon gång af hennes förblindande egenkärlek. Ty man finner äfven här mångfaldiga spår af denna svaghet. Man läser t. ex. följande anmärkningar af hennes egen hand: Kristina har aldrig haft någon gunstling. — Det var för Kristina nästan omöjligt att misstaga sig på menniskor. — Kristina lemnade Sverge mer blomstrande och lyckligt, än det någonsin varit o. s. v.
Utom ofvannämnde arbeten har man efter Kristina tvänne uppsatser, innehållande anteckningar eller rättare sagdt loftal, det ena öfver Alexander, det andra öfver Cæsar. Dessutom har hon efterlemnat en betydlig samling sede- eller tänkespråk samt andra allmänna anmärkningar. I dessa skrifter, der hennes egen personlighet icke så ofta och störande träder emellan, visar Kristina mycken skarpsinnighet i uppfattning, kraft i uttryck samt höghet i tänkesätt. Hennes bref deremot äro, såsom de anförda exemplen visat, ofta vanställda af en motbjudande egenkärlek, af en oförmåga att tänka eller tala om något annat än sin egen person. Ordet jag förekommer der alltför ofta.
Kristinas ofvannämnde arbeten voro författade på fransyska språket, hvilket hon bland alla häldst och nästan uteslutande begagnade.
Hennes ofta omtalade egenkärlek hade af motgången blifvit snarare ökad än minskad. Prof derpå äro ej sällsynta. Hon hade t. ex. i sin tjenst en sångare, benämnd Rivani. Under det drottningen 1667 vistades i norden, antog Rivani tjenst hos hertigen af Savojen. Kristina såg deruti en skymf mot sin egen höghet. Hon skref till sin i Rom varande sekreterare: ni skall på höfligt sätt underrätta Savojens sändebud derom, att jag aldrig afskedat och aldrig ämnar afskeda Rivani, och att jag hoppas, det hertigen icke vill tubba honom ur min tjenst. Jag skall aldrig tillåta, att han utbyter den mot en annans; ty han är till här i verlden endast för min skull, och om han icke sjunger för mig, så skall han ej heller länge sjunga för någon annan, hvem det ock vara må. Om han ock säger sig hafva förlorat rösten; det gör ingenting. Sådan han är, skall han lefva och dö i min tjenst, eller träffas af min hämnd. — Om sitt konungsliga anseende blef Kristina mer och mer ömtålig, sluteligen ända till småaktighet och öfverdrift. Hon ville anses och behandlas som en sjelfständigt regerande konung; och påstod sig t. ex. hafva rättighet att upphöja i adeligt stånd. För att genom verkställandet bevisa denna sin magt, utfärdade hon adelsbref för en sin kammarjungfru. Flickan var, enligt sägen, barberaredotter från Pesaro och hette Octavia Passegli. Till hennes nya adeliga namn valde Kristina likasom på spe det gamla, i Italiens häfder ryktbara Giustiniani. — Kristina erkände sjelf, att hon bland alla hufvudstäder ville häldst bo i Rom, emedan hon der icke behöfde gifva vika för någon annan än för påfven, åt hvilken äfven de mägtigaste katolska regenter lemnade företrädet. — Året efter sin tronafsägelse hade hon den tillfredsställelsen, att i likhet med en regerande person uppvaktas af sändebud från ett och annat hof. Men det skedde aldrig mer. Hon sjelf deremot fortfor att af åtskilliga stundom nog ringa och sjelftagna anledningar, än till det ena än till det andra hofvet affärda ombud, för hvilka hon fordrade samma, stundom högre rang än för sändebuden från de mägtigaste regenter. Hon befallte Oliwekrantz att i egenskap af generalguvernör öfver hennes underhållsländer begära excellenstittel samt rang och plats näst efter Svea rikes råd och öfver alla andra svenska ämbetsmän. Det tyckes som Oliwekrantz icke med serdeles eftertryck bevakat dessa anspråk, hvilka naturligtvis skulle ådraga honom ledsamheter och åtlöje, hvarföre Kristina omigen och vid straff af sin onåd befallte honom icke gifva excellenstittel åt någon annan än den, som sjelf visade honom denna uppmärksamhet tillbaka. Ni skall, tillade hon, vara ganska svartsjuk om min ära i eder person. Till fredsunderhandlingarna i Nimvegen 1678 skickade hon sin dåvarande sekreterare och ståthållare öfver Gottland och Öland Cedercrantz. Det besynnerliga i föremålet för hans uppdrag skola vi framdeles omtala; här blott några Kristinas föreskrifter om underhandlingssättet. 1:o. Cedercrantz skall af enhvar fordra excellenstitteln. 2:o. Då han talar om sin drottning, skall det ske under benämning af drottning Kristina eller blott drottningen. Andra regenter skola kallas, t. ex. konungen af Spanien, drottningen af Frankrike o. s. v. 3:o. Han skall icke lemna försteget åt någon annan bland fredsombuden än åt påfvens; dock äfven åt kejsarens; men detta sednare blott i den händelse, att franska och spanska ombuden föregå med sådant exempel. 4:o. Vid andra konungars namn skall Cedercrantz icke underlåta titteln serenissimus[2] men hvarken mundteligen eller skrifteligen sjelf gifva eller tillåta andra gifva Kristina denna benämning. Skall hon hafva någon dylik, så måste det vara titteln Augusta[3]; eljest vill hon blott heta drottning Kristina, hvilket namn hon påstår vara större än alla andra verldens tittlar o. s. v. Man finner, att Kristinas egenkärlek genom hennes ovanliga lycka och framgång i ungdomsåren skjutit så djupa rötter och så stark växt, att den aldrig mer kunde hämmas. Motgångar och förödmjukelser af alla slag kunde ej böja eller tillrättavisa utan tjenade blott att förbittra och förhärda hennes stolta ande, så att den sluteligen förföll till en löjlig sjelfdyrkan. Kristina var qvick, var skarpsinnig, var i många fall klok och förståndig; men så snart punkten af hennes egenkärlek vidrördes, var det förbi med alla dessa goda egenskaper.
Ofvannämnde svaghet medförde andra ganska olyckliga följder. Den hindrade nämligen Kristina från allt umgänge med hennes likar; emedan dessa för egen äras skull omöjligen kunde erkänna hennes öfverdrifna anspråk. Än olyckligare var, att ingen redligt sinnad man stannade i hennes omgifning. En sådan kunde ej stillatigande åhöra, bifalla och verkställa hennes besynnerliga, ofta orimliga infall; och motsägelser medförde genast onåd. Så blef Kristinas hvardagliga umgänge mer och mer nedflyttadt till personer icke blott af lägre rang och anseende, utan ock af sämre art; för det mesta till sådana, som af svaghet eller lycksökeri smickrade hennes fåfänga och bejakade hennes påståenden. Mer eller mindre kände hon sjelf dylika personers föraktlighet; men detta bidrog endast att vid jemnförelsen öka hennes höga tanke om sig sjelf; och att i tal och uppförande vänja henne vid det sjelfsvåld, som menniskan stundom tillåter sig, då hon ej hejdas af aktning för sin omgifning. Detta sjelfsvåld visade sig mer och mer i åtbörder, ord och uppförande; ingendera passande för den höga plats, hon innehade, och det höga värde, hon satte på sin egen person. Hon tillät andra och stundom sig sjelf ett ganska oanständigt skämt och sökte ett slags ära eller nöje i att genom grofheter sätta sitt sällskap i förlägenhet; och det utmärkande i hennes infall var ofta mindre deras qvickhet än deras påflugenhet. Utan något band blef lynnet mer och mer hejdlöst och uppbrusande vid minsta motgång eller motsägelse. Det hände i vredens stund, att hon sjelf med käpprapp bestraffade sina tjenare, och från munnen till och med från pennan flödade vid sådana tillfällen uttrycken: dumhufvud, nöt, lögnare, bedragare o. s. v.
Under nästan hela denna tid bebodde Kristina palatset Riario, beläget i qvarteret Longara. Genom missbruk af qvartersfriheten samt genom den osedlighet, som vanligen rådde inom Kristinas hof, blef detta qvarter en fristad och inom Rom en slags hufvudstad för brottslingar och laster af alla möjliga slag. I afseende på drottningens egen person utspriddes ganska vanhedrande rykten, i synnerhet om allehanda kärleksförbindelser; och man finner dylika beskyllningar äfven i tryck flerestädes upprepade. Vid närmare granskning synas likväl dessa sednare osannolika samt föranledda, dels af Kristinas sjelfsvåldiga uppförande, dels af de många ovänner, hon förskaffade sig. Hennes gunstlingar eller tjenare, vanligtvis föraktliga personer, blefvo sedermera hennes bittraste fiender. Dessa begagnade den närmare kännedom, de under nådetiden bekommit, och tillfredsställde sedermera sin och allmänhetens skadelystnad genom att röja, hvad dem i förtroende meddelats. Så blefvo alla Kristinas fel framdragna icke blott skoningslöst, utan ofta nog sanningslöst; så att man förvånas öfver författarnes djerfhet att utesluta förmildrande och tilldikta förvärrande omständigheter, till och med att oförskämdt utsprida de gröfsta osanningar. Det finnes om drottning Kristina en mängd skildringar och lefvernesbeskrifningar m. m. alla af smygförfattare, hvilka blygts utsätta sina namn; men alla med syftemål att än mera nedsvärta hennes utom dess nog mörka bild. I dessa skrifter finner man, i synnerhet från tiden efter tronafsägelsen, en mängd skändeliga beskyllningar af alla slag. Vi qvarlemna sådana i den tystnad och glömska, hvari de redan sjunkit. Författarnes påtagliga bitterhet och osanningar beröfva det hela all trovärdighet.