Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-36
| ← Kristinas tredje försök att resa till Sverge |
|
Kristinas vistelse i Rom → |
TRETTIONDESJETTE KAPITLET.
FÖRSLAGET ATT BLIFVA DROTTNING I POLEN.
Konung Johan Kasimir hade länge varit trött vid de obehag och bekymmer, som åtfölja alla kronor, och i synnerhet den polska. Denna känsla mognade ändteligen till hans beslut att nedlägga regeringen, hvilket också i September 1668 verkställdes. Sommaren förut fick Kristina underrättelse om hans afsigt. Genast beslöt hon anmäla sig som sökande till den snart lediga tronen. Verkliga orsakerna tyckas hafva varit ombytlighet och regerings- eller utmärkelselystnad. Ingen af desse anledningar kunde dock åberopas, icke ens inför eget samvete. Kristina uppgaf derföre som skäl sin förvandtskap till de nu ur Polen försvinnande Wasarna, hvarföre hon ansåg sig förbunden bevaka slägtens anspråk. Hon rådförde sig med påfven, hvilken gillade förslaget, och hvars bifall hon också åberopade såsom ytterligare anledning till underhandlingens fullföljande. Kanske tyckte hon sjelf, att icke ens dessa skäl voro tillräckliga för att rättfärdiga ett företag, som stod i så skärande motsats till hennes frivilliga nedläggande af den medfödda, mer både ärorika och lugna svenska kronan. Hon befallde derföre, att hela underhandlingen skulle tills vidare hållas hemlig. Om dess lyckliga utgång tycktes hon sjelf hysa någon förhoppning. Jag är öfvertygad, sade hon, att jag skulle lyckas, om ej mitt kön hindrade. I alla bref omtalade hon emellertid sin likgilltighet i afseende på utgången, och försäkrade till och med, att hon blott ogerna uppträdde bland de sökandes antal, o. s. v. Men för att genomdrifva saken skref hon dock en mängd bref och tillställde allehanda försök, stundom af mindre ädel beskaffenhet.
I egenskap af ombud sändes till Warschau polska cisterciensermunken Hacki, hvilken var som predikant anställd vid Kristinas hof. Genom honom och genom den i Warschau varande påfliga nuntien skulle den vigtiga, men i början hemliga underhandlingen bedrifvas. Den nya påfven var mot Kristina så gynnsam, att han icke blott tillät detta användande af hans sändebud; utan äfven framdeles skref i egen person till polska riksdagen ett bref, hvaruti han till det bästa anbefallde Kristina, såsom den der vore värdigast bära det landets krona. Hennes egen inlaga till polska ständerna var författad med vanlig stolthet. Jag tror, skref hon, att utom könet, skall allt annat befinnas gynnande för mina anspråk. Jag hoppas äfven, att polska folket aldrig får orsak att ångra mitt utväljande; utan att jag skall lyfta dess ära så högt, att med undantag af det lyckliga Rom, skola alla jordens folkslag afundas dess sällhet o. s. v.
Som medsökande till kronan hade anmält sig tsaren af Ryssland, prins Ludvig Condé i Frankrike samt hertigarne af Lothringen och Neuburg, den sednare förmäld med en syster till konung Johan Kasimir. Dessa läto utdela guld åt riksdagens medlemmar. Kristina hade intet sådant att gifva. Jag, sade hon, jag vill segra endast genom mina förtjenster och genom den helige fadrens förord. Emellertid tycktes polska ständerna sätta mindre värde på Kristinas förtjenster, än på de andras guld. De fyra furstarne fingo hvar sina anhängare; Kristina ingen. Det var för Hacki ett ganska kinkigt uppdrag att lemna henne en så motbjudande underrättelse och att för polackarnes tänkesätt uppgifva grunder, som icke för mycket sårade hennes egenkärlek. Han anförde af sådan orsak med serdeles eftertryck en af polackarna yttrad önskan, att deras blifvande regent måtte för konungaslägtens upprätthållande vara eller snart blifva gift. Kristina hade, med tanken på denna möjliga invändning, redan i förväg yttrat sig sålunda. Ni kan använda följande list. Förespegla polackarne den förhoppningen, att, i händelse valet faller på mig, kunna deras och den helige fadrens böner måhända beveka mig till äktenskap. För att göra detta så mycket troligare, kan ni söka inbilla dem, att jag är yngre än i verkligheten; hvilket dock torde blifva svårt, emedan de troligtvis känna mitt födelseår. Detta yttrande läses i hennes formeliga förhållningsbref för Hacki. Några veckor efteråt skref hon. Om jag icke på annat villkor kan lyckas, så må ni gifva dem förhoppning om mitt blifvande äktenskap, och jag skall sjelf säga dem, att jag ämnar gifta mig. Men eder säger jag, dock i största förtroende: jag gifter mig aldrig. Någon nämnde, att polska republiken ville bestämma valet af hennes blifvande man. Detta gick för långt. Kristina svarade: att icke gifta mig utan undersåtares bifall vore drägligt; men att taga emot den man, som de åt mig utvalt, det är en sak, som jag aldrig kan lofva, aldrig kan göra. Häldre skulle jag skjuta ifrån mig polska kronan, äfven om hon vore mig erbuden. Men detta sednare kom aldrig i fråga. Ingen tänkte på att välja Kristina till drottning. Såväl Hacki som påfliga nuntien tyckas till och med hafva ansett sitt uppdrag för både orimligt och löjligt och skött det derefter, åtminstone den sednare.
De olika partierna kunde emellertid icke på länge komma öfverens, och riket hotades af inbördes krig. Fruktan för ett sådant alstrade sluteligen i tänkesätten en hastig och märkvärdig förändring. Man behöll de främmande furstarnes guld, men förkastade deras personer och valde enhälligt woiwoden Wisniowieczky till konung. Kristina tog saken lugnt och yttrade, det hon förutsett denna utgång. Hon lät till och med Hacki som sitt ombud, lyckönska den nye konungen och öfvervara hans kröning. Men tillika efterfrågade hon hans födelse-dag och ort, för att med stjerntyderiets tillhjelp utforska hans blifvande öden.
Det misslyckade försöket lärer dock efterlemnat något agg mot polackarna. Fyra år derefter afled Johan Kasimir i Frankrike, der han efter afsägelsen valt sin boning. Vid underrättelsen om hans frånfälle yttrade Kristina, det var ändå väl, att han fick sluta sina dagar bland menniskor. Om han stannat i Polen, hade han fått den grämelsen att dö bland osjäliga djur.
Medan ofvanstående underhandlingar varade och för att kunna bedrifva desamma med mera eftertryck, flyttade Kristina hösten 1668 tillbaka till Rom, der hon sedermera allt framgent förblef.