Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-35
| ← Kristinas vistelse i Hamburg |
|
Förslaget att blifva drottning i Polen → |
TRETTIONDEFEMTE KAPITLET.
KRISTINAS TREDJE FÖRSÖK ATT INKOMMA TILL SVERGE.
Oaktadt alla de obehagligheter, som Kristina måst undergå vid sina tvänne föregående besök i Sverge, envisades hon dock att ännu en gång resa till nämnde land. Sedan hon sist derifrån utvisades, hade ej ett helt år hunnit förflyta, innan hon begärde tillåtelse att återkomma och att erhålla fri religionsöfning för sig och för sitt hof.
När saken föredrogs i rådet, voro tänkesätten något delade. Per Brahe yrkade, att Kristina icke borde få inkomma i riket, än mindre erhålla fri religionsöfning. Hans skäl voro följande. Efter drottningen är underlig till sinnes och icke kan styra sig sjelf, så är troligt, att hon ej länge sitter stilla, utan tager sig något oråd före. Vi blefve då tvungna att mot henne tillgripa stränga åtgerder, hvilket skulle gå oss sjelfva till hjertat, samt ådraga oss tadel af illviljare, både inom- och utomlands. Vår och än mer hennes egen säkerhet fordrar derföre, att hon icke inledes i frestelse, utan stannar derute. Man bör jemnväl besinna, huru i alla stater och regeringar motståndsmän och orostiftare finnas. Gamle kong Gösta och hennes egen fader, ehuru båda stora konungar, hade dock svåra missnöjen och uppror att bekämpa. Vi kunna ej hoppas bättre. Om nu de oroliga lockade henne att låna namn och anseende åt deras företag, så torde deraf lätt uppstå en villervalla, som sent, svårligen och måhända ej utan blodsutgjutelse kunde dämpas. Det är derföre för vår konung och för vårt fädernesland bäst, att hon stannar derute. Rikskansleren De la Gardie instämde häri och anförde, huru konung Karl Gustaf talat om att sätta Kristina inom fyra murar, om hon under hans tid återkommit till Sverge. Enkedrottningen, Bengt Oxenstierna, Biörenklou, Sten Bielke, Seved Bååt och Nils Brahe m. fl. delade samma åsigt. De flesta fruktade oroliga och obehagliga uppträden. Jag befarar, sade Sten Bielke, att innan hon varit ett halft år i riket, förlöper hon sig, och vi råka med henne i allvarsamma tvister. — Jag vill taga på min ed, att så sker, tillade Seved Bååt, förra generalguvernören öfver hennes underhållsländer.
Johan Gyllenstierna försvarade andra meningen, nämligen, att man ej kunde landsförvisa henne på blotta misstankar och möjligheter. Om hon gjort eller gjorde något brottsligt, skulle man derföre och då gripa henne lagligen an; men till dess borde hon åtnjuta de begärda och billiga friheterna. Hans mening understöddes i mer eller mindre grad af bröderna Kurck och af några flere, men vid anställd omröstning segrade Per Brahe.
Rådets fiender uppgifva dessutom en serskild och personlig orsak till både det ena och andra partiets åsigter. Kristina skulle nämligen hafva tvärt emot löfte tagit från Seved Bååt och gifvit åt Gustaf Kurck det indrägtiga generalguvernörskapet öfver underhållsländerna; och tillika inom de samma hafva från allehanda ämbetsbefattningar afsatt flere slägtingar till de mägtigare inom rådet.
Kristinas försök att intränga i Sverge syntes i många hänseenden betänkligt; förnedrande för henne om det afsloges, vådligt för riket oro det bifölles. Man hade i detta sednare fall att befara obehagliga uppträden; å Kristinas sida obetänksamhet, förhetsningar, öfverdåd, kanske upprorsförsök; å rådets, allvarligt motstånd och allvarlig bestraffning, dels af pligt att skydda Sverges lugn, dels af begär att tillfredsställa egen ovilja. Slutet kunde lätt blifva underhållets förlust och kanske Kristinas eget instängande inom fyra murar, såsom Karl Gustaf hotat. Förslag om något dylikt blef till och med under dessa öfverläggningar uttaladt. Per Brahe yttrade, att man borde taga och sätta Kristina på Öland och derpå öfver henne och öfver ön tillförordna en oförfärad och pålitlig man. De la Gardie tycktes luta till samma åsigt; men anmärkte, att en sådan behandling liknade ett fängelse. Per Brahe vidblef dock sin mening, och tillade, att det vore oförsvarligt, om rådet tilläte henne att längre fara som ett gäckspel kring verlden [1]. Med sådana tänkesätt motsåg man i Sverge Kristinas ankomst.
Näst drottningen var detta för ingen så betänkligt som för Azolini, hvilken nyss förut blifvit utnämnd till hennes arfvinge. Han insåg ganska väl den hotande faran, och trodde sig böra för densamma varna. Detta blef illa taget, Ni har orätt, svarade Kristina, då ni grälar öfver min tillämnade resa till Sverge. Allt, hvad jag om detta land har sagt, är sannt; och jag säger eder omigen, att sinnesstämningen derstädes är för mig så gynnande som möjligt; ty alla befallande hata och frukta mig; men alla lydande älska mig, min ära och min lycka. Tiden skall lära eder sanningen häraf. Jag för min person ämnar ej mer tvista härom, utan ni kan gerna fästa er vid de underrättelser, som ni erhåller från andra, hvilka ni tror mer än mig. Detta oaktadt tillstår jag dock, att den tillämnade resan medför någon fara; men jag försäkrar eder, att ingen kärlek till lifvet kan hindra mig från att vid närvarande tillfälle detsamma våga. Jag vill för dess bibehållande ingenting undvika; ty jag har förlorat allt, som kunnat göra detsamma behagligt; och den sista dagen af mitt lif blifver i sanning den lyckligaste. Emellertid får jag säga eder, att ni om mina angelägenheter för ett besynnerligt språk, hvilket jag blott af aktning och tillgifvenhet för eder kunnat fördraga. Hör dock den trösten, att eder lycka skall icke på länge blifva störd genom min närvaro i Rom. Jag önskade kunna uppsöka någon vrå, der fattigdom ej vore en skam, såsom den för närvarande är i Rom; och der mitt utblottade tillstånd ej blefve föremålet för edert ständiga tadel. Ni skrifver också om mina skulder. Jag vill derpå svara endast det, att rikare personer än jag göra sådana, och att jag kan betala dem jag gjort. Jag vill ej säga mer, utan förblifver för eder ända till döden det, som jag är. Farväl![2].
Azolini skyndade att med ödmjuka skrifvelser blidka den uppretade furstinnan och dymedelst bibehålla utsigterna till arfvet. Det lyckades[3], och man finner intet exempel, att han sedermera någon enda gång vågade genom upprigtighet och motsägelser utsätta sig för drottningens missnöje.
Innehållet af detta bref visar emellertid, till hvilken ytterlighet Kristina var för närvarande bragt, och hvilka förtviflade medel hon ämnade tillgripa. Sammanlaggdt med stämplingarne genom Stropp 1666, och med hennes uppförande under sista besöket i Sverge 1667, är det nu anförda brefvet ett mer än halft bevis på, att hon ämnade och sökte inom sitt fädernesland uppväcka missnöje, måhända oroligheter, äfven med personligt deltagande deri. Det kan näppeligen tänkas något annat syfte för ofvannämnde hennes åtgerder. Planen afbröts, innan slutliga målet hunnit uppenbara sig; troligen utgjordes det af kronan eller af framtida rättighet till dess erhållande.
Kristinas beräkningar på sinnesstämningen i Sverge saknade ej all grund. Der rådde nämligen ett mindre godt förhållande mellan regering och ständer. Dessa sednare, som fram emot hösten sammanträdde, visade för Kristina mycken eftergifvenhet. De beviljade hennes ofvannämnde anhållan, ehuru regeringen densamma nyligen och de sjelfva vid föregående riksdag afslagit. Det nu fattade oförsigtiga beslutet om bifall tycktes dock hafva varit förorsakadt, mindre af ständernas benägenhet för drottningen, än af deras obenägenhet mot regeringen och af deras lust att äfven med fäderneslandets våda och egen motsägelse visa dessa sina tänkesätt.
Genom ofvannämnde ständernas beviljande hade således drottningen ernått första målet för sitt ifriga sträfvande, nämligen tillåtelsen att i Sverge få med fri religionsöfning sig uppehålla. En hvar väntade nu att få se den vidare utvecklingen af hennes planer. Men, besynnerligt nog! hon begagnade ej den med så mycket besvär vunna segren. Orsaken var måhända till en del Azolinis varningar och Kristinas närmare besinning, men troligen bidrog dertill också en annan omständighet. För Kristinas lifliga själ hade nämligen uppgått ett nytt ljus, elt helt och hållet annat förslag, hvilket numera tilldrog sig all hennes uppmärksamhet.
- ↑ Rådsprot. d. 27 Juli 1668.
- ↑ Kristina till Azolini; Hamburg den 20 Maj 1668. Detta märkvärdiga bref, jemnte en större samling dylika, finnes hos nuvarande markis Azolini i Florenz. Dervarande svenska sändebudet m. m. Herr J. W. Bergman har uppsökt och hemfört brefvet, hvilket genom statsministern m. m. Ihres godhet blifvit författaren meddeladt.
- ↑ Samma samling, ett bref af sednare dato.