Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-34
| ← Kristinas andra resa till Sverge |
|
Kristinas tredje försök att resa till Sverge → |
TRETTIONDEFJERDE KAPITLET.
KRISTINAS VISTANDE I HAMBURG.
I början af Juni återkom drottning Kristina till Hamburg. Här mötte den underrättelse, att påfven Alexander den sjunde dött, och att kardinal Farnese förmodades blifva efterträdaren. Detta var en obehaglig nyhet; ty Farnese och drottningen stodo till hvarandra i mindre vänskapligt förhållande. Bemälde kardinal hade nämligen varit närmaste styresmannen öfver staden Rom, i hvilken egenskap han ofta velat bestraffa de oordningar, som föröfvades af Kristinas folk och vid hennes hof. Under dessa ämbetsutöfningar hade han ofta och på ett obehagligt sätt stött tillsammans med drottningen sjelf, hvilken dels af lättsinne försvarade sina tjenares förbrytelser, dels af egensinne och stolthet icke ville tillåta deras bestraffande af någon annan. Detta hade föranledt ganska ledsamma uppträden, och Kristina förutsåg, att Rom, det antagna fäderneslandet, skulle under Farnese blifva för henne en obehaglig vistelseort. Sverge, det medfödda fäderneslandet, var helt och hållet stängdt, och ej heller fanns någon annan stat, som för henne öppnade en gästfri och angenäm boning. Belägenheten var i sjelfva verket oroande och betänklig.
Men snart kom den angenäma underrättelsen, att Farnese blifvit förbigången och kardinal Rospigliosi utkorad till påfve under namn af Klemens den nionde. Denne herre var af ett gladt och praktälskande lynne och dertill förklarad vän af drottning Kristina, för hvilken sednare således utsigterna i hast ljusnade. Hon beslöt att med en praktfull fest visa sin glädje öfver valets utgång. Framsidan af hennes palats skulle upplysas och prydas af påfvens namn, brinnande med 600 lampor; derjemnte af transparenter, föreställande, huru katolska kyrkan segrande trampade kätteriet under fötterna. Flere drottningens vänner föreställde huru en till påfvens ära anställd högtidlighet och huru i synnerhet sådana prydnader skulle väcka ovilja i den strängt protestantiska staden, hvars folkmängd till stor del utgjordes af handtverkare och sjömän, hvilka blindt trodde påfven vara jemnte turken kristenhetens största fiende och upphofsmannen till allt ondt. Men Kristinas föresats kunde ej rubbas, och hon stärktes deri af sin öfverkammarherre, Del Monte, hvilken vid denna tid började blifva allrådande gunstling. När ofvannämnde tillredelser först omtalades, gjorde presterna föreställningar hos stadsstyrelsen och denna hos Kristina; men alltsammans utan önskad verkan, hvarföre man också under hela tiden hörde från predikstolarna retande utfall mot påfvedömet.
Den femtonde Juli anställdes festen. På förmiddagen lät Kristina i största salen af sin våning och under mycket tillopp af folk högtidligen och med praktfull musik hålla katolsk messa. Vid orden: Ära vare Gud i höjden! blef svensk lösen, och vid afsjungandet af: O Gud vi lofve dig! två gånger nio kanonskott afskjutna, i anledning af ordningsnummern vid påfvens namn. Gatan och kyrkogården derutanföre voro fulla af folk, hvilket dock förhöll sig stilla och fredligt. Efter gudstjenstens slut höll drottningen en festlig middagsmåltid, hvartill många personer voro inbjudna. Under densamma lät hon vin i ymnighet flöda för folkmassan, hvilken drack och ropade lefve! så snart drottningen visade sig i fönstret. Derpå inbröt mörkret, hvarefter lamporna tändes och namnet samt målningarna upplystes. Ännu förblef dock folkhopen fredlig, så att till och med Kristina sjelf gick ostörd ut på gatan för all taga sin tillställning i ögonsigte. Men snart blef massan genom vindrickandet mer och mer upphetsad. Kristinas parti säger, att flere prester blandat sig i hoparna och retat dem till våldsamheter; ja att en och annan med egen hand deltagit deri. Sent på natten och då allting var nära slut, började pöbeln kasta stenar på påfvens namn och på de utsatta transparenterna, under höga rop: slå ihjel, slå ihjel. Kristina, befarande något sådant, hade rustat sig att möta våld med våld. Hon tillsade betjeningen att stänga portarna och att ladda sina gevär och några i huset varande små kanoner. Här dela sig berättelserna. Drottningens försvarare säga, att hon ännu icke på länge och förrän våldsamheterna än mera tilltagit, lät skjuta på folket; andra deremot, att några betjenter henne ovetande aflossat ett par pistoler med löst krut, i afsigt att skrämma hoparna; dock med motsatt verkan. Alla berätta öfverensstämmande, att oordningen och våldsamheterna hastigt togo till. Rutorna blefvo inom ett ögonblick utslagna, flere skott aflossades mot huset, och man sökte med armkraft uppbryta, eller med tända halmviskor uppbränna portarna. I ångesten befallte Kristina skjuta på pöbeln. En salva aflossades, hvarvid några föllo. Då steg raseriet till sin höjd. Under vilda rop förnyades stenkastningen och man upplyftade en på gatan liggande timmerstock och förde den som murbräcka mot porten med dånande slag, det ena efter det andra. Nu föll Kristinas mod. Förklädd och med en hamburgsk qvinnokappa öfver axlarna fördes hon ut genom bakporten och till svenska sändebudets boning, der man väntade och fann mera säkerhet. I detsamma kom den efterskickade stadsvakten, då folkhoparna genast skingrade sig.
Dagen derpå var det, som ingenting skulle hafva förefallit. Kristina och hennes betjening gingo ostörda fram och tillbaka genom de folkhopar, som nyfikna samlat sig på skådeplatsen för nattens uppträden. Inom några dagar var huset åter iståndsatt och Kristina inflyttade dit likasom i triumf. Hon skänkte 2000 ecus åt de sårade och åt de fallnas efterlemnade anhöriga. De förra utgjorde tjugo, de sednare åtta. Af drottningens folk blef ingen enda skadad.
Det finnes ej antecknadt, huruvida någon bland våldsverkarne blifvit af stadsstyrelsen upptäckt och bestraffad. Kristina lärer hafva trott, att man med flit såg genom finger med oordningarna. För att hämnas tillgrep hon en egen utväg. Till höfdingen på det till hennes underhåll anslagna Öland utfärdade hon formelig befallning, att i händelse några hamburgska skepp eller varor funnes inom hans område, skulle de tagas och för drottningens räkning säljas. Ni skall, fortfor hon, hvarken på konungens, min generalguvernörs eller på någon annans än min egen befallning lemna dem tillbaka. Dessutom skall ni hålla denna min föreskrift hemlig, till dess ni får tillfälle sätta densamma i verket; allt detta, så framt ni eder trohetsed efterkomma samt min nåd och eder tjenst behålla vill. Till yttermera visso lät hon med nästa post ordagrannt upprepa denna sin befallning. Mannen blef både förvånad och förlägen. Befallningen var orimlig; ty hamburgska varor och skepp plägade aldrig komma till Öland. Befallningen var olaglig, ty Kristina hade ej minsta rättighet till sådan åtgerd. Mannen skref till generalguvernören öfver underhållsländerna, riksrådet Seved Bååt, och begärde föreskrift. Tillika skref han till drottningen sjelf och framställde sina betänkligheter. Kristina svarade: jag förvånas öfver eder förmätenhet att gifva mig råd. Var säker derom, att denna näsvishet skall straffas, och ni sjelf till hörsamhet bringas. Understå eder aldrig att tala om det, ni icke förstår; och vet, att jag af eder fordrar icke råd utan lydnad! Svenska regeringen å sin sida förböd ämbetsmännen att efterkomma Kristinas ofvannämnde befallning och vidtog i öfrigt ingen annan åtgerd under förhoppning, att drottningen af sig sjelf skulle inse det orimliga i sitt företag och låta detsamma falla. Men förgäfves. Kristina, underrättad om regeringens åtgerd, skref omigen till ämbetsmannen, förnyade sin befallning och förböd honom lyda svenska styrelsen. Nu måste denna sednare tillgripa allvarsammare medel. I en tämligt vidlyftig skrifvelse, som vanligt uppsatt i konungens namn, utvecklade man för drottningen, huru hennes uppförande i detta, likasom många andra förhållanden, vore orimligt, olagligt, skadligt och stridande mot hennes egna löften. Om, hette det vidare, om eders majestät icke härifrån afstår, nödgas jag vidtaga de medel, som min och rikets säkerhet och fördel fordra. Efter inhändigandet af detta bref, skref Kristina till ämbetsmannen på Öland och återkallade sin förut gifna befallning; ty, sade hon, hans konglig majestät, min älskelige käre herr son, har mig derom bevekligen tillskrifvit samt för de hamburgska köpmännen medlat till det bästa.
Kristina förehade ännu åtskilliga underhandlingar i norden. Oaktadt ofvannämnde missämja dröjde hon derföre ännu ett år i Hamburg. Det skedde dock ogerna, och hon var i allmänhet mindre belåten med tyskarna. Jag är, skref hon till Vossius, tvungen fördrifva min tid med läsning; ty ni vet, att jag lefver i ett land, der umgänget med de döda måste trösta oss öfver umgänget med de lefvande; och till Bourdelot: bland alla osjäliga djur, som kommit till min kännedom, är tysken det, som minst liknar en menniska.